Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Britta i Garboa hade ”dyvelstreck” i en liten påse som hon hade hängande över kon. Hon menade att inte nå- gon trolldom skulle bita på kon då.
Tomtar
Min faster vid Björka, hon var vid kvarnen, det var vid Västergården, vid en källa. Om hon tog vatten, eller vad hon gjorde, vet jag inte, men det var om natten. Då kom de där två bisarna knallandes. »Vart skall ni två småttingar ta vägen?» sade hon. Ock hon har inte fått något svar då, men när de har kommit ett stycke fram, då gav de till ett skrattande, så det gallrade i hela byn.
Tomtar
Det var en bonde i Lysinge som hade bisar. Ock de tröskade ock mokade, ock aldrig vart det slut. Ock drängen, som var där, han skulle ut ock ta reda på det där en natt, ock då var det sju tomtebisar som korn ock knogade på var sitt ax: »Åhå, jaja, sju milar ock sju skylar!» stånkade de. »Jag skall, jägarn anamma, ge er, ni får gå ända åt hälsike med era sju skylar!» drog han till. Ock sen var de borta, tomtebisarna. Ock det blev fattigt för dem.
Tomtar
Ja, han grannen till honom han hade ock bisar. Men ban ville bli av med det där. Så kom han upp på logen eu natt, ock då satt det tre stycken där ock spelade om deras själar. Ock då sade han åt dem: »Ni får gå ända åt hälsike ock spela,» sade han, »nu är det jag som sköter gården). Ock de bad, han skulle städja dem, de ville inte ha mer än säx styver var, men han ville inte ha dem. Ock sen dess vart han av med dem ock. Usch näj, det där kan fäll aldrig vara av Gudi, det är fäll den lilles anhang. Se när han föll ner till jorden, då föll de med, somliga i sjöar ock somliga i skogar ock somliga i tomter, ock det vart sjörå ock skogsrå, ock tomtegubbar. Så där står det i katekesen.
Jordgods
Men morfar har sett. Det var så grant med silver kring a ock små gubbar, en halv aln långa. Det var tomtar som hade yx uppe ock skulle lysa med. Men han fick inget av det. Han ramlade , ock då svor han till se, ock då försvann det.
Tomtar
Vi var ute ock tog kräfter en natt. Vi var uppåt kärren, det var ett dike, det var förfärligt mycke kräftor, ock stora sen! När det le I på natten — vi var ända uppåt Lyktkärren — så säger jag: »Jag undrar, vad det kan vara lidet på natten, om det kan vara hemdags än?» Det var ingen som hade klocka, det var bara de förmögna som hade tocka då. Rättsom det var, fick jag höra, det tröskade fyra i Lykttorpet. »Nu hör vi, vad det lider», sa jag, »de tröskar i Lykttorpet». De lydde allihop. »Inte är det någon trösk inte», sade de, de hörde inget; men så regalt tröskade det fyra så, fast det var dust. Men då vart det tyst. Sen gick vi en stund, ock då började det igän. Ja, de lydde, men de hörde ingen trösk. Så om en stund gick vi hem, ock då när vi kom hem, var inte klockan mer än halv ett, så den tiden jag hörde trösken det var fäll vid tolv. De sade, att han bonden hade tomtebissar ock födde ock det var nog de som var uppe ock tröskade den där tiden.
Tomtar
En torpare i Kärsta han hade tomtebisar. När dottern hade bröllop, så föll julen av vagnen för prästen, så det var fäl bisarna som var framme. Ja, de hörde dem tröska där i Kärsta. Det var i den södra gården, ja det är nybyggt nu. Ja de var goda till bära hem skylar från åkrarna ock. Det såg ut som ett halmstrå bara, men han stånkade så . . . de såg honom en gång ock sade åt honom, att »det är fäll inget att stånka för»; men då sade han: Sju skylar ock sju mil, det är börda det». Ja, de är borta nu, sen de gamla är döda, det var väll ingen som ville ha dem kvar. De var rädda för dem. Ock jag tycker inte, de skulle vara trevliga att ha i huset. Det var en bise som ville följa med drängen i Åsta hem, men det fick han inte, han var rädd för honom. Ja det var inte länge senn, det var i min tid. Det var trollgubbar i bärgen ock. För de såg en gubbe, som satt uppe på Klämbärget ock hamrade.
