Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påsk
På "dömmelonsdan" skulle spinnrocken sättes bort, sen gick det inte an att ta fram den förrän efter påsk. Den som spann mellan dymmelons- dagen och påsk fick garnet fördärvat. Skärtorsdagen skulle man inte få tälja stickor el. hugga, efter de gamles ordningar. Gjorde en det, så blev korna halta och fick ont i benen.
Frillesås Hall.
Frillesås Hall. A. Andersson (Obs. Han heter numera Sandklef!) Folkminnesanteckningar i anslutning till av Folkminnesföreningen i Lund uppställt "Frågeformulär III" Folkseder m.m. från vårhalvåret. 2. Om bönorna sades det, att "gamla Korsmässe- da, ska bönera ha tre bla." Man ansåg, att bönorna skulle bättre reda sig, om de såddes i så pass god tid. 4. Efter "Petter Katt" är det farligt att köra på is, "för Petter Katt" lägger varma staina i åner å sjöa". "Om bia leva över Ture å Tyke, så klara de seg sen". 6. Det vill synas, som om man räknat de s.k. "vegera" något olika. Somliga påstå, att vecko- räkningen börjar den 12 april med 12:e veckan och sedan fortsätter med 11:e, 10:e, o. s.v. tills "vegera ä slutt". Andra gamla påstå, att "vegera börja 12 april å ä slutt om messommar." Emellertid sådde man linet Karolinada- gen, kornet i 5:e veckan eller "når aine- busken ryger". 7. Någon "oppsittekväll är inte känd, om man undantager, att det stundom bru- kades att vaka över julnatten. Detta vakande utfördes dock vanligen av en familjemedlem, medan de andra fingo sova. 8. Påskafton firades med eldar, och så är fallet än i dag. Detta torde vara en av de få seder från fordom, som bibehållit sig ända in i vår tid. Ändamålet med påsk- eldarna är dock försvunnet ur folkets minne; man tänder dem av gammal vana, och så synes ha varit fallet så långt någon kan minnas tillbaka / 19. Första maj har firats genom att "drecka märg i baina", vilket vill säga det samma som ett omåttligt ätande och supande. 22. Vid midsommar restes midsommarstång, som skulle prydas med "svidapiger". Fastlag, påsk och pingst m.m. dylikt. 2. Dagarna i Dymmelveckan kallades: "svarta manda, svida tissda, dömmle onsda, skärtorsda, langafreda å påska-afta". Stående maträtter okända. 7. Häxorna stego upp under natten (påskafton) togo en "sobel" och redo på den till Blåkulla. Om någon fick se dem, innan de kunno bege sig av, kunde denne få dem att stanna hemma. Hade resan begynt, kunde ingen hindra dem att fortsätta till bestämmelse- orten. 8. Som skyddsmedel mot häxorna avfyrades påskafton en massa skarpa skott upp mot luften. Detta skyddade för häxorna tills nästa påskafton. 9. Kristi himmelsfärdsdag på morgonen innan solen gått upp, skulle man gå ut och dricka vatten ur bäck eller rännil, som rann mot norr, så blev man frisk, ifall man hade lidit av någon bröståkomma, lik- giltigt vilken. --------------------------------------- Det mesta av ovanstående har jag hört min far (nu 60 år) berätta efter en gammal gumma, som hette Petronella, och som i hans barndom berättade dylikt. Min farfar (född 1825, död 1903) kunde någon gång berätta sådana historier, som härrörde / från Petronella och andra. Men som vare sig min far eller min farfar sjölva trodde på skrocket, så lade de heller inte så noga på minnet, vad de hörde. Undertecknad är emellertid bekant med personer, som än i dag tro på slikt, och när jag får tid att ordentligt "pumpa" dem, skall nog materialet bli rikhaltigare. Jag tänker nu särskilt på en gammal sjöman, som nu är omkr. 70 år, och vilken jag stundom hört berätta historier om sjöormen och annat. Som jag inte är fullt säker på hans historier, då det är rätt längesedan jag hörde dem, vill jag först utfråga honom, innan jag insänder dem. Beträffande "Frågeformulär II" skall jag nog också bli i tillfälle lämna upplysningar, när jag hinner. Kan i detta sammanhang omtala, att den vitt- bekanta, nu avlidna "Kungsbackagumman" just lärt sin konst av en gubbe i Idala, som är beläget ett par km. från mitt hem. I detta sammanhang kan jag inte under- låta att omtala,att en liten halvsyster till mig hade två födelsemärken, ett å halsen och ett intill högra ögat. Läkare söktes och försökte taga bort märkena, vilket lyckades något så när med mär- ket å halsen; det vid ögat satt dock kvar. Så fick en äldre gumma se flickan och sade då: "Ah,dä där ä kistenawla, dä kan inte doktorn ta bort." Nå, min styvmor omtala- de detta för en äldre kvinna, som lever ännu för resten, och fick då i all hemlig- het veta ett medel, som sades verka ofelbart. / Det användes och nu kan man inte upp- täcka minsta spår av märket i fråga. Jag bör kanske tillägga att läkaren icke behand-lat märket vid ögat, emedan det låg så nära ögat, att han sade sig behöva vidtaga någon särskild åtgärd som skydd för ögat under behand- lingen. En gubbe, som dog för ett tiotal år sedan, var ett verkligt orakel beträffande väderlek. För att ta ett ex. förutsade han under våren 1907, då det ännu var synnerligen torr väderlek, att den komman- de sommaren skulle bli ovanligt rik på nederbörd. Jag skall bland gubbens än- nu levande vänner och bekanta försöka få reda på hans "märken". Gubben var mycket vidskeplig och en stor del av hans "märken" torde tillhöra det vidskep- ligas område, medan åter annat torde varit naturiakttagelser. Anm. Där jag vid direkt anförda ord ur ortsdialekten begagnat "rv" avses ett ljud som i det när- maste överensstämmer med engelskt "rv". Sandklef, Frillesås d. 4/3 - 1920 Albert Andersson
Jul
Di skulle hugga ved å stacka ris, och så var det allt vanligt husarbete. Tröskningen skulle ju vara fär- dig, men det var ju inte alltid det blev. I mitt hem slak- ta vi grisen, och sen den fjorton dar legat i säl- ta skulle den hängas i stuga vid ugnen och där skulle han hänga över julen. Den fick inte skäras eller röras. Sen togs den bort före nyår. På Lusse skul- le grisen slaktas. Det skulle ske före morron. Och när kvällen kom skulle blodkorven vara kokter. Vi hade ett par slaktare som slaktade grisen. Var det nåt nöt- kreatur som skulle slaktas skedde det på samma gång. Alltid fyra dar före jul skulle di börja baka råg- bröd och sen vörtbröd oc vetebröd. Di höll på i tre dar. En bakte då alltid ett par hundra kakor. Sen hade vi inte trång till å baka. En bakte lite till påsk. / Vi tog åtta dar för oss till brygd och bak. Brygden måste gå först för vörtens skull. Nu är det inte många som bakar vörtbröd. Di kan inte, för det vill allt lite konst till. - Julosten ska ystas på hösten. Då går di ihop från en tio-femton ställen med mjölk. Det håller di på hela september månad. Det ska vara stora ostar på ett par pund. Det gör di än på en del ställen, men inte all- mänt. Det ska vara så stora kalas, så di har alldeles gått ifrån det. Di skulle ha kaffe och dopp när di kom, så många dopper som möjligt. Så mat det bästa en kunde och sen kaffe och dopp igen. Det di ej doppade skulle di ha med sig hem. Di bara lämnade mjölken. Di hjälpte inte till att ysta. När di hade slaktat nötkreatur hällde di talgen i en tunna (di silade den först). Sen doppa di ner en veke och höll på en tjuge gånger.Sen hängdes di upp att torka. Di hade ofta talgen i en kärna som stod i varmt vatten. Di kunde ha en tio ljus på en pinne som di doppa ner. Di ljus di skulle ha till kyrkan var av talg och vax så att di blev fina och gula. Stöpningen skulle ej ske på nå- / gon bestämd dag. Bara så att ljusen skulle hinna torka till julen. Alla bröd var lika till formen. Vi kunde ha olika knäck till olika bröd, en järnknäck till vörtbröd och en rulleknäck till det andra. - Till barnen bakte vi fyrahjulingar, flotte- kager, dövelkatter (Lussekattor). Barnens skulle ha stora högar till julen. Stöden (kyrkväktarn) båtsman och söahulingen skulle ha sulekaga (sugel och kaka). Di kom på julaftons morgon och höll på att gå till kvällen. Då var stöden ofta så full att han knappt kunde gå hem. Båtsman skul- le ha mest med fågning, mat och kaffe och gökar. Såvitt det var möjligt skulle de ha vetekaga och korv eller vetekaga och en fårabog eller vetekaga och en bit fläsk. Nu gick våt båtsman i Sjöbo, Salvebo, Långenäs, Öjersbo, Rös- hult, Havredal och Bolås. På hösten skulle di ha ull och yste. Ystet fick vi bära till dem, och ullen gick båtsmans- käringen och tog upp. (Taråhulingen fick bara lite ull.) Båtsmannen fick vi alltid göra vårn åt, men han släpp- te till säckkornet. / Det var så förskräckligt med julatiggare. Det kunde gå he- la familjer, hustrur med en fyra, fem barn med sig. Di fick efter omständigheterna, lite bröd eller potatis eller mjöl. (Vid vårn kom di och bad om såhavre och läggpota- tis). Di var tacksamma för vad di fick. På Lusse skulle di vara oppe, helst hela natten. Om di kunde skulle di börja tröska klockan tolv. Alla ville va- ra först. Då skulle osten skäras. På julaftons middag började helgen. Då skulle halmen vara bredd. Men på di sista åren var di inte färdiga då, inte förrän mot kvällen. - Vi åt aldrig kväll- mat förrän tolv- ett, och aldrig släckte vi. Doppa i gryta hade vi aldrig så mycket för oss. - I mörkningen då alla hade sysslat från sig, skulle vi ha "sysslabeden," men då var inte soppan färdig. Vi skulle alltid ha soppa. Det var klimpa, buljon, morötter och kålrötter. Till sysslabeden skulle vi ha all slags "söning" mor hade kokt: korv, kött, fläsk. - Till kvällsmat var det "sö- ning", ost, smör, bröd, soppa och efterrätt, mest kräm. Då var drickamuggen och brännvinet på / bordet. Julljusen var tända och julgranen. Granen var klädd med pappersblommor och talgdankar. Di var smala som ett lillfinger. - Den minste skulle läsa högt före och efter maten, och sen var det att sjunga psalmer hela natten. Det var två timmars väg till kyrkan. Till otte skulle vi ha vad slags roseta huvuddukar och scha- letter, men till högmässan skulle det vara svarta huvuddukar. Det togs in ny halm nyårsafta och trettenaf- ta, men den gamla som togs in julafta fick all- tid ligga under. Sen blev den utsopad. Somma tog ut den Knutadan, andra dan efter trettondan. Julen tog slut med trettondan. Dan efter tretton- dan var Knutadan. Di gjorde ljusakronor av halm och hängde i taket. Så gjorde di smycken av halm och satte på hör- nena. Di satte smycken längs gardinerna. Di klöv ett halmstrå så det blev brett och satte ihop det så det blev fyra ögglor. Vår barn gjorde nog sådana.
