Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
(En "Bränne-Kvaru") Troll.
Förr i tiden fanns det, trodde man, troll och häxor. Trollen skulle gärna velat haft sitt tillhåll i gamla skraltkvarnar. Det har berättats för mig att trollen alltid firade julafton i en sådan kvarn och sedan de roat sig tillräckligt satte de eld på kvarnen. En person som åkte förbi kvarnen sent en julafton såg att kvarnen stod på fyra guldpelare medan trollen dansade och glammade därinne.
Himlakroppar
De skulle slakta på ny o ej på nedan, en granne här har det för sig än. De kunde spå efter Vintergatan, de satte en tumstock i en husknut o tog riktning av den på något sätt.
Naturfenomen
Förr när de fann några sten- yxor, så kalla de dem "åskviggar". Men jag vet ej att de tog dem till något särskilt. Vid Sållaretorp här hade åskan slagit ner i en lind, o en av de yngre personerna i huset bestämde sig för att leta reda på åskviggen. Han höll också på ett par dar o leta efter den.
Naturfenomen
Det var ett folk här som sa att det var synd att säja "åska", man skulle säja "goa." "Åskvigger" tala de om, det var ett ställe här på trakten där åskan slog ner i en stor lind, o en pojke låg där i flera dar o skulle leta reda på åskviggen, men han fann honom inte. Åskan slog ihjäl jättarna, sa de. Ovanligt eller särskilt starkt norrsken skulle betyda krig.
Festeldar och nödeldar
På Peregrinus var det som de elda här på trakten, här elda de vid Bålet, där en person blivit mör- dad, o de kastat på kvistar sedan. De elda då opp den högen som blivit uppkastad under året, den bruka vara så stor, när de körde vall korna från bondgårdarna här- omkring, kasta de alltid på där. När de elda på Peregrinus skulle de skrika o föra väsen också, o det var oerhört med folk där.
Festeldar och nödeldar
På Peregrinusdagen skulle de tända opp eldar på kvällen. Jag har varit med en enda gång, vi elda vid Bålet här i närheten av Fågelåsen. Vi gjorde ingenting annat än elda, men var de många, så förde de väsen också. Men vi var till skogen efter en rasande stor gran o la' på elden, o den brann sedan hela natten. Påskeldar har de begagnat här förr men inte nu på många år. Men då skulle de elda för att skrämma bort påskkäringarna riktigt.
Marknader
De marknader som besöktes av ortsbefolkningen voro fastingen i Kristinehamn, hindersmässan i Örebro marknaderna i Hova samt markna- derna i Åtorp här sista april o sista september. Det var slaktdjursmarken i Åtorp förr, det var mycket smeder här då, ty det var bruk vid Lia (Lidan) här i min ungdom, och smederna köpte opp slaktdjur.
Marknader
De hade full marknad i Åtorp förr på Kristi himmelsfärdsdag. De höll till vid Höglunda strax utanför själva Åtorp, o där blev fylleri o slagsmål. Så var det en präst här, som hette Sundelius, som kom åkande en Kristi himmelsfärdsdag i karriol o körde själv, o drängen satt bakpå. Då kom det fram marknads- folk o drog drängen ner i vägen. Sen skrev prästen till Domkapitlet, o så kom marknaden bort. Men en gumma, som de kalla karamells-Brita, satt länge efteråt vid kyrkan o sålde karameller.
Tabu
Om vi lekte o slog omkull varann, fick vi aldrig kliva över den som låg, då blev han inte större. Råkade vi göra det i alla fall, fick vi gå samma väg tillbaka.
