Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Troll
I fäbodarna satt en jänta och vävde sent på hösten. "Skynd' dej och och skjut skelet och laga dej hem till kvällen!" manade trollen henne, Men. hon gjorde sig ingen brådska, och så kom snön. När bygdens folk anlände för att hämta henne och boskapen, var hon borta. Trollen hade tagit henne, och det måste ringas i kyrkklockorna, innan hon kom lös.
Om kloka
För närmare 100 år sedan var i Borgsjö en person, som kallades Pôsskän (enligt en senare uppgift av Jon Petter Jonsson i Hallsta, 87 år skulle denna person vara Jon Persa väster i Ångebyn) Denna Pôsskän mötte en gång en vinterdag några personer, som körde timmer i skogen. Själv hade Pôsskän ingenting på sitt kördon; han var nämligen på väg till skogs för att lassa på ett timmerlass. De, som kommo med sina lass, hade bråttom (mer än nödvändigt!) och fordrade, att P. skulle köra ur vägen för dem. Det var mycket snö och dålig väg. Utan att han visste ordet av, togo de resolut P:s häst och doning och lyfte alltsammans i snön på sidan om vägen. P. låtsades, som om ingenting hänt. Men då P. på kvällen kom körande med sitt lass, så stodo de andra kvar på samma ställe med sina lass. "Ha ni inte kommit längre än och voro så brottom i morse?" frågade Pôsskän, som nämligen hade trollat så, att de ej kunde taga sig ur fläcken (som straff för deras tilltag). De hade fått stå där hela dagen. "Kör nu!" sade P. till dem, och hästarna gingo åter som vanligt.
Om kloka
Om kanske Borgsjös största trollkarl, Per Grund i Grundsjön kan utöver det myckna som tidigare nämnts om honom blott omtalas, att han kunde åka över en av Grundsjöarna på en stenhäll. Han stod på stranden och ropade efter båt men fick ej någon, och då färdades han i stället över sjön på en flat stenhäll. en gubbe i Holms socken i mellersta Medelpad (grannsocken till Torps) var trollkunnig. Han påstås ha förvärvat sin trollkunnighet genom att taga upp en död person ur graven. Detta lik behöll han sedan, men han tog endast vissa delar av liket (fingrar etc.) för att kunna trolla därmed. Söder om Ångesjön hade Gullik Jonsson (sagesmannen) i många år sitt hem (innan han flyttade till sin nuvarande gård i Ånge köping). Där hade också en kvinna vid namn Malin sitt hem. G-J:s mor hade en gång en ko, som var duktig att mjölka. Så plötsligt upphörde kon att både äta och mjölka. G.J.s mor sökte då upp Malin, som genast frågade, huruvida någon varit in i fähuset, sedan kon blivit befruktad. "Ja, det har Israels Stina – grannmoran – varit". Svarade GJ:s mor. "Ja, jag förstår det", sade Malin. Malin gav då kon någonting, och kon blev snart bra igen. Malin tog en gång bort en värk på knäet på G.J., då han var borta och körde timmer. Han körde då vid ett tillfälle på sidan om vägen genom att hästen gjorde någon "manöver" och han blev alltså skrämd (!). Av Malin fick han då en isterbit att smörja knäet med. Efter smorningen skulle han kasta denna isterbit på elden. G.J. blev genast bra i sitt knä. – Det var en trollkunnig man vid namn Jöns-Olov, som bodde i Ånnbyn mellan Bräcke och Stavre i sydöstsra Jämtland. G.J. såg en gång i sin barndom denna Jöns-Olov stämma blodet på en pojke, utan att han såg pojken. Det räckte bara med att han visste om att pojken höll på att förblöda. En gång botade Jöns-Olov en ko åt en person, som hette Åkerman. Kon fick intaga något slags "smörja". Kon hade dessförinnan upphört att mjölka helt plötsligt. Kon blev nu bra med ens. Djurläkaren, som kom till Åkerman, fick se, hur kon såg ut i munnen efter Jöns-Olovs behandling. Djurläkaren yttrade emellertid: "Det finns sjukdomar, som ej djurläkare kunna bota."
Sagan om trollet i Uvlandsberget.
