Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken
Näcken såg ja' en gång. De var i Boalt i Femsjö. Jag gick i kvällningen förbi en sjö, då fick ja' se näcken rida över en vik i sjön. Han såg ut som en gammal kar, som red på en häst. Så fort jag fick se honom sa' jag: "Näcka, nåcka nåltjuv, din far var en ståltjuv. Din mor var en frilla, hon gick i världen o gjorde illa." Så skulle man alltid säga, när man fick se Näcken. När man skulle bada, måste man först sätta en kniv i sanden, spotta tre gånger i vattnet samt uttala ramsan "Näcka, nåcka nåltjuv..."
Vattenväsen
Det var en som skulle lära sig att spela av näcken. Han gick ut tidigt en morgon och lade dit sin fiol, och så skulle han gå och hämta den en annan gång, men då låg där två fioler. Då gällde det att ta rätt fiol, så blev han en skicklig speleman.
Vattenväsen
Näcken kunde lära dem spela, men det var farligt, för sen kom han och hämte dem. - 1) Näcken kunde gå upp på land och bli som en häst. Det fick plats hur många som helst på näcka- hästen, för han blev så lång. Då de satt sig upp på honom, kasta han av allihop. - 2) På ett ställe hade de två hästar ute i skogen. De hämte dem hem, men en stund efter kom en häst te, som var precis likadan som den ene, för den som de första gången hämtat hem, var näckahästen. De hade näcka- hästen att arbeta hela våren, för han gick, så länge de hade grimman på. Då de gjort våren, tog de av grimman, och då blev han borta. - I en liten sjö vid Höråsen fanns en sjöjung- fru. Hon viste sig ibland, då hon tvätta sig.
Vattenväsen
Näcken var här förr som ett ljus som hoppa om kvällarna. Man såg det borte på andra sidan viken. Det var en som fick se sin pappa. Han drunkna, när pojken var liten. Men så mötte han pappan vid sitt hem en gång. Han var klädd i sjökläder, samma som han hade på sig, när han drunkna.
Näcken
En kvinna, som fött barn, skulle inte gå över vatten, innan hon blivit kyrktagen, men så var det en, som måste gå och se efter kreatur, och då gick hon över en bro. Då kom näcken som ett ungt föl och ville ta henne på ryggen, men hon hade med sig en liten tös, som var döpt, och tog henne i handen. Själv var hon ju hedning.
Näcken
I Väggarp i Rävinge hade de fångat näcken och hade honom och körde märgel med. De vågade inte ta av honom betslet, så han kunde inte få mat tillräckligt, och därför var han mycket magrare än de andra hästarna. Så kom det en gumma en dag, och hon tyckte det var synd om hästen, och så tog hon av betslet, och då försvann hästen.
Näcken.
Näcken satt i sumpmarken. Det var som lysdunster på en kulle här i Bua. Det brände lys många gånger förr. Min svåger fick se, hur det flammade en gång en natt klockan tolv, när han gick intill kyrkan i Torpa. Det där lyset står inte stillt, utan det går eftersom dunsterna går.
Vattenväsen
Näcken spela’ så vackert och när det var präk- tiga spelmän sa’ de, att de hade suttit vid någon bäck och lärt utav honom. – Havfrun bodde i sjön och därnere hade hon ett slott och så rådde hon om fisken i sjön, det var hennes boskap. – I brunnen bodde brunngubben och i ån ånagubben. Alla barn var så rädda för dem för man sa’ alltid, att de ville ha barn.
Lyktmannen
Näcken bodde i rinnande vann. Han lyste och gick runt och kunde hålla på i timmatals. – Min mor sa, att hon mötte två trolltöser. Det var rätt mörkt. "Var snäll lys oss hem," sa mor. När de skulle gå in höllt dörrarna på slå ned och sen gick de och slog ned skorsten på taket.
Näcken
Näcken hörde jag mycket talas om i min barndom. Han spelade fiol. Di rik- tigt fine spelmännen hade lärt av näcken. Jag har aldrig hört talas om att han gjorde ont. Di fick begagna sig av några övernaturliga saker för att få lä- ra sig, men på vad vis vet jag ej. Ström- karn kallte en del honom.
Vattenväsen
Sjörå var här i sjön lite varstans. Min far såg henne i Nordsjön en gång han var och fiska! Han fick se någonting så förskräckligt ### på vattnet, ända som en spole. Rätt som det var kom det ett ansikte upp. Det var en sjöjungfru. Det kom upp ända här efter midjan. Rätt som det var börja hon på att kamma håret. Men då blev han rädd. Se, sjöjungfrurna, de kunde ta folk. Där var en karl ifrån Rya i Sätila, som skulle ro över till kvarnen och mala. Han skulle ro över Lygnern. Och där kom sjöjungfrun och hoppa upp i ekan till honom. Hon köpte säden av honom och bad att han skulle sänka den i sjön. Så skulle han följa med henne ner och få pengar. Ja, det gjorde han. Och hon följde honom upp igen. Och den där karlen berätta sen, hur vackert det var där. Det var riktigt som boningshus. Ånäcken var i åar. Där kunde folk få lära sej och spela. Näcken / la ut en fiol och den som ville lära, fick gå och lägga sin där. Så fick han gå dit och ta näckens dagen efter, och då var hans egen borta. Sen var han god till att spela vad somhelst. Det var en som hade lärt och spela av Näcken. Så var det kalas på ett ställe. Och den här spelemannen kom dit. Där låg en gumma sjuk, hon hade legar länge. Innan han börja spela, bad han att de skulle skära av strängarna för han kan inte sluta. Och när han kom till Näckens polska kom den där käringen upp och dansa, och stolar och bord och allting dansa. Det skulle ha varit uppe i Björketorp eftersom sägen var.
Näcken som arbetshäst
Då Vänneån var isbelagd och månen lyste över det vintriga landskapet vid skvaltkvarnen kunde Brånalts bybor förr i tiden med ett stålbetsel betvinga näcken till att draga hem stora vedlass nedåt ån uppifrån Björnalteskogen. Platsen strax ovanför där skvaltan stod kallades Horsan. Månen nämnes ofta "Brånalte sol", mest av kringliggande byars gamle.