Mosås kyrka
Om äldre medeltidskyrkor får man ofta höra besynnerliga sägner, hvad deras ålder angår. Sålunda berättas om kyrkan i Mosås, att den blifvit bygd före syndafloden; och såsom ett bevis på Tiwedens och Tylöskogens betydliga utsträckning inom Nerike, anföres med stora anspråk på tillförlitlighet, ehuru dessa väl svårligen kunna godkännas, att hemman uti nuvarande Källmo socken i Östergötland haft sig tilldelade bänkrum uti Mosås. Detta skall äfven hafva varit förhållandet med socknar i Vestergötland.
Lasse min dräng eller Hertig Meves af Sevelin
Det var en gång en rik mägtig hertig, som het Meves, och hans hertigdöme Sevelin, och var detta beläget långt bort i de södra länderna. Hertigen var en ung och vacker riddersman, och som han tillika var mycket nygirig och fallen för äfventyr, lemnade han snart hertigdömet åt en yngre broder i förvar och begaf sig sjelf ut på resor i främmande länder. Hvar han for fram förde han stor ståt, och ju längre han kom från hemmet desto lättare blef penningepungen. Med penningarne försvann ståten; snart öfvergafs han af sin siste tjenare, och måste slutligen sälja häst, rustning och allt för att få en tärepenning på den långa vägen hem till sitt rike. Sålunda utblottad på allt, som varit hans fordna stolthet, och tvungen att anlita menniskors barmhertighet, befann han sig en qväll trött och uthungrad uti en stor skog; och ju längre han gick, desto tätare och mörkare blef skogen. Nära att försmägta af törst och hunger fann han slutligen en enslig koja af det torftigaste utseende. Att denna syn gladde hans sorgsna sinne kan man väl förstå. Säkert finner jag här någon beskedlig och hjelpsam menniska, som med mig vill dela sitt sparsamma bröd, tänkte han och steg så dristeliga in. Men det var mörkt derinne, och intet antydde att stugan på länge varit bebodd. Han hopsamlade några torra risqvistar, lade dem i spiseln och slog opp eld, men ej en stol, ej ett bord, långt mindre en säng kunde han upptäcka. Det enda bohagsting, der fanns, var en gammal kista, och i hopp att der finna något till hungerns stillande öppnade han locket. Kistan omslöt en annan något mindre, och denna åter en annan o. s. v. till dess att kistorna minskades till askar, den ena inuti och mindre än den andra. Hertigen fortfor dock i sitt sökande till dess han kom till den innersta asken, hvilken ej var större än en vanlig fingerborg. Han öppnade äfven denna och fann deruti en omsorgsfullt hoprullad men af ålder gulnad pergamentsremsa, hvarå med urgamla bokstäfver följande ord stodo skrifna: "Lasse min dräng." Efter så mycket besvär hade han väl hoppats att i den innersta asken finna en sällsynt perla eller ädelsten, och nu var denna lapp allt, hvad han fick för sin möda. Bedragen i sin förväntan vände han den på alla sidor. Kunde väl denna skinnremsa vara så dyrbar, att den behöfde så väl förvaras? Han betraktade den ännu en gång och utropade förtviflad: "Lasse min dräng!" Men knappt voro dessa ord uttalade förr än en röst tätt bakom honom svarade: "Hvad befaller min herre?" Förvånad vände han sig om, och se — en liten enögd gubbe i grå kläder stod bugande framför honom. Han förnyade sittutrop: "Lasse min dräng!" Och den lille mannen bugade sig ännu djupare än första gången och svarade: "Hvad befaller min herre?" "Jo", sade hertigen, "är du Lasse min dräng och kan du uträtta någönting, så skaffa mig ett mål mat, ty det är hvad jag nu bäst af allt behöfver." Lasse bugade sig och försvann; och snart var den kräsligaste måltid med de finaste och smakligaste rätter och de kostbaraste viner uppdukad. Ytterligt förvånad och glad satte hertigen sig till bords och gjorde all heder åt anrättningen. När han fullkomligt stillat sin hunger och släckt sin törst ropade han: "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "En god säng, om du kan skaffa en sådan —" och straxt var