Då man sjöledes färdas för- bi den ångermanländska kusten, möter ögat mest endast berg, varav en del ärö majestätiskt im- ponerande. Trakterna emellan dessa berg ha förr i tiden varit skogbeväxta och sålunda utgjort ett omväxlande och vackert inslag. Men nu, sedan proppsgrossörerna och andra ekonomiska äventyrare baggbölat ut även småskogen, verkar den förr så vackert mäktiga tavlan nästan beklämmande. Och främlingen, som ej känner Ångermanland, kan knappast ana, att innanför denna mur vid havet ligga om vart annat ömsom vilda och ömsom väna trakter av den mest betagande skönhet. Seglar man så in i den breda vik, där Ångerman- älven vid Hornö tömmer ut sina väldiga vatten- massor, och därifrån viker av mot norr kommer man in i Norafjärden. Denna har fordomtima genom Norasundet stått i segelled med Nordingråfjärden, och talrika stenkummel samt ättehögar visa, att "vikmännen" färdades fram här, då de sunnanifrån kommo åter med sina byten. Emellertid har havet under århundradenas lopp sänkt sin yta under Norasundets botten, så att detta övergått till en lång, smal insjö, som likt ett silverband klyver socknen i två delar. Det är vid nordvästra sidan av detta sund, platsen för nedanstående saga, Uvlandsberget, höjer sig. Sagan om trollet i Uvlandsberget berättades för femtio år sedan av en etthundratreårig gumma, som bodde i ett litet skogstorp mellan berget och sundet. Och den har förut ej förtäljts i tryck ens av en i ångermanländsk sägen och myt så bevandrad berättare som "Den stora vredens" berömda författare, doktor Olov Högberg. / När de första skotten lossades i Falu gruva, undrade dess råd-ande, trollet, storligen över oväsendet. Jordbävning hade aldrig förekommit inom hennes rå, ej heller hade hon varit med, då krutet fanns upp. Men trollet anade, att man ville åt hennes stora skatter, och dessa måste hon genom något list bevara. Därför upphov hon sin stämma högt och myndigt som rika troll för sed haft och fortfarande hava samt meddelade gruv- männen, att, om de läto henne och hennes berg vara i fred, skulle de få veta, varest en syster till henne bodde med sina omätliga rikedomar. Männen voro nyfikna och gingo in på förslaget och fingo så veta, att den rikare systern bodde i Uvlandsberget uppe i Norrland. Men trollet i Falu gruva lurades även den gången. Denna nyhet förde en vandrande dalamålare med sig upp till trakterna kring Uvlandsberget. Folket där älskade också skatter och började genast bearbeta berget. Då de första skotten brakade genom berget, stördes trollet i sin ljuva ro och anade oråd. Blixt och dunder härskade hon över, och jordbävning hade icke förekommit inom hennes råmärken, ej heller hade hon varit med, då krutet fanns upp. Den bestämda oron över att att någon ville åt hennes rikedomar drev henne att använda sina många och stora trolldomskonster. Därför släppte hon lös blixten och dundret med sådan väldighet, att skattsökarna skrämdes därifrån och hem till sina torp och stugor. Men då de efter några dagar hämtat sig från förskräckelsen, vände de åter till berget för att åter börja spränga och bryta. Men trollet, som var mycket bevandrad i allehanda trollkonster, förvände då synen på skattsökarna, / så att de under sitt arbete fingo se sina stugor i ljusan låga. Hals över huvud sprungo de hem för att rädda sina ägodelar. Men då de kommo fram till sina torp, funno de, att ingen fara var å färde, och förstodo så, att trollet åter lurat dem. Fast beslutna att ej vidare låta förleda sig sprängde och bröto de i berget, och alla trollets konster kunde ej hindra dem från att fortsätta. När så trollet insåg sin vanmakt gentemot människorna och slutligen fick veta, att hennes syster i södern förrått henne, upptändes hon av hämndbegär mot denna och klev upp på bergets topp och grep ett väldigt stenblock för att därmed dräpa systern. Emellertid synes hon ha missuppfattat arten av sin styrka, ty stenblocket ramlade ner i en liten by, Skallsta, ett kort stycke därifrån. Men som hämndens gärningar i alla tider slutligen drabbat den hämnande, skedde så ock nu. Trollets unge var nämligen som vanligt ute i bygden för att ställa till allehanda ofog för människorna, och den oskrivna lagen om hämndens orättfärdighet fällde även här sin hårda dom, ty trollungen, som satt i en backe och funderade ut rackartyg, blev dödad och begravd under det nedramlande stenblocket, som än i dag ligger kvar. Häröver blev trollmor så utom sig av sorg, att hon störtade sig ut i havet och omkom ömkeliga. Sannolikt tog hon även skatten med sig dit, ty Uvlandsberget är nu ganska fattigt. Den, som berättat denna saga för upptecknaren, har nämligen låtit undersöka prov ur berget, och det har därvid visat sig, att det innehållet endast någon svag, mycket svavelhaltig järnmalm, som ej duger i konkurrenssyfte med det övre / Norrlands väldiga järnmalmskatter. Till Redaktionssekreteraren i Folkminnen och Folktankar Herr Waldemar Liungman, Vasagatan 33, Göteborg. I anledning av Edert upprop insändes härmed "Sagan om trollet i Uvlandsberget", som berättats för mig av min far, postexpeditören Axel Nord- lander, Sundsvall. Av sagans ingress framgår, hur han hört den. Vördsammast Greta Nordlander, Storgatan 73. Sundsvall (S:vall den 30/1-25.)