Vid denna källa, som i alla tider varit en of ferkälla med vatten af undergörande kraft emedan St Olof der tvagit sina händer och ansigte, har fordom stått en stolpe med följande inskrift : "Du vandringsman, som vägen går, Kom hit och drick att styrka få; Ty vattnet än har samma kraft, Som i Sankt Olofs tid det haft."
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
Det var en gång en fattig bonde, som många äro väl det, och ehuru han arbetade och knogade — ja väl för sju — så ville dock ingenting förslå i huset, ty der gick det så till att hustrun bar bort mera i förklädet än mannen kunde_ körain med hästar och vagn. Så hände sig en dag att en tjenstsökande kom in i stugan och frågade om bonden ej ville städja dräng. "Nej var det möjligt det ?" — Han hade ju knappt om födan för sig och hustrun, huru skulle han då kunna föda och löna en dräng? Ta det kunde väl så vara, mente drängen, men han begärde ingen penningelön, han skulle gerna tjena honom för bara maten ett år, om han blott fick skinnpels och fulla småkläder, och hvad födan angick, tillade han, var han hvarken hårdfödd eller grannäten; Bonden tyckte att detta lät höra sig och som drängen var stor och stark, så när han en stund funderat på saken blefvo de öfverens. Drängen tillträdde genast sin tjenst och redan den följande dagens otta fick han följa med husbonden till skogen och hugga kolved. När de nu gått ett stycke sade drängen att han glömt sin yxa och vände så åter till byn. Gumman var redan utgången och ingenstädes att finna, och som han anade att någonting var på färde, gömde han sig i en liggsoffa och lade igen locket så att han genom springan kunde se hvad som tilldrog sig i stugan: Bäst det var, kom gumman in och hade grannfar med sig och dukade upp den allra bästa traktering åt honom. Han kunde behöfva något att styrka sig med, stackars karl, innan han gick åt skogen, tyckte hon; men att hennes egen man och dräng fått gå ut i arbetet bara på en brödbit och en tår vatten det bekymrade henne föga. Sedan grannen tagit väl till bästa och tackat sin grannqvinna för god välfägnad, tog han afsked och skulle gå. "Vänta litet", sade gumman, "hvar håller du till i dag?" — "Jo jag hugger kolved i skogen helt nära intill din husbondes hygge", sade han. "Ja så, då skall jag komma till dig med matsäck, om du lägger några risqvistar på vägen, så att jag ej går vilse." Grannen tackade för anbudet och lofvade göra, som hon bad, och gumman följde honom på väg. Så snart de väl hunnit ut på gården, sprang drängen upp ur sitt gömställe och följde efter, och när gumman ännu en gång tagit afsked af grannen smög han sig i dennes spor, plockade upp risqvistarne och lade dem på vägen till sin egen husbondes fälle. När han kom fram till husbonden bannade denne honom för att han satt bort så mycken tid med att hemta yxan, och då drängen ursägtade sig — han hade gått vilse i skogen, sade han — mumlade bonden något om latryggar och blindstyren; men blef snart god igen, då han såg att drängen var en dugtig och flink arbetare. När det led emot middagen började drängen litet emellan att se bortåt stigen, som förde till byn. Bonden frågade om han väntade någon. "Ja visst, jag väntar att matmor skall komma till oss med matsäck." — "Ja då lär du allt få vänta, ty Mor har nog ingenting att ge oss." — "Ah hon kommer nog", mente drängen, "eftersom det är första dagen hon fått dräng i huset, och en god middag lär hon väl bestå oss", tillade han. "Ja kan du stå dig på det målet till qvällen", svarade bonden, "så lycka till". Men drängen blef sannspådd, ty bäst det var kom gumman traskande på vägen med ett stort matknyte i ena och en ölkruka i den andra handen. Risqvistarne, som hon noga följt, hade narrat henne dit hon ej ville, och som hon troget haft sina ögon fästa