den i ordning. Dessa bevis på Lasses förmåga stegrade hertigens begär efter andra beqvämligheter, som han så länge saknat, och det gick, som Ordspråket säger: "Mer vill mer ha." — "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "Efter du visat mig redan så stora tjenster, så förvandla denna koja till ett stort slott, det grannaste en furste kan önska", — och inom ett ögonblick fann hertigen sig i det praktfullaste sofgemak han kunnat tänka sig; och kojan var förbytt till ett stort slott med höga torn, gyllene spiror och allehanda sirater. Nu tyckte hertigen att han kunde hvila efter dagens möda, och begaf sig derföre till sängs. Konungen, i hvars rike det nya slottet genom Lasses trollkraft rest sig ur skogen, bodde ej långt derifrån, och från fönstren i sin borg upptäckte han morgonen derpå tornen och de gyllene, flöjlarne, som framskymtade öfver trädtopparne. Han ropar på sina hofmän. "Sen I det der slottet ?" Ja, det sågo de alla. "Hvem är den djerfve, som utan mitt tillstånd vågat bygga en sådan borg i mitt rike?" Hofmännen bugade sig, men ingen visste något att förtälja härom så gerna de än ville. "Sänd genast en härold och 300 riddare för att skaffa mig besked." Så skedde det. Härolden och de 300 riddarne, klädda i silfverharnesk och blänkande hjelmar stego till häst, och från sitt fönster upptäckte hertigen snart det lysande tåget. Orolig i sitt sinne ropar han: "Lasse min dräng ! "- "Hvad befaller min herre?" En härold och 600 riddare, klädda i gyllene brynjor och hjelmar; och straxt stodo de uppställda framför borgaledet. När konungens riddare anländt och härolden förkunnat deras ärende, svarade hertigen; att han icke i fientlig af sigt nedsatt sig i konungens land, utan att han gerna ville blifva hans man, vara honom huld och trogen samt hjelpa honom i råd och dåd. Konungsmännen syntes detta vara väl svaradt af en så öfvermåttan mägtig och rik herre, och sedan de af hertigen blifvit rundeligen välfägnade återvände de till konungen med detta besked, åtföljde af hertigens härold och 300 riddare, hvilka å hertigens vägnar skulle inbjuda konungen till ett stort gästabud på det nya slottet. Konun 1 gen förundrade sig öfver all den prakt, hertigens hofmän utvecklade, men ännu Mera öfver sitt eget folks beskrifningar på slottets herrligheter, tackade för bjudningen, och lofvade komma följande dagen. Med detta svar återvände härolden och riddarne till hertigen och nu var ej annat råd än att ropa: "Lasse min dräng !" "Hvad befaller min herre?" — "Jag har bjudit konungen till gäst, och nu är det min vilja att du tillreder ett gästabud, det präktigaste du kan." — Och när konungen med sitt hof folk anlände var det ståtligaste gästabud i ordning, och ehuru han utstyrt sig sjelf och sina hofmän på det allra präktigaste, voro de dock föga bättre än tiggare i jemnförelse med hertigen och hans folk, som lyste af guld och ädla stenar i hvarendaste söm. Konungen blef på det allra bästa undfägnad, och sedan ett stadigt vänskapsförbund blif vit knutet med hertigen återvände han till sitt eget slott helt belåten med sin nye granne. Konungen hade en enda dotter, så vän och fager, att ingen menniska kunde ens säga huru fager hon var, ty ingen hade sett hennes like ; men hon var ej med på gästabudet. Rygtet om hennes skönhet;hade dock-kommit till hertigens öron, och han fick stor hug till henne. När derföre konungen återvändt till sitt slott ropade hertigen: "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre ?" — "Jo att du genast förer hit prinsessan från konungens slott, men tag dig noga i akt att du ej väcker henne." Knappast var ordet utsagdt förr än prinsessan sof vande nedlades på bädden. Hertigen betraktade henne noga, och då han funnit att rygtet icke ljugit, utan att hon var den allra fagraste mö, han någonsin skådat så vida han än farit omkring i verlden, tändes i hans