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla. (Där jag kan går jag efter frågebokens nummer) Djävulen N:o 8. förutom de namn jag förut meddelat kallades han även: "Den laje mannen" d.v.s. Den lede mannen. En gång tog den lede av det ena hjulet på någons kärra, men den som satt i kärran och körde kunde trol- la och gjorde så att den lede i stället fick sprin- ga utmed och hålla i kärraxeln. (Efter min fader.) N:o 21. Söder om Åsa där socknarna Ölmevalla och Landa gränsa samman ligger en plats som heter Rågelund (invid havet) på dess sandstrand kom en gång en sjömanskista drivande i land, vid den satt en kvinnoarm fastsurrad, på handen satt tre guldringar. Mannen som fann armen tog och begrov den i sanden på stranden, men han fick ingen ro, han hörde en röst som ropade: "Mina guldringar tre åt Kristi jord!" Rösten upphörde ej förrän han gräft upp armen och lagt den i kyr- kogården. Om ropet kom från havet, eller om man- nen hörde det hemma hos sig, är obekant. Min fader hörde sägnen i sin ungdom, men av vem, har han glömt, likaså vem mannen var, är obekant. N:o 40. Bl. a. i Deberg i Fjärås. / N:o 41. Ja. En trollkäring hade bytt barn med en Kristen kvinna, men denna hade ej sett då det skedde men hon anade att något var på tok. Ty en- dast barnets huvud växte. En dag kom en s.k. "Klok gumma" på besök och hon frågade denna vad hon skulle göra? "Du skall göra något som är så galet så att trollungen – om det är en sådan – tycker det är alldeles galet." Så bryggade kvinnan d.v.s. trollungens fostermoder dricka i ett äggskal. Då sade trollungen: "Jag är så gammal som tiven och toppen på ett träd, mossa uppå hallar, jag har sett Kolas skog brinna upp tre gånger och uppväxt igen men aldrig har jag sett någon brygga i ett äggskal!" "Jasså, du är så gam- mal!" sade fostermodern, varpå hon satte den på ungsgrisslan för att föra in den i ugnen, men då kom trollkäringen och hämtade ho- nom. (Efter min faders farmor som hon berätta- de, när han var barn.) Vad ordet: "tiven" betyder, vet jag ej. Då "Kolas skog" ligger i Fjärås är det troligt att sägnen härrör från trollen i Debjär. N:o 64. Lyktgubbe. Ja man offrade ibland åt honom, man lovade honom pengar om han lyste bra. "Lys mej hem ska du få en peng!" brukade man säga ibland. Det berättas om någon som kastade slanten i en stor ris- hög och på morgonen var hela rishögen plockad isär av lycktgubben, som hade letat reda på slanten. (Efter Far) / N:o 81. Det berättas om en kvinna, som skulle gå till julottan, men råkade komma för tidigt, det sa- des nämligen att de döda hålla sin julotta före d.v.s. tidigare än den egentliga julottan börjar. Hon gick in då hon såg att det var ljust i kyr- kan, men när hon kom in, var folket henne obe- kant. Plötsligt upptäckte hon sin döda grann- kvinna, som hon igenkände. Den döda sade: "Kas- ta av dig rocken och gack!" Hon lämnade så sin rock och skyndade ut. På morgonen låg det en bit av hennes rock på varje grav. (Efter far) Variant efter min mor f. 1887 i Värö. Den döda grannkvinnan sade till den inkommande: "Vänta utanför din ottesång har inte börjat än!" N:o 89. Om man förstod att maran hade ridit något ### ### ### hänga över djuret, eller en lie (förut namnet) Läkekonst N:o 108 Skiver, (Engelska sjukan). Botemedel: Man skulle taga en människoskalle från kyrkogården, samt pillra fram litet sand mellan kyrkodörren och lägga i den samt slå mjölk eller ev. vatten i och låta barnet dricka ur den samt sedan bära den tillbaka och lägga den på sin plats. Det be- rättas om någon som varit och lagt en sådan skal- le på sin plats, men när hon skulle vända hem, kunde hon inte gå utan liksom fastnade kvar i marken. Då kände hon i sin ficka att där låg en flis kvar av skallen, när hon lagt den på kyrko- gården, kunde hon åter fortsätta hemfärden. (Efter min fader.) / Variant av botemedel: Man skulle ge barnet att dricka ur huvudskålen av en hund samt lägga den under barnets huvudkudde så att barnet fick sova på den. (Efter Fru Matilda Isaksson Örmanäs 5. f. d. 16/1 -1867.) N:o 111 Piggar Botemedel: Lägga på kornmjölsdeg el. brödtugga av rågbröd gärna med fläsk i. (M. Isaksson m. fl.) Mot sängväta skulle man äta en stekt moss/mus. Det berättas om en husmor i Landa socken, som ha- de en dräng, som led av sängväta. Husmodern tog en mus och stekte, lade det lilla köttet bland det andra på drängens tallrik han visste ej att det var från en mus, åt upp det, tyckte det var gott och blev dessutom botad från sängvätan. (Efter Anton Isaksson ### ### i Landa s:n. 1881) ### ### ### läkekonst men mot vad slags sjukdom har jag ej lyckats få veta. Men jag vet en Fru som för några och 50 år sedan fick ett barn som var alldeles fullt av utslag på kroppen och mo- dern använde följande läkekonster bl.a. tog hon ett la- kan vilket hon under midsommarnatten drog över daggvåta ängar sedan kramade hon ur daggen och tvättade bar- net därmed, vilket skulle vara en bra läkekonst, men man fick inte lov att möta någon person då lakanet natte- tid drogs över ängarna, ty då uteblev dess helande verkan. I detta fallet torde väl verkan ändå ha ute- blivit, ty en tid därefter lät hon sin man stjäla en sko från ett förlovat par, ty av någon anledning skulle skon tillhöra någon som man trodde om att ha haft samlag före äktenskapet, annars ansågs inte ver- / kan bli tillfredsställande, skon skulle placeras under barnets huvudkudde en natt, sedan skulle den bäras hem och ställas på sin plats. Ägaren till skon fick na- turligtvis ej ha aning om att den tillfälligt bortrövats. Mot skiver var det även bra att skrapa rosten från låsarna på kyrkdörrarna och blanda i barnets dricka. N:o 152. En eldslåga syntes brinna där nattetid. N:o 156. Absolut tystnad under arbetet, ingen fick prata. N:o 159. Ja det fanns lösen. Någon har talat om en skatt, vars lösen var sju bröders blod, den kunde ej tagas fram utan blodet efter sju bröder, men så var det en man, som hade en hynda, som fick 7 han- valpar, dessa slaktade han och med deras blod som lösen kunde mannen tillägna sig skatten. (Hört av min Fader i hans ungdom.) Min faders morbroder Magnus Isaksson Örmanäs n:o 8 (Gårda) avliden 1927 några och 80 år gammal, hade i sin ungdom berättat för min fader att han nattetid såg ofta en låga lysa utanför sin bostad i närheten av den höjd, där nuvarande Örmanäs speceri- affär (Gustav Karlssons) är belägen. Han började gräva där det lyste och hittade en lerkruka med brända benrester uti. I rädsla att de kunde tillhöra någon, som var avliden i kolera grävde han åter ner krukan, vilken alltså än idag torde ligga på sin plats. N:o 161. Ja, man brukade offra småslantar i dem, ty i jättegrytan i Borgarås, Örmanäset, kunde man förr hitta sådana småslantar, som troligen fordom offrats. N:o 174. I Lygnern i Fjärås säges en kyrkoklocka vara sänkt, gömd undan något krig i forntiden, därför att man ej ville att fienden skulle stjäla klockan. Det sades att ingen / kunde få upp den utan att man drog upp den med 2 mjölkuppfödda stutar, d.v.s. två stutar, som inte fått an- nan mat än mjölk. Det var en bonde, som hade ett par sådana, men hade råkat att ge dem vassla en enda gång. När man försökte dra upp klockan och fått den så högt att den syntes, ropade det ur djupet: "Dä vill inte så'na vallakvatta te!" (vasslakvatta) så sjönk klockan igen. Därför säger Fjärås ena kyrk- klocka: "Min syster ligger i Lygnern, min syster ligger i Lygnern!" (Sägen hörd av min Fader) (te' betyder till.) N:o 177. Enligt sägen skall en kvinna på Örmanäs ha avlidit av kolera, "Gästgiverskan vid ledet" kallades hon, säges ligga begraven i sandhöjden Falkasand på Örmanäs 1. exakt plats obekant. (Efter Fru Matilda Isaksson o min Fader.) N:o 181. Ja, hon kastade sin guldring i sjön