på dem, märkte hon ej sitt misstag, förr än det var för sent att vända om. När bonden upptäckte sin hustru och hennes stora knyte blef han storögd; och då han fick se att det fanns både ost och smör, öl och brännvin ja till och med sötost och ostkaka i matsäcken trodde han nästan att hon förvändt synen på honom, så förvånad blef han. "Aldrig har jag sett sådant", sade han. "I dag har du ju rigtig kalasmat mor." — "Ja jag skulle väl göra mitt bästa i dag, efter det är första middagsmålet, jag ger vår nya dräng", sade hon; men nog önskade hon både bonde och dräng dit der pepparen vexer, ty att grannen, för hvars välfägnad hon gjort sig så mycket besvär, nu skulle blifva lottlös och kanske alldeles utan middag, nog var det harmligt.Men när var någonsin ett elakt qvinnfolk rådlös, då det gällde hvad ondt var. "Hör ni far", sade hon, "nu ha vi bott i byn i så många år, och aldrig ha vi bjudit grannfar så mycket som det allra bittersta grand. Tänk om vi skulle be honom hit och hålla till godo, efter han hålls här tätt bredvid på sin skogsbröt". "Ja gerna det", svarade bonden, som alldeles icke var snål ehuru han var fattig och behöfde se på smulorna; och så skickades drängen att bjuda honom. Drängen gick och tog en stor ostskifva med sig. Han kunde behöfva något att tugga på, mente han, men osten betade han sönder och lade på vägen. När han kom fram till grannen sade han: "Hör på far, ni lär allt få akta er för vår far, ty nu har han fått veta att Mor gör kalas för er, när han är borta." Derpå vände han om i fullt språng och ropade: "Far, Far! tag yxan med er; Grannfar har fällt ett stort träd öfver sig." Bonden till att springa; men när grannen fick se honom med yxan i handen, tänkte han på hvad drängen sagt och tog till fötterna. Bonden efter och ropade: "Vänta, vänta, jag vill bjuda dig på litet kalas här i skogen!" Nej det kalaset tackade han för det var allt bäst att vara ifrån, och dermed sprang han det fortaste han kunde. När nu bonden såg att grannen ej ville lyssna till hans vänliga inbjudning, och han ej kunde springa i kapp med den, som drifves af ett ondt samvete, vände han tillbaka. Då han märkte ostbitarne på gångstigen plockade han upp gudslånen. "Hvad är det som far går och plockar derborta?" frågade gumman drängen, hvilken i allsköns lugn satt på en stubbe och smorde sig med den goda maten. "Småsten", svarade drängen, "och lär ni allt få lof att akta er, Mor; ty far har fått veta att ni bjuder Grannfar på kalas, när ni är ensam, och att det var honom ni ämnat denna rara matsäcken." Nu blef gumman orolig, och som det ej stod bättre till med hennes samvete än med grannfars, så började äfven hon att springa allt hvad hon förmådde. "Hvad springer du efter?" ropade bonden. "Jo elden är visst lös derhemma." Nu fick äfven han brådtom, och så bar det utaf till byn. Gumman före in i stugan och gömde sig i ugnen. Bonden till brunnen att hemta ett spann vatten och så efter henne. Men då han nu icke såg stymmelse till eld på något ställe, trodde han att det möjligtvis kunde vara i ugnen och der slungade han in vattnet, och gumman, som fick ett skönt bad, till att skrika: "Kära söta, kära far, gör mig intet ondt! Jag skall aldrig mer göra något kalas för grannfar när ni är borta." "Ja så", sade bonden förvånad, "har du sådana seder du?" Derpå drog han ut henne ur ugnen och gaf henne ett rigtigt kotabad med sopqvasten. — Från den stunden behöfde han aldrig vara utan mat när han gick i arbete, och bättre drygsel i huset blef det ock, så att han snart blef en väl burgen man. När det blef kändt i bygden huruledes han botat sin hustrus slöseri, uppkom der följande ordspråk, som nu är allmänt kändt vidt omkring, och kanske mer än en gång kraftigt tillämpats: "Kotabad och vattuspann, Gifva bot mot odryg hand."
