Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig bonde, som många äro väl det, och ehuru han arbetade och knogade — ja väl för sju — så ville dock ingenting förslå i huset, ty der gick det så till att hustrun bar bort mera i förklädet än mannen kunde_ körain med hästar och vagn. Så hände sig en dag att en tjenstsökande kom in i stugan och frågade om bonden ej ville städja dräng. "Nej var det möjligt det ?" — Han hade ju knappt om födan för sig och hustrun, huru skulle han då kunna föda och löna en dräng? Ta det kunde väl så vara, mente drängen, men han begärde ingen penningelön, han skulle gerna tjena honom för bara maten ett år, om han blott fick skinnpels och fulla småkläder, och hvad födan angick, tillade han, var han hvarken hårdfödd eller grannäten; Bonden tyckte att detta lät höra sig och som drängen var stor och stark, så när han en stund funderat på saken blefvo de öfverens. Drängen tillträdde genast sin tjenst och redan den följande dagens otta fick han följa med husbonden till skogen och hugga kolved. När de nu gått ett stycke sade drängen att han glömt sin yxa och vände så åter till byn. Gumman var redan utgången och ingenstädes att finna, och som han anade att någonting var på färde, gömde han sig i en liggsoffa och lade igen locket så att han genom springan kunde se hvad som tilldrog sig i stugan: Bäst det var, kom gumman in och hade grannfar med sig och dukade upp den allra bästa traktering åt honom. Han kunde behöfva något att styrka sig med, stackars karl, innan han gick åt skogen, tyckte hon; men att hennes egen man och dräng fått gå ut i arbetet bara på en brödbit och en tår vatten det bekymrade henne föga. Sedan grannen tagit väl till bästa och tackat sin grannqvinna för god välfägnad, tog han afsked och skulle gå. "Vänta litet", sade gumman, "hvar håller du till i dag?" — "Jo jag hugger kolved i skogen helt nära intill din husbondes hygge", sade han. "Ja så, då skall jag komma till dig med matsäck, om du lägger några risqvistar på vägen, så att jag ej går vilse." Grannen tackade för anbudet och lofvade göra, som hon bad, och gumman följde honom på väg. Så snart de väl hunnit ut på gården, sprang drängen upp ur sitt gömställe och följde efter, och när gumman ännu en gång tagit afsked af grannen smög han sig i dennes spor, plockade upp risqvistarne och lade dem på vägen till sin egen husbondes fälle. När han kom fram till husbonden bannade denne honom för att han satt bort så mycken tid med att hemta yxan, och då drängen ursägtade sig — han hade gått vilse i skogen, sade han — mumlade bonden något om latryggar och blindstyren; men blef snart god igen, då han såg att drängen var en dugtig och flink arbetare. När det led emot middagen började drängen litet emellan att se bortåt stigen, som förde till byn. Bonden frågade om han väntade någon. "Ja visst, jag väntar att matmor skall komma till oss med matsäck." — "Ja då lär du allt få vänta, ty Mor har nog ingenting att ge oss." — "Ah hon kommer nog", mente drängen, "eftersom det är första dagen hon fått dräng i huset, och en god middag lär hon väl bestå oss", tillade han. "Ja kan du stå dig på det målet till qvällen", svarade bonden, "så lycka till". Men drängen blef sannspådd, ty bäst det var kom gumman traskande på vägen med ett stort matknyte i ena och en ölkruka i den andra handen. Risqvistarne, som hon noga följt, hade narrat henne dit hon ej ville, och som hon troget haft sina ögon fästa på dem, märkte hon ej sitt misstag, förr än det var för sent att vända om. När bonden upptäckte sin hustru och hennes stora knyte blef han storögd; och då han fick se att det fanns både ost och smör, öl och brännvin ja till och med sötost och ostkaka i matsäcken trodde han nästan att hon förvändt synen på honom, så förvånad blef han. "Aldrig har jag sett sådant", sade han. "I dag har du ju rigtig kalasmat mor." — "Ja jag skulle väl göra mitt bästa i dag, efter det är första middagsmålet, jag ger vår nya dräng", sade hon; men nog önskade hon både bonde och dräng dit der pepparen vexer, ty att grannen, för hvars välfägnad hon gjort sig så mycket besvär, nu skulle blifva lottlös och kanske alldeles utan middag, nog var det harmligt.Men när var någonsin ett elakt qvinnfolk rådlös, då det gällde hvad ondt var. "Hör ni far", sade hon, "nu ha vi bott i byn i så många år, och aldrig ha vi bjudit grannfar så mycket som det allra bittersta grand. Tänk om vi skulle be honom hit och hålla till godo, efter han hålls här tätt bredvid på sin skogsbröt". "Ja gerna det", svarade bonden, som alldeles icke var snål ehuru han var fattig och behöfde se på smulorna; och så skickades drängen att bjuda honom. Drängen gick och tog en stor ostskifva med sig. Han kunde behöfva något att tugga på, mente han, men osten betade han sönder och lade på vägen. När han kom fram till grannen sade han: "Hör på far, ni lär allt få akta er för vår far, ty nu har han fått veta att Mor gör kalas för er, när han är borta." Derpå vände han om i fullt språng och ropade: "Far, Far! tag yxan med er; Grannfar har fällt ett stort träd öfver sig." Bonden till att springa; men när grannen fick se honom med yxan i handen, tänkte han på hvad drängen sagt och tog till fötterna. Bonden efter och ropade: "Vänta, vänta, jag vill bjuda dig på litet kalas här i skogen!" Nej det kalaset tackade han för det var allt bäst att vara ifrån, och dermed sprang han det fortaste han kunde. När nu bonden såg att grannen ej ville lyssna till hans vänliga inbjudning, och han ej kunde springa i kapp med den, som drifves af ett ondt samvete, vände han tillbaka. Då han märkte ostbitarne på gångstigen plockade han upp gudslånen. "Hvad är det som far går och plockar derborta?" frågade gumman drängen, hvilken i allsköns lugn satt på en stubbe och smorde sig med den goda maten. "Småsten", svarade drängen, "och lär ni allt få lof att akta er, Mor; ty far har fått veta att ni bjuder Grannfar på kalas, när ni är ensam, och att det var honom ni ämnat denna rara matsäcken." Nu blef gumman orolig, och som det ej stod bättre till med hennes samvete än med grannfars, så började äfven hon att springa allt hvad hon förmådde. "Hvad springer du efter?" ropade bonden. "Jo elden är visst lös derhemma." Nu fick äfven han brådtom, och så bar det utaf till byn. Gumman före in i stugan och gömde sig i ugnen. Bonden till brunnen att hemta ett spann vatten och så efter henne. Men då han nu icke såg stymmelse till eld på något ställe, trodde han att det möjligtvis kunde vara i ugnen och der slungade han in vattnet, och gumman, som fick ett skönt bad, till att skrika: "Kära söta, kära far, gör mig intet ondt! Jag skall aldrig mer göra något kalas för grannfar när ni är borta." "Ja så", sade bonden förvånad, "har du sådana seder du?" Derpå drog han ut henne ur ugnen och gaf henne ett rigtigt kotabad med sopqvasten. — Från den stunden behöfde han aldrig vara utan mat när han gick i arbete, och bättre drygsel i huset blef det ock, så att han snart blef en väl burgen man. När det blef kändt i bygden huruledes han botat sin hustrus slöseri, uppkom der följande ordspråk, som nu är allmänt kändt vidt omkring, och kanske mer än en gång kraftigt tillämpats: "Kotabad och vattuspann, Gifva bot mot odryg hand."