Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Tomtar.
Tomtar stal från den ene grannen till den andre. Det var en gammal karl, som talte vid en tomte, som sa, att han skulle tagit så mycket till, om han hade visst (vetat) att det fanns pusta eller vila till. (Obs. Albertina såger tomte, ej tunte !)
Tomtar
Här i Äsketorps berg var fullt med tomtar förr. De har berättat, att de bakade på ett ställe, och då gjorde de sönder en bakgressla. De gick uppåt berget och la' den där, och efteråt, när de kom dit, var bakegresslan lagad. Då la de en bakekaka till dem i stället.
Sjukdoms- och dödsväsen.
På Bräckan har många sett en so, som släpar ett gam- maldags kobindsle med klave och ett par kedjor. En gång var det två fruntimmer, som kom åkande från Göteborg och hade ett bra lass. Hästen stannade. Då fick de se suggan i diket. Hästen blev så svettig. "Vi får spänna ifrån och leda hästen förbi", sa den ena. Men just då kom suggan upp på vägen och var lika stor som hästen. Men då satte hästen av i sken och i detsamma försvann suggan.
Sjukdoms- och dödsväsen
Spöken hörde jag talas om. En gubbe i Valleby hade varit vid kvarn och kom sent på hemväg. Han fick se en sugga med en hoper smågrisar uppåt Vallby. Han tänk- te: "Nu har la pojka slarvat och inte sysslat ifrå' sej, och suggan och griserna är ute." Men när han kom hem, var både suggan och griserna hemma. (Vet inte, att något särskilt skulle ha skett på den platsen, där suggan visade sig.)
Sjukdoms- och dödsväsen.
Vi blev skrämda för en svarter sugga som skulle gå från Limmanäs till kyrkan och ner i Prästakärr om kväl- larna. Hon hade en länk efter sej, man kunde höra hur den rasslade. Det var spöke efter någon som hade blivit mördad eller hade dött på Bräckera. Det skulle ha skett vid Supar-ala - där de brukade stanna och supa en stund när de körde lass och kom från Göteborg. - I min barndom skrämde de oss så för den svarta suggan.
Gastar
En gast höll till på vägen till Tostared. De talte om en kvinna, som gick på vägen där i sänkan och skulle upp till affären; det var sent en kväll. Då fick hon nånting på sej; det kändes liksom en hand på var sxel och hon kände något ludet först vid ena kinden, sedan vid den andra. Hon sa: "Ä dä Gud eller Skam, vem dä än ä, så låt mej komma vägen fram !" Hon började frysa och blev så matt, så hon blev tvungen att sätta sej vid vägkanten. Hon fortsatte ef- ter en stund, och när hon gick tillbaka hem senare, såg hon ett ljuse på vägen.
Gastar
Far tjänte i Släp och en gång skulle han skjutsa en herre till Vallda. Vid Prästabron fick far inte fram hästen. Han körde upp till en gård och höll där till klockan två på morron, då tuppa´ börja´ gala. Då försökte han igen, och då tog hästen ett skutt över bron. I detsamma flög något uppåt den lilla ån och riktigt skratta ! Folk sa, att det skulle vara gast.
Varulv
Det var en gubbe och en käring, som var ute och tog upp hö. Han gick bortom en höstack. Bäst det var kom en hund och bet i käringens röda kjol, och sen gav han sig iväg. När gubben kom tillbaka, talte hon om, att en hund hade varit framme och bitit i hennes kjol. Då skrattade gubben, och då såg käringen, att han hade röda trådar mel- lan tänderna. "Jaså, du är en marulv !" sa hon då. "Det bar bra att du sa det, nu blir jag av med mitt straff !" svarade gubben.
Skatter.
Det var en gubbe på ett ställe, som låg sjuk länge, innan han dog. De visste att gubben hade rätt mycket pengar, men när han var död, fann de dem inte. När han var begraven, var det ett barn där på stället, som sa: "Farfar hade fram- me så granna bokamärken och titta på". De frågade barnet, var han hade gjprt av dem sedan. Barnet sa, att han hade stoppat in dem i huvudputan. Då drog de sej till min- nes, att gubben hade sagt, att han ville ha sin huvudkudde med sej i kistan. De gick till prästen och talte om, hur det förhöll sej, och frågade, om de kunde få öppna graven, och det fick de lov till. De grävde och fick upp kistan, men som de fick upp locket, kom de inte längre, för det låg en orm ijämte. Då gick de till prästen, och han följde med dem till graven. Och han tog huvudkudden och / kom till dem med den. "Han hade satt vakt över sina medel", sa han.
Skatter.
De släppte fåren alla gemensamt i Äskatorps berg förr. En gumma hade sina får med, och hon var ute och titta´, om hon fick se dem. Då låg där långa rader med silverpengar. Hon tog upp ett par men la´ dem igen och gick hem och talte om det för mannen, och de kom dit bägge. Men bara de två pengarna, som hon hade tagit i, låg kvar då.
Skatter
Här bodde een gammal gubbe hette Kristian. Han gick och grävde efter guld, där han hade sett att det lyste. Men folk narrade honom, tände eldar och sa´ att det brann. Det var en gång de hade tänt här borte i berget. Då kom han ut och hade vrängt byxorna och skulle kasta en kniv i elden - men han fick inget, för de släckte, innan han kom dit.
Kyrkor och kyrkklockor.
Kyrkan skulle ha legat på slätten ovanpå Duvehed. Där låg stenar efter kyrkbygget till 1895; då blev hagen upp- odlad av värmlänningar, och då blev de stenarna bortkörda. Det arbetet, som blev gjort på dagen, det blev borte på natten. Till slut kom en klok man, en smålandsgubbe. "Kyrkan ska inte ligga här", sa han. "I ska ställa er någ- ra stycken på denna platsen en kväll och släppa en fjäder - och där I hittar den fjädern nästa morgon, där ska kyr- kan stå." Och koret skulle vara just där fjädern låg. Så fick detta heta Fjärås. Kyrkeklockan blev stulen av danskarna, och de skulle frakta henne på isen över Lygnern. Men isen brast, och klockan sjönk till botten utanför Tvättehallen. De blev lär- / da att de skulle lägga på ett par vita stutkalvar, och när de var två år, skulle de kunna dra upp klockan. Men de skulle inte få smaka något annat än nymjölk. I alla fall hade den ene stuten fått vassle en gång, och när de hade fått fatt mä kättingen i öglan och skulle till att dra upp klockan, slant den ene oxen. I detsamma sa det ifrån sjön: "Inga vallastutar drar upp mej."