Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Det var en, som inte fick vara i fred för mara. Det var en grann pojk, och mara hon var som ett fint fruntimmer. Men hon kom in genom ett hål, som de borrat under fönstret, för att regnvattnet skulle gå ut. Till slut så gifte pojken sig med mara. En söndagsmorgon satt de vid fönstret och slarvade. Då sa pojken: "Vet du var du är kommen ifrån?" Nej, det visste hon inte. " Jo, du är kommen in här", sa han och visade på hålet. I detsamma tog han ut pluggen, som han satt i det. Då sade mara: "Hör Engelands klockor!" och så for hon i väg.
Sjörå
En gång för ett par mansåldrar sedan var ett stort slagsmål ute i Juniskären vid Ol Ols. Ingen såg, vilka som slogos, men det var ett plaskande i vattnet, ett skrik och en olåt, som var väldig och hördes vida omkring. Slutligen "gav sig sjörå på skogsrå", som måste taga till flykten under stort brak inöver land.
Sjörå
En fiskare hade lagt ut frestsköte (för att se om det fanns fiske) och somnat. En vitklädd jungfru kom och drog täcket av honom. Men han svor åt henne och hon gick sin väg. Frestsköten var full av strömming. Hon hade velat, att han skulle stiga upp och lägga ut flera.
Troll
I fäbodarna satt en jänta och vävde sent på hösten. "Skynd' dej och och skjut skelet och laga dej hem till kvällen!" manade trollen henne, Men. hon gjorde sig ingen brådska, och så kom snön. När bygdens folk anlände för att hämta henne och boskapen, var hon borta. Trollen hade tagit henne, och det måste ringas i kyrkklockorna, innan hon kom lös.
Vitra
En viterko togs av ett folk genom att kasta stål över henne. Viterkäringen kom och gav folket förhållningsregler om kons skötande. Första kalven skulle kastas ut genom vindögat. Mjölkningen skulle ske i en stäva, som ej fick användas till an-nat. Den kunde vara hur stor som helst, så fingo de mjölk i den full. Men togo de flera stävar efter varandra komme kon att dö.
Drakar
Drakar synas ofta. De se ut som brinnande kornkärvar, som fara från det ena berget till det andra, och i vilka det knastrar och sprakar.
Ryssarnas härjning
Under ryssarnas härjningar av norrländska kusten på 1720-talet blev även Njurunda hemsökt. En sägen därom lever kvar. Då folket i Skottsunds by fick höra talas om den fruktade fiendens ankomst, flydde de till skogs med sin käraste och värdefullaste egendom. Endast en gammal gubbe stannade kvar och vägrade följa med, då de andra drogo bort. Han hade sina egna funderingar, ty det var "gammelsvenskt blod" i honom. Då han blev ensam, tog han fram en gammal "stor-bössa", av grov kaliber, laddade henne med skrot och hagel och begav sig sedan utom byn ett stycke och lade sig i försåt i en åker vid vägen, som ledde fram till kyrkan. I sinom tid kom en fientlig patrull på väg till byn. Då den kommit mitt för platsenm, där gubben låg, tog denne säkert sikte på den främste ryttaren och tryckte av. Dt blev en hisklig skräll, eld och röd, ryttaren föll av hästen och förvirring uppstod bland de övriga, som vände och hals över huvud flydde i tanke att en större styrka låg gömd, där den 80-årige gubben hälsade dem. Därigenom räddades byn från brandskattning.
Sjörå
På Bremön utanför Njurundalandet bodde sjörået Bremer. En gång, då brännvinet tröt, rodde Bremer ut till en förbiseglande skuta och bad att få bliva med till Stockholm. Där köpte han sig ett helt ankare och följde sedan samma skeppare hemåt. Utanför Bremön frågade denne, huru brännvinsankaret lämpligast skulle landsättas. Bremer svarade, att detta visst ej vore något att gruva sig för. Skepparen behövde blott kasta det över bord vid tillsägelse. En stund senare gav Bremer tecken, att tiden var inne, och brännvinsankaret störtades i havet. Därvid brast Bremer ut i gapskratt. Förvånad frågade skepparen efter orsaken. "Åh, jag måste väl skratta. Du hade så när kastat mössan av gumman min." Denna hade i osynlig måtto rott ut för att hämta sin man och brännvinsankaret. som i fallet så när träffat hennes huvud.
Sjörå
En annan gång på hemväg från Stockholm skulle Bremer, då de närmade sig Bremön, betala för resan, men skepparen tog icke emot något. Då Bremer i alla fall ej ville ha gjort resan utan någon slag vedergällning, slog han en spik i fören på skutan och sade, att eftersom skepparen ville ha vinden till, skulle han knacka på spiken. Därefter försvann han från fartyget utan att nå-gon visste huru. Spiken blev till mycken nytta: ingen gjorde så snabba resor. Kockpojken hade emellertid märkt kaptenens knackningar, och ville även han pröva på. En natt smög han sig förut och gav spiken ett kraftigt slag. Genast uppstod den häftigaste storm, och förskräckt måste han väcka kaptenen, vilken sov. Denne tog saken lugnt, knackade helt sakta på spikhuvudet, och stormen lade sig.
Sjörå
Då Jon Persson i Solberg och andra fiskare från Skatan en gång lågo vid Slyngen (ett skär söder om Bremön), kom en storväxt gubbe åkande skidor ut över havet söderut förbi dem och ropade, att de ej skulle ge sig ut med sina garn. "Jag kommer från Dovrefjäll och skall till Storjungfrun (en holme utanför Hälsinglands kust) och stå karl (brudgum). Efter mig kommer brudföljet." Det blev en av de värsta stormar i mannaminne.
Sjörå
Fiskaren Vikström å Skatan befann sig ett stycke från de andra. Då roptes till honom att ett brudfölje skulle komma ut till havs. Därför skulle skötarna tagas undan. Vikström skyndade åstad och lyckades bärga sina, medan kamraternas Bingo förlorade.
De dödas julotta
Jan Anderssas hustru i Nyland, riksdagsmansmor, kom en julmorgon ti-digt till Njurunda gamla kyrka för att få god plats. Det lyste ur fönstren och porten var öppen, likaså dörren. Hon trädde in, förvånad öfver att gudstjänsten redan börjat, och hukade sig ned, medan hon läste ingångsbönen. Hon slog sedan upp psalmboken och sjöng med, hörde prästen läsa vid altaret och församlingen sjunga igen. När hon då såg upp, varse-blev hon endast sådana personer, som hon visste vara döda, även prästen. Hon tyckte icke att det var så underligt i början, men snart blev hon rädd, rusade upp och ut. Då slocknade ljusen och kyrkdörren smällde igen. I stegporten mötte hon klockaren, som kom för att tända julljusen.
Spöken
Ol Nilsson i Svala var på hemväg efter att ha legat i hållet (skjuts-). På Oxtjärnsmon mötte han ett likfölje. Det brann i lik¬kistan. Hästen blev så rädd, att han ej stod att hejda. Därför kunde ej heller Ol Nilssa vika av vid Svalavägaskälet utan måste fortsätta allmänna vägen ända fram till Stångom. Där gick kärråsen utav.