Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Om man skäckte efter gasten när man hörde den, så kom den. Det var en i Sandryd som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten och slog till i skonken så det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgonen, så låg där inte någon sten som gasten kunde ha använt.
Gastar och myringar
I Egetånga bodde en bonde, som hette Grön. Han var i syne, och det i alldeles ovanlig grad. Han såg allting som ingen annan såg, spöken och gastar och likfärder. En gång hade han ett ärende ned till stranden sent en kväll. Där kom en stranddöing efter honom och ville ha tag i honom. Han skrek sina räliga gastarop, och så bad han Grön skulle bära honom i kristen jord. Men Grön visste, vad det vill säga att bära en gast, så att han började springa allt vad han orkade. Men han hörde, att gasten vann på honom. I sista minuten lyckades Grön komma in i en ängalada och fick lyckt dörren efter sig. Sen visste han, att han var säker. Men där fick han ligga, tills det började dagas, och hela natten gick gasten därutanför runt kring ladan och gav upp det ena gastaskriket hemskare än det andra.
Gastar
Gasten brukade flyga förbi Inlag längs vägen, som går till sjön. Ett par hela´ (pojkar) gick upp på logen och hängde en lykta på väggen. Gasten tålde inte lyktan. Han kom och slog sönder lyktan och slog i väggen s´att. Det var en som red i ån och dränkte sej. Den har de ofta hört. Han kom och red och var så håjsen (hes) så, och så hörde de hur han plumsade i vattnet - samma ljud som den gången han dränkte sej. Mamma talte om att en piga fått ett barn och dränkt det i Klockemossen vid kyrkan. Det skrek så tia så. Det var inte någon gast.
Gasten vid vägen
På en plats vid en väg brukade många råka ut för en gast. Utan att man såg eller hörde någonting fick man plötsligt örfilar, och ibland så kraftiga att det riktigt sved ont i skinnet. Ibland hände det vid samma ställe att man fick gasten att bära på. Ingenting såg man, men kände ett förskräckligt tryck så att svetten lackade.
Gastar.
Min far hörde gasten en gång. Det var uppe i skogsbygden (Fjärås skogsbygd). - Far skulle ut och ex(er)cera och på den tiden fick de leja för sej. Far ville lejt en i skogssbygden, men den ville ha för mycket betalt -. Så när far gick hem, fick han höra att det hojade. Han trodde, att det var fulla skogsbönder och hoja igen. Då flyttade det sej, och först gräl det och sen skrattade det igen. Far sa, att det var gasten, en människa som hade "kommet illa därå," blivit ihjälslagen eller fördär- vat sej. Far talte inte om detta, förrän han fått sovit. Nej, han blev inte sjuk för att han hade hojat; det var väl för att han inte visste, att det var gasten.
Spöken
Osaliga andar troddes inte omkring på jorden i skepnad av "gastar". Om person som blev plötsligt illamående, troddes ha råkat ut för en sådan, och sades då vara gastkramad. Gastarna tåla ej solen så att om en gast överraskades ute vid soluppgången får han stanna kvar på platsen i samma ställning till dess solen går ner, hon kalla då "uppdaing". Vid Axets såg i Drängsered troddes spöka, sålunda berättar Emil Eliasson, 80 år, att i hans barndom det hände att folk ej kunde komma fram på vägen där, varjämte hånskratt hördes inifrån skogen. För ett tjugotal år sedan skall en vit häst ha visat sig här och hindrat folk att komma fram.
Gastar
Gasten, det var någon som hade drunknat, sa de. Det hör- des jämra sej emot oväder, riktigt som nödrop. Det var ett ställe de kallte för Gasthålan. Det var vid en sjö, som heter Långevatten. När min bror gick förbi där en kväll - han hade ett bloss och bära - så dog blosset. Och han hörde det jämra sej också - Mamma sa alltid "Nu hörs gasten, nu blir det oväder."
Gastar
I Råryd var en gast. Vi var två, som gick och trask hos bönder. Vi gick hem om kvällen. Då hörde jag det lät som om någon hade blåst i händerna. Jag ropade: "Du behöver inte stå där och skrämma oss!" Men den andre sa: "Tig stiller!" Strax därefter kom en stor fågel och flög förbi mej; det var gasten. Nej, gasten var inte någon ande!
Gastar.
Gastar var något slags spöke efter någon, som omkommit; de hörde att han ropade i skogen. Det var en sådan som höll till här i närheten. Många blev så illa krammade av honom i mörk- ret och blev så illa sjuka. Härmade man honom, blev man sjuk. Jag tror det var den gasten jag såg en gång, när jag skulle gå åt skogen efter en börda bränne. Jag fick löske. Då fick jag se en karl som hade en så förskräcklig säck på ryggen.
Gastar.
Gamle Päar gav sej för att gasten rev ner hans stenmur varenda natt, och alltid var det på en och samma plats. "Där ska han alltid gå över," sa Päar. Han var tvungen att alltid gå samme vägen. Päar sa, att gasten var en landmätare som har gjort orätt, och därför får han gå och bära sin kedja i alla världens tider; Päar hade hört hur kedjan slamra!
Gastar
Gastar tycka mycket om att hänga på ett åkdon och då göra de lasset så tungt, att hästen med nöd kan dra det. Men det kan man hjälpa själv om en är kvicker. En ska gå framom hästen och lyfta på betslet så pass, att en kan se bakåt under nackremmen. Nej, en behöver inte ta av betslet. Gör en det så får en se gasten, och då hoppar han av lasset. Men en ska sno sig, annars får en sig en redig örfil.
Gastar
Det var en gubbe från Vära som var ute och gick. Då fick han se två gastar, som var ihop och slogs. Den ene gasten kom e- mot honom och sa: "Låna mej din käpp, gubbe !" Ja, han fick låna käppen. När gubben sen hade gått en mil eller så, kom gasten och gav honom käppen tillbaka och sa: "Tack för lå- net, nu har han fått sina elva rivane !"
Gastar och myringar
Gamle Päar gav sej för att gasten rev ner hans stenmur varenda natt, och alltid var det på en och samma plats. "Där ska han alltid gå över", sa Päar. Han var tvungen att alltid gå den vägen. Päar sa, att gasten var en landmätare, som har gjort orätt, och därför får han gå och bära sin kedja i alla världens tider. Päar hade hört hur kedjan slamra!