Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vidskepelse. Svartkonst
Man skulle spotta tre gånger i tvättvattnet innan man tvättade sig och man skulle spotta tre gånger på handduken innan man torkade sig på den och när man skulle byta om lintyg skulle man spotta tre gånger på lintyget innan man tog det på sig, allt som skydd mot trolldom.
Hemmet
Sista biten av en brödbit eller smörgås var "maktbeten", den fick jag order av mor att ta rätt på o vara rädd om. Skulle man inte äta opp den, så gick det mycken kraft ifrå en.
Husligt arbete
Det var på ett ställe i Lämåsen här i Nysund, de kalla gubben där för "***Rôn-Karl", som de höll på med att kärna men inte fick smör. Då kom det en dit, o han sa till dem att de skulle hälla grädden i ett annat kärl, o sen skulle de ha kärnan in till grisen för att han skulle få trilla med den ett tag. Sen skulle de tvätta ur den inuti men inte utanpå, o så skulle de ha i grädden igen, då skulle det bli smör.
Husligt arbete
Om de vävde, o det kom nån o titta på, så sa' de: "Nu blir dä allt avigt, den där hade så otäcke öge!" Om man kom in på ett ställe där de vävde, så skulle man kliva högt med foten, då skulle det bli högt skäl i väven. Och där jag tjänte i Rudskoga var de så rädda för att någon skulle få tag på "äffsingarna" efter väven, för då kunde de göra något illa med dem.
Dräktskicket
Päls använde de ganska allmänt förr, både män o kvinnor, ullen var in på dessa. Manspälsarna räckte nästan till knäna. Kvinnopälsarna räckte ungefär mitt på låren, de var med insydd midja o så kantade med någon mjuk ull nedomkring o vid händerna. Och den kamma de så den var fin. Jag såg någon enda äldre man med knäbyxor, men det var säll- synt då, det var sådana som de ej hunnit slita ut. De var vanligen av vadmal. Men det var inte tofsar vid knäna på dem som jag såg. / Någon enda hade gula sådana av sämskskinn, antingen av ren- eller älgskinn. Det var mycket modernt en tid med älghudsbyxor till knäna o sen skarvat nedanför med vanligt svart läder. Detta gick ända ner till skorna sedan. I stället för väst kunde kararna ha en långshal om livet, denna togs oppöver ena axeln o ner vid den sidan, rullades så om li- vet o sen opp över andra axeln o så ner samt stacks in vid midjan. Den shalen skulle vara av ullgarn i granna färger. Hade de en grann långshal på sig, så kunde de gå till både körka o kvarna o vara klädda. Sen tog de en vadmalsrock utanpå den. De som låg ute o körde, hade / en kappa av berett kalvskinn, den gick regnet ej igenom. Den skulle vara lång, så den räckte till mitt på benen. Kappa o hästtäcke o mat- säcksskrin måste följas åt på åkdo- net när de var ute på körningar. På huvudet hade kararna på vintern en skinnmössa med kulle av något svart tyg. Det var en kulle ungefär som en hattkulle oppe på mössan. Jag såg även sådana där skinnbeklädnaden var harskinn. Och sen var det en stor skärm av papp eller läder, sådana sålde de i diverseaffärerna. På sommaren hade de också en skärm på mössorna, men de hade sommarmössor då. När man börja med slåttern, skulle man vara bättre klädd, ha den sämre kyrkkostymen / på sig, för det skulle vara riktigt högtidligt. Men sedan i slåttern klädde man sig sämre. Sommarkostymerna var hem- vävda av vad fruntimren producerat under vintern, av något av linet. Och de var vanligen färgade i brun färg, de hade skrapat en särskild slags mossa av stenarna o färgat, o så fick de "***stenmôsebrunt." De egentliga kyrkkläderna fick tjänstgöra till kyrkan både vanliga sön- dagar o vid högtidligare tillfällen. Någon extra dräkt hade de inte i van- liga hem. Fotbeklädnaden i arbetet var träskor, gjorda helt av trä. En träskomakare kom o gick ur stuga o i stuga o