sä- gandes: "Så omöjligt som det är att finna denna ring så omöjligt är det för mig att bli fattig!" Rin- gen hittades en tid efteråt i magen på en fisk, frun sades även bli fattig med tiden. (Min fader Peter Carlsson) N:o 187 Rackaren N:o 188. Det fanns flera av tattarsläkt. Mest om- talad var Sexpunningen, enligt uppgift såg han fruktansvärd ut. Ibland var han försedd med två knölpåkar, en att stöda sig emot och en att freda sig för hundarna med, det fanns nämligen en hund eller fyra i snart sagt varje stuga. Rackaren var en mycket föraktad person. En dag kom Sexpunningen van- drande ut till Örmanäs, i sällskap med sin / dotter (om det var den i Åsa boende Fru Ekholm eller han hade flera döttrar är inte bekant.) När han hunnit fram till en gård som kallas "Lia" d.v.s. Li- den, sprungo sönderna till gårdens dåvarande ägare upp på rännet ovan porten varigenom Sexpunnin- gen måste passera och stodo färdiga med en spann vatten för att genom en lucka i väggen slå det över honom. Dottern varsnade vad som var i görningen, gav till ett varnande rop och så gick han fri för vattnet den gången. Så gick han in för att möjligen be om lite mat e.d. Upptågs- makarna väntade tåligt hans återkomst. När han kom ut igen, hade han glömt vad som hotade och då fick han hela vattenspannen över sig. Arma människa fattig och föraktad av alla, och till köpet angrep man hans person! (Matilda Isaksson) N:o 190. Lade ut kroppen till mat åt fåglarna på någon avlägsen plats. Den vandrande juden. N:o 192. Någon hade mött honom (var obekant) han hade en rock, som såg ut att vara riktigt mossgrön av ålder. Någon hade sett honom i en kyrka, varje gång han hörde Jesu namn nämnas bugade han sig. (Min fader Peter Carlson hört.) Födelse och dop: Söndagsbarn sades vara lyckligt att vara. Innan man begav sig till dopet skulle man läsa "Fader vår" så skulle barnet få lätt att läsa. Faddrarna fick akta sig så att de inte torkade sig om näsan under dopet, så sades att barnet blev snuvigt "snorigt", vidare fick de akta sig så / att de inte tappade något i golvet, då blev bar- net "släpphänt" d.v.s. fick svårt att hålla saker och ting i händerna. Faddrarna fick inte säga nej eller neka till att bli fadder, om de dock av en eller annan anledning inte kunde vara fadder fick de meddela det så att ordet: "nej" fick kring- gås annars kom barnet att säga nej i tid och otid under sin levnad. Faddrarna måste vara mycket rentvättade annars fick inte barnet renlighetens dygd, voro faddrar- na inte riktigt rentvättade, blev barnet smut- sigt av sig. N:o 217. Vaggvisor bl.a. "Vyssa lulla liten kind mamma springer ut och in, pappa är inte hemma. Han har kört till Nybro köper nya spännesko till sin lilla flicka. (el. gosse) eller "Jag ska sjunga för min lilla vän och mitt lilla hjärta. Så många som vilja gifta sej, vore de värd att svärta." (Efter min farmor f. 1837. d. 14/8.) (En visa som man troligen sjöng när man var alldeles utledsen på det myckna barnaskriket.) Eftersom man varnade för giftermål (ansåg att de borde svärtas.) Vidare hörde min far en gumma sjunga följande ram- ramsa vid vaggan: "Å fläsket dä' sedder på svinaröggen än, för agga dussa vyssa lulla, lulla, lulla, lej. Å köddet de' sed- der på söaröggen än för agga dussa e.t.c. Å smöret de' legger i flödakrocka' än för agga dussa e.t.c. Å osten den legger i vallagryda än för agga, dussa, vyssa, lulla, lulla, lulla, lej." / Uttydning: sedder = sitter svinaröggen = svinryggen köddet = köttet. söaröggen = fåraryggen. flödakrocka = gräddkrukan. vallagryda = vasslagrytan. Vidare hörde min fader en tattarkäring åter och åter för sitt barn upprepa: "Pappa har skåret den store fårlen, Alfred skall skära den lelle!" D.V.S skåret = kastrera eller skuret. fårlen = fålen. Det var här fråga om en rackare och att pojken Alfred var "rackarlärling". Det kom fordom stora skaror av tattare och rackare och allt möjligt löst folk till lantgårdarna för att tigga och min faders barn- domshem fick även besök av otaliga sådana. N:o 218. Från storken eller ur brunnen, på senare tid ur barnmorskans väska! Bröllop. N:o 226. Ja det gjorde man. N:o 231. Ja man skulle s.k. "skoga". Bröllopsgästerna gick till skogen, högg ned och halade hem ett träd, så att kocken skulle få bränsle. Vidare brukade man "gömma bruden" på något ställe, så fick bröllops- folket söka leta reda på henne. Död och begravning. N:o 242. De manliga begravningsgästerna hjälptes åt. N:o 245. Nej inte vad jag vet, men vid kanten av mos- se. Vid kanten av mossen Rörkällan på Örmanäs vid den s.k. Näsbokrok har man begravit en iland- fluten man. Tvenne stenar, en vid fot och en vid huvudänden på graven markera platsen än idag. N:o 247. Nej, men en människa som hade två skug- gor, han hade begått mened. "Svurit bort" sig. (Min fader hört i U.S.A. av en Smålänska.) Människor med två skuggor säges ha "svurit bort sig", har min fader hört berättas. / Husbygge. N:o 249. Nej ty det knakade och small i det virket. N:o 252. Ett hus som ligger i öster och väster säges vara bäst. Hemmet. N:o 256. Måremad = morgonmat, frukost. Dager. uttalas dawer, dauer liksom den Engelska w. Lilla middag eller merafta (på e.m.) samt Kväller d.v.s. kvällsmat. N:o 257. Morgonmat. fläsk och potatisstek, äggröra, smörgås, fast smör vankades inte på morgonen om man hade fläsk. Middag: t.ex. sill o potatis, köttsoppa, kål, ärter eller bönor, ibland risgrynsgröt eller kroppmjölk. Kroppmjölk d.v.s. klimp av mjöl och vatten kokt i mjölk. Lilla Middag (Merafta) antingen smör o bröd eller ost o bröd med kaffe. Hade man inte ost eller smör, fick man lägga socker i kaffet, annars fick man inte socker i kaffe på samma gång. Fisk o pota- tis kunde man ha till vilken måltd som helst. Kväller: Rågmjölsgröt eller risgrynsgröt, f.ö. tog man vad man hade gärna sill o potatis e.tc. N:o 258. Hälsobiten i Ölmevalla. Trivsbiten i Värö. Vårarbete. N:o 276. Ja man åt det för man skulle bli stark sades det. Man skulle "äta märg i bena". Somliga gömde ett julbröd för att äta den 1:a Maj, denna dag skulle man även dricka sav från björk, man borrade ett hål i björken och lät saven rinna i ett käril, vilket man ockminstone i en del fall blandade med bränn- vin. "Dricka märg i bena." Slåtter. N:o 293. Ja man lämnade dem åt fåglarna och åt fattigt folk, många fattiga gick och plockade ax. / N:o 285. Det betydde att någon skulle dö på gården, där skulle bli plats för en likkista på den osådda fläcken sades det. N:o. 299. Ja man brukade vila, "Pusta åker" som man sade. N:o 300. Den som var hantlangare åt den som lagrade säden i ladan brukade kallas: "stabbakråka" eller "nekakråka", var ladan stor fick man ha två "stab- bakråkor". Alltså man brukade vanligtvis vara 3 personer vid sädens införande, en stod i lasset, vad d en benämndes vet jag ej, men den personen kasta- de nekarna till "stabbakråkan", vilken i sin tur kastade till den som lagrade säden. Om ladan var så stor att "stabbakråkan" inte räckte att kasta till lagraren, måste man ha ännu en "stabbakråka" och var alltså 4 personer, i vanliga fall räckte dock med 3. Tröskning. Förekom med slaga eller "präl" d.v.s. präglarna. den ena av slagans stänger kallades "slagval" d.v.s. den man slog med, den man höll i kallades "handval", de voro sammanbundna med ett ål- skinn samt läder, detta kallades gemensamt för en "prälskurra". (Prälskurran = läder och ål- skinn sammanflätade.) Ibland skojade man så att man tog slagans båda stänger och satte om halsen på någon person, så att huvudet satt liksom i en tång, så tog man med en hand i vardera av stängerna och klämde åt litet. Detta kallade man att: "känna på lokatten". (Efter min far f. 1877 i Värö.) Husdjur. N:o 314. Man ledde kon runt omkring och för- sökte att om möjligt hindra henne att omedel- bart kasta vatten, då sades spermat / avgå och det blev ingen kalv. Lade kon sig strax efter betäckningen och spermat syntes vilja av- gå, skulle man gnida kon på ryggraden med tjuderstaken så upphörde det. Tjuderstaken = tjuderpålen, som kon var fastgjord vid mar- ken med. (Hört av Fru Matilda Isaksson att så gjorde en gumma på Örmanäs med sin ko.) (d.v.s. ceremonin med tjuderpålen som massage.) att förhindra kon att kasta vatten var mycket vanligt hos olika personer. N:o 315. Man gav henne jäst eller kaffesump. När man gav den nyfödda kalven mjölk första gång, fick man akta sig, så att man inte sade ett enda knyst hur illa motvillig denna än var. Absolut tyst måste man vara, annars sades kalven bli en "vrålhals" ("gaphals") d.v.s. vrålade i tid och otid. N:o 322. Man fick inte vända det på rygg, ty då dog det. ("Man fick inte "magvälva" det.") N:o 324. Man stänkte vatten eller jord på dem, eller slog på något föremål, som gav ett klin- gande ljud ifrån sig, en panna, spann, e.d., så satte de sig. Husdjurens sjukdomar. N:o 327. Mot fånget gav man kon jäst. N:o 328. Dröpjamisting d.v.s. när kon slutar idissla. Dröpja kalla de gamla idissla. Man lade en färsk gåslort i munnen på djuret och sökte få djuret att svälja den. Exkrementen