hjerta den ömmaste åtrå att ega henne. Och hvad var väl all hans herrlighet värd, om han ej hade en ädel gemål, som kunde glädja sig deröfver med honom. Han tryckte en glödande kyss på hennes läppar. "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre ?" — "Jo att du genast förer prinsessan åter till hennes jungfrubur i slottet, och tag dig noga i akt, att du ej väcker henne." — Så skedde äfven. När konungen om morgonen, såsom hans sed var, besökte sin dotter i högan loft och för henne beskref hertigens slott och all den prakt och herrlighet, han der skådat, sade prinsessan: "Allt hvad I nu sägen är sannt, ty jag har sjelf sett det i drömmen denna natt; Och mig tycktes att hertigen var den stoltaste och fagraste riddare, jag någonsin skådat, och att han tryckte en glödande kyss på mina läppar" — tillade hon — jungfruligt rodnande. — "Ja det förefaller mig till och med som om detta ej varit en dröm, och det känner jag i mitt hjerta, att honom och ingen annan vill jag hafva till min herre och husbonde." Konungen likade ej synnerligt väl detta prinsessans tal, ty han hade trolofvat henne en mägtig konungason i ett grannrike. Men det var ej tid att tala derom nu, han hade ju bjudit hertigen till gäst och hornens smattrande bodade redan hans ankomst. Konungen emottog hertigen med stor heder, och då han såg den stolte riddaren och mindes sin dotters tal, syntes honom denne vara den dråpligaste måg, han kunde önska sig. Vid Gästabudsbordet fick hertigen, sin plats bredvid prinsessan, och det talet gick som en susning bland allt hoffolket att ingenstädes kunde man skåda ett vackrare par. Fagert tal och blida ögon bygga snart bo för kärleken, säger Ordspråket; och så gick det äfven nu; och när konungen såg deras ömsesidiga hug till hvarandra glömde han snart sitt löfte till grannkonungens son. Då hertigen sedermera framstälde sin kärliga bön om prinsessans hand, och konungen förnam sin dotters önskan, fick han konungens jaord, och bröllopet firades kort derefter med all möjlig prakt och högtidlighet. När ett år hade gått till ända födde prinsessan hertigen en son, och nu blef det en glädje öfver hela konungariket, som man väl kan förstå, ty den unge prinsen skulle en gång ärfva riket efter sin morfader. Alla konungar och furstar, drottningar och prinsessor vidt omkring bjödos till faddrar, och hertigen gjorde ett gästabud så ståtligt, att ingen, som varit derpå, visste sig någonsin ens i drömmen hafva sett något liknande. Hertigen kände sig också öfvermåttan lycklig, och när gästerna rest efter tre dagars grundelig välfägnad, tänkte han att nu vore tiden inne att äfven vedergälla den, som från fattigdom och nöd förhjelpt honom till all, denna herrlighet och lycka. Han ropade derföre: "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre?" — "Jo" — sade hertigen — "nu har du tjent mig troget i två runda år, skänkt mig ära och sällhet, samlat mig gods och skatter långt mera än någon annan furste i hela vida verlden kan ega. Huru skall jag vedergälla dig?" Lasse bugade sig till jorden och tackade för hertigens välvilja. "Gods och penningar har jag långt mera än jag åstundar" sade han — "och den ära och lycka jag kan skänka andra, kunnen I Nådige Herre icke gif va mig. Min ödmjuka bön är derföre, att I blott gifven mig Orlof ur Eder tjenst, och återlemnar den lilla sedeln, som förvarades i den minsta asken i den stora kistan I för två år sedan fann. i det bofälliga hybblet i skögen." Hertigen bar denna ständigt på sig; och då Låses begäran syntes honom alltför billig, gaf han honom. orlof och lofvade att lägga asken på bordet när han gick till hvila, Och så: kunde Lasse sjelf taga den. Deimed skildes de åt. Morgånen derpå när konungen vaknade och, såsom hans sed var, blickade ut öfver skögen för att betrakta de höga tornen med de gyllene flöjlarna på hertigens slott och sända sina barn