Frieri och bröllop
Det bjöds mycket folk till bröllopen förr, hela släkten och så grannarna. Brudgummen bruka bjuda till bröllopet, men bröllopskalaset var i regel i brudens hem. Somliga brudpar vigdes i kyrkan, somliga i prästgården. I båda fallen skulle ett sällskap av bröl- lopsgästerna följa med, o en del satt hemma o vänta. Av dem, som följde med, åkte en del, o en del red i gamla tider. De, som var hemma, mötte dem utanför bröllopsgården när de kom o följde dem sedan in. / Och så skulle de dricka med brudparet. Det var också en riktig spel- man som tog mot dem när de kom, en fiolspelare var det. Och det var inte nog med en på alla ställen, utan det skulle vara två också. Vid middagen efteråt satt alla till bords i bestämd ordning, brudparet främst sen prästen, o så blev de kallade till bordet undan för undan. Det var släkten främst efter brudparet o prästen o så de andra allt efter som de var väl- gångna till. När de ätit o druckit o var belåtna, blev det dans, o då skulle prästen ta första dansen med bruden, han dansa så kappan stod rak efter honom. / Bröllopet höll på i flera dagar sedan, det var supa o äta. Det var lågt i taket åt de dansande på den tiden. De kunde ställa opp sig två stycken, o så tog den tredje i axlarna på dem o spände i taket. Långa, smala rockar hade kararna då, smala i livet o knäbyxor med tofsar o band på utsidan. Det skulle vara skänker till brudparet, o det skulle ges riktigt, de skulle lägga fram på själva mat- bordet. Och prästen t.o.m. läste opp i kyrkan sedan vad var o en hade skänkt vid det o det bröllopet. Och kyrkan var full med folk på den tiden. Och när ett blivande par tog ut lysning, skulle prästen ha en skänk av dem, o fick han en / riktig skänk, så gjorde han ett riktigt "matmål" för dem som kom dit vid vigseln. Och när brud- gummen skulle ta ut sin lyssedel, så fick han läsa också. De gjorde lekar o allt möjligt under bröllopsdagarna, änkleken o sånt där gjorde de. Och innan de for hem skulle de äta ett mål också, så de inte var tomma i magen när de for. Krona hade bruden under värsta kalaset, men var hon i omständigheter, så fick hon inte ha krona. Alla bröllopsgästerna skulle ha förning med till bröllopsgården. Frun i huset gjorde själv i ordning det bästa hon kunde, det var fina kakor i formar bl.a. Förningen / hade de med sig när de kom, det var bara någon enda som ej hade lång väg, som skickat det förut. Och när kärlen var tömda där förningen varit, så skulle de lägga i tillbaka åt barnen av alla slag. Men risgrynsgröt koka de själva i bröllopsgården, det hörde till. Det var en kokerska som skötte maten o två som passa opp o värd o värdinna. Värden skötte om dryckesvarorna också. Kokerskan betalde de själva i gården, men spelpengar åt spel- männen skulle tiggas under dansen. Det var många som kom o skulle titta på brudparet, o dessa skulle också bjudas på något, o så tiggde de åt brudparet av dem också. / När de satt vid bordet o åt, så var det de som sköt utanför också. Det var allt en del som låna ring medan de var till prästen, o sedan fick de köpa en billig ring. De högg en ung björk o satte den i grindstolpen till bröllopet, o så böjde de den, så att det gick att åka eller rida under den. Bruden skulle till lagårn brudklädd efter vigseln, för sen skulle trollgubbar o trollgummor inte kunna förstöra djuren för henne. För att inte bruden skulle längta i sitt nya hem, skulle hon till avträdet där o ordna nåt med sitsen. Somliga tog en smörgås o stack ner i hålet o sen åt de / av den, o så trivdes de.
Frieri och bröllop
Det var på ett bröllop i Källsbo här i Nysund som de bara fick en skirva (?) o en bulle var till kaffet, men detta var så stort tilltaget. Och brudens mor stod o kokte risgrynsgröten själv där.
Död och begravning
En självspilling fick förr ej begravas i vigd jord. Det kan hända att en grav kan antingen sänka eller höja sig, o det skall vara ett tecken på att den, som man begravt, var sken- död.
