Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Skogsråa fanns i N. Höke. Det var en mans- person på ett ställe, som blev så förfärligt ma- ger och utsögen. De visste inte, hur det var fatt med pojken. Men så fick de se att skogsråa kom in till pojekn om nätterna och hade bol- lag med honom. Jag vet inte, om de någonsin råd- de på henne. Det var många, som gick vilse i skogen där. Det var skogsråa, som förvilla dem.
Näcken
Lillåa i Hidinge ha ja hört näcken spela många gånger. Han spela så fint. Men han spela bara på kvällar. Han kunne få makt mä barn, som va ute för sent. Di skulle säja tre ord, när di gick ifrå bäcken, men ja ha glömt va dä va. — En karl tala di om, som va ute å gick en kväll å va lite drucken. Han fick höra näcken, hur han spela. "Nu tog du allt om en vers ändå", sa gubben. Men dä skulle han inte ha sagt, för han ble så sjuk, så. — Dä va en spelman ifrån Lanna. Han va full en kväll. Di sa te'n, att han skulle spela "Skams polka". Dä gjorde han, å allt ätter som han spela, så börja bord å stolar dansa. Spelmänna lärde säj å spela utå näcken, sa di.
Lanna högar
Emellan Lanna och Sellven ligga några vackra löfängar gemenligen kallade Lanna högar. Sägnen vill veta att här i forna tider stått ett fältslag emellan tvänne konungar, af hvilka den ena här stupat och utvisas hans graf emellan 4 stycken ekar. Dryselius, Örnhjelm, Hallman m. fl. hafva uppgifvit att dessa konungar varit bröderna Amund och Sigved; och Bagge säger i sin beskrifning öfver Örebro att Kung Emund hvilar under en hög, som på hans tid kallats Konung Emunds hög. Grunderna hvarpå dessa uppgifter stödjas äro obekanta och såsom sägn kan några meddelanden om de stridande konungarnes namn och frändskap ej lemnas.
Svea och Göta vallar
På hvar sin sida om Svartån ligga byarne Göksvalla och Sellevalla eller som den nu kallas Sellven. Namnen förklaras såsom Göta vallar och Svea vallar. Stora strider skola i forna tider här utkämpats och hvad Sellevalla eller Sellven särskildt angår, säges det att der varit en stad och vid odling har man der anträf fat stensatta vägar, hvaraf förmodligen anledningen att tänka på stadsgator uppkommit. När man besinnar traktens beskaffenhet, och många andra förhållanden, hvilka för närvarande arbete äro för mycket främmande att närmare vidröras, synes det ej osannolikt att gränsen emellan det Götiska och Uppsvenska Nerike varit här, och följt Svartåns af igenväxta sjöar uppfyllda dalgång till det gamla Eyrarsund nu Örebro; och namnen Svea och Göta vallar vid denna vigtiga öfvergång synas verkligen innebära någon sanning.
Stora klockan i Hidinge
I Hidinge skall i forna tider och det måtte väl ej hafva varit så synnerligt långt bort i tiden funnits en prest, som var så myndig, att ingen vågade sätta sig upp emot honom. Så hände det sig att på en sockenstämma en af bönderna uppsteg och utfor på det allra häftigaste emot honom. Presten, deröfver förbittrad, lät i sockenstämman döma honom till döden för hans visade vanvördnad, och bonden blef också såsom en annan missdådare halshuggen. Detta kom till konungens öron, — huru vet man ej, ty ingen af socknemännen hade väl varit så djerf att han vågat anmäla tilldragelsen, — och konungen blef deröfver så förbittrad att han befallte att prestens hufvud skulle falla för samma bila som bondens. Men sockneboarne älskade sin prest, så sträng han än var, och skyndade till konungen och bådo om frid för honom. Konungen, som häröfver blef högeligen förvånad, beviljade deras bön, men såsom mansbot skulle presten skänka en större klocka till församlingens kyrka. Detta gjorde han och lefde sedan som deras pastor i många år, men afled omsider, och då själaringningen efter honom pågick som bäst sprack klockan. Den blef sedan omstöpt och hänger nu uti kyrkans torn såsom storklocka.
Skatten vid Ullavi
På byggningsgärdet vid Ullavi finnes jordagods, och för so å 6o år sedan var det nära att blifva upptaget. Fyra karlar och deribland Pehr Larsson i Falla och Atterlöf i Ullavi hade gräft en stor grop och der mycket rigtigt funnit en stor kista, men då de voro nära att få upp henne ropade Atterlöf, som skulle taga nytt tag med jernspettet. "Håll nu i !" och i detsamma försvann kistan och karlarne kastades som vantar långt ut åt gärdet, dock utan att skada sig.
