Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa kom till dem, när de låg vid kolmilan. Hon hade en lång svans som en hästesvans; så gick hon på sidan alltid. Hon hade fått makt med en karl, så han sprang ut till henne om nätterna. Hans käring gick ut i skogen och ropade: "Va ska jag göra? Jag har en tjur, som springer ifrån mej till andras kreatur." Då svarade skogsråa: "Ge'n salt å malt å sesslerot, dä ä tjurarnas bästa bot." Käringen gav sin karl de sakerna. Sen hade skogsråa ankat på, att hon lärt ut detta, för hon blev ju av med sin käraste.
Skogsrå
Jan i Ölm var ute och jaga en söndagsmorgon. Han var en väldig jägare. Så fick han syn på en stor tjädertupp i ett träd. Han sköt på tuppen, men skottet tog inte. Då grina det till i skogen: "Ha, ha, ha, ingen kan skjuda min topp udan den, som tvättar sej å inte torrar sej. " Då tog Jan och pissa i näven och tvätta sej med. Sen råkade skottet. Men när han skulle ta tuppen, så flög tarmen ut och rände om halsen på Jan, och han kunde inte skära den av, utan han fick ligga näsegrus och bita av den, då gick det.
Skogsrå
Det stod en och mol i en skvalpa' mellan Ullasjö och Amböke. Det var kallt, och han hade tänt, och så kom skogssnuvan till honom på natten. Hon ställde sig vid elden och lyfte upp kjolarna och skulle värma sig. Men han tog en eldbrand och körde mellan benen på henne, och då sprang hon och skrek: "Skogfar! Själver svedde mig på firremirran!" Då ropte det i skogen: "Har du själv gjort'et, får du själv ha't." Hon kallade mjölnaren för Själver, för hon hade frågat, vad han hette, och då sa han, att han hette Själver.
Skogsrå
När de låg i skogen och kola var det ofta att skogsrået kom. Hon likna ett vanligt fruntimmer. Vacker var hon, men hon var ihålig bak. Det var en gubbe, som var ute och kola. Men så kom skogsrået till honom och stod och värmde sig. Så sa skogsrået: "Hustru din har fått barn." Då sa gubben: "De va la så henna ti." — "Hu har fått två", sa skogsrået. "Två fugla i ett ägg", svarte karlen. "Den ena är dö", sa skogsrået. "Då slipper la den att sörja för brö", sa karlen. "Di är döa bägge två", sa kolarn, "Dä blir inte mer än en kista ändå", sa kolarn. Så sa skogsrået: "Stua din har bränt." — "När svansen syns är trollet känt", sa kolarn. Då blev han kvitt henne.
Skogsrå
Det var tre stycken karlar, som hade lagt sig i en ängslada och låg där och sov. Men så var de inte lika långa och fram på natten kom det en skogssnuva, och hon tyckte, att de skilde i växten, och så drog hon först i den ene och sen i den andre. Men de blev inte annorlunda, och då sa hon: "Jag ska nog hämta min hackespött' och göra dem lika långa." Men då hon kom igen, hade de passat på och gett sig av.
Skogsrå
Skogssnuvan kom till en, som arbetade vid en kolmila, och ville värma sig, men kolaren tog en brand och stack mellan benen på henne, och då sprang hon sin väg och skrek: "Halte, man Holte, askeman brände min konte." Kolaren blev rädd och gick därifrån, men dagen efter gick han dit, och då var allt borta, och hela milan förstörd.
Skogsrå
Det var en, som for till skogen efter bränne, och då kom skogssnuvan och ställde sig framför hästarna, så de inte kunde gå fram. "Kom", sa gubben, "ska jag ge dej en viter lök!" Då gick hon, men efteråt blev den ene hästen sjuk och dog.
Troll
Åskan har slagit ner i bergen och dödat trollen. Min styv- mors mor hade sett två bergtroll uppåt markerna en gång hon var ute och molka´(mjölkade); det var fruntimmer det ena och karl det andra. Eller var det skogsrå ? När de vände ryggen till, var de ihåliga som baketråg. Hon fick inte ont av det. Det är ett berg vid Tuvmösen bortanför Stallsås. Där har bott troll förr i världen. De gamle talade om ibland att de som gav dem något fick mer igen. De fick låna både ett och annat av trollen och hade inte ont av dem. Förr var det troll nere i Attorp, för där var en lycka, tal- te mamma om, som trollen alltid kom och skördade på, när där var säd. Så var det en dräng som la sej i försåt och skul- le se vem det var som skördade. Trollen kom och skördade och gjorde allting i ordning. Men se´n var det ett troll som sa: / "Plocka väl i skär å´strå, men den som ligger på råjna (renen) ska du skära å´böjna." (beben) Drängen upp och därifrån i en hast. Se´n kom aldrig trollen dit mer och skördade.
