Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Bjäran
Vissa hade mjölkehare förr. De sprang och mjölkade andras kor. Man kunde se det på korna, för haren hade spänt hål på bakbenen på korna lite ovanför klövarna. Den som ville ha en sån hare skulle ha några solv och lysesticker. Den onde hjälpte dem, så att det blev en hare. Det gick inte att skjuta haren utan att en la´ lite sölver i bössan; hagel tog inte. Men när man hade skjutit honom, blev det bara solv och stickor. Trollsmör var lagt ut för ont - för att de som trådde på´t skulle falla och bli krymplingar.
Bjäran
Om de sålde smör efter mjölkeharar, så var det en herre i Göteborg som hade en kniv som var gjord av sju ångeruddar, och när han skar med den i sådant smör, så rann det blod. Det var en gubbe härifrån som kom ut för det, och han visste vilket fruntimmer det var, som hade skickat med honom det smöret. Jag hade kastat ut en hoper solv på vår dynghög en gång, och jag blev så klandrad för det; sådant skulle någon kunna ta och göra en mjölkhare av.
Lyktgubbar
Necken har jag sett en gång när jag satt i Werkelsbo kasta och klyftade. Han for utmed landsvägsliket med sin lykta, tän- de och släckte. Det kallade de necken. (Vet ej att han var en f.d. skälvrängare, att han kunde lysa folk på vägen e.d.)
Lyktgubbar
Lyktemannen såg de ofta bort i sanka kärr; den for i väg så alldeles. Han viste sej mest på kvällarna och då det var mörkt. Det var en karl som var ute en kväll och blev så för- villad. Då fick han se lyktemannen och kallade på honom, och lyktemannen kom och lyste honom hem. (Vet ej att lyktemannen var en sorts gengångare).
Lyktgubbar
Necken och lyktegubben är samma sak. Förr gick en sägen att man kunde få lära sej spela av necken; då fick man gå där han släppte sitt ljus. Det var i sumpiga trakter; nu har det blivit bort. Jag har en bok från Amerika som heter "Solsken i hemmet", och i den står det så mycket om lyktegubbar.
Lyktgubbar
Såg de ett lyse i markerna, kallade de det för necken; det är detsamma som lyktegubbe. De trodde det var en ond människa, som spökade. Jag har sett sådana bloss några gånger - det är där det är metall i våt mark; det kan t.ex. vara en hästsko.
Gastar
I Grisagårn i Torpa var det en bonde som förgav sej och dog. De hittade honom död under en hasselbuske ute i en mark. Mot oväder ropade han så förfärligt och jämrade sig. Barnen ville aldrig gå ut efter mörkningen och ingen vville plocka nötter på den hasselbusken. Det var en hustru som var till dopet med ett barn. Hon frågade kyr- koherden, hur länge de skulle behöva höra på detta. "Tills kroppen är förmultnad", svarade kyrkoherden. I Attorp var ett barn som skrek mort oväder. Det var en tös som hade varit i Danmark och tjänat och fått ett barn där. Hon kom tillbaka hit och hade barnet med sej. Men så kom hon att tänka på att hennes far hade sagt, att kommer hon hem med ett o- äkta barn, så blir hon olycklig för honom. Då kövde hon barnet, satte det på huvet i en vasspöl och sedan grävde hon ner det i / en grop, men där blev det uppsparkat av något kreatur, och ett fruntimmer fann det. (De kallade tösas far för Bläckarn). I min barndom var det många som hörde barnet skrika mor oväder. I min barndom hörde de det skratta mot oväder nerår Lillabacka till. Det var en pojk som vaktade får, och han satt och åt på en smörgås. Då kom det två mjölkerskor, och de tog till att hålla pojken, så han skrattade tills han dog. Det är det skrattet de hör mot ovä- der. Gasten var i Åttaberg i Kärra. Han kom farande därifrån om kvällarna. skäkte de efter honom, fick de stryk av honom. Det var en gubbe som var ute och gick. Han skäkte efter gasten, och sen sprang han strax in på en loge. Men gasten kom och slog till i dörren så vådligt. Hade han träffat gubben så hade han säkert sla- git ihjäl honom.
