Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
I Tortorp bodde troll förr. När de bakat, kom trollen dit och skulle steka. Så kom där en man dit och hade en björn med sig. Så sa de till honom, att han inte kunde få bo där, för det kom troll om natten, men det var han inte rädd för, sa han. Frampå natten kom trolltyg dit och stekte korv. Björnen låg där på golvet. Så slängde trollen en varm korvbit till honom, och björnen brände sig på den och blev rasande och gjorde rent hus. En annan gång kom trollen igen och frågade, om de hade den store kissekatten kvar: "Ja, nu har vi två", sa käringen, och så blev det slut med trollens besök där.
troll
Mormor sa att förr bodde det troll i Trum- me kulle vid mossen. Di såg hur di gick och hämta vatten i kopparspänner i Vättnet (en källa där det aldrig tröt vatten).
Troll
I Attorp är ett berg och det var en lycka därintill. Varenda gång när de rustade och skulle skära säden på den lyckan, blev den alltid skördad på natten. Så var där en dräng som sa att han skulle vakta ut och se, vilka som gjorde det. Han fick se hur det kom så många troll så det myllrade ut ur berget och började skära säden. Till slut kom en stor förfärligt tjock gubbe ut och sa: "Skär i hann å lägg i bann, slå båjna (benen) å´ den som ligger på råjna !" (renen) Då sprang drängen därifrån det fortaste han orkade. Och ald- rig någonsin den lyckan blev skördad av trollen mer. Detta talte mamma om och hon ljög då aldrig.
Tomtar.
Det var ena som fått åtta pojkar och en tös den sista. Föräldrarna var så glada. De hade inte kristnat henne. Trollen kom och tog henne en natt. Då talte modern med tomten - de hade en tomte där på stället. "Ja, jag vet la var tösa är", sa´ tomten. "Du får ria, och jag går", sa han. Och de gav sej iväg. "Rid inte på åkern den hårde, för trolla kan dej nå", sa tomten. Hon skulle rida på vägen. Tomten visste, var trollen bodde. Han gick in till dem och tog tösen, och se´n fick de brått att kistna henne. - Det är sånt som de gamle har berättat.
Trollen och den första kyrkan i Knäred
Den första kyrkan började man bygga vid den, en halvmil norr om nuvarande kyrkbyn liggande byn Kyrkhult, men trollen där tyckte icke om det nya gudshuset utan vad som folket murade upp om dagarna revo trollen ned på nätterna. Till slut tröttnade folket härpå och sågo sig ingen annan råd än att flytta sitt kyrkobygge til en annan plats. Man lastade byggnadsmaterial på en vagn och spände så två kvigor för vargnen, och lät dessa gå vart de ville. Kvigorna gingo till de kommo nära Krokåns utlopp i Lagan, där de föllo på knä. Den nya kyrkan som byggdes där fick därefter namnet Knäred.
En liten så kallad Saga från Veddige i
En liten så - kallad Saga från Veddige i Hallands län. Bröllopet i Vabränna ! Enligt sägen har denna berättelse eller kanske rättare sagt saga, utspelats på 1500- talet. Ett bröllop var som bäst i gång på en gård i Veddige socken. Men fram- på kvällen när glädjen stod som högst i tak, och dansen som bäst på-gick Försvan plötsligt bruden i all sin stora å härlighet. Det blev naturligtvis stor bestörtning bland alla gästerna, alla trod- de eller gissade på att bruden säkerligen blivit "bergtagen", det vill säga att nå- got troll eller annan berginnevånare varit framme. Var man vet ju att trollen tycka om och tråna efter guld och silver eller andra dyrbar- heter. Enligt dåtidens bruk och sed skulle en brud bära så många smycken som stod henne till buds. och nu var hon som sagt försvunnen. Bröllopet stod strax före den stora högtid som vi kalla Julen. på julnat- / ten, voro ju enligt gammal folktro, trollen särskilt i värksamhet. Vid Vabränn- bohöjd, hade de där i socknen boende trollen sitt särskilda tillhåll. Flickan eller rättare bruden hade hamnat bland de vidriga fula trollen, vilka höllo henne som fången. Trots sin fångenskap hade hon likväl tillåtelse att vistas några månader i det fria. Brudgum- men kunde nu ej längre sitta få- färig, och tänka på att hans älskade brud vistades i det mörka berget. Utan på jul- natten tog han en skarper springare ur stallet och styrde honom mot trollens tillhåll. På julnatten dansades, bland trollen, verre och vildare än vanligt. Mitt un- der det leken där inne pågick som vildast, fick flickan en aning om att hennes älskade nalkades och gick därför ut, fast bevakad av trollen. Hon hade under den tid hon varit fången hos trollen lärt sig deras seder, därför gick hon nu ut för att varna sin brudgum. När hon nu fick se honom komma fyldes hen- nes hjärta med glädje för att kanske å- ter bliver fri. I nästa ögonblick höll / han in sin eldige springare mitt framför henne så sade hon så tyst som möjligt, "att om trollen bjuder dig något att dricka skall du endast lottsas göra