Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Åskan var trollens värsta fiende. Trollen ansågos även här på trakten ha varit fula, gamla och rika. "Rik som ett troll," säger man.
Troll
Förr bodde där troll i Ingärdsåsen. Den ligger på östra sidan av Viskan och Veselången. På västra sidan av ån ligger byn Albäck. Där fanns (och finns) en kvarn, som drives av en liten bäck, som störtar sig huvudstupa urför den branta sandåsen och vidare ned till Viskan. Den kvarnen hade emellertid Ingärdsåsens troll utvalt till sin tummelplats. Särskilt höllo de till där varenda julnatt i flera år och ställde till en hisk- lig oreda på alla möjliga sätt. Men så hade bonden en redig dräng, och denne satte sig för, att han skulle vaka i kvarnen nästa julnatt och försöka lära trollen att bli därfrån. På julkvällen gick han till kvarnen för att ha något att syssla med, medan han väntade på gäs- teerna, och kanske också för att ha något att traktera / dem med tog han, med sig en gryta med tjära, som han satte över elden i kvarnkammaren. Så kommer trollen. Till en början var det bara ett enda fruntimmer, och det kom inga flera heller. Hon var mycket nyfiken på denna karlen och ville äntligen veta, vad han hette. - Själver, sa drängen. Men så passade han på, när detta kvinnfol- ket råkade vända på sig, och slog en stor skopa kokhet tjära i ändan på henne. Hon ut och skrek i himmelshöjd: - Själver brände meg ! Själver brände meg ! Då svarade de bortifrån Ingärdsåsen: - Har du själver bränt deg, så får du själ- ver ha´ t. Men ifrån den natten fick bonden ha sin kvarn ifred.
Veckodagarna
Måndag skulle man inte flytta: "Måndas flött ä stacket å stött". (Det sklle bli kortvarig och ledsam tjänst.) På söndagar fick de inte ens borsta sina skor förr - . När de trolla- de och skulle bota en ko, som inte orkade resa sej, sa´ de: " "Statt upp å res dej som Satan rister själa på den som borstar skoa på söndan". (Det är ett gammalt "olsöte" - det som den ene härmar efter den andre.) Har inte hört att korna fick nagel i ögat om man klippte naglarna på söndagar. TIsdagar och fredagar var det mest tur med. Inte tal om att man inte fick spinna etc. torsdagskvällar.
Häxor och trollkarlar.
Det var trolla som satt i en bäck och kärnade smör. De tog från dem som hade mjölk på så vis; det var en troll- konst. Somma käringer kunde fördärva korna, så de mjölkade blod. Fick de tag i en sådan finsker, kunde de botat med att de slog henne på näsan så de fick blod av henne - se´n kunde hon aldrig göra något ont vid det huset mer. Trollgubbar kunde hindra vargarna så de inte kom in på sommas fält men blev på andras. En i Derome läste och stämde blod på både folk och kre- atur. Han skulle vara veta personens namn, om det var en människa, kons färg och ägare, om det var en ko. Han hade fått satt själen i pant. Han var en slagskämpe och mordbrännare.
Jättar och troll
På Vippentorp finns en grotta, som kallas Midsommarstugan, och där skall midsommarsgubben ha bott. Det var ett bergatroll. Min farmors morfar blev borta med en ko en julafton. De sökte henne överallt, och sent omsider hittade de henne i grottan. Men eftersom det var en julaftonsdag, så kunde de inte kalla ihop folk för att få hjälp att få henne ur grottan. De tänkte: "Vi får gå hem efter foder till kon och sen försöka få upp henne." Men när de varit hemma efter foder och hunnit till gateled, grinden mellan utägor och inägor, så stod kon där. Men hon var mjölkad. Då förstod de, att trollen hade velat ha mjölk till helgen.