förorsakade kvälj- ning hos djuret och detta började så att idissla igen d.v.s. dröpja. Detsamma gällde även fåren. / Annars om det gällde en ko, tog man dröpjet från ett får och gav henne, om man kunde finna ett "dröpj" från ett får. Ibland kunde ju fåren t.ex. "kas- ta upp" eller tappa den idisslade maten på åkern och då blev den som sagt till läkemedel mot kons dröpjamisting. (Anton Johansson f. 1881 i Landa. Matilda Isaksson f. 1867 i Ölmevalla.) N:o 333. Slaktade en orm och lade ormens ister på bettet. N:o 343. Enligt ovannämnde Anton Johansson skulle man borra hål i ladugårdens tröskel, fånga en orm i Mars mån, stoppa ned den levande i tröskeln, täppa till hålet. Detta skulle häva sjukdom och otur i ladugården. Skulle enligt sägen ha förekommit i Landa socken. Slakt. N:o 346. Somliga slaktade om Lusse eller dagen ef- ter domsöndag, det borde i varje fall ske under nymåne, så blev fläsket saftigare. N:o 350. Nej! N:o 351. Man sade att det är någon som öm- kar sig över djuret "man håller livet på det". Barn fick ej äta svinrumpan "då växte de nedför" eller slutade att växa sades det. N:o 375. Ja det påstod man att det skulle vara farligt. Lusse brukade ej firas på den- na ort. Julafton. N:o 388. Man hade först "slagit upp halmen", man hade en stor "kam" av trä, som satt fast i logbalken, genom vilken man drog halmen lite i sänder, så man fick bort all den kor- ta halmen, torrt gräs o. dyligt, så att den blev fin och ren, så lade man den i kärvar / s.k. "halmstupor" och bar in och bredde ut den på golvet, så lämnade man en kärve odelad till "kudde", ibland lade man den framför sof- fan eller på annan plats. N:o 389. Man strödde under djuren med den vanligtvis, ty ge den åt djuren vågade man ej, ty det var risk att det fanns synålar o.d. i den. N:o 390. Ja t.ex. julbockar (halmbock), flätor, ro- setter o.d. Vidare gjorde man karbaser, som man använde vid en lek som kallades: "Ro till Tyskland". Man lade sig på golvet och satte benen i vädret, så sade man "Ska' vi ro till Tyskland", varvid den andre sva- rade: "Kan du visa passa på de'" så börja- de man att växelvis slå varann i stjärten med karbaser. Man måste alltså vara två, när denna lek utfördes. Man låt motsatt s.k. "skaföttes" på golvet. Man hade stoppat byxorna fulla av halm så att inte slagen skulle kännas för hårt, men det var inte alltid att man varit så framsynt att man stoppat upp sig med halm, ty det hörde inte till själva leken; det var bara undantags- vis man gjorde så av försiktighetsskäl. N:o 391. Julgranen var mest klädd med olik- färgade pappersblommor, pappershjärtan, ro- setter och vad som helst, man kunde hitta på att göra av papper. Ljushållare fanns ej, man band fast ljuset vid granen med tråd. Vidare hade man hängt upp äpplen, pepparkaksgrisar och dockor av peppar- kaksdeg, polkagrisliknande karameller med pappersfransar samt ett slags konfekt gjort troligen av krita o lite socker, vilka förekom i olika former, ringar, hjärtan, gubbar o.d. (Efter min far o mor.) / N:o 392. Nej, men ljuskronor gjordes av halm på olika sätt och utsirningar förekom. N:o 394. Vet inte, men man borde hänga för fönstren då man satt vid julbordet, ty om någon ev. var utan- för och såg in genom fönstret, kunde denne som om någon skulle dö på slättet under det kommande året, ty den som skulle dö sades sitta utan huvud vid julbordet. (Efter min fader.) N:o 397. Ja, och någon fick vara uppe hela natten och vakta det, så att det inte förorsakade elds- våda. Man var rädd för spöken, men de sades ej våga sig fram, om ljus brann under julnatten. Dessa hemstöpta talgljus villa gärna rinna, så man måste gång efter annan klippa av veken, det kallades att "snoppa ljuset", det gjorde man med en för ändamålet särskild konstruerad ljussax på vars skänklar satt fastsmidd ett litet "hus" eller dosa, i vilken den avklippta veken blev liggande. N:o. 399. Ja det trodde man och mat skulle stå på bordet hela julen ockminstone ett par limpor och en ost. F.ö. vem som kom på besök skulle ha brännvin o "brännvinsbrö"! Ingen som kom på besök fick gå utan att ha fått nå- gonting, man fick ej "bära ut julen", hade man ingenting fått, hade man "burit ut julen". Det ansågs mycket dåligt att låta någon "bära ut julen". Annandag jul. N:o 401. Man brukade gå omkring och "måka" i ladugårdarna tidigt på morgonen, varvid man sjöng eller skrålade: "Nu ha vi måkat, nu ha vi gett, men inget brännvin ha vi sett"! Meningen var alltså att få brännvin, men fingo de inget ropade de ovannämnda ramsa. Uteblev det väntade brännvinet / kunde det hända att man ställde till ofog. Man kastade t.ex. in gödsel från gödselstacken, eller t.ex. strödde under djuren med i ladugår- den befintligt mjöl (gröpe) sådant lär ha hänt. Staffansritten förekom även på Annandagens morgon ("Staffansottan") då sjöng man: "Staffan var en stalledräng", vilken förekom i olika varian- ter, bl.a. en som började: "Staffan var en stalledräng i ra, i ra, fadderallalla Han sadlar upp de fålar fem i ra, i ra, fad- deralalla..." tyvärr kan jag ej denna variant) det skulle väl troligen heta så i "trallen": fa-de-ra-la-la... N:o 414. Halmen togs ut, spinnrockar och vävstolar kom åter igång bl. kvinnfolken, männen började tröska o.s.v. o.s.v. Påsk. N:o 415. Svarta måndag, vita tisdag, dymmelsonsdag, eller askeonsdag, skärtorsdag, långa fredag, äggelördag eller påskalördag. N:o 418. Skärtorsdagsnatt, ty den natten sade man att påskkäringarna voro ute för att fara till Blåkulla. Skall be att få här meddela följande som jag råkat uteglömma! (Nyår. N:o 408. Man borde ockminstone vara vänlig den dagen o.d., ty sådan man var Nyårsdagen, skulle man bli hela året. N:o 410. Om man såg Nymånen över högra skuldran eller åt högra sidan skulle medföra lycka, men det var alla nymånar det gällde och inte endast nyårsmånen. Knut. N:o 412. Jo, man klädde ut sig och gick på besök för att "köra ut julen" sopning förekom ej!) Påsk. N:o 419. Ja, det förekom, men det var i allmänhet utsocknes (alltså från grannsocknarna), som kom va- nligen tiggare och annat fattigt folk, så sjöng / man en visa som började: "Vi ä komna ut till att vandra så unga som vi är. Ni vet vad här tillstun- dar och Ni vet vad vi begär, ett påskägg eller två, det önskar vi att få, sen äro vi väl förnöjda att resa härifrå'". (Eller kanske började den möj- ligen: "Vi ha kommit ut till att vandra...") Efter min far som nu ej kan minnas flera strofer. Midsommar. N:o 420. Den var klädd med prästkragar och klöverblommor så trädde man urblåsta äggskal på ett snöre och gjorde till "pärlband" och hängde på själva korset, samt satte två tunnband i kryss och gjorde till en "krona" och satte på toppen. Så satte man ängsull på ändarna på kor- set på de s.k. armarna så att det skulle föreställa ludna handskar. (Efter min fader.) tunnband äggskal äggskal, en eller två rader på bredd alltså dubbla rader kunde även förekomma Vårhalvåret. N:o 423. Då skall lärkan vara så högt som oxen bär oket. N:o 425. Om solen sken så länge på Sigfridsdagen som det tog för en ryttare att sadla sin häst, så skulle det bli ett gott "gröaår" d.v.s. grödan skulle bli god. Den 9 Mars "De fyrtio martyrernas dag", sådant vädret var den dagen skulle det bli i 40 dag. framåt. Man var särskilt rädd för frost den dagen, ty då blev det 40 frostnätter framåt enligt många gamlas påståenden. N:o 431. Dricka det förut omtalade "märg i bena" (björksaft) N:o 432. Korsmässa, då skall bönan ha blad. N:o 435. Då skulle vinterrågen ha ax. När Erik ger ax, ger Olof kaka. Veckodagarna. N:o 455. Inte flytta på lördag eller måndag och inte ge sig ut på resa på måndag (Måndagsflött blir stäcket å stött" sade man) eller Lördagsflött e.t.c. (i olika varianter) det torde väl möjligen bero på minnesfel hos berättarna. / N:o 457. Söndag "Söndagsklippta naglar och söndagskammat hår ruttna ej i kyrkogård", ibland sade man: "Kvällsklipp- ta naglar och söndagskammat hår."