Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Ser en vitterbyggning
Det var en för bra länge sen som kom och gick vägen ner åt Meåfors, och då fick han si en stor byggning på vänster sida om vägen, och där var alldeles opplyst. Men inte finns det nån byggning där. Det var vittren.
Sagan om trollet i Uvlandsberget.
Då man sjöledes färdas för- bi den ångermanländska kusten, möter ögat mest endast berg, varav en del ärö majestätiskt im- ponerande. Trakterna emellan dessa berg ha förr i tiden varit skogbeväxta och sålunda utgjort ett omväxlande och vackert inslag. Men nu, sedan proppsgrossörerna och andra ekonomiska äventyrare baggbölat ut även småskogen, verkar den förr så vackert mäktiga tavlan nästan beklämmande. Och främlingen, som ej känner Ångermanland, kan knappast ana, att innanför denna mur vid havet ligga om vart annat ömsom vilda och ömsom väna trakter av den mest betagande skönhet. Seglar man så in i den breda vik, där Ångerman- älven vid Hornö tömmer ut sina väldiga vatten- massor, och därifrån viker av mot norr kommer man in i Norafjärden. Denna har fordomtima genom Norasundet stått i segelled med Nordingråfjärden, och talrika stenkummel samt ättehögar visa, att "vikmännen" färdades fram här, då de sunnanifrån kommo åter med sina byten. Emellertid har havet under århundradenas lopp sänkt sin yta under Norasundets botten, så att detta övergått till en lång, smal insjö, som likt ett silverband klyver socknen i två delar. Det är vid nordvästra sidan av detta sund, platsen för nedanstående saga, Uvlandsberget, höjer sig. Sagan om trollet i Uvlandsberget berättades för femtio år sedan av en etthundratreårig gumma, som bodde i ett litet skogstorp mellan berget och sundet. Och den har förut ej förtäljts i tryck ens av en i ångermanländsk sägen och myt så bevandrad berättare som "Den stora vredens" berömda författare, doktor Olov Högberg. / När de första skotten lossades i Falu gruva, undrade dess råd-ande, trollet, storligen över oväsendet. Jordbävning hade aldrig förekommit inom hennes rå, ej heller hade hon varit med, då krutet fanns upp. Men trollet anade, att man ville åt hennes stora skatter, och dessa måste hon genom något list bevara. Därför upphov hon sin stämma högt och myndigt som rika troll för sed haft och fortfarande hava samt meddelade gruv- männen, att, om de läto henne och hennes berg vara i fred, skulle de få veta, varest en syster till henne bodde med sina omätliga rikedomar. Männen voro nyfikna och gingo in på förslaget och fingo så veta, att den rikare systern bodde i Uvlandsberget uppe i Norrland. Men trollet i Falu gruva lurades även den gången. Denna nyhet förde en vandrande dalamålare med sig upp till trakterna kring Uvlandsberget. Folket där älskade också skatter och började genast bearbeta berget. Då de första skotten brakade genom berget, stördes trollet i sin ljuva ro och anade oråd. Blixt och dunder härskade hon över, och jordbävning hade icke förekommit inom hennes råmärken, ej heller hade hon varit med, då krutet fanns upp. Den bestämda oron över att att någon ville åt hennes rikedomar drev henne att använda sina många och stora trolldomskonster. Därför släppte hon lös blixten och dundret med sådan väldighet, att skattsökarna skrämdes därifrån och hem till sina torp och stugor. Men då de efter några dagar hämtat sig från förskräckelsen, vände de åter till berget för att åter börja spränga och bryta. Men trollet, som var mycket bevandrad i allehanda trollkonster, förvände då synen på skattsökarna, / så att de under sitt arbete fingo se sina stugor i ljusan låga. Hals över huvud sprungo de hem för att rädda sina ägodelar. Men då de kommo fram till sina torp, funno de, att ingen fara var å färde, och förstodo så, att trollet åter lurat dem. Fast beslutna att ej vidare låta förleda sig sprängde och bröto de i berget, och alla trollets konster kunde ej hindra dem från att fortsätta. När så trollet insåg sin vanmakt gentemot människorna och slutligen fick veta, att hennes syster i södern förrått henne, upptändes hon av hämndbegär mot denna och klev upp på bergets topp och grep ett väldigt stenblock för att därmed dräpa systern. Emellertid synes hon ha missuppfattat arten av sin styrka, ty stenblocket ramlade ner i en liten by, Skallsta, ett kort stycke därifrån. Men som hämndens gärningar i alla tider slutligen drabbat den hämnande, skedde så ock nu. Trollets unge var nämligen som vanligt ute i bygden för att ställa till allehanda ofog för människorna, och den oskrivna lagen om hämndens orättfärdighet fällde även här sin hårda dom, ty trollungen, som satt i en backe och funderade ut rackartyg, blev dödad och begravd under det nedramlande stenblocket, som än i dag ligger kvar. Häröver blev trollmor så utom sig av sorg, att hon störtade sig ut i havet och omkom ömkeliga. Sannolikt tog hon även skatten med sig dit, ty Uvlandsberget är nu ganska fattigt. Den, som berättat denna saga för upptecknaren, har nämligen låtit undersöka prov ur berget, och det har därvid visat sig, att det innehållet endast någon svag, mycket svavelhaltig järnmalm, som ej duger i konkurrenssyfte med det övre / Norrlands väldiga järnmalmskatter. Till Redaktionssekreteraren i Folkminnen och Folktankar Herr Waldemar Liungman, Vasagatan 33, Göteborg. I anledning av Edert upprop insändes härmed "Sagan om trollet i Uvlandsberget", som berättats för mig av min far, postexpeditören Axel Nord- lander, Sundsvall. Av sagans ingress framgår, hur han hört den. Vördsammast Greta Nordlander, Storgatan 73. Sundsvall (S:vall den 30/1-25.)