den hjertligaste morgonhelsning, kunde han, så mycket han än ansträngde sina ögon, ej mera återfinna det: Det var försvunnet. Förfärad kallade han på sina hofmän. — "Sen I ej tinnarne och tornen på hertigens Slott mellan träden derborta?" Hofnaärmen bugade sig och uppspärrade ögonen långt mer än skäligt var, men nej, de måste bekänna att slottet ej kunde upptäckas: "Till häst" ropar konungen och i spetsen för sina män skyndar han i sporrsträck till stället, för att få veta hvilken olycka, som träffat hans barn; men af slottet med dess stolta torn, höga murar och praktfulla trädgårdar syntea icke ett spår. En gammal koja hade intagit dess plats. Konungen stiger sjelf in deruti och på den torftigaste risbädd finner han sin måg, dotter och dotterson, försänkta i den djupaste sömn. Ursinnig af vrede vid denna syn väcker han hertigen och befaller att han skall slås i bojor. Hertigen ropar nu: "Lasse min dräng!" Men denne svarar ej mer: "Hvad befaller min herre." Lasse och med honom hela herrligheten är försvunnen. Förgäfves söker han för konungen skildra orsaken till sin olycka, och förgäves beder hans gemål för honom. Konungen är obeveklig, och såsom en tjuf och bedragare skall han dö i galgen, och hängas högt öfver alla andra tjufvar. Alla tårar, alla böner, kunna ej mildra domen, och redan samma dag skulle den gå i fullbordan i konungens egen åsyn. Och så skedde äfven; Mästermannen, som fått guld af prinsessan, tillagade dock snaran så, att hertigen ej deraf skulle dödas, och när natten inbröt, hade han lofvat skära ned hänom och sedan hjelpa honom och prinsessan på flykten. Men hängd blef hertigen emedlertid och detta konungens åsyn och de timmar han måste tillbringa i galgen blefvo honom dryga nog. När det började skymma emot qvällen fick han se 12 tunga parlass, alla lastade med utslitna skor, köra förbi galgen, och hvem körde det främsta lasset, om ej just Lasse min dräng. När denne kommit fram till galgen klef han upp på spetsen af sitt höga lass för att rätt kunna betrakta sin fordne herre, och sedan han sett på honom en stund sade han; "Ja ha! Der hänger du nu, och jag är fri, fast jag måst slita upp alla dessa skor för att kunna tillfredsställa dina nycker. Tack skall du ha för orlofssedeln, men nog skulle du nu önska att hafva den åter i din hand. Undrar just om du nu kan läsa, hvad här står" — tillade han och lyfte upp den underbara pergamentsremsan. Hertigen var ej sen att fatta den, och ehuru matt och svag kunde han dock framhviska orden: "Lasse min dräng!" — Som sedeln var i hans hand var Lasse åter hans lydige tjenare. "Hvad befaller min herre?" "Att du genast skär ner mig ur galgen" — och så skedde äfven. "Lasse min dräng!" — "Hvad befaller min herre?" "Att du skaffar mig mitt slott tillbaka sådant det var i går"; och straxt stod slottet åter på sitt ställe. "Lasse min dräng!" "Hvad befaller min herre?" "Att du förer hit min gemål och son", och straxt stodo de till ömsesidig glädje vid hans sida, och slott och torn och riddare och hofmän - allt var som förut. Morgonen derpå, när konungen vaknade och blickade ut genom fönstret för att sända en saknadens suck till det försvunna slottet, syntes de höga tornen åter resa sig öfver skogstopparne, och de gyllene spirorna med deras flöjlar glänste så vackert i morgonsolen. Han kallar på sina hofmän. — "Sen I de höga tornen och de gyllene spirorna derborta öfver skogen?" — Hofmännen bugade sig. Jo det sågo de alla. Konungen skyndade in till sin dotter för att meddela henne den glada nyheten, men både hon och den lilla prinsen voro försvunna. Han blickade ut åt det håll, der galgen var upprest; den stod qvar, men ingen hängde deri. Förvirrad af hvad han nu sett och af minnet från gårdagens sorgliga händelser steg han till häst i spetsen för sina riddare och styrde sin färd till slottet i skogen. Det stod der lika herrligt