Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
40. De sa, att här skulle vara troll uppe i Linnareberg 43. Det var en som gick och byggde till jul vid Hanatorp. Då kom ett troll in, och hon sa nånting, men jag minns inte, vad det var. Då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. - Hon var ihålig bak. När vi var barn, hade vi för oss, att det fanns troll i Stegelåsen.
Troll.
Pappa talte om, att på den gården i Skår, där han väx- te upp, fanns det för hundratals år sen en väldigt liten pojke, som kallades Lelle Måns. En gång, när han körde med oxar på åkern, hörde han det smällde med gresslor i Åsen, för trollen bakade. Så kom det ut en trollkäring med en gressla, som var sprucken isär. "Denna ska du laga åt mej," sa trollet, "du ska få bra betalt." Lelle Måns tog en björke- vidja och band ihop grisslan. Då han hade lagt den ifrån sej, blev han sömnig och somnade, och när han sen vaka- de, låg det en kaka med smör på bredvid honom. Han var hungrig och åt upp kakan. Han tog genast till att växa och blev den störste och grovaste karl som någonsin har levat här i trakten, och de kallade honom Store Måns sedan. Pappa sa, att de hade ett gammalt, förfärligt stort byxeliv kvar som / minne utav honom. Det bodde troll i Åsen vid Axtorp. Hos Magnus i Östraskog hade de fått ett barn. De var gådda ut och arbeta både man- nen och hustrun, och under tiden hade barnet blivit förbytt. Bara huvet växte på bortbytingen, och han hade svart, krulligt hår. Då var det en klok gsubbe, som lärde henne - att hon skulle göra en väldig eld i spisen en kväll och sätta barnet på gresslan och låtsas, som om hon ämnade kasta in det i elden. Hon gjorde på så vis, men då kom trollkäringa med det rätta barnet och sa att så hade hon inte gjort med hennes. "Pansägnen" okänd. "Ljungby kom" hörd men glömd. "Kittellånet" fullständigt okänd.
Troll
Det var en båtsman, som var ute och gick förbi ett berg en kväll, och då hörde han, att det var en, som frös och huttrade och sa, att han bara hade en vante. Då kastade båtsman av sig sin ene vante. "Ta den", sa han. Så hände det sig en gång, att han kom från ett rotegille, och då var det en festlighet i berget. Han hade fått vin i en butelj av rotemästarn, och det hällde han i hallens kärl, så deras dricka blev förgiftad, och då blev det ett väldigt väsen. Det var en gammal kä- ring där, och hon sa, att hon hade sett sju ekeskogar växa upp och sju ekeskogar ruttna ner, men hon hade aldrig hört ett sådant liv. Så var det ändå någon, som fick se båtsman, och då satte alla trollen efter honom. Då ropade det trollet, som hade fått vanten: "Vantavän, rid på den korskörde åkern." Och så klarade han sig.
Djur.
Göken. Östa gök är tröste gök, västa gök ä bästa gök. nola gök ä jola gök, sönna gök ä sorga gök. Det har jag farit över, så jag vet att det är sant. Flickorna hade ett rim de sa´ , när de fick höra göken: "Lille gök grå skynt dej på hur många år jag får ogifter gå !" Göken kom den 8 maj eller den 10: de. Han hade en liten fågel med sej, som bar mat till honom och följde med honom, det har jag gett akt på många gånger. Gick de ut på morron innan de hade ätit något, så blev de krågesketna; en blev krågeskeden. Flädermusen har bara en droppe blod på föråret; vet inte att man kunde trolla med det.
Troll.
Troll fanns i Borås i Värö. Där är ett djupt hål, som man kan gå in i. Åskan utrotade dem till slut; hon slog of- ta där. De gick och slog intill berget, och hörde de, hur trollen slamrade med gresslor och bakade. En karl lagade en grissla åt dem och fick en kaka bröd som betalning, men den våga- de han inte äta. På ett ställe hade de fått en bortbyting. Han blev inte stor eller förändrade sej och han talade aldrig. Så lärde de hustrun på stället, att hon skulle ställa till och brygga i ett äggskal. Medan hon höll på med att brygga, sa´ bortbyting- en: "Ja ä så gammel som Toppen å Tiden å Tolkarum- pen (det är la detsamma som torskarumpen), men ald- rig har jag set nån brygga i ett äggskal."
Jättar och troll
Trollen skulle bo här borta i Knipered. De hade mycket svårt att få malet, så det fick ske sent på nätterna ibland. Så var det en från Skår, som hade varit av en natt och malet. När han gick hem, gick han förbi ett berg, de kallar Knipa. När han hade gått en stund, satte han sej och vila och la säcken ijämte sej. Då fick han höra, hur det ropte mellan bergen från det ena berget till det andra: "Bror, låt mej låna din kittel, medan jag kokar den skrotten, som sitter på stenen!" Han misstänkte, att det var honom, som trollet menade, och kila ner åt en vattenpöl och tvätta sej. Och sen sprang han hem. Den andra dagen gick han och skulle hämta sin mjölpåse, men då var den sönderhackad.
Jättar och troll
Ett fruntimmer, som inte va körketadde, skulle gå te berga och mjölka. När hu hadde gått en bede, kom'et en möt liden kar mä e röe mössa å följde ätter'a. Å hu töckte han va så liden, så han va le inte mer än e aln lange. När hu så va kommen te Bykolle, ropte't inifrån berget: "Ta, ta!" Då svarte den lelle karv: "Ja kan inte ta, för hu har mans tröja på." Fruntimmert hade inna hu geck ud tatt sin kars tröja på se, för hu vesste, att då hade inte trolla någa makt över'a.
Troll
Troll var där uppe i Sätila "änna" där jag är född, uppe i Kråkered. Där var ett berg, och alldeles utanför berget såg de som två små nakna barn. De riktigt som lekte. Det var flera som såg dem, för de vakta "kräga" (kreaturen) däruppe. Men så slog åskan ner där. Och sen blev ingen "var" dem, om de fanns där eller inte. Det var riktigt som åskan hade slagit ihjäl dem. Det var en gubbe, som hade kreaturen med sej där. Det var jul- dagen. Han satt alldeles utanför berget; han satt och sjöng psalmer. Så ropte det först en gång. Han "lydde" och då teg det - och då börja han på igen. Men då ropte det igen, att han ska hålla tyst. Tredje gången sa det: "Kör härifrån med kreaturen!" Då förstod han det var något galet, så han körde därifrån. Han såg ingentig, han bara hörde det.
Troll. (Jättar.)
Det blev en brud intagen i ett berg. En dräng red dit och fick en bägare att dricka ur, men han slog ut dricken på hästens länd, och så fick trollen makt med hälda hästen, så när han kom till kyrkogården, så klöv de hästen, och hälda blev utanför och hälda innanför. Men däga fick han med sig. Det bodde troll i Lilla och Stora Trollabjär. De gick och hälsade på varandra på julafton och hade ljus med sig och lyste. Det var en, som blev gift med ett trollfruntimmer. Han var så stygg mot henne, men hon var tålig. Så skodde han hästen, och då hjälpte hon honom, och då / var hon så stark, så hon kramade hästskon, så den passade foten. Då frågade han henne, varför hon hade varit så tålig. "Jag lýssnadé till éder prä́st med étt uppmä́rksamt sínne, och vígselstúndens éd jag fä́st för álltid í mitt mínne", svarade hon.
Trollen på Rönnekulla.
På Rönnekulla strax ovanför Markusa sades också bo troll. En gång gick en kvinna stigen där över, och då hon kommit över kullem hörde hon någon bakom sig, som ropade hennes namn, men hon vände sej inte om och svarade inte Likadant ropade det inte mindre än tre gånger. ________ En kväll kom Anna samma stig på hemväg efter att ha varit borta och plockat potatis. Då hon gick förbi berget såg hon hur det lyste ur berghällen. Det var en god stund efter skymningen, så det va så mörkt det blev den kvällen. Ljuset var så starkt så det kunde inte jämföras med något annat än / ljuset från den starkaste elektriska lampa. Anna blev förskräckt och sprang. När hon sprang över slätta, tappade hon sin ena träsko, och den fick ligga där tills morgonen efter.
Gastar
Det var en gång en man, som skulle köra till Vinbergs kvarn. Då han kom utanför framkörsvägen till mitt hem, stod där en huvudlös man och frågade: "Går denna väg till Reffle?" och rösten lät som om den kommit ur en tunna. "Det namnet har jag aldrig hört förr", sade köraren, "gå dit, därifrån du kommit!" I detsamma flög en stor hösäck i vagnen och hästarna råkade i sken. Min far, Johannes Nilsson, skulle en dag under den mörka vintern köra till skogen, men då han kom till Gröne kulle, som låg strax utanför, blev han förblindad av trollen, så att han inte visste till sig utan blev vid att köra runt kullen hela dagen tills ljusen började tändas i stugorna på eftermiddagen, då fann han sig slutligen stå utanför sin egen ladugårdsdörr.
Troll
1. Ett troll bodde i Deberg, Tom. En jul beha- gade trollet komma fram till en bondgård i när- heten för att stjäla vört. Av bullret i köket för- stod gårdsfolket, att där var tjuvar. Då ropar en av de innevarande, att ett av trollets barn hade bränt sig. Trollet lät då sina båda kopparspän- ner fulla med vört stå kvar och springer hem till sitt för att rädda sitt barn. Kopparspännerna fick bonden behålla. 2. Ett annat troll säges haft stor färdighet i smides- konsten. Bonden, som bodde i närheten, visste att be- gagna sig av hans konst. När bonden hade något som skulle smidas, gick han på aftonen till berget, där trollet bodde, och hade föremålet eller uttalade sin önskan om vad han ville ha gjort. På / morgonen vandrade han åter till berget för att hämta det utförda arbetet. Aldrig behövde han gå förgäves. Arbetet var utfört till hans belåtenhet. Så fortgick det en lång tid. En gång lyckades bonden få syn på trollet. Det såg förskräckligt svart ut, varför han säger till sin hustru, att de borde ge det en ren skjorta, eftersom det inte tager betalt för allt det myckna arbetet, som det utfört åt honom. Det var hustrun ense med mannen om. En vit, fin skjorta får bonden i ett paket och lägger vid berget. Åter behövde han få smitt ett arbete, varför han lägger föremålet vid berget på aftonen. På morgonen när han kommer till stället för att hämta det, ligger det orört. Gubben stod och undrade, varför ej jätten var lika tjänstaktig nu som förr. Mannen får se jätten och frågar honom, varför han gjort på detta sättet. Jätten svarade, att nu hade han inte råd att svärta ner sin fina vita skjorta, som han fått.
Förr i tiden trodde man ju allmänt på tomtar, jätt...
Förr i tiden trodde man ju allmänt på tomtar, jättar och troll. Jättar och troll var man rädd för, ty kom man i deras klor, så var ej så lätt att komma undan. Tomtarna vore ju i sig själv snälla, men de kunde hämnas de också. I allmänhet var det ju de, som bidrogo till trevnaden på gårde. Det berättas om en tomte här nerifrån norra Halland att han bar sädesbördor ifrån Västergötland till en gård här i norra Halland, son inte ligger så värst långt ifrån västgötagränsen. Men så tyckte han, att det fyllde för litet i ladorna och därför ville han ha drängen på gården till hälp att bära. Men när de vore hunna ett stycke på hemvägen med sina bördor, började drängen att bli trött och ville sätta sig och vila / - Men då sa tomten: "Hade jag vetat att här fanns vila till, så hade Broby lador", - så hette nämligen ladorna, därifrån tomten bar sädesbördorna, - "för längesen vart tomma". Han menade härmed att om han hade fått vila, så kunde han tagit större bördor. Varje julafton skulle tomten ha sin gröt med sirap på. Men så en julafton, när tomten skulle till att spisa sin gröt, fann han ingen sirap på. Det förgrymmade tomten att han som varit så trogen hela året till tack, inte skulle få nån sirap till gröten. I tomtens sinne uppsteg hämndbegär. Och innan han satte sig ned för att äta gröten, gick han ned i fähuset och döda de bästa kon. Men när han kom in och satte sig till att äta och kom till bottnen av fatet, låg sirapen där. Ty de hade slagit på sirapen innan det hunnit bli nån ("grinle") på gröten, så att sirapen hade runnit igenom ("hinna") till bottnen. Men då kom tomten att tänka på, att det nog var galet, han dödat kon, när det likväl var- / -- sirap med. Och när han ätit. gick han ned i fähuset och tog kon han dödat och släpa henne med sig till ett gårdställe och lade henne där och tog en annan ko där på gården. Den ledde han och ställde henne på den andras plats. Vega adr: Ester Marcusson Telnebacka Veddige.