..." e.t.c. Angående vädret under veckodagarna sade man bl.a. "Måndan grum gör veckan from "grum = grym, ful. "Fredagsvä'r är söndagsvä'r" = sådant vädret var på fredag skulle det bli på söndag. "Lördan ä en kär, (karl) han har sitt eget vä'r" (= väder) (Efter Anton J. f. 1881 i Landa.) Djur. N:o 460. Vesslan kallades Russleveska, sades kunna blåsa upp folk. N:o 462. Kraxade skatan mycket, sades det komma främmande till huset. Man borde inte förstöra dess bo, man sade att skatan då hämnas. Förstörandet av dess bo medförde olycka. N:o 464. Nola gök ä jolagök, söder gök ä döder gök, västa gök ä bästa gök, östa gök ä trösta gök. Nola = Norr eller nordan. Jola = jorden d.v.s. det blev sorg (jordfästning) troligen för den som hörde den. Det betydde alltså mycket från vilket håll man hörde göken första gång på året. N:o 465. Han borde helst ha slutat att gala, när höet var färdigt att bolma. Man sade: "När göken gal i såta, då må folket gråta." såta = höstack. Det var inte bra att göken stannade så länge, det kunde betyda miss- växt eller för mycket nederbörd under sommaren e.t.c. N:o 466. Det var ej bra att höra göken på fastande ma- ge, varför obekant. N:o 468. "Gullhöna, gullhöna, lova gott vä'r i more, annars mister du din högre vinge." Detta sade man, när Nyckelpigan kröp upp på fingertoppen, flög den, så troddes det bli gott "vär i more" more = morgon. Flög den ej fanns det tyvärr så elaka människor, att de slet av hennes vinge. vär = väder / Växter N:o 474. Fläderbuskens blommor kokade man té på mot förkylning. Vidare kunde man "sätta bort" tandvärk i fläder. Man tog en flis av fläderns ved, varmed man petade tanden tills den blödde, sedan passade man in fli- sen åter på sin plats, men den skulle tagas och passas in åt ett visst väderstreck, åt vilket är mig obekant. Den personen, som fällde busken, sades få tandvär- ken. Man kunde även peta den värkande tanden med en spik tills den blödde samt sedan slå in spiken på något oåtkomligt ställe, ty den som drog ut spiken eller ev. rev det hus var denna satt, sades få tandvärken. (Ur svartkonstbok läst av Far.) N:o 475. Hasselns käppar användes till "täckeskäpp" att lägga på halmtak och skulle fasthålla halmen. N:o 479. Röksvampen, dess rök sades vara farlig att få i ögonen; man sades bli blind. Vidare använde man svampen till att stämma blod med och till nåldyna (när den hade slutat ryka). Himlakroppar. N:o 482. Slakta gris bl.a. N:o 485. Man sade bl.a. liggande ny, stående sjöman (det blev storm), stående ny, liggande sjö- man (blev vackert väder). N:o 484. Ja det fanns dem som kunde spå efter vintergatan och trodde sig av den kunna se, hur den kommande vintern blev. Naturfenomen. N:o 489. Åskan kallades Åskya, åskväder kallades Åskya- vär. (sjeljud som i t.ex. skyn) N:o 492. "Våroxen" kallas de dallrande luftångor som man ser stiga upp om våren och som man ser i luften. Vidare förekommer ett naturfenomen, som man kallar: "rå- gård", det är en ring som man ibland ser i luften kring månen. En liten "rågård" säges förebåda ett stort oväder. Stor "rågård" förebådar litet oväder. / N:o 494. Påskafton. N:o 497. Ja, det var en gång en gubbe som lovade att sätta sig på en sten, som man skulle spränga med dynamit, om han fick 1/2 liter bränvin som belöning och det fick han försöka. Satte sig på stenen, skottet brann av. Gubben hamnade oskadd i en snödriva, fick sin 1/2 liter. Minns ej var det skedde eller vem som berättat det för mig men det skulle i varje fall ha hänt enl. sages- mannens påstående. Marknader. N:o 498. Vanligen Aprilmarknad och Oktobermarknad i Kungsbacka och vid Korsvägen i Frillesås. N:o 499. Laggkärl, kar, byttor, träskor, sängar, träskedar, träskovlar och visor s.k. skillingtryck m.m. m.m. N:o 500. Potatis, höns, ägg, hemvävt, lakansväv o handduks- väv, linvävnad s.k. "bleke" d.v.s. linväv, som legat ute och blekts i solen. Dessa vävnader sålde man gärna på den s.k. "Larsmässemarknad" om denna marknad förekom på Larsdagen d. 10 Aug. enl. vår nuvarande Alma- nack, vet jag inte för tillfället. Tillägg vad jag förut glömt. N:o 167. att bryta upp jordfasta stenar var inte bra, ty man kunde ha "satt bort" vårtor under den, vilket tillgick så att man tog en tråd och knöt så många knutar på den som man hade antal vårtor på sig, så petade man in tråden under stenen, när tråden var rutten, försvann vårtorna, eller tog man en stulen fläskbit och beströk vårtorna med samt lade den under en sten, när fläsket var ruttet försvann vårtorna, men den som bröt upp stenen sades få vårtorna i- stället. Ett tredje sätt att bli av med vårtor var att ta lika många ärter som deras antal var, så skulle man kasta ärterna i en brunn, men denna skulle vara belägen så nära en byggnad att man skulle hinna vara under tak innan ärterna nått brunnens botten, annars uteblev resultatet, som var att den första person, som kom och tog vatten i brunnen, fick vårtorna. (Min mor har själv försökt det sista sättet, vilket tog bort nio vårtor.) Mot kikhosta: Man skulle ge barnet att dricka mjölk från ett sto. Eller ge barnet att dricka mjölk ur en snäcka en av de gamla kallad "kikbolle" d.v.s. en vanlig neptunus eller valthornssnäcka. / Låtasör. Om en person äger ett får och överlåter det till en annan som ger det mat och bostad kallas låtasör eller "lådasör" som man vanligen säger på landet. Alltså man har fåret till s.a.s. "hälftenbruk". Ibland sade man: "ha sö på låda". På våren skulle den som givit fåret (eller fåren) vinterföda ha all ullen, på hösten skulle den delas så att de fick häften var - fårets ägare hälften och den som bestått mat hälften. Ullen var två sorter på så sätt att den som klipptes på våren var mycket lång och kallades: "lå" (vinterlå) på allmogespråk, skall väl tydligen heta: ludd som kommer ur ordet luden. På hösten var den kortare och kallades endast ull. Vidare finns bukull och "lårkloddar" eller lårkluddar, denna lår och buk- ull var den sämsta ullen, kort, tovig, och ofta smutsig. Lammen skulle delas lika. Fick fåret t.ex. 2 lamm fick ju dess ägare ett och den som gett fåret mat, ett, fick fåret 1 lam sålde man det och fördelade pengarna lika. Fick fåret flera lamm sålde man dem och delade på vinsten. *) Att var och en kun- de särskilja sina får om flera ägare hade gemensam- ma beten: Man hade olika igenkänningsmärken. En t.ex. målade sina får med en tjärfläck i pan- nan, andra klippte hack i fårens öron, andra högg hål i fårens öron och satte olikfärgade trådar genom och knöt fast, alltså trädde genom hålet i öronen, en kunde ha en färg på tråden en annan färg hade en annan bonde. Mycket vanligt var att vid klippningen kvarlämna en eller flera stora ulltofsar kvar på rygg eller sidor, dessa ulltap- par är än idag ett vanligt igenkänningstecken om man har får på gemensamt bete. Man hade fordom ofta får gemensamt på öarna i *) Eller, fick fåret t.ex. 3 lamm, fick man var sitt, sålde eller slak- tade det tredje, delade köttet eller pengarna o.s.v. / Kungsbackafjorden lydande under Örmanäs säteri. Då fick var och en som hade får, en liten plåtsticka med nummer och satte i fårens öron. En ägare fick t.ex. n:o 1 för alla sina får, en annan n:o 2 för sina o.s.v. o.s.v. (Efter min fader o Matilda Isaksson.) När man delade ullen vägde man den vanligen men det hände även att den ene "låtasöägaren" klippte först sin hälft på fåret och sedan den andre sin hälft. (M. Isaksson.) Strandsittarna hur de fingo virke och bränsle: Man repade och brände mestadels ljung o ris, vidare plockade man pinnar och vrakspillror vid havet, ibland brände man i nödfall torkad kospill- ning vilka i stora "kakor" lågo soltorkade på kor- nas betesplatser. Virke kunde man hitta vid havet ibland, fartyg förliste emellanåt, men det var endast någon enstaka planka då och då, ofta söndriga, vid något enstaka tillfälle kunde det ju hända att några större partier kun- de flyta iland. Enligt min fader, m.fl. gamla, var det så svårt och fattigt för stugfolket och strandsittarna på alla område, att detta ej går att beskrivas, ingen kan göra sig en föreställ- ning om hur det var. Ibland hade man endast potatis att äta, vilka man doppade i saltlake eller strödde salt på. Annars hade man sill o potatis hade det ej funnits så god tillgång på sill, vilket det till alla lycka var, och denna varit så billig, skul- le de flesta svultit ihjäl. Ibland gåvo sig stugornas män till sjöss, men omkommo ofta under förlisning, eller om de voro fiskare och omkommo, ofta lämnande maka och stora barnaskaror efter sig då var nöden namnlös för efterlevande. Ibland kunde ju strandsittarna byta till sig lite mjöl eller mjölk mot fisk av någon bonde, vidare plockade man ju sjöfågelägg någon gång / vilket blev ett litet tillskott till den fattiga födan, men det var ju bara rena undantagen. En fattig tiggde lite mjölk, hon hade en träbytta med åt- sittande lock med sig, vilken hon satte vid trappan och gick in. Om en stund sade bonden i dörren: "Mor har vesst sla't i di bötta" (slagit i din bytta). Glad och tacksam gick gumman sin väg, byttan var mycket tung och gumman glad åt all mjölken när hon gått ett stycke, lyfte hon på locket, i byttan låg en stor sten, som bonden smugit dit. Gumman sjönk gråtande ihop vid vägkanten, förtviv- lad över sin fattigdom, man kan förstå hur det kändes! Denna gumma bodde inte vid havet utan längre inåt socknen. Exempel på strumpstickning av män: Det var ganska vanligt att männen kunde detta. Både min fader och min farfar t.ex. kunde sticka strumpor o många flera kunde detta. Kringvandrande försäljare: Bl.a. kom de s.k. "Askemännen" det var sådana som körde omkring och sålde träaska björkaska) som man skulle använda till bykning av klä- der. Bykning kallas även lakning ("laka kläder"). Det fanns många som körde omkring och sålde aska. Ofta voro de från Mark i Västergötland. Deras reklam ljöd på deras bygdemål: "Ko' ta mor ska' de va' nuka ascha i da', ja' har fasa goer ascha, dä vajt ek för ja har själv bränta!". (Go' da mor ska' dä' va' någon aska i da, ja har faslig go aska, de' vet jag för ja har själv bränt den.) (Hört direkt av försäljaren av min fader. "Ascha" uttal som t.ex. i pascha och alltså inte det vanliga aska.) Judar och knallare av olika slag gick ju omkring men några direkta minnen efter dem kan jag inte beskriva. Hur Emigranterna tog sig ut i U.S.A. Det berodde på ödet, hälsa och framgång m.m. Många förtjänade mycket pengar, blevo rika, kommo drivna av längtan till fäderneslandet hem och bosatte sig, andra blevo för alltid kvar i U.S.A. Andra igen omkommo på grund av sjukdom och tusen svåra öden ha förekommit därute i U.S.A. Där fanns inte / vare sig pension eller annan hjälp, slog hälsan fel, var man ofta förlorad, så vida inte välmenande männ- skor trädde hjälpande emellan. Min fader t.ex. tog sig ann en hjälplös lungsjuk och hjälpte honom efter bästa förmåga de sista veckorna han hade kvar att leva. Det var som sagt mycket skiftande levnadsöden från hälsa och stor framgång till yttersta nöd och elände, omåttligt spritförtärande kunde ju även bli mångas förfall m.m. Hur de underhavande på Örmanäs avlönades: På slottet: Männen: 1 kr om dagen, om sommaren. 