Skogsväsen
Skogsrå var inne i skogarna. Hon såg ut som ett vanligt fruntimmer, men om man fick se henne bakifrån så var hon tom i ryggen som ett baktråg. Om hon narrade en, så att man kom vilse, så skulle man sätta sig och byta strumpor. Då tog man den vänstra strumpan på högra foten, eller också tog man av sig ett plagg och vände. Om inte det hjälpte, så skulle man börja i slutet på Fader vår och läsa framåt. Då faick man staka sig fram så gott man kunde. Det var mest karlarna som råkade på henne, för de höllo sig mycket i skogarna. Far påstod, att han hade sett henne. Hon hade grön klänning på sig. När hon kom närmare, så hade hon förvandlat sig till en stubbe – Mamma talade om, att det var en gubbe som var i skogen och kolade. Han fick se en grann tös. Hon kom till honom undan för undan. Han visste inte att det var skogsfrun, som han hade fått fatt på. Men han gifte sig med henne. Men när di hade gift sig och flyttat in i en stuga, så fick han inte gå förbi en tall utan att slå tre slag i den. Var gång han skulle gå hem så måste han gå till den tallen och slå tre slag i den. Men så var det en gång, som han glömde det. När han kom in i stugan, så fick han se en lång kuslig käring stå vid spisen. Då förstod han, att han var gift med skogsrån. Han hade flera barn med henne. Det var en trollkäring som hjälpte honom, så att han blev skild vid henne.
Myrlingar.
Myrlingar. På flera ställen här i trakten, skall det enligt sägnen, vara avdagatagna nyfödda barn. Deras skrik har sedan hörts alltid, och särskilt mot väderskifte. Jag var en gång ute en sommar- kväll, och fick då i närheten av ett av dessa ställen höra ett gällt barnskrik. Jag sökte där omkring i tanke på, att det fanns något barn, men där syntes ingenting. Några andra ha också hört samma skrik, då och då i skymnings stunder. Necken. Mellan Vallby och Sällstorp flyter en liten å, som kallas Lillån. Förr i tiden sades det, att där bodde en neck. Dit gingo de gamla bond spelemännen för att lära sig spela. En flicka från Sällstorp, som levde i början av 1800-talet, var mycket skicklig i fiolspelning, och det sades, att hon lärt det av necken i Lillå. Det var många platser, som utpekades för neckens tillhåll. Ett ordspråk: "Å för necken", sades av många gamla i dessa bygder. / Gastarna i Hemringsdal. Det var för länge sedan. Då våra berg och dalar voro klädda i stor skog, där både vargar och rövare höllo till. Då gick det inte att sända ut fåren om somrarna, utan att de åtföljdes av en vallgosse. En by Vallby hade då sin vall- gosse, som med matpåse och näverlur begav sig varje morgon med byns får upp till en dal i skogen, som kallades Hemringsdal. En gång kommo tolv rövare och över- föllo honom. De ville taga hans får, bränna hans hund, och hänga honom själv. Han bad dem då, att han skulle få blåsa lite i sin lur innan de dödade honom. Det fick han. Han blåste då. I björkebärs håla i svarta skåra där ligga tolv rövare mig vilja de hänga, min hund vill de bränna mina får slakta de. Hemma i byn hade man hört vad gossen blåst, och bönderna samlades i hast, och begåvo sig upp åt skogen. De träffade rövarna och slog ihjäl dem allihop. De ligga begravna alla i dalen på olika ställen. Många år därefter hördes om kvällarna särskilt mot väderskifte, höga skrik. och ortsbefolkningen sade, att det var gastarna i Hemringsdal. / Folktron om gastar är, att det är sådana mäniskors andar, som omkommit genom mord eller olyckshändelser. / Veddige, Hl. Elin Samuelsson 1926 Skogsrå. Det var en piga som gick inne i skogen och letade efter korna som voro bortsprungna. Hon gick och gick men fann inga. Då fick hon höra det ropa in ifrån skogen: Märta, Märta här är ditt fä. Men hon vågade inte gå dit ty hon visste att det var skogsrå som ropade. Mara. De gamla besvärades ofta om natten av mara. De kommo in genom nyckelhålet och kasta- de sig den liggande i sängen. De fattade tag om strupen och det kändes som de skulle kvävas. Den angripne jämrade sig högt. Om någon annan hörde det och ropade hans namn så försvann maran. En gammal man talade om att en natt det kom något och kröp på honom i sängen. Han fattade tag och förde det i golvet. Han tyckte det kändes som långt fruntimmers- hår och han tyckte sig vara klar vaken. I gamla stallar är även mara. De rida på hästarna om natten och flätar deras man på ett konstigt vis. Det är omöjligt att kunna ta upp den. Men nästa natt kan den vara upp- tagen. / Folktron om mara är, att det är avlidnas anda, som gå igen och vill göra dem ont.