Det var en gång en gumma, som var ganska burgen, men ovanligt snål och ogin. Till henne kom sent en ruskig höstafton en vandrare och bad att få låna hus öfver natten. Nej, gumman höll ingen gästgifvaregård, sade hon. Ja, men han bad så innerligt vackert och det var ett så förfärligt väder ute att huru det var, så skulle han få stanna qvar ändå och ligga på golfvet i stugan. Vandraren tackade för tilllåtelsen, och frågade mycket höfligt, om han äfven kunde få någon mat. Nej det var då alldeles omöjligt. Gumman hade ju ingenting att äta sjelf långt mindre kunde hon dela med sig åt andra. Nå det kunde då väl göra detsamma, mente vandraren, fick han bara låna gummans gryta, ty en spik hade han sjelf, och på den kunde man koka en god soppa. "Hvad för slag? Koka soppa på en spik?" Det hade gumman aldrig i sitt lif hört talas om, och då det borde vara en synnerligt billig föda blef hon grufveligt nyfiken att få se huru det gick till, och ville gerna lära sig den konsten. Han fick "mycket mycket gerna" låna grytan och gumman gick sjelf efter vatten. Grytan satte han nu på elden, framtog ur fickan en vanlig tretums spik och lade den i vattnet. "Detta blifver en god och kraftig soppa", sade han, "men funnes det litet mjöl och litet gryn blefye den ännu bättre; men då det väl ej kunde fås fick hån väl reda sig ändå." — Jo hvad det kunde fås. Gumman hade båda delarne, och han fick också hvad han behöfde. Nu rörde han om i grytan. "Det här blifver en präktig soppa, som man kan bjuda det finaste herrskap", sade han. — "Ja säg det!" — "Men hade man litet mjölk blef den allt bättre." — "Ja så, blef den bättre då?" "Ja visst, ja, men när det nu intet fanns någon mjölk, så -." — "Jo för all del, nog fanns det mjölk", och gumman kom straxt fram med en hel stopsbunke. Vandraren slog den i grytan, rörde flitigt om och sade: "Den som nu hade litet salt kött och några morötter och potatisar att lägga uti, och sedan litet smör att fräsa utaf den med, så skulle det blifva en soppa, som man kunde bjuda sjelfva kungen på." — "Som man kunde bjuda kungen på?" — "Ja visst ja, men när det nu inte fanns." — Jo visst fanns det. Gumman gaf honom allt hvad han begärde; och när soppan var färdig, tog han bort spiken och bjöd sedan gumman smaka. "Var det inte en god soppa?" — "Jo den var alldeles utmärkt, och det bara på en spik. Det var ju för märkvärdigt", och gumman kunde ej nog prisa hans kokkonst. När vandringsmannen om morgonen tackade för godt qvarter — Han hade visst inte legat på golfvet, nej bättre opp, gumman hade afstått sin bästa säng åt honom — gaf gumman honom en blank riksdaler i vängåfva. "Tack och heder", sade hon, "nu har jag fått lära mig att koka soppa på en spik." — "Ja men också att dertill fordras mera än bara spiken", svarade vandraren, och så uppkom ordspråket: "Ingen konst att koka soppa på en spik, när man har annat än bara vatten att reda utaf den med."
Det hände sig en gång att en bonde gjort upp kontrakt med Satan, och lemnat kropp och själ för evigheten emot löftet att här i tiden allt skulle gå honom väl i händer. När nu den i kontraktet föreskrifna tiden var till ända och blott en natt återstod hände det sig att fram emot skymningen en Westgöte kom till bondens gård och bad att få låna hus öfver natten. Nej det kunde han ej få, bonden väntade annat främmande, sade han. Men då Westgöten var envis gaf han 'slutligen med sig, och omtalade sin nöd. Ja det kunde nu intet hjelpas om han hade gifvit sig utan förbehåll. Nej det hade han icke, ty kunde han svara på sju frågor, som hans husbonde till honom framställde, så skulle han få respit ännu ett år; men häraf kunde han väl ej hafva någon nytta, ty arglistig och slug var han väl, men mäta sig med sjelfva lögnens fader, var det möjligt det? Nej då! — Westgöten var dock icke så buskablyg, han hade nog ett dylikt kontrakt han också, fastän han ej nämnde något derom, men som det väl inte måtte hafva varit förfallet eller också för ej så länge sedan förnyadt ; så var han morskare. "Ja sa la svara ja", sade han, "å du sa si han sa få svar." Bonden blef naturligtvis mycket glad häröfver och tänkte: "Skall någon kunna lura den Onde så skall det väl vara en knalle och ingen annan." När klockan närmade sig tolf kom det en stor ångest öfver Bonden, och som vägguret slagit ut det sista slaget bultade det på porten så hela huset ruskade. "Bia lite", ropade Westgöten och så gick han ut och öppnade dörren på glänt. Jo det var Hin sjelf, som stod derute. "Hvad är ett", sade den Onde. "Ett? Ett hufve på ena kropp", svarade Westgöten. — "Hvad är två?" — "Två öger i ena skalla säjer a dej", svarade Westgöten. — "Hvad är tre?" — "Tre fötter under en gryta." — "Hvad är fyra?" — "Fyra hjul under en vagn." — "Hvad är fem?" — "Fern äro Mose böcker." — "Hvad är sex?" — "Sex krukor i Kana i Gallileen." — "Nå hvad är sju då ?" — "Sju stjernor på himmelens topp, å gack du tebaka å dä i galopp!" Ja han måste då vända om hem igen, men då han ej kunde få bonden med sig, så tog han i stället förstuguqvisten, och den for han utaf med. Bonden kom således undan den gången, men Satan tog honom nog till slut.