Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
På midsommar skulle man ut o plocka "midsommarskost" av alla sorters blommor. Den gömde man sen, o om någon ko blev sjuk, fick kolik, så skulle man röka med den kosten, tända på o ha över ryggen på kon. Och om någon hade utslag, så skulle de ut o rulla dem i daggen på midsommar. Jag vet, att de gjort så här för inte så länge sen med en liten tös. Och hon blev ju bättre.
Troll
Det var en dräng som lagade en gressla, som han fann vid Kviakulle. Sedan gick han och plöjde på åkern intill berget. Rätt vad det var slängde trollen ut en stor, grann brödkaka till honom.
Krigare och soldater.
Översten på Näsgård hade sin byggnad på udden; det var den första byggnaden, som var på Dal. Den blev nog riven. Det spökade så hemskt efter översten, så ingen kunde bo där. Han hade fina, svarta hästar. En gång fick han för sej att han skulle åka före till Fjärås kyrka midsommadagen. Han lät strö salt på vägen. Många har sett den skjutsen sedan; den kunde visa sej när som helst. Översten kom för sent till kyrkan; prästen var just upp- kommen på predikstolen. Han sa: "Sent kommer du, säl- lan äst du här, förannad vare du." Detta sa prästen tre gång- er. Då skulle översten ha blivit snäll efteråt och han kallade prästen till sej. "Jaså, jag trodde jag skulle komma på sjukbesök", sa prästen. "Du sa till mej: sent kommer du o.s.v., men sådant vill jag inte höra mer", svarade översten.
Tomtar
Min mamma var 98 år, när hon dog. Hon talte om, att hon hade sett två besar en gång. Det var när hon tjänade på Hea i Ölmevalla. Hon och en tös till låg på ett rän- ne i andtiden. Då kom ett par små pojkar och gick förbi, och de pratade med varandra. De hade röda mössor och små jackor.Det var ett par besar.
Näcke-hästen.
Anders Bengtsson berättade, att ibland kom det upp en vit häst ur sjön Lygnern, som ville locka barnen, att sätta sig upp på ryggen på honom. Om barnen sattte sig upp på ryggen på honom, växte han på längden, så att de fingo plats så många som helst, och sedan sprang han i vatt- net med dem.
Hjulormar.
Anders Bengtsson talte om för min far, att en som hette Hans ifrån Skogen i Fjärås hade sett en hjulorm, som rullade sig ifrån Skärsjön till Lygnern. Han var stor ungefär som ett kärrhjul.
Starka karlar.
I Fjärås socken i Limmanäs bodde en stark karl, som hette Lars. I dagligt tal kallad "Buttes-Las". Han vältrade ensam en sten så stor, att det blir ett tungt lass för en stark häst. På stenen har han in- huggit: "Lars uti norden välte stora stenar uppå jorden". Detta har P. Johansson på Rinna berättat för min far.Han var född 1864 på Rinna i Förlanda soken.
Gömda skatter.
På Olleträ ägor säges det vara nedgrävt en kop- parkittel full med mynt. Om man skulle få tag i skatten, skulle man ej säga ett ord under tiden då arbetet pågick. Att någon försökt att finna kitteln har min far själv sett, ty där är grävt en håla och en jordvall är kastad upp bredvid.
Kyrkklockor.
1) I Förlanda kyrka var två kyrkklockor, en stor och en liten. När Halland tillhörde Danmark, kom det 8 tjuvar från Västergötland och togo den lilla klockan med sig till Tostared och hängde upp den i Tostareds kyrka. De buro den på en stake. Sedan har de ej kunnat få något riktigt ljud i klockan; utan den säger så: "Jag är stulen ifrån Fölanna, Fölanaa, Fölannaa". 2) Den kyrkklockan , som nu är i Förlanda, säges vara gjuten i iva- reds hagar. Under tiden då arbetet pågick kom det en trollkäring och kastade en guldkedja i degeln. Det blev sådant ljud i klockan, så hon hörde still Danmark. Då blevo förlandaborna rädda och stöpte bly i klockan. Sedan hördes inte klockan så långt. Hålen där blyet är stöpt in synas ön i dag. Detta gjorde förlan- / daborna, ty de voro rädda att danskarna skulle komma och ta klockan. Detta har Anders Bengtsson talat om för min far.
Enstöringar.
I Rya i Förlanda bodde en gammal man, som hette Andreas. Han bodde i en brink i jorden och därför kallades han för "Jordhytten". Jordhyt- ten gick omkring i gårdarna och bad om pengar till att bygga en stuga. Han ville helst ha silvermynt, ty papperspengar litade han icke på. Det sades att han gömde pengarna i Söderskogen. Han höll på med detta i många år. I unga år var Jordhytten i Amerika. En gång blev han forslad till Varbergs lasarett. Där skulle han bada. Man tvättade honom i flera vatten, men kunde ej få honom ren. Till sist hittade man en trikåskjorta, som var inväxt i skinnet. Trikåskjortan hade han nog haft på sig, när han vistats i Amerika. När han forslade hem bränsle ifrån skogen, använde han ej någon släde, / utan hade ett rep med sig och en krampa, som han slog in i stocken, och sedan drog han stoken med sig.
Vargar.