som förut, med sina fasta murar, höga torn och praktfulla trädgårdar, och hertigen med sin gemål, bärande den lille prinsen på armen, och omgifven af riddare och hoffolk, mötte honom i sjelfva borgaledet. Stor blef hans glädje såsom man väl kan förstå, och den föregående dagens händelser föreföllo honom endast såsom en stygg dröm, hvilken han ej kunde förklara och som beständigt plågade honom. "Var jag ej här i går tidigt på morgonen", sporde han slutligen sin måg. "Och fann jag ej då en usel koja i stället för detta präktiga slott?" Jo, det var nog så, hertigen kunde ej neka dertill. "Fann jag ej dig, min dotter och dotterson sofvande på den uslaste risbädd i samma koja?" Jo! Hertigen bejakade äfven detta. "Och har jag ej slutligen låtit upphänga dig i den högsta galge, som finns uti hela mitt rike?" "Jo visserligen"; också detta hade verkligen skett, och hertigen förtalde nu för konungen huru allting tillgått, hvilket fult spratt hans tjenare Lasse hade spelat honom, och huru han åter fått denne undergörare i sitt våld. Konungen yrkade att Lasse skulle hänga, men detta ville då hertigen för ingen del i verlden medgifva, sådant vore blott att bota ett ondt med dubbelt värre, mente han. Glädjen öfver den lyckliga utgången af den underbare tjenarens skalkstycke förmådde konungen att gifva efter, och gårdagens händelser voro snart glömda. Emedlertid fanns det dock en, som aldrig kunde glömma den dagen, och denne ende var hertigen. På denna dag hade han lärt mera än under hela sin föregående lefnad, ty han visste nu att "Sjelf är bästa drängen" och att ingen varaktig lycka är möjlig utan egen omtanka. Minnet af de 12 parlassen utslitna skor, han skådat i galgen, bidrog äfven att stärka hans beslut att ej mera anlita den underbare tjenaren. Då han mer och mer vande sig att tänka sjelf och handla med klokhet och kraft, behöfde han det ej heller; och snart gick det talet i hvars mans mund att hertigen ej blott var den stoltaste och mägtigaste, utan äfven den klokaste riddare, hvarom någon visste förtälja uti alla länder vidt omkring. Lasse var dock alltjemt hertigens osynlige tjenare, om ock hans tjenst ej mera påkallades, och som hertigen önskade att blifva honom qvitt kallade han honom inför sig "Lasse min dräng !" — "Hvad befaller min herre?" — "Jo", sade hertigen, — "nu har du tjent mig i sju runda år, gifvit mig ära och lycka, vishet och kraft, säg mig nu huru jag skalle vedergälla dig?" — Lasse bugade sig till jorden och bad om orlof. "Ja" — sade hertigen -- "detta vill jag gifva dig, men den der lilla asken med den gamla sedeln uti återfår du aldrig." — Lasse bad så vackert derom; men hertigen var obeveklig och man kan väl ej undra derpå. Lasse påstod dock att hertigen ej mera behöfde hans tjenst, ej heller frukta någon rubbning i sin lycka. "Den som handlar med omtanke och klokhet" — sade han — "är sjelf sin lyckas smed, och öfver den, som så länge kunnat vara min hjelp förutan, har jag förlorat all magt att skada. Men då I, Nådige Herre, icke viljen gifva mig sedeln tillbaka, vill jag ej mer bedja Eder derom, blott I gifven mig det löftet, att under en jordfast sten, sju alnar under jorden nedlägga den i sin lilla ask, och icke för någon yppa hvar den förvarats. Eljest — tillade han — får jag aldrig någon ro, ty den, i hvars hand sedeln befinner sig, hans tjenare måste jag vara allt intill domedag. Hertigen lofvade att göra så som han bad, tackade honom för god tjenst, och som han troget höll sitt löfte, I har ingen sedan hört någonting om Lasse min dräng. Ingen förändring i följd af den underbare tjenarens af sked förspordes i hertigens hus. Lycka och välsignelse krönte alla hans företag, och med vishet och kraft styrde han ej blott det rike, Lasse honom förvärfvat, utan äfven efter den gamle konungens död hela konungariket, och der regerar han nog än, om han är i lifvet.