Kloka
En tattarkäring kom en gång in i en gård i Soleryd här i socknen. Gubben var ensam inne i stugan. Käringen började som vanligt att tigga och hotade, att hon skulle trolla ont över gården, om hon inte fick som hon ville. Gubben trodde inte på sånt, så han svarade: - Dä va bra. För jag har en trollkäring själv. Ja ska kalla in henne, så får vi se, vem som ä värst. Och så ropade han på hustru sin. Men när hon kom in, så sprang tattarkäringen och gömde sig bakom ett sparlakan och bad för guds skull, att den andra inte skulle göra henne något ont, så skulle hon också lämna dem ifred. Och så hon på dörren.
Trolleri.
Min mamma, som var född 1840, berättade om en gumma, som bodde i en stuga i Gällinge, att en finn- gubbe trollade, så att hon fick ligga i sju år. Finngubben och hans gumma gick omkring och tiggde, och en gång när de varit hos gumman i stugan, märkte hon, att hennes köttyxa var försvunnen. "Den har säkert finnarna tagit", sade hon till sina grannar. Grannarna talade om det för finngub- ben. "Jaså, säger hon det. Det skall hon få för. Hon ska få ligga i sju år för det." Och gumman blev sjuk och låg / i sju år som han hade sagt. Sen stod hon upp och var frisk igen. Precis på den dagen som han hade sagt, stod hon upp. Om slakt. Maan skulle inte slakta på nedan, för då krökte fläsket sig i stekpannan.
Troll.
En gång skulle två fruntimmer tidigt en morgon gå att mjölka korna ute i en beteshage, där det fanns ett högt berg. Då de gingo förbi detta, kände de lukten av bakos från berget. "Om det nu kommer två "låvakager" = lågakakor även ugnskakor, " så skulle det smaka gott", sa den ena. " Jag ville visst inte ha någon", svarade den andra. " Men jag toge en", vidhöll första. Rätt om det var, kom ett brödbräde ur berget med två nybakade kakor. Den ene tog en kaka och åt och tyckte, den smakade bra. Den andra,som försmådde brödet, blev sjuk. Detta var trollens hämd, för att de voro föraktade. Samma historia finns från Höråsen i Tvååker.
Kyrkklockor.
Trollen hade en gång för länge, länge sedan rövat klockorna från Veddige gamla kyrka och dränkt dem i "Vinjehölj". (En bit av Viskan med ett stort djup, ligger ungefär mitt i Veddige.) Det hade sagts, att man skulle kunna få upp klockorna, om man spände för ett par tvillingkalvar, och så alla som voro med och hjälpte till inte yttrade ett enda ord. Man anskaffade ett par tvillingkalvar och fick mycket riktigt upp klockorna så långt, så att man såg dem i vattenbrynet. Då var det en av karlarna, som inte kunde tiga, utan sade: "Nu komma de !" och då föllo de ned i ån igen, och de hörde en röst nedifrån ån, som sade: "Mej kör du inte upp med dina vatten- kalvar."
Jättar och troll
En gång kom det en flicka av trollens släkte — hon var mycket stor och lång — ned till Stensån för att hämta vatten. Vid samma tillfälle hände sig att en dräng arbetade ute på en åker tätt invid det ställe, där jätteflickan skulle hämta upp vatten. "Det var en förskräcklig en", tyckte drängen, ty hon var verkligen lång. Men jätteflickan måste visst ha varit vid dåligt humör, ty hon slängde spannen i ån och skrek så det hördes långt in i Bjäre härad: "Alltid skall jag, som är liten, hämta vatten!" "Ja, är du liten, så vete fan, vem som är stor", mente drängen.
Hur skomakare Kvick trolla fram det stulna garnet.
Hur skomakare Kvick trolla fram det stulna garnet. Hantverkarna, snickare, skomakare och skräd- dare gingo förr omkring i bondgårdarna och ut- förde arbetet. De voro på sitt sätt tyranner. God och riklig undfägnad ville de ha, och mer än en historia berättas ute i byden om hantverkar- nas spydiga anmärkningar mot maten. Kvick var byskomakare i Torpa för omkring hundra år sedan. Han arbetade en gång tillsam- mans med sina gesäller på en gård i Torpa. En dag tyckte de det skulle vara gott med lite extra förplägnad. Mäster, som var knepig av sig, funde- rade ut hur det skulle åstadkommas. - Moran hade en hel mängd lingarn ute för att blekas, och på den tiden var de ofta sådant / blev bortstulet. Vi tar och gömmer garnet så tror moran det är stulet, och sen skaffa vi fram det mot ett redigt kalas, så var mästers förslag. Ja, garnet blev borta, och moran var viss om att det var stulet. Hon beklagade sig för skomakarna. Mäster var mycket tystlåten och ville alls inte bry sig om det. Den ena av gesällerna viskade ändå något åt moran om, att Kvick nog skulle kunna få fram garnet, men han trodde inte myc- ket på, att han ville använda din färdighet till det. Då moran hade fått höra så mycket, började hon tigga och be Kvick om att hjälpa henne. Först i början satt han bara och mumla något om, att han nog skulle kunna, men då fick hon allt lova att bestå ordentligt på dem. Ja, det skulle hon då visst, ett riktigt kalas skulle de få, och då lovade Kvick, att han skulle nog få fram varenda härva. Allt husfolket skulle samlas på gården, be- fallde han, och ingen fick gå utom gårdsplanen, / förrän han sa till. En av gesällerna skickade han iväg så han skulle inte ens få finnas på ägorna. Där stod nu mäster Kvick och hans pojkar och moran och alla de andra ute på den kringbygg- da gården. Mäster började så trolla. Han rabblade upp en mängd obegripliga ord och hade väl också andra konster för sig, och rätt som det var kom en garnhärva farande över taket. Efter en stund under det mäster krumbuktade sig kom en till, och så fortgick det tills varenda härva hade kommit fram över taket. Det var den utkörde gesällen, som stod bakom ladugården, och kastade härva efter härva med lämpliga mellanrum över taket. Men moran var alldeles säker på att det var Kvick, som med sina konster trollat garnet till- rätta. Hon berömde och tackade hnom allt vad hon kunde. Och på det sättet skaffade skomakarna sig ett redigt extra kalas.
Födelse och dop
Kom det ett uhälligt fruntimmer in i ett hus, där de hade ett odöpt barn, var de rädda att barnet blev för- därvat. Då försökte de få en lapp ur hennes kläder och bränna och lägga skaren i vatten och tvätta barnet i det. Vet ej att någon kunde flytta barnsängskvinnans plågor, ej heller att segerhuvan betydde något. Hon var hajen och fick inte gå någonstans, innan hon blivit kyrktagen; och var tvunget, äss hon skulle kunna vara ibland folk. Hon blev starkare, om hon blev kyrkta- gen, och så var det inte farligt för troll och spöke. Hon skulle ha något av sin mans kläder på sej, om hon var tvungen att gå ut, innan hon var kyrktagen. Fällda tänder kastade de i elden. "Gulltand - kutsand" okänt.
Troll
Det var en brudgumme i Ljungby ( i Halland ) , som skulle ri- da till sin fästemö. När han red igenom en liten skog, kom det en flicka med en silverbägare; men hon var la själva troll- käringa. Hon sa, att han skulle ta bägaren och dricka ur det som var i den och gå av hästen och ta i dans med henne. Men han välvde bägaren bakom sig; det var så starkt, så det svedde håret av hästen. Sedan red han och tog vägen, och trollen kom efter honom. När de inte var karl till häkta ho- nom, tände de eld i ljungen. Men då red han in på plöjd åker, och där hade inte trollen någon makt. Han red dit där bruden bodde, och bruden mötte honom i porten. Då talte han om, hur det var tillgått, och sen satt han av hästen och dog.