75 öre om vintern. Kvinnorna: 87 öre om dagen (i skördetiden) (87 öre = 5 delar enligt Fru Matilda Isaksson). Om vintern: 68 öre om dagen. (68 öre = 4 daler) (17 öre = 1 daler, 6 daler = 1 kr.) I skördetider fick man alltså mer betalt. Ibland gjorde man ju dagsverken för sina torp 2 eller 2 1/2 dagsverke i veckan, beroende på hur stort torpet var och hur mycket jord man hade att göra dagsverken för. En kvinnlig släkting till min fader som dog i slutet av 1800- talet 80 år gammal, mindes den tid då kvinnorna endast fick 5 öre om dagen. Diverse andra uppteckningar. Jag nämnde i ett av mina brev om den mycket omtalade företeelsen s.k. "Förbud". Min faders släkting Petter Börjesson från Hanhals hade ett synnerligen starkt "förbud" jag nämnde då hustrun hörde honom komma körande och kasta en järnlänk i gården hon tände den gången lycktan och sprang ut för att lysa honom när han satte hästen i spiltan, när hon kom ut fanns han inte där men kom körande omkr. 1/2 timma efter varslet. Enligt vad hon under sin livstid berättat, hörde hon "för- bud" för maken varje gång han var ute och körde om kvällarna hon kunde höra honom komma, börja sela av hästen, först släppte han den ena av skä- gerna i gården, sedan den andra (skägerna kallas på allmogespråk de träarmar inom vilka hästen står bun- den vid seltyget) men då hon gick ut var allt tyst en stund därefter hördes åter skägerna falla och då var han personligen återkommen. Det verkade / alltid spökligt kusligt. Min faders äldste broder Albin Karlsson hade också "förbud". Om kvällarna när han var ute kunde båda föräldrarna höra när han kom, gick upp på trappan, satte nyckeln i låset men kom aldrig in. En god stund därefter upprepades samma ljud och då kom han personligen. Enligt far sade alltid "de gamla" att den som har starkt "förbud" får inte leva länge, "blir inte gammal" det tycks inte stämma ty Petter Börjesson i Han- hals blev mycket gammal, medan farbror Albin Karls- son dog i U.S.A. endast 22 år gammal. Fru Matilda Isakssons fader hade även "förbud" påstår hon, anhöriga kunde höra när han om kvällarna kom upp på trappan skrapade av sina fötter mot den men kom inte in. Efter en stund upprepades det samma och då kom han in. Även han blev åldrig innan han dog. En man från Mark (Västergötl.) bodde tillsammans med min fader i U.S.A. Denna hade också "förbud". Han arbetade i nattskift. Min fader kunde höra när han kom på natten i synnerhet vinter- tid hur han gick upp på snödrivorna som lågo frusna hur snön krasade under fötterna, han fortsatte nedför drivan och gick till dörren men kom inte in. Vid pass 1/2 timme efter hördes åter trampet o knarret i snön då kom han personligen. Ett annat slag av varsel före- kom enligt M. Isaksson här på Örmanäs. Det var "förbud" strax före dödsfall. På den tiden köptes ej likkistorna utan snickrades ihop hemma. Man kunde nattetid höra hammarslag och hur osynliga händer t.ex. kastade eller slamrade i brädor, när man hörde detta visste man att snart skulle någon dö på stället. Man hörde sådant varsel och hantering av brädor på Örmanös säteri för många år sedan, har far hört berättas, ingen vågade gå upp på vinden var ifrån ljudet kom, men skickade dit en / liten flicka som inte förstod att vara rädd, när hon kom upp var emellertid allt tyst, ingen männska syntes, ingen kista var under tillverkning. Några dagar efter åt inträffade dödsfall och då fick man börja att snickra kista i egentlig mening. (sägen efter far, berättad i hans ungdom.) (av vem har han glömt.) Matilda Isaksson har själv hört sådant varsel. En natt gick hon förbi en gård där hon visste att en person låg döende. Det var mitt i natten, hon hörde hur man kastade bräder i en på gården upplagd brädhög, men där fanns in- te en människa där som rörde vid brädorna alla på gården sovo påstår hon, på morgonen inträffade döds- fallet. Sådana s.k. "förbud" och "likkistesnickring" talade man mycket om fordom. Så fortsätter jag med ett annat mycket omtalat övernaturligt fenomen: "Att se i syne" denna kategori av människor och denna företeelse var fordom mycket omtalad och mycket vanlig här på 1800-talet och naturligtvis längre tillbaka, och har förekommit i mängd av varianter. Ja naturligtvis förekom det väl ännu mer tillbaka i tiden sådana berättelser. Fenomenet: "Att se i syne" säges utan undantag av de äldre uppkomma däri genom att den gravida mo- dern fick se himlen under en likkista. Om modern råkade se en flik av himlen under botten av en likkista blev barnet "i syne" samma blev förhållandet om modern tittade ned i en öppen grav, man lade därför ett par spadar eller bräder i kors över graven så ansågs det ej vara "öppen". Att skåda himlen under likkistan var en allmän sak på den tiden man bar liken och inte körde, t.ex. om man stod på en väg och man fick se likbärarna komma gående på en höjd e.d. Att vara "i syne" säges numera vara sällsynt på grund av att man kör liket och detta befinner sig närmare marken, stod man förr på en låg väg och likbärarna buro kistan på en höjd såg man ofta himlen rakt under dess botten, detta fick en gravid moder akta sig för, men många gånger halp ej försiktighet. Symptomen av att "se i syne" var att det barn som föddes fick förmåga att se "bortom graven" ofta mötte de likfärder som en- / dast de själv kunde se, möta redan avlidna personer förutsäga dödsfall e.tc. Min faders svåger som hette Axel Andersson född i "jutagården" n:o 12 Örmanäs, död sedan några år tillbaka i U.S.A. hade detta fenomen som var mycket omtalat här på Örmanäs fordom. Redan som liten pojke begrep för- äldrarna att något var å färde han såg sådant som inte de såg och grät ibland, ty det låg i sakens natur att han ej fick omtala vad han sett samma dag det skedde utan fick vänta tills påföljande dag, annars blev han mycket sjuk. Han berättade att han mött personer som för längesedan voro döda, han mötte ofta likfärder på kvällarna som ingen annan sett eller såg. En kväll grät han: "Varför gråter Du? sade moderna har du glömt att släppa in söra?" (fåren) "Jag skall säga i morron vad det är, men inte i dag" svarade han, det var inte på grund av att han glömt att stänga in fåren, utan han hade mött någon död vilket han berättade dagen efter, det var första gången hon märkte att han var "i syne" och då erinrade hon sig att hon under sin grosess stått på en viss plats och sett himlen under likkistan vilket hon aldrig tänkt på förut, hon mindes platsen var hon stått vem som bars också. Sedan pojken blivit större var fenomenet helt naturligt för honom ej ringaste rädsla förspordes blott han teg med vad han såg tills nästa dag, annars blev han allvarligt sjuk. Enligt min fader och en del ännu min- nes-goda personer säges, att ibland om kvällarna när han gick och lungt pratade med någon följeslagare som han för tillfället kunde ha i sällskap, plötsligt sprang han åt sidan eller upp på någon åker vid sidan av vägen och vek undan för annalkande möte som endast han själv såg till följeslagarens stora bestörtning som inget såg. Dagen efter berättade han att han mött likfär- den och att kamraten han haft i följe gått igenom hela följet som varit osynligt för denne, vem som bar kistan, begravningsgästerna e.tc. själv / kunde han ej gå igenom likföljet utan måste väja annars blev han sjuk. Det var f.