Anders Bengtsson och hans son Johannes hörde till Söderskogen. När de kommo nära skogen, fingo de se två vargar, som sutto på var sin sida om vä- gen. De litade ej på yxorna, utan höggo sig varsin val, och gingo på var sin sida om hästen. Vargarna an- föllo inte, utan de kommo lyckligt förbi. Efter dem kom en annan skogskörare, som hade en hund med sig. Vargarna togo hunden och drogo av den på mit- ten. En annan gång hade Anders Bengtsson och en annan person varit i Gränshulteås och häm- tat ekstockar. Det blev sent innan de blevo färdiga att köra hem. När de skulle köra utför en backe, fingo de se flera par ögon lysa emot sig i mörkret. De visste genast att det var vargar. De satte sig upp på stocklasset och bankade i stockarna med yxorna / och hojtade allt vad de förmådde och hästen fick springa så fort han orka. Även den gången kom An- ders lyckligt undan. Tidigt en morgon när An- ders Bengtsson kom ut för att fodra kreaturen låg det en varg vid stalldörren. Han flyttade sig undan men gjorde sig inte bråttom. Och så var det en halt varg som rev tre kor på en dag. Bengts- sons barn vore små då, och voro sysselsatta med att hacka upp potstis. Vargen kom och lufsade för- bi dem, men gick till grannens och rev deras en- da ko. Den dagen fick vargen ändå vara hungrig, ty han blev skrämd alla gångerna. En dag, när Bengtsson skulle leta efter kreaturen kom det en stor varg lufsande alldeles förbi honom. Vargen brydde sig ej om att Bengtsson ropa, men han rörde honom inte. Bengtsson var nere vid Lygnern och utför- de något skogsarbete. Då fick han se en varg, som / jagade en räv på isen. Vargen sprang efter räven i långa språng. Det låg fastfrusen hästspillning på isen. och mot den stannade räven till, och då hoppade vargen äver räven. Sedan vände räven om, och hann springa en bit innan vargen fick tag på honom igen. Detta på- gick en lång stund, men så gick Bengtsson ned på isen och skyfflade undan hästspillningen. Sedan dröjde det ej länge innan vargen tog räven. En som hette Johannes ifrån Roppe mötte 15 vargar i ett följe i Åminnareds hage. Anders Bengtsson be- rättade, att det var en som varit i Kungsbacka och köpt brännvin. Brännvinet förvarades i en kagge, som ställdes bak på släden. På hemvägen tog han en gen- väg över Skärsjön. Kommen en bit ut på sjön kom det en varg springandes efter honom. Hästen blev rädd och sprang så fort han kunde. Vargen hann ändå upp honom och hoppade upp därbak på släden och började / slicka brännvinskuttingen. Där satt han tills mannen kom fram till hus. Vargarna tyckte mycket om brännvin. När man skulle förgifta vargar, satte man ut bränn- vin i skogen med giftet i. Då vargarna, skulle gå över en sjö på isen, gingo de i rad. De hade en föregångare, som folk kallade för gammelvargen. När han kom till stranden av en sjö, reste han sig på bakbenen och slok till med framtassarna på isen, för att prova, om isen var stark nog. Om somrarna brukade man släp- pa ut kreaturen på bete i markerna och anställde en vaktgosse att se efter dem. Anders Bengtssons son, Johannes, vaktade kreaturen för Olleträ gård. Han var då 11 år. En kväll, när korna lagt sig till vila, kröp Johannes ner i en håla i marken och bredde ett täc- ke över sig och somnade. Han vaknade vid att korna började råma. Då han tittade upp ur täcket, fick han se två vargar, som stodo och tittade på honom. När var- / garna stått och tittat på honom en stund, gingo de sin väg och gjorde honom intet ont, och inte kreaturen heller. Vallgossarna hade näverlurar att blåsa i för att skrämma vargarna, men Johannes blev så rädd, så han våga ej använda luren. Ett år gingo Rinna hästar ute julnatten och då beto vargarna ihjäl två stycken.
Vargar
Min mammas mor, som hette Charlotta Johans- son (född 1864 i Kulla, i Tostareds socken) talte om för min mor, huru en varg tittade i fönstret i Rya, Sätila. Det var en kall natt och månsken. En stor varg kom, och lade tassarna på fönsterbrädet, och ögonen gnistra på honom. De trodde att det var fåret, som vargen ville åt, ty de hade ett får i stugan.
Näckar.
Anders Bengtsson och Lille Krischan, (Kristian) mal- den en natt på en gammaldags kvarn. Med detsam- ma som de passade kvarnen kokades tjära, och dessemel- lan spelades kort. Bäst son de höllo på med kortspelet, stannade kvarnen. Hur gubbarna än buro sig åt, kun- de de ej få igång kvarnen. "Det är näcken som hål- ler hjulet," sade Lille Krischan. "Det skall han allt få för," och så tog han en skopa kokande tjära och kasta- de i kvarnhjulet. Nu blev det fart på kvarnen, så att hela kvrnhuset darrade, och mjölet rök i taket. An- ders Bentsson blev rädd och sprang ut, men Lille Krisch- an stannade kvar. Så småningom återtog kvarnen sin vanliga gång, och gubbarna lugnade sig. De kommo överens om, att ej tala om för någon, att de spelat kort i kvarnen.