"Vittra" och trolldom
År 1906 tjänade jag hos en lantbrukare Johan Edlund. Hans hustru Märta omtalade, att hon alltid blev väckt av en liten käring, om det var något galet i lagården. Denna käring var en "vittra" och "hörde till Lucifers släkte", sade Märta. Märta slog med en yxhammare ner stålbitar i lagårds- tröskeln. Dessa skulle vara till skydd mot osynliga makter. Märta var från Hägdånger i Ångermanland, och där tro de på mycket sådant där. Jag har bott 12 år i Hägdånger.
En tomte
En snickare Pettersson kom från Västerbotten och byggde sig en gård på Alnön. På en berghäll satte han sin snickarstuga. I den hade han bl.a. en säng för att kunna ligga där. Första natten kom oförmodat en gubbe och puffade till honom och kröp ner bakom honom i sängen. Pettersson gick då genast därifrån och in i sin stuga och låg sen aldrig mer i snickar- boden.
Spökerier på grund av störd gravfrid
Dödgrävaren Tjernberg i socknen var supig och skrävlig. När hans piga en gång fick svår tandvärk, rådde henne T. att gå på kyrkogården och ta ett dödben och "packa" i tanden med. Pigan gjorde så och brände sedan upp benet. Strax därefter kom en gammal svartklädd käring in och visade fram ena handen, som saknade ett finger. Hon begärde att få tillbaka benet. När hon ej kunde få det, gick hon. Men ville lösöret i stugan ej stå stilla utan kastades hit och dit. För att bli kvitt resterna av benet och få frid i stugan sopades i spisen och på golvet.
Mara e.d. Spöke?
Under vistelsen på Alnön 1906 kom jag jämte mitt husbondefolk hem från babtistmöte en ljus sommarnatt. När jag lagt mig, kom en osynlig karl och lade sig i sängen med ena armen tungt över mig. Jag låg på sida och vände mig mot väggen. Jag blev för- färligt rädd, men så försvann detta om en liten stund. Jag blev därefter av rädsla liggande vaken länge.
bot för barnsjukdom
I Gista på Alnön stod efter avverkning en enda gran kvar, och den står där kanske än. Granen hade nertill en egendomlig stam. Denna hade grenat sig ca 1 m. från marken i två stammar, som dock ett litet stycke ovanför åter förenat sig. Vid förgreningen hade bildats en rätt stor öppning mellan stammarna. Vid 7 à 8 års ålder såg jag en gång, att man drog ett litet barn tre gånger på rad, med huvudet före, genom denna klyka. Man hade brukat göra så med barn, som voro griniga och besvärliga och som man kallade bortbytingar. Det troddes, att de skulle bli bra då.
bot för utslag, fräknar och vårtor
När barn fingo utslag, gick man med vatten i ett hanfat till en smedja och satte ned det i den kalla härden samt blåste med bälgen. I detta vatten tvättades sedan barnen för att utslagen skulle gå bort. För att få bort fräknar från ansiktet tvättade sig den fräkniga i regnvatten, som blivit kvar i en fördjupning i en sten eller berghäll. I detta tvättvatten lades sedan en synål eller en knappnål eller en knapp. Vårtor sökte man avlägsna genom att tre gånger stryka motsols kring varja vårta med en fläsksvål, som sedan grävdes ner i jorden.
varsel om kommande dödsfall
Då jag för omkring 30 år sedan vistades på Alnön utanför Sundsvall, mötte jag en vinterkväll ett liktåg, som körde från kyrkan och med sådan fart, att jag nätt och jämt hann vika åt sidan. Det var blott en skjuts och ingen människa mer än körkarlen. Denne stod upprätt framme på släden, och bakom honom ett kors i enlighet med bruket på orten. På släden stod kistan med en mängd kransar, fastsatta på båda sidorna av locket. Farten var så stark, att kransbanden fladdrade. Hästen stod, brun och vacker. Strax efteråt dog frun till en intillboende faktor vid trävarubolaget Johannesverk.
tecken vid gamla gravar. Skatter
Intill landsvägen i byn Gista, finnas tre forngravar (krigargravar?). Man har mer än en gång sökt gräva ut dem, men varje gång har byn synts brinna, så att man skyndat från gravarna för att släcka, men när man kom- mit till de stugor, som tyckts stå i lågor, har där ej varit någon eldsvåda. Man har därför måst sluta gräva i gravarna.
Stenblock, som vänder sig
I Gista by å Alnön finnes ett mycket högt stenblock. Om detta sades, att det vänder sig hvarje gång kyrk- klockorna ringa. Att någon sett detta, har jag ej hört.
en vansinnig och spöksång
I byn Berge kom det för 29 år sedan in en tokig man, som strödde sand kring spisen. Sedan begynte det sjunga grav- psalmer i stugan, så snart där blev tyst. Man trodde, att den galne tagit sanden från en grav. Denna psalmsång fortsatte en längre tid till husfolkets ängslan, men omsider slutade det.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.