ö. omöjligt för honom att sammanstöta med de osynliga. Han blev seder- mera gift med min faders syster och flyttade till U.S.A. Han teg sedan med vad han såg då han ej ville skrämma henne, men hon märkte att fenomenet fanns kvar ty då de voro ute om kvällarna drog han henne med åt sidan eller upp på någon kant av vägen och väjde för "möten" som var osynliga för henne.... men någon nervositet hade han inte för saker.... Min fader hade även en morbror som var "i syne" och såg en massa övernaturliga saker han hette Petter Isaksson och brodern Börje. En kväll var Börje ut och körde landsvägen fram och Petter åkte med honom. När de kommo till "Kolas skog" i Fjärås fick Petter se en sugga gå på vägen: "Titta där!" sade han åt Börje, men denne såg ju inte suggan då ju inte han var i "syne" men han slog med piskan på den punkt där Petter pekade, då förvandlades suggan till en karl inför Petters ögon, karlen sprang in ge- den stängda dörren till en gammal stuga som låg vid vägen som kallades "Svarta hålet" där bodde en gammal gumma som det var mycket synd om. Hon var så fattig och mistat en son genom drunkning. – – – – men det var väl på senare tid hon bodde där, det kanske bodde någon annan på den tiden ty det är längesedan han såg suggan på vägen! de ha alla varit borta i många år! En annan gång han körde, såg han en stor kyck- linghöna med en massa kycklingar sitta bred- vid sig på vagnen som gick ovanligt tungt! Det berättades fordom så många spökhistorier och syner i Fjäråstrakten. Jag tror att gubbarna ofta voro berusade av sprit men i detta fall tror inte min fader att synen be- / rodde på sprit, då hans morbror såg ofta märkvärdiga ting då det är fullt klart att han var fullt nykter. Invid berget Borgårasen på Örmanäs bodde en gammal man som hette Anders Vessberg, kallades mest "Gamle Vessberg" han var i "syne". En dag gick han förbi "Källe- gården" n:o 2 Örmanäs gården är till än i dag, fast i något förändrat skick. Plötsligt fick mannen se i "syne" han såg begravningsgäster komma med en kista ut genom porten, men denne man blev ej sjuk om han omtalade vad han sett. Han gick in på gården till sönerna som för tillfället voro sysselsatta med att sko hästen, mannen berättade utförligt vad han såg vem som bar kistan och vad de hette som buro. Sönernas moder låg mycket sjuk varför den ene sade att: "mor har legat så länge så det blir väl snart slut". Men det blev han i stället som dog några dagar *) därefter. Hans systerdotter gav noga akt på att precis de personer som man- nen utpekat buro kistan, det var släktingar från andra socknar m.fl. Deras systerdotter dog för några år sedan hon hade berättat saken för min fader. *) Far påstår att han dog ungefär en månad efter den gamles syn. Enligt Anton Johansson i Örmanäs I fanns i Landa socken en man som var i "syne" och förutsade ett dödsfall 2 år före det inträffade. En dag stod han och pratade med en bekant då han fick se ett begravningsfölje komma över en äng, han berättade synen för den han för tillfället samtalade med. De tyckte det verkade mycket konstigt då det ej ens fanns något hus på platsen. Två år därefter kom en man och köpte en tomt och byggde ett hus på platsen, en flicka dog i huset och man konstaterade att de buro ut henne samma väg som mannen förutsagt långt förut och att allt stämde in. Om det var precis 2 år efter, är väl mycket sagt ty exakt minns jag inte precis men min sages- man som lever vet precis hur det var. Ja det finns oändliga berättelser om slika ting! / Så fanns det ju berättelser om andra övernaturliga ting som inte hade med förmågan att "se i syne" att göra! t.ex. Ibland trodde man att de döda hängde sig på nå- gons rygg och ville bli hemburna, ville "påsa" (hänga som en påse, = säck) då skulle man tända en tändsticka och föra den i en cirkel från munnen runt huvudet så försvann den döda från personens rygg. Att tända en tändsticka och göra ovan antydda rörelse med den, var f.ö. bra vid sådana tillfällen då man trodde att spöken och övernaturliga ting var i farten. (Anton Johansson Örmanäs 1.) En gammal båtsman (som numera är död) som bodde här på Örmanäs och som fordom en tid var ladugårdskarl på Örmanäs säteri berättade att en patron som fordom ägt sä- teriet spökade mellanåt. En morgon då båts- mannen i gryningen kom till ladugården visade dju- ren mycket stor oro, plötsligt märkte han att ett osyn- ligt väsen kom gående ladugården fram allt ef- ter som spöket gick gången fram steg ko efter ko upp tills hela besättningen var på fötterna (det var så tidigt på morgon att det var nästan mörkt), då tände mannen en tändsticka och ut- förde rörelsen kring sitt huvud med den. Båtsman- nen berättade saken för nedtecknaren av dessa folkminnen, men jag minns det tyvärr inte så i detalj som han sade. (Båtsman Johannes Brandt Örmanäs.) Skjutsar. Ibland hände det att personer som voro ute och körde och gastar kom och satte sig på vagnen och ville åka. Det förmärktes med att hästen började draga mycket tungt och blevo genom svettiga. Då skulle man stanna och gå av och titta vid bedslet på hästen, men man måste noga ge akt att man därvid stod mycket lägre än hästens huvud (titta mellan remmen och huvudet) – ty gas- / ten flög då av vagnen och slog till och då fick hästen "örfilen" i stället för kusken. Hästen ville sätta av i sken och det gällde till att hålla hårt i honom. Det berättas att på vägen mel- lan Hanhals och Eskatorp i Fjärås blev en gång en person mördad han hängde död på en gär- desgård intill. Vid denna plats voro alltid häs- tarna oroliga, ville stanna, hade liksom svårt för att vilja passera och man fick gå av och titta i bedslet som ovan antytts. (Matilda Isaksson Örmanäs.) Sådana berättelser ha funnits i många varianter, än på den ena platsen än på den andra fick man gå av och titta i bedslet. Men det var inte bara på vagnarna som gastarna satte sig. Båtsman Johannes Brandt som jag förut nämnt, berättade för fordom att en man på Örmanäs fick en gång en gast i sin skottkärra som han själv körde, skottkärran var alldeles tom och lätt att köra men plötsligt kom någon död och ville ha skjuts till sitt forna hem, kärran som var tom blev full med ens av ett osynligt väsen ehuru till synes tom blev den så tung att svetten flöt i strömmar av mannen som körde den. Jag minns inte riktigt hur det blev till slut men jag tror visst gasten gick av vid en avfartsväg och gick till sitt hem och kärran blev åter lätt att köra. Födelsemärken. Om detta stora långa kapitel skall jag ej myc- ket gå in på, det skulle föra alldeles för långt ty det fanns massor av normer och mycket, oändligt mycket en gravid kvinna hade att iaktaga och akta sig för. Hon fick som förut påpekats inte se himlen under en likkista, då blev barnet i "syne" hon fick inte kika i ett nyc -kelhål, då blev barnet vindögt. Hon fick inte bada, då fick barnet frossa och blev f.ö. så rädd / för vatten. Hon fick inte sätta sig på en o- låst kista ty om låset sprang igen och modern blev rädd just som kistan sprang i lås så kunde barnet få "kistenavlar" d.v.s. få runda bru- na märken på kroppen liknande de navlar som satt i beslagen på kistan. Den gravida fick al- drig vara med när någon låg döende, eller be- se dödskamp då kunde barnet få skakningar eller frossa. Hon fick inte äta på något fisk- huvud det fiskköttet var inte bra då sades barnet vilja drägla s.k. "seckla" d.v.s. saliven rann ur barnets mund ständigt ner på kläderna så- dana barn som dräglade fanns gott om i under- tecknads barndom. Den gravida fick aldrig se på något lik e.tc. e.t.c. e.t.c. etc. et.c. Botemedel mot "kistenavlar", man skulle lägga det barn som fått dessa i en kista samt sätta sig så hårt på denna att locket small igen precis som det gjort då moderna blev skrämd, ty det hände ibland trots försiktighet ty fordom var det vanligt att man hade kistan till stol emallanåt, efter den- na procedur försvann de bruna fläckarna "kiste- navlarna" från barnet så småningom. Botemedel: mot ett barn som dräglade, man skul- le ge det ett slag över munnen med en "fiskarump" d.v.s. stjärtbiten av en fisk helst torsk så upphörde barnet att drägla "seckla" som det hette på allmogespråk. F.ö. var ett bra sätt att taga bort födelsemärke som t.ex. bulnader av olika slag att stryka över födelsemärket med handen av ett lik man tog den dödes hand och strök över platsen där barnet hade "märket" men det skulle vara man mot kvinna, kvinna mot man, var det en pojke som hade "märket" skulle likets hand vara en kvinna eller omvänt. Ja nu var ju detta naturligtvis överdrivet / något det med födelsemärken, men det är i alla fall ett faktum att de fortfarande existera i den dag som inne är och kommer väl alltid att göra det trots att läkare förkasta dess exi- stens, men det är ju ett känt faktum att det som inte läkare kan förklara på naturlig väg bortförklara de som obefintligt hur klara bevis vi ha för dess existens. Den läkare är inte född och kommer aldrig att födas som skulle kunna få undertecknad att förkasta födelse- märkens existens och uppkomst. Men 1800-talets läkare trodde på dem. Men de gå inte att för- klara, det är endast i början av grossessen just när barnet får liv som skrämsel är farlig och olika märken kan uppstå, i slutet av grosessen blir inga märken. Min kusin som är född samma år som jag 1912. fick födelsemärke på följande sätt: Modern rostade kaffe på gammalt vis i en gammal- dags kaffebrännare varje gång slog hon det bränn- heta kaffet i sitt knä och rörde om, kaffet var så hett att modern ofta hoppade till och ryste. När barnet föddes var mage och knä och lår fulla av bruna fläckar av kaffebönans form och utseende. En gumma, nu död, bad modern slå kaffebönor i vatten koka upp det och tvät- ta pojken med, detta gjordes och fläckarna försvann. En ogift flicka här på Örmanäst var i grosess, ingen anade det då ju inte hon var gift, en dag kom en fiskare. På skoj slog han flickan på handen med en flundra. När barnet föddes satt flundran på handen. En annan gravid moder fick en möss mellan kläderna, blev myc- / ket förskräckt vilket ju är förklarligt, när barnet föddes fanns mössen på dess kropp med ögon svans och hårbevuxen, ett sådant fall har jag personligen sett för ett 15-tal år sedan på en Göteborgspojke – mycket näpen satt den lilla råttan på pojkens sida. Från samma stad såg jag en pojke vars moder blivit klöst av en katt, vid sitt ena öra. Pojken hade klorna vid sitt öra. I en grannsocken blev en gravid- kvinna vid slakt slagen på skoj under örat med djurets lunga – fruktansvärt – barnet fick för livet hela kinden vanställd av lungans färg och form. Det berättas om en moder som stackade hö och fick en orm med höet på sin gaffel. Ormen hamnade mellan blusen på hennes nakna bröst, att förskräckelsen blev fruktansvärd behöver väl ej ens påpekas. Hon födde småningom ett barn med en orm på bröstet (hörsägen från olika håll) sådana fall kunde bevisas i det oändliga. Just på den punkt där kvinnan rör vid sig när hon blir förskräckt, på samma punkt brukar barnet få märket – sedan kan läkare säga vad de vill. Men som väl är så är ju inte födelse- märke så förfärligt ändå. Min far berättar om en kvinna vars make skrämde hen- ne med en havskatt. Barnet fick havskattens hemska mun. En gravid moder blev skrämd av en apa som en kringvandrande positivhalare ägde. Barnet betedde sig som apan och vill ny- pas som denna, o.s.v. Barnet som nu är gammal kvinna lär fortfarande vara förstörd och lever avskilt från folk här i grannskapet säger man. / Att vara i grossess och titta genom en kikare kunde även vara farligt det kunde liksom kikandet i nyckel- hål medföra vindögdhet för barnet. Att under havande- skap sätta sig på en soffa eller stol där man under bakning haft en varm kaka liggande var även vådligt om modern blev rädd eller upprörd då hon satte sig och fick känna den förmodade värmen efter kakan, medförde i- bland födelsemärke, hela barnets "stjärt" blev eld- röd till färgen, verkade liksom skinnlös vilket ut- bredde sig i en runddel ungefär som kakans form. På tal om barn kan nämnas att barnkläder som tvät- tats aldrig fick lov att hänga ute över natten innan mo- dern blivit kyrkotagen, vådan därav har jag inte riktigt fått veta, men man var nog rädd för trollen att de skulle kunna göra barnet något ont. (??) I anslutning till "Läkekonst" N:o 108 och N:o 121 "stulet och hemburet" kan nämnas att man trodde att vissa kvinnor kunde sätta "skiver" (Engelska sjukan) på barnet det var sådana kvinnor som stode i "otillbörligt förhållande" till karlar s.k. slynor som sprang med alle handa karlar som fick skul- den. Men även sådana flickor som hade fästman och man kunde misstänka könsumgänge före äktenskapet sades kunna sätta skiver på barnet. Man vågade – när man bytte på, eller tvättade barnet – aldrig visa det naket för någon sådan kvinna eller flicka där man misstänk- te samlag förekommit, barnets bröst var ej far- ligt att visa men absolut aldrig dess under- kropp. Det var från sådana kvinnor som troddes ha satt "skiver" som man stal och bar / hem t.ex. en sko och satte åter på sin plats se- dan man först låtit barnet ha den under sin huvudkudde någon natt. (se sid. 4 o 5.) (Efter Matilda Isaksson f. 1867.) I anslutning till N:o 256 Måltiderna i hemmet kan nämnas att man på kvällen kokade s.k. "Valla- gröt" = vasslagröt. När man hade yst kokade man upp vasslan, skummade av ostämnet och blan- dade med mjölk samt rörde på med rågmjöl och kokade vasslagröt eller välling, även "Vallakroppen" förekom d.v.s. mjölsklimp. "Vallakroppen." På kvällen använde man också "Drickavälling". Man kokade svagdricka och mjölk i hop blande i mjöl och gjorde välling. I anslutning till N:o 415 Påsk. På påskdags- morgonen sades solen "dansa" i glädje över Kristi uppståndelse. Enl. min mor brukade man tidigt stiga upp för att i soluppgången skåda solens dans. (Från min mors barndom i Värö.) I anslutning till Värö socken skall jag nämna ett par av de massor av sägner som där förekom i socknen. I Ambjörntorp(?) i Värö ligger ett berg som kallas Borrås i det finnes en lång smal klyfta mellan två berg den s.k. "Borrås skåra" i slutet av klyftan hänger tvärs över ett stort stenblock möjligen en manshöjd från marken. Sägnen förtäljer att om man var ett sällskap som gick genom klyftan skulle stenen falla över den siste som passerade. I klyftan fanns öven två "kamrar" en liten / och en stor, i en av kamrarna fanns ett hål i bergets vägg, där brukade man offra små slantar, men vanligen blev det bara knappar – då man i min mors barndom hade mycket ont som småslantar – man påstod att där fordom bott en skomakare, om det var till hans minne aller till bergatrollen minns inte mor. Ordet: Borrås uttalas Bôrås som är svårt att skriva det måste man muntligen höra. I Sunnvära ligger en plats som kallas "Humla- krik" där finns ett berg i vars vägg finnes formation av en jätte. Sägnen förtäljer att en jätte suttit mot bergväggen för så länge sedan att berget ännu inte hunnit stelna utan var mjukt. I den f.ö. släta väggen finns tydliga märken av jättens bakhuvudet, rygg, säte, och lår.... Dessa bergformationer ### svårt att beskriva utan att se dem! (Efter min mor.) Då jag till Folkminnesarkivet för några år sedan beskrev en gammal Orlovs- sedel råkade jag möjligen uteglömma en rad. Här följer den i helhet. Pigan Stina utan medel, ger jag här en orlovssedel, var't hos mig i fyra år, härmed hon betyget får: Bäddar illa, sover väl, snattar gärna, aldrig stjäl, har ett barn och önskar flera, jag vill henne rekommendera! Angående Död och begravning sid 13 i frågeboken. Om graven sjönk hastigt sades någon snart komma efter någon skulle snart dö i familjen, d.v.s. den döde väntade på någon. (att graven sjönk menas att jorden snabbt sjunker samman och det blir som en fördjup- ning på graven, detta är ju olika ilband längre ibland kortare tid.) / Örmanäs i Maj 1950 Till föreståndaren för folkminnesar- kivet i Göteborg. Sänder här några folkupptn. vill först emellertid svara på Eder fråga i brevet av d. 22/9 1949. angående Anna Stina Karlsdotters bostad så var den Fagared Åsa. vid den tiden när dåvarande Fröken Möller gjorde uppteckn. hos henne. Hon bodde som jag trodde vid trakten kring Öl- mevallasjön och kallades "Anna Stina i Vålamossen" – hon är död nu. Det har även hänt mindre glada ting även i mitt hem sedan jag sist skrev, min fader är död, han dog d. ### ###. Han började bli dålig vid nyår just som jag började skriva närslutna uppteckningar men han var aldrig sängliggande någon enda dag utan vi satt här och pratade om gamla tider och händelser tills de allra sista dagarna – trots att han led av kräfta och hjärtsjukdom hade han inga plågor i egentlig mening utan han pratade om vad han mindes och jag skrev ned, men jag skrev som syns på brevpapper, ty jag gav mig inte tid att skriva efter fler blanketter. Jag var aldeles för apatisk, då jag såg vad som stundade och allt var och är så obeskrivligt trå- kigt sedan pappa dog. Ack vad det var en härlig, obeskrivligt lycklig tid då man var / barn och de gamla levde och man fick höra sägner och visor i mängd o. vad det var trev- ligt på den tiden, ja om jag kunnat draga tillbaka tidens hjul - ja, om jag kunnat! Nu vet jag ju inte vad pappa pratade om för Fröken Möller; kanske att hon upptecknat förut vad jag skrivit, men jag tog med vad jag fick tag i, men tyvärr är ju detta ett mycket blygsamt fragment av allt som funnits fordom och finns väl kvar ännu hos andra personer. Mycket märkvärdigt, det sista pappa pratade om av folkminnen här i livet, var om "se i syne" och likkprosses- sionerna som de personer mötte som voro i "syne" det blev det sista jag skrev efter honom innan han dog. ### fråga vad jag vill ha för ho- norar, så begär jag givetvis inget för själva arbetet – jag har visserligen inte "Hallands- säger" men ännu hellre skulle jag vela ha frimärke för vad jag lagt ut i porto ark o papper, då jag är handicapad av ohälsa, har jag alltid ont om pengar, och frimärke går ständigt åt. Alltså för mitt förra brev: 2 ark à 2 öre styck, 1 kuvert 2 öre styck samt 20 öre i porto. Summa 26 öre. och för närslutna 19 ark à 2 öre styck = 38 öre kuvert 7 öre = 45 öre samt därtill kommer ju så portot allså för båda breven 71 öre samt därtill kommer porto till detta sen- / are brev. Om ni ville samman- räkna detta samt sända mig detta i fri- märke voro jag allså tacksam så bägär jag inget för arbetet, utan endast vad jag kostat, det tycker jag vore väldigt snällt. Så hoppas jag att det med tiden skall gå och överflytta på blanketterna, ty detta kan jag inte åtaga mig på grund av bristande tid, så hoppas jag att det skall finnas nå- got av intresse i mina uppteckningar. Högaktningsfullt Ogden Carlson