det, ty du skall snart kasta det över axeln annars blir du förtrollad." När trollen nu fingo se mannen, kommo de springande emot honom en av dem bjöd honom att dricka ur en bägare av renaste guld, brudgummen tog emot bägaren men kastade dess innehåll över axeln som flickan sagt, några droppar träffade dock hästen och där dessa träffat föll håret genast av. När han gjort dett ryckte han till sig sin brud och platserade henne framför sig på sadelknappen sedan bar det av i stark fart mot kyrkan. Trollen börgade genast förfölja dem. Men nu var det emeller- tid så att det var ett av trollen som var vänligt sinnade mot människorna, detta troll ropade därför efter honom: "Rid åker den båra å inte vägen den håre för efter honom kommer dånafod." Brudgummen styrde därför in häst rakt över åkern mot kyrkogården, vilken trollen ej / kunde beträda för det var vigd jord. Han hann emellertid inte fort nog utan hälften av hästen blev utan för kyrko- muren, den delen togo trollen. De båda unga människobarnen bleve likväl räddad i på kyrkogården. Här måste de dock stanna tils folket kom till julottan. Över sin glädje över att hava åter fått sin brud, skängte brudgummen guldbbagaren till kyrkan. Efter vad sägen berättar skall det vara samma bägare som finns där än i dänna dag. Denn saga har min moder Ingrid Andersson berättat för mig hon har återigen hört den a min morfar och så vidare. Min moder ar född den 10 okt. 1867, jag själv är född den 8 sept. 1906. (Men kom ihåg att det blot är en saga, således fins ingen fackta for den.) I hopp att Ni kan tyda min slarviga skrivning tecknar med största Högaktning ! Ernst Johansson avs) Årnäs Fack 39 Åskloster
Odens jakt.
Hoajakta for i lufta, och det låter som lössläppta hundar. Det var en skomakare, som varit ute och jagat en bönedag, och sen får han gå i lufta alltidom höstarna. Men det är bara becka- siner, som låter så. - Odin var ett troll.
Bjäran
Mjölkhare – i min barndom trodde de gamle att sådana fanns. Sköt man en mjölkhare, blev det bara tre solv av den. Sådana, som kunde trolla, gjorde mjölkharar av gamla solv. – Känner ej till vad man sköt haren med för slags kula. Vet ej, vad trollsmör är.
kloka
Di tala ju om di som kunde trolla. Det var en som hade sett påskedan på morron att en gumma gick å tog i kospåret med en kniv å la i byttan, å de skulle hon kärna smör av.
troll
Emellan Lindome och Älvsåkers kyrkor gick en gammal väg förr. Där var ett ställe där di påstod att det skulle vara troll. - Det skulle vara en klockare i forntiden som red mel- lan Lindome och Älsa (Älvsåker) kyrkor. Det var visst juldan di antasta honom, när han skulle köra till ottesången. Di hade visst narrat in honom. Di gav honom nån- ting å dricka, men han kasta det över huvut. Då blev di rasande på honom och slängde ut honom så han bröt benet. Det var uppe i Björketorp i Älvsborgs län en som red. Trollen hade en guld- eller silverkalk vilket det var och gav honom. Han slog ut det över huvet, så det brände upp hå- ret på länden på hästen, men så behöll han / kalken och så red han. Men så var det två troll som bodde nära ihop och som var ovänner x . "Haha, nu miste Sisela sitt horn", sa det andra trollet. "Ri på åkern din snåle, annars så tar dig hin håle," sa det till man- nen. Den kalken har di i Björketorps kyrka än i dag. - Så snart det var odlad jord har trollen ing- en makt. x Det var det ena av de trollen som miste sitt horn.
Bjäran
Säger att det finns så’na som kan trolla. Två dalkullor kom hit en gång och låna hus. Torparhustrun stog och kärna’ och fick inget. Då sa’ dalkullan: “På kullans ord skall hon kärna” och så fick hon smör.
Jättar och troll
Då jag var liten, var det en, som talade om, att han hade varit uppe på Smörkull i Skrea en gång, och då var det så mycket ormar i en klyfta, att han aldrig hade sett maken. Hade han varit förståndig, hade han kastat sin kniv i klyftan, för det var trollen, som solade sina pengar och förvillade synen på folk, så de inte skulle veta om, vad det var för något.
Troll
Trollen bodde i bergen. Där vid Deberg i Fjärås skulle det vara troll. En gång då kyrkoherden skulle köta till julotta hade de tänt och dansa`och spela´och han höll där och så sa´han: "Jag har inte funnit någonstans i den heliga skrift, att Lucifärs släkte skulle få någon- ting", det vill säga de skulle inte komma fram utan tillbaka istället. Borti Torpa hade frun på stället bryggat en gång och så när det hade blivit natt och de var ute i la´gårn och syssla om sina kor kom det en trollkäring och öste i två stora kopparspänner. Men då kom det någon anhörig till trollkäringen och sa´: "Lilleputt datt i ###" (= elden) och då blev hon så rädd så hon sprang ifrån sina kopparspänner och det påstås att de finns på gården.