Om varulfvar
Den gamla af Olaus Magnus omnämnda folktron att menniskor kunna förvandlas till vargar är ej ännu försvunnen. Då för omkring 4o år sedan en mängd vargar voro synlige i Qvismaredalen och gjorde stor skada, särdeles inom Norrbyås socken, ansågos dessa för varulfvar, som öfver Ålands haf kommit hit ifrån Finland, der en hel brudskara året förut af en trollpacka blif vit förgjord. Ja det påstods till och med att Finnar varit häröfver för att få några närmare upplysningar om den försvunna brudfärden, och att dessa uppgif vit vissa dopnamn, som skulle ropas, då vargarne blefvo synlige; ty ropas varulfven vid sitt menskliga namn, löses förtrollningen. Huruvida detta verkställts, och med hvad framgång uppgifves ej ; men med mycken säkerhet påstås, att vid denna tid en varg blif vit skjuten i Sköllersta, som, då skinnet afdragits, befunnits vara en fullklädd karl.
Boträdet på Gränholmen
På den s.k. Gränholmen å Öhns egor uti Norrbyås, en i sjön Westra Qvismaren utskjutande halfö står, eller rättare sagdt har stått, en gammal gran, som af ålder varit ansedd såsom ett boträd, och der många sjukdomar blifvit inspikade. För några år sedan hände det sig att en backstugusittare på Öhns egor fick lust att hugga granen, men vid första slag han slog deri med yxan, hörde han en så djup suck ur granen, att han genast uppgaf sin föresatts. Men försöket blev ej ostraf fadt, ty han fick omedelbart derefter svår värk i högra handen. För 3 år sedan föll det gamla trädet för stormen och låg länge orördt, men är nu borttaget — af hvem och med hvad påföljd är ej bekant.
Hvarföre är Norrbyås lillklocka sprucken?
Svaret vore lätt gifvet, om det förhölle sig med kyrkoklockor som med annat gjutgods. En gryta, en panna eller en vanlig ringklocka kan spricka, och det är någonting så vanligt att ingen undrar derpå. Men när en kyrkoklocka springer, så måste det finnas några vigtiga orsaker, det är alldeles gifvet. Så var åtminstone händelsen med lilla klockan i Norrbyås. När hon första gången uppsattes ljöd hon så starkt och klart att det hördes ända till Strengnäs. Detta var då alldeles för mycket för en så liten socken, hvarföre konungen sände bud, att hon skulle föras till stiftstaden. Norrbyåsarne nedtogo också helt beskedligt, om ej så alldeles utan knot, sin klocka och forslade den i väg. Men när de kommo till Bjursbäcken, som utgör socknens gräns emot Mellösa, var det omöjligt att få henne öfver bron. Man satte väl femton par oxar för lasset, men omöjligt, det kom ej ur fläcken. Och detta var väl ej heller så underligt, när man rätt tänker derpå; ty klockan var ju vigd till Norrbyås, och då kunde hon väl ej heller skiljas derifrån. Man vände derföre om, och nu blef hon så lätt att hon kunde dragas af en enukaoxe. För att emedlertid vara säkra om att få behålla henne tillstängdes om söndagen de gluggar i tornet, hvarigenom ljudet kunde tränga till Strengnäs. Men när nu ringningen började, sprack klockan, om nu detta var af förargelse eller af kärlek till socknen är ej godt att veta, och följden blef den, att hon fick stanna i den kyrka, hvartill hon en gång varit vigd, och der hänger hon än i dag.
Kilabergsgubben
Der Sörby bys utmark möter Hidingsta egor reser sig en hög bergkulle kallad Kilaberget, och deruti bor en dverg eller underjordisk gemenligen kallad Kilabergsgubben. Stundom visar han sig i en skepnad föga olik en vanlig tomtes, och då den omgifvande, nu mestadels odlade, trakten var skogbeväxt, förvillade han ej sällan vandraren. En skatt finnes nedlagd i berget och om nätterna synes gubben understundom springa omkring med ett klart fladdrande ljus. Emedlertid är det med honom som med så många andra hans gelikar, att han ej gerna visar sig nu för tiden; men om också de, som sett honom, ej mera finnas i lifvet, så betviflas dock ej att han ännu bor i berget. Då för några år sedan Pehr Larssons dotter i Öhn der plockade lingon, fick hon höra sitt namn flera gånger ropas, men då ingen fanns i närheten, kom hon att tänka på Kilabergsgubben och skyndade hem. Hon hade ingen lust att blif va bergtagen, sade hon.