Dräktskicket
När jag var barn, fick jag gå opp till farmor när hon skulle klä sig för kyrkan, hon klädde sig i "mösse o stycke". Det var en spets framtill o en mössa som var blå, ibland ljusare o ibland mörkare blå o broderad med silke i lysande färger. Broderierna såg ut att vara gjorde i kejdesöm. Baktill var en stor rosett av band i samma färg som mössan. Flickorna fick sådana mössor till konfirmationen, när de förhördes, skulle de ha ljusa mössor o svarta när de gick / till nattvarden, så hade jag. På påskdagen o juldagen skulle de vara svartklädda, så att då hade kvinnorna mörka mössor till kyrkan. Mössorna var broderade riktigt fint med blommor o blad. Sedan hade de en huvudduk utanpå mössan när de var ute. Klänningarna förr var sydda med korta liv till midjan o ringade runt halsen. Sedan tog de en schal snibbvis över ax- larna, denna kunde vara med mörkare botten, ofta i brunt, o så med blommor i ljusare färger, det var fina ylleschalar. Och på huvudet hade de alltid silkesdukar. Schalen sattes ihop med / en mässingsnål framtill, den var så lång och försedd med en rund knapp opptill. Andra spännen såg jag inte. Klänningarna var hopsydda i midjan, kjolen var rynkad, o ärmarna var raka, smalare o vidare. Klänningslivet knäpptes framtill med häktor, knappar kom först på senare tid. Häkterna satt under, så de ej syntes. - För det mesta var det randiga klänningar men även rutiga o svarta när det skulle vara så. De syddes av hemmavävt tyg, o i Åtorp var färgare som tog emot o skicka till Örebro De hade särskilda vardags- klänningar o gärna flera stycken som snygga, det var roligt att byta om när de gick till kyrkan. / De hade också svarta för- kläden på till kyrkan, midjeförkläden så långa, av siden o av svart tyg också. För längre tillbaka sedan var det kappor av kläde, de var sydda som en klänning o hop- sydda i midjan. Livet var hop- knäppt fram. Kapporna var lite grand vadderade, de kalla dem för "***kôlter" (koltar), i midjan var de rynkade. Men om sommaren hade kvinnorna mest schalar, sådana som de tog i snibb. Kvinnorna hade vanligen fingervantar på händerna, släta, svarta. Om vintern hade de "utta- påkänger" med läderknappar, de kängerna var gjorda av grovt läder o knäpptes. Och om våren, när det / inte var så kallt, hade de galoscher av läder. De hade en stickad under- kjol på sig x o andra också med bård neromkring o konstvävda ibland. De hade också vita under- kjolar, vävda i hålkrus o med bårder men i samma färg. Sen hade de underkjolar av grövre bomullstyg till vardags. De tala om att de haft linnen sydda av två sorters väv, grövre o finare, men så hade aldrig farmor o aldrig mamma. Vi spann själva till långa linnevävar, på senare tid blev det bomullsgarn till varp. En liten bror till mig fick en kolt, sydd som åt en flicka, hopsydd i midjan o rynkad som en klänning. x stickad som ett täcke. / Det var svarta brudklänningar förr som jag minns. Jag var på ett bröllop i Rudskoga sn. som ung. Bruden hade svart klänning på själva bröllopsdagen, ner på kjolen var tre kappor. Sen hade hon slöja o myrtenkrona. Dagen efter hade hon en röd klänning på sig, o så fäste hon granna band i håret som hängde ner. Dräkten på begravningar var svart med vita förkläden o breda band på dessa o en spets nertill. De närmast sörjande hade så. Sorgslöjor såg man aldrig då, det var svarta silkeskläden bara. De var nog sorgklädda en tid efter dödsfallet men ej så länge som nu, o de fick ej ha en färg i rött på länge. / De gamla klänningarna var löst sydda, fjädrar kom senare. De hade lösa väskor under kjolen, knutna om livet. Så här var kvinnorna hos allmogen klädda, de finare mäniskorna i socknen, från herrgårdarna o så där, var ju fi- nare klädda också. Dessa satt på orgelläktaren i kyrkan, dit fick inte vi andra gå opp.