Trollträdgården på Ullaviklint
För omkring 70 år sedan skulle en flicka Stina Andersdotter i Ullawi gå åt skogen för att söka efter kreaturen, som "kommit på villa", och fann då på sluttningen af Ullaviklint till sin stora förvåning en betydlig trädgård. Ja den var så stor, att aldrig hade hon kunnat tänka sig en sådan trädgård, och fruktträden buro ej der som på. andra ställen vanliga äplen och päron, utan tycktes dessa vara af idel guld och silfver. Hon hade väl stor lust att plocka några af dessa rara frukter, med sig hem i förklädet; men som hon såg att en stor drake låg och sof på gången vågade hon det ej. Hon visste dock att stål binder alla onda magter, och som hon hade en täljknif i bältet, ville hon försöka hvad den kunde göra och slungade honom rakt i hufvudet på draken. Men nu blef det ett dån och ett brak, så att hela berget darrade och Stina kunde med möda stå på sina ben. Dermed försvann både drake och trädgård, och Stina stod nu åter ensam i skogen. Knifven återfann hon, ty han satt fast i en trädstubbe, der han inträngt ända till skaftet, och hon kunde ej få honom lös den gången, utan måste skaffa sig en yxa och hugga ut den. Denna händelse hade hon flera gånger berättat.
Förgjort foster vid Falla
På Falla egor bodde för omkring 30 år sedan en qvinna, Stina Ekström, som var misstänkt att hafva förgjordt sitt barn. Så hände det sig att kreaturen, som betade i skogen helt nära hennes stuga började att böla och skria alldeles som om de varit vilda. Folk skyndade dit, och funno dem samlade omkring en blodfläck, men om nu detta blod var efter menniskor eller djur, derpå tänkte ingen den gången. Sedermera byggdes då byn skiftades en bondgård på detta ställe och år 1859 hörde en dräng, som tjente der, någonting som flög och flaxade utanför stugan och klagade såsom ett spädt barn; Och detta hände ej en gång utan flera, och alltid vid midnattstider. Den har sedermera ej hörts utaf, och torde således hafva funnit ro. Den onaturliga modern, som äfven misstänktes att hafva förgjort ett barn, hvilket anträffats i bäcken vid Elgesta, har väl nu också fått sitt straff.
S:t Olofs källa
Vid denna källa, som i alla tider varit en of ferkälla med vatten af undergörande kraft emedan St Olof der tvagit sina händer och ansigte, har fordom stått en stolpe med följande inskrift : "Du vandringsman, som vägen går, Kom hit och drick att styrka få; Ty vattnet än har samma kraft, Som i Sankt Olofs tid det haft."
Rosenlundspussarne
Vester ut från Stenarsstugan på Falla skog finnas tvänne större "flyn" eller kärrhålor, kallade stora och lilla Rosenlundspussen. I den större säges en Herregård, som hetat Rosenlund, i den andra en kyrka hafva sjunkit. På Herregården, som varit alldeles ovanligt grann, och hvartill vidsträckta egor hörde, bodde en rik fru af I elakt sinne, och för hennes ondskas skuld är det, som gården sjunkit. Emedlertid går hon igen, och det händer någon gång att den enslige vandraren, som går der förbi, får se henne spatsera af och an i den granna slottsträdgården, men detta har dock icke händt på många år. Hvarföre kyrkan delat Herregårdens öde uppgifves ej, men troligtvis hade den rika fruns ondska äfven förorenat kyrkan, och hon der infört någon annans dyrkan än den ende och sanne gudens.
Wallaby backe
På Wallby backe, alldeles bredvid vägen till Örebro, finnas 4 ättehögar samt ett stycke längre bort 4 bautastenar, hvaraf dock tvänne äro kullfallne. De senares antal skall fordom hafva varit ganska stort, men då Kihls kyrka ombyggdes blef de använda i Kyrkogårdsmuren. Här skola fordom tvänne prinsar eller konungar hafva kämpat med hvarandra och den ena af dem blifvit här jordad.
Bergtroll
Kritter kunna bli bergtagna. En man var ute och letade efter sin ko och bad till Gud på ett berg. Då dundrade det till, som om man öppnat en port, och då han kom ned från berget, såg han kon stå på en "röjäng"5 [förmodligen på Brohytteskogen]. Han skyndade hem för att få hjälp med att hämta kon, och först efter mycket letande fick han rätt på henne. Kon ville sen aldrig åt skogen utan höll sig i närheten av hemmet.
Svartbok
De' va e Hinnersmässå, å förr i tin hade di storå fläskåsier på storå sliper där från Västergylln. Di hade alltid fläske ve Pumpkälltårge å di hade di där fläskålasså hopåkördå på tårge å hade ett stort täcke över alltihop. Når de' le på nattå å di låg på gålve [i kvartere] sa' en å döm: "Fälle ä de' kallt ute, men jag får låv ô åp å te mett fläskålass. Som han hörn dit åp stog en me' e stor fläskåsiå på armen å Uni ingen vägen. Då sa' han [västgöten] : Ta å lägg fläskåsia där du tog-å. A då böjde han [tjuven] säj ner å la' ifrån säj sia. Boen bjö-n på en sup, å han traskå mä. Då repå boen ell på en repstick å tände en ljusåstump, så de' vart ljust. Nôr han skulle gå, sa' boen: Gåck nu! Jag vill inte görå dej någe illå, men ja vill förmanå dej : gör allri så mer! Att han va go te vetå, att en stog där å höll fläske! Den som har svartbokå ä just allvetanne. [Bonden hade svartbok].