Gastar
I Kalvhagen gick en liten gosse vilse och dog. Det blev ett spöge där, och de kallade de Kalvhagaheern. Mot ovär har de hört som skrik av en människa från Kalvhagen och då har de sagt: "Nu skriker Kalv- hagaheern". Jag tror det är harugglan. Om en härmde efter gasten, blev han ond och gav örfilar, sa de gamle. Här är en kulle längre i söder, de kallar den Mösekulle, den hör till detta stället. Där hade ett fruntimmer fått ett barn och ta- git livet av det. Det spökte och skrek emot ovär.
Gastar
Det var en bagaregesäll och en annan gesäll, som träffades på denna sidan Kärra. De frågade vanrandra, vad de hade för yrke. Bagaregesällen sa, att han hade fina betyg som bagare. De andre ledde honom in på en genväg och vid Gamla Varberg slog han ihjäl honom för att tillägna sej hans betyg. Och han gömde liket under en en hoper tång, men en tid där- efter blev det funnet. Jag och många andra hörde varsel därifrån mot väderskifte förr. Duva hette han som mördade bagaregesällen. Han blev tagen och satt på bekännelse, och sen blev han avrätttad på Kråkeberg vid Kärra. Det var när min far var tolv år. Han var född 1812, så det var 1824. Krop- pen blev upphängd på "stäjlet". Marin på Stenåsa var rackare och han hängde upp honom på ett stenbankshjul (?) och trädde armarna genom hjulet. - När jag gick i småskola såg jag stupstocken och lite av stäjlet, men det var uppruttnat. / Gasten - när jag var ung, hörde jag honom. Det var någon sorts "spöge- hantering" - en ande efter någon person som hade förolyckats på nå- got vis troddes det. Han flög och skrek som en heser gåse - Vi hördom honom mittför här - han flög uppåt Gunnestorp till. Man skulle aldrig skäcka efter gasten. Det var en man som skäckte efter honom, och sen gick han in i ett hus och hade sin lykta i handen. Men gasten flög in genom fönstret och slog till lyktan så att den slocknade.
Gastar
Här fanns "skernagastar" som flög och skrek i skillnaderna mellan två gårdar. Det trodde det var spöge efter bönder, som hade flyttat på skillnader. Det kom ofta en gast och flög från sjön och strax intill den stugan, där jag är född. Han skrek. Det var la en fågel. Det blev farliga börder de kunde få, om gasten satte sej på lasset. Far var ute och körde och det började gå så tungt, men när de kom till en annan väg, så blev han kvitt det. Hästarna blev med ett så lätta, så de ville springa.
Gastar
Gasten brukade flyga förbi Inlag längs vägen, som går till sjön. Ett par hela´ (pojkar) gick upp på logen och hängde en lykta på väggen. Gasten tålde inte lyktan. Han kom och slog sönder lyktan och slog i väggen s´att. Det var en som red i ån och dränkte sej. Den har de ofta hört. Han kom och red och var så håjsen (hes) så, och så hörde de hur han plumsade i vattnet - samma ljud som den gången han dränkte sej. Mamma talte om att en piga fått ett barn och dränkt det i Klockemossen vid kyrkan. Det skrek så tia så. Det var inte någon gast.
Sjukdoms- och dödsväsen
Min mor tjänade på Åsbro gästgivaregård. De hade otur med kreatur där. Då skickade de mor till " Den kloka" i Småland. När mor kom till Svartrå skog - den är två mil lång - så tyckte hon att det var så ljust, klockan var bara fyra, så hon ville inte ta hus. Hon gick genom skogen. Då kom där en stor, grå sugga likasom upp ur jorden och gick vid sidan, och om mor gick fort, gick suggan fort, och om mor gick saktare, gick suggan saktare. Men så kom de till ett ställe och där var det som om suggan suckit ner i jorden - Den grymme kan la för- skapa sej till allt möjligt !