gjorde sådana, så de hade sen för hela året. / I Fallet här borta bodde en träskomakare, om honom sjöng de: "I Fallet bor dä en som hetter Jaen han ***bôrer (borrar) träskor av bare faen, han ***bôrer träskor o ställer i ring o brår i ännera o skicker ikring." Ändarna av träet måste tjär- brås, det ville spricka annars. Stövlar användes också o även sådana med näversulor, de skulle vara varma. På senare tid kom de med galoscher, men de var gjorda av läder de också, o skomakarna gjorde sådana. Sockenskomakarna gick ur stuga o i stuga o gjorde skodon. Känger fick inte ett man- folk ha. Men de kunde ha skor med läderremmar som togos ihop över vristen o knäpptes med en sölja. Men skulle det vara något högtidligt, / så fick det allt vara stövlar med långskaft. När kararna skulle vara "kvarngranne", måste de ha ett nytt o stort förskinn på sig. Dessa togos av skinnet efter en kalv eller en bagge o knäpptes igen med en stor sölja. Och många hade även det förskinnet på när de gick o sådde, de knäppte ihop det hårt för att det skulle sitta stadigt. Till kyrkrockar kunde kararna också ha s.k. "smällpeskerocker", de var med skört o öppna baktill. Och där bak på dem var det också en, om inte två fickor. I dessa hade bonden snusdosa, näsduk o psalmbok. Och när han kom in i bänken, skulle han ha fram allt det där o lägga opp det på bänken framför / sittplatsen. Sen tog han opp skörten så att han inte satt på dem. En sorts vita sämskskinns- handskar användes till helgdagsbruk av männen. Och dessa skulle tvättas o göras riktigt vita o fina, o så skulle de få dem på sig när de var döda i kistan. Som svepning skulle kararna också klädas i skjorta o strumpor. De hade ett särskilt tyg i handeln som kallades "tarlatan", o detta köpte de o sydde av till skjortor o sveptäcke innan de fick färdiga svepningar. Armarna lades opp över täcket, o i händerna stacks en blomma o även ett blad ur en psalmbok eller testamente. Och en psalmbok lades på bröstet, o där fick den ligga tills de skulle till att sätta på locket på kistan, då fick den tas bort. / Vantar o strumpor stickades i hemmen. De hade en sorts vantar också som de kalla "nålvantar", de syddes med en bennål o med flerdubbel tråd. Och de, som var ute o körde, skulle ha s.k. "vargskinnsmudder", stora handskar med ullen in som gick oppöver rockärmen. Det var hela sådana, ej fingerhandskar. Jag hörde talas om, att de förr sytt skjortor av två sorters tyg, grövre o finare, men jag såg det aldrig. Käpp skulle äldre ha, o det skulle vara spanskrör, o var det stor- artat, så var det en silverknapp i änden på dessa. Det var allt några här också som hade yxor, en o annan gammal gubbe som gick med en sådan liten yxa på armen med ett långt skaft på, så det blev som en / käpp. De hade denna med sig var de gick, o de ställde den aldrig ifrån sig ute, utan den skulle stå nere vid dörren i stugan. - De hade sådana små yxor i affärerna att slå sönder socker med. En liten kniv i slida bruka de allt ha hängande vid sidan i ett litet band fäst i en knapp. På de stora skinnkapporna hade de också hättor som togos över huvudet, de voro fästa vid axlarna. När huvan var nerfälld, knäpptes den ihop med en knapp, så den låg som en tratt neråt ryggen.
Häxor och trollkarlar
Att ett farligt väsen skulle bo i virvelvinden hörde jag, om de kasta stål mot den, blev de sjuka eller drabbades av något annat oturligt. Det skulle vara en finn- gubbe som åkte i virvelvinden. Att jägare sköt påskkäringar förekom. Men jag vet inte någon särskild här som gjort det. ***"Finnskôtt" kunde djuren få, o när de slakta dem, var det spik, hårnålar o allt mjöligt sådant där järnskrot i magsäcken. Det var någon som skickat skottet på dem.
Häxor och trollkarlar
I Gårdstorp (Gårdsjötorp) här i Nysund bodde en som hette Anders, han låg ute i skogen på kolning. Då kom det en gubbe till honom i kojan o ville bli kvar över natten. Det fick han ju. Anders hade en stor koppar- kruka där, o den främmande titta på den. "Känner du te Bålby?" sa han te Anders. "Ja", sa denne, där ha ja tjänt dräng." "Så mycke bättre," sa' gubben. "Finns dä ***nô bränn- vinsankare där?" - "Ja, det finns två stycken i magasinet." - "Får ja låna krukan?" sa gubben. Han fick lov till det, o då tog han den o gick / ut o satte en kniv i en tall utanför, o så hängde han krukan på den o kom in i gen o satte sig att språka. Om en stund gick han efter krukan, då var den full av brännvin. "Nu kan jag bju på en sup," sa han. "Nej, brännvin genom trolldom vill jag inte ha," sa' Anders. Men gubben övertala honom allt, o de tömde krukan. Den främmande var en finngubbe, o dessa skulle kunna mycket. På ett torp Hultet här i Nysund sluta korna att mjölka en gång. "Det beror nog på gumma här oppe i stuga," sa torparn. "Ja ska vaka o ta reda på det." Han gick till lagårn en kväll o vaka där, o gumman, Kari, som han talat om, kom allt dit o skulle / mjölka korna. Men då slog han till henne så att blod kom ut, o sen kunde hon aldrig göra något sådant mer. I Sinnerud här var det en bondgumma i gamla tider som var påskkäring. En, som de kalla Fläck- Petter, var ute på påskmorron för att skjuta en fågel. Då surra det i luften, o han såg e där, o han såg inte annat än att hon hade "e sope" o flög på. Då sköt han, o hon kom ner, men sen blev hon halt hela sitt liv. Om de hade e kas (avtäljd spån) med ett kvisthål i o tog med det till kyrkan på påskdagen, så kunde de se påskkäringarna genom det hålet.
Häxor och trollkarlar
Om det var några trollkäringar i kyrkan på julmorron så satt de bakfram. Men om någon hade en vargstrupe med å titta genom med samma han kom in, så såg han dem.
Häxor och trollkarlar
Påkskäringarna satt bakfram i kyrkan på påskdagen, men dit måste de. En som var stöt i Nysund kunde se dem, han tog ti- telbladet i psalmboken o titta genom. Och sen gjorde han så mycket, att de kunde inte gå ut genom kvinnfolksdörrarna, utan de fick gå åt kararnas dörr, så då såg alla dem. Vid Tyska här (Tyskkvarn) höll påskkäringarna på under påsknatten. Men drängen sa' att han skulle se efter dem en påsk- natt. Tjära rår de inte på, så han / var i kvarnkammaren o hade tjära i en gryta o elda. Så kom det e o glänta på dörren där, o då tog han e tjärsmocke o kasta på 'a. Men om morron fick han se vem det var, då var husmodern oppbränd i mun.
Häxor och trollkarlar
När jag tjänte i Tryggbo i Kvistbro, blev fåren där klippta under halsen vid påsk men bara under halsen. Det var några trollkäringar som gjorde det. En västgöte låg på ett ställe en påsk, o då for gumman där opp genom skorstenen. Då ville han fara efter henne, så han smorde sig med sot o sa': "Opp o här ner!" Sen åkte han i skorstenen opp o ner. Men då sa' flickan i huset: "Ni ska säje som mor: "Å, å häran o i helvetet tar dä lann!" / Han sa' så, o då bar det av till Blåkulla med honom.
Läkekonst
När en person förkylt sig, så tog de varme i en kvast o tog den omkring honom tre gånger "ansches" (motsols). En gumma i Lämåsen här i Nysund hade en pojke som var borta o tjänte. Hon kom till honom en gång när han var förkyld o ville ta varme omkring honom, men då blev han arg o sprang ut. Om de trodde att en person var "förtrollad", så tog de en kniv omkring honom. En gumma i Sirbo här i Nysund brukade säga till mig: / "Om du går ut en kväll, o du känner som om nåt stryker förbi däj som en katt, så se inte det, då blir du sjuk."
Läkekonst
Det var en gumma bortom Bäcktorp här som skulle ha fått en ödla i magen. Hon blev sjuk en natt o kräktes opp en ödla, men hur hon fått den i sig, visste hon inte. Tog de ben eller blommor från kyrkogården, måste de alltid bära det tillbaka, men de hade allt ben till läkemedel också.
Läkekonst
Benbrott spjälka de bara. För benröta vet jag ej annat än att de var till läkare. För blodförgiftning skulle de riva rå potatis o lägga på. Om de brände sig, hade en del för sig att de skulle "bränne igen", de skulle hålla det brända över varrmen så hårt som de stod ut med. För bältros skulle de ha vådelds- kol efter hus som brunnit upp. Mina föräldrar hade e basta som brann opp, o då kom det en o bad att få några kol. Han blanda dem väl med något sen, så han kunde klete det på sig. / Var av bölder skulle de gå o sätta in i träd, t.o.m. jag har frestat med det. En granne hade en björk i en vännåkerskant. Så var det en grannpojk som hade en böld, o ja tog av varet o satte in i den björken. Sen tordes de inte hugga ner den, men så var det en som sa' att det inte var rätt gjort, så att det var ej farligt. Det skulle sättas på norra sidan av träden. De blev "krammate", det var en dräng som gick över en liten bäckrinning o slapp ner med ena foten o blev kall o förkyld. Så skulle han ta varme omkring sig, o jag hjälpte till. Han var i bara linnet, o vi tog en björkkost (-kvast) o la' i spisen o sen tog han den runt om sig mol sola. Så skulle han / släppa ner ett eldkol i bröstöppningen, men det råka komma på bara skinnet, då hoppa han till o blev bra med samma. "***Flôgvärk" kunde komma tvärt, men jag vet ej botemedel för det. "***Fulaslaget" vet jag en gubbe som kunde bota, men jag vet ej hur han gjorde. Det var värk, jag fatta det mer som magsjukdom. "Gastkramm," det var egent- ligen för det som de skulle ta varme kring dem. "Gulsjuken" förekom mycket, o då skulle de ta in blomblad av maskrosen, det var inte så noga för övrigt vilka blomblad de tog, bara att de var gula. Om de var hesa o hade / ont i halsen, skulle de ta av vänstra strumpan o binda den om halsen när de gick o la sig. "***Hôll o sting" var början till lunginflammation. För "häfta" skulle de använda frangulabär. När jag var pojke, bota de kikhosta med att de tog en sorts vit flintsten, den skulle de stöta sönder så den blev som mjöl o så blanda detta med honung o ta in det sedan. "Knarren" kalla de det när det "knerka" i lederna, de tog då tre halmstrån o stod o högg med dessas ändar på leden. Den som hade knarren skulle säga till den som hjälpte till: "Va hogger du mäj för?" "För knarren, den narren", svara denne. Men vad / de gjorde med halmstråna sen, vet jag inte. "Kvesa" var något ont i fingerspetsarna, under naglarna. "Jekta" sa de om både gikt o reumatism. För "magrev" skulle de ha salt o riktigt varmt vatten o dricka så att det nästan rann tillbaka. "Miltra hogger mäj" sa de när de sprang riktigt. För näsblod skulle de ta iskallt vatten i nacken. En dräng i Sinnerud här sa' att det var "onda bettet" i en källa till en grannstuga där. Men vidare om det vet jag inte. Vid ormbett skulle de binda om ett silkeband l. silkeskläde / ovanför bettet. Den som hade en "oxel" skulle gå till ett ställe där någon var död o ta med den dödes hand på oxeln. Skabb satte sig mest mellan fingrarna på småbarn, o det skulle gå att bota med vanlig grönsåpