Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
skogsväsen
Skogsråa skulle vare fin framifrå men på baken va ho urhhälvad som ett baktrôg. För dette ville ho aldri gärne vänne ryggen te. - Allti hörde ja' di gam- le tala om allt ho hade ett rutit bomullsklä på hôve, svart kjol å liv. Ho förledde dom så att di geck vilse. Mor hade vôre mä om, att skogsråa hade skratta ôt henne. Å far hennas hade tydligen hört skogsråa skratte i skogen. Dä va hånskratt, om ho feck nôn vilse.
Skogsrå
Det var en som stod i skogen uppe i Bräcke och brände tjära. Då kom det ena till honom och frågte, vad han hette. "Själver", svarade han. Då gapade hon så förskräckligt och frågte, om han hade sett ett tocket gapane förr. Han tog en bra slank tjära och hyvade in i gapet på henne och frågade, om hon hade känt sån välling förr. Då sprang hon därifrån och ropade: "Själver har bränt mej." — "Har du själver bränt dej, får du själver ha't", svarade jätten. — Om det var ett skogsrå eller ett bergatroll, det får jag lämna.
Skogsväsen
På Östra Derome utmarker i Ås socken är en mosse, som de kallar Missfallsmossen. Min hustru talte om, att där såg hon ett mycket grannt kvinnfolk sitta en gång, men när det vände sej om, var det ihåligt i ryggen som ett baketråg. Det skulle vara en skogsrå. Så var det inget mer–. Det skulle varit en karl, som hade sammanblandning med en sån där och det blev barn, riktiga jättar till att vara starka. En var Starke Bögen – han var la hemma i Mark nå- gonstans – och en var hemma i Årnäs. Han fick se i en tid de skulle köra upp ett halmlass, men hästarna orkade inte. "Ta ifrån, så ska jag försöka"! sa han. Och han drog upp lasset. Mor talte om det. Bagge-Sven hette han.
Odens jakt
Borta i Sibbarp stod en mjölnare och mol mettnattes. Rätt som det var hörde han ett skott, och då öppnade han dörren och sprang ut och skulle se, vad som stod på. Då höll en ryttare utanför, och han hade ett skogsrå hängande över hästryggen. Så kom det två stora hundar springande in i kvarnen, och de ställde sig till och tittade på hur mjölet rann ner. Då tog mjölnaren en skopa mjöl och slängde till dem, och det slök de genast. "Tack ska du ha, för att du mätt mina hundar", sa ryttaren, "gå ned på bron imorn så ska du få betalning." När mjölnaren kom ut på morgonen, hittade han en hästsko av klart guld.
Odens jakt
Borta i Sibbarp stod en mjölnare och mol mettnattes. Rätt som det var hörde han ett skott, och då öppnade han dörren och sprang ut och skulle se, vad som stod på. Då höll en ryttare utanför, och han hade ett skogsrå hängande över hästryggen. Så kom det två stora hundar springande in i kvarnen, och de ställde sig till och tittade på, hur mjölet rann ner. Då tog mjölnaren en skopa mjöl och slängde till dem, och det slök de genast. "Tack ska du ha för att du mättade mina hundar!" sa ryttaren. "Gå ut på bron i morn, så ska du få betalning!" När mjölnaren kom ut på morgonen, hittade han en hästsko av klart guld.
Skogsrået.
I min ungdom vårdade jag en gammal "mor" X) på hennes ålderdom. Hon berättade en gång en historia som hade hänt hennes mormor. En gång, innan mormodern hade läst för prästen skulle hon gå på marken och mjölka. Det var långt fast på ett ställe som hette "Horsäng". På vägen dit drog det upp till åskväder. När hon kom fram fick hon se ett vackert fruntimmer sitta på ett högt berg och kamma sitt hår vilket var så långt att det räckte nedanför kjortelfållen. Fruntimret kallade på flickan och sade "Kom in" samt visade på berget. Men just som hon tog ett steg mot kullen skrällde åskan till och slog till rået. Då förvandlade det sig till ett nystan som rullade bort till flickan och hoppade upp i kjolen som hon hade dragit över huvudet. Då hörde hon en röst från himmelen som sade / "Släpp ner ficken" ! Hon släppte då ner kjolen och nystanet rullade bort till ett träd där det blev ihjälslaget av åskan. Men sen den tiden har aldrig något skogsrå blivit sett mer där på orten.
Skogsrå?
Jag var nio år. Jag var på hemväg. När jag gick över en lycka såg jag ett fruntimmer. Hon gav upp ett flabbgrin. Jag ble rädd och jag talte omet hemma. Men då måste jag kasta opp. Jag skulle ha tiat still till dan etter. Man ska akta att tala om när man sett nåt konstigt.
Skogsrå
En skogvaktare hade gått vilse i skogen. Han gick och gick omkring, då han fick se ett ljus i fjärran och styrde stegen ditåt. När han kom fram, knackade han på, och ett fruntimmer kom och öppnade. Han frågade henne, var han var, men hon visste det inte, sade hon, men han fick stanna över natten hos henne. Där var mycket fint inne, så han rent förgruade sig. Trött och sömnig gick han nästan genast till sängs. Mådde bra i sin säng och utbrast därför: "Det var väl, i Jesu namn, att jag fick komma i huse i natt." I ett försvann allt, och han fann sig ligga i ett kärr, och kläderna hade han hängt på allegrenart runt omkring.
Skogsrå
En gång hade en man, som vandrade genom skogen, blivit vilse till följe av skogssnuvans list. Han irrade omkring i skogen och väntade ej komma till rätta förr än nästa dag, om det då kunde ske vid dagsljus. Slutligen träffade han en vänlig kvinna, som lovade honom natthärbärge. Mannen tackade och kände redan hur behagligt det skulle bli att få vila i en varm, ljus stuga, där han stod framför den bäddade sängen. Men då han klätt av sig och lyft upp täcket för att lägga sig, glömde han ej att som vanligt spotta i sängen. Men då var också all den ljuva härligheten förbi. Borta var stuga, säng och ljus. Där stod den förvillade vandraren i dyvatten till knäna och hade hängt kläderna bredvid sig på en trädgren. På avstånd hördes skogssnuvans gälla skratt.
Skogsrå
Det var en pojk ifrån Sannarp i Årstad, som gick från en lekstuga en natt, och då träffade han en grann flicka i skogen vid en plats, som heter Målsängarna. Han var djärv och fick ligga hos henne, och när det var gjort, så sa hon: "Nu har jag ändå narrat kristet, blod." — "Då har jag också klappat faen", svarade han, men efter det blev han sjuk och hostade blod i två veckor.
Skogsrå
Det var en, som var ute i skogen och arbetade vid sin kolmila, och då kom det ett fruntimmer och ville väld med honom. Hon frågade, vad han hette, och han sa, att han hette Själv, och så svedde han henne med en eldbrand. "Själv svett min kåta, Själv svett min kåta", ropade hon och sprang sin väg. Men i skogen svarade det: "Självgjort är välgjort, om det är aldrig så illa".
Skogsrå
Min mormor sa, att i Tofta berg fanns en så underbart vacker skogsfru. En liten gosse gick och vallade får och getter, och han fick ofta lägga sitt huvud i skogsfruns knä. Han såg henne alltid bara framifrån, men en gång råkade han få se henne i ryggen, och där var hon som en urholkad trädstam. Han talade om detta för sitt husbondfolk, och sen fick han aldrig se henne mera.
Skogsrå
En karl brände kol i skogen, och då kom skogssnuvan till honom och ville värma sig vid milan. Han kastade en eldbrand på henne, och då sprang hon och ropade: "Min man Rånte, mannen brände min kånte." Då kom hennes gubbe, så det dånade i skogen, och han hade så stora träskor, att näsorna stod upp som "agnabåtar". Kolaren skrev en ring omkring sig, och över den kunde inte snuvans gubbe komma.