Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Varje jul måste någon av husfolket giva tomten ett glas brännvin och julgröt. När det så blev jul, skulle drängen bära brännvin och gröt åt tomten, men då de voro litet i strid med varandra, tänkte drängen, att han skulle spela tomten ett spratt. Då han kom till stallet med tomtens julmat, så åt han upp alltsammans. Sedan satte han spillning i fatet och glaset, så ropade han åt tomten, att han skulle komma och äta. Då tomten kom och fick se vad drängen gjort honom för ett spratt, flyttade han bort, och sedan har ingen sett honom i det stallet.
Tomtar
I Hjärtared hade de en bese, och så skulle han ha sirup i gröten om julafton. Så fann han inte sirupen, och då gick han och vred ihjäl en ko, men sen fann han sirupen, och då gick han till ett annat ställe och tog bjällerkon där. Så ville den gå hem, och då hörde de, hur det ven i luften, för besen vaktade, så kon inte skulle gå hem igen.
Tomtar
Det var en bonde i Hult i Idala, som hade två tomtebesar eller hjälpandar. Pigan ville inte vara ensam en natt, när kon skulle kalva. Bonden sa, att hon behövde inte ha några bekymmer för det, och pigan låg inne och sov hela natten, och när hon kom åt lagårn på morron, så hade kon kalvat och kalven var på kimmeni. Det hade torntabesa gjort.
Tomtar
Det var på ett ställe i Derome, där hade de tomtabesar. En vandrare kom dit och bad få låna hus, och bonden visade honom till ladan. Som han låg där och sov, öppnades logdörren och det kom in några tomtabesar och lon blev full med korn. Och en av tomtabesarna sa: "Sju trävar korn å sju mils väg. Hå å hå!" Så långt hade de gått.
Tomtar
De hade en tunte på ett ställe, och så tyckte de, att han var trasig, och tog och klädde upp honom. Men då slutade han med sitt arbete. "Liten och grann siktar aldrig mer", sa han.
Tomtar
Hos en bonde i Björkered i Knäred hade man också goenisse. En gång köpte bonden en gård, och folk sade, att han betalat alldeles för mycket för den. "Jag", sade då bonden, "det är väl ingenting för mig, det kan jag betala i tvåöringar." Och mycket riktigt, han betalade köpesumman i tvåöringar. Men sen yttrade han till någon, att det var goenisse, som skaffat honom pengarna, och att denne sagt, när han lämnat dem: "Ett sådant löfte får du aldrig ge mer. Jag har varit ända i romerska banken efter den siste."
Tomtar
I Gyltige hade de goenisse. Så var det en smålänning, som körde äcka (åktur, körsla) till Halmstad, och han fick ligga på rännet. Då hörde han goenissen stod i stallet och gav hästarna hö, och så började hästarna fräsa, medan de åt. "Å, ni behöver inte fräsa", sa goenissen, "för det var det bästa höstrå, jag hitta på Svalilta höränne."
Tomtar
När en gång en fröken Muhl på Hellerup sydde på brudgumsskjortan, kom en liten pyssling fram till henne. Han var bara ett finger lång. "Du sitter och syr på din brudgumsskjorta", sade pysslingen, "och det gör jag med." — "Jaså, ska du också hålla bröllop", svarade unga fröken. "Men vi har ingenstans att vara, ifall vi inte få bli under kakelugnen i stora salen. "Det fingo de gärna. I gengäld lovade han, att fröken skulle få se på bröllopet. "Men du ska inte skratta, för då får du inte se mer." Samtidigt med att gästerna till fröken Muhls bröllop samlades, samlade sig pysslingarna till bröllop under kakelugnen i stora salen. Vad de stora togo sig före, gjorde också de små. När bordet dukades för de ena, dukades det också för de andra. Betjänterna sprungo om varandra i det stora rummet såväl som i det lilla. — Nu kom en gammal pyssling i knäbyxor och allongeperuk med en soppterrin emellan händerna. Det bar inte bättre till, än att han snubblade på enriset, och peruken föll i soppskålen. Då brast emellertid unga fröken ut i skratt och i ett försvann alltsamman.
Tomtar
"När jag segla på sjön", hade vi på ett av de fartyg, jag hade hyra på, en liten tuntabese. Han visade sig aldrig utan då det skulle bli något krakel med fartyget. Så det visste vi, att när tuntabesen blev synlig, så råkade vi ut för någon olycka strax efter. En kväll stod jag till rors, när det var min vakt. Då kom tuntabesen och ställde sig och tittade på kompassen en lång stund. Sen försvann han och blev borta. På morgonen talte jag om för kaptenen, vad jag hade sett, och bad honom akta sig. Men han gjorde bara spektakel av mig och bad mig hålla käften. Men lite längre fram på dagen kom en brigg och rände rätt på oss och tog bort halva riggen för oss, och det var på ett hår, att han hade ränt oss i sank. När vi då hade blivit av med riggen, så sa jag till kaptenen: "Nu kan kapten se, att jag hade rätt, att tuntabesen bådade olycka."
Tomtar
Besa var här gott om förr. Jag hade en farbror. Han skulle fara åt Kungsbacka. Mitt för Idälinge stomgård mötte han två stycken halmlass, tyckte han, och han undrade, hur han skulle komma förbi dem. När de kom nära inpå honom, såg han två små fötter under vart lass; det var besa, som bar så stora halmbördor. Han kom förbi dem. Det var tidigt en morgon, och han visste inte, varifrån de kom eller vart de skulle gå. Det talade han om många hundra gånger.
Tomtar
Det fanns tomtabesa, som kunde bära en börda så stor på ryggen. Emanuel på Grankulla hade, har de sagt. Och uppåt Mark, jag tror det var i Fotskäl, var det en, som fick se en bese stod och gav oxarna foder och sa: "Ta å äda, mina knabba', dä tar ja' i Källebergs stabba'!" (Källeberg är en gård i Öxnevalla socken, Västergötland)
Tomtar
Det var en bonde, som gjorde följe med sin bese, och de tog var sin börda säd på en annans marker. När de var på hemvägen, satte bonden ner sin börda och pustade. Då sa besen: "Hade jag vetat, att det fanns pusting, hade jag tatt så mycket som fanns på Källunge gärde."
Tomtar
På ett litet ställe i Asige var det väldigt stenigt och dåligt, men gubben där hade aldrig någon hjälp, utan han var alltid ensam med sina stora stenar. "Ta du nu där, så tar jag här", sa han, och så lyfte de de allra största stenar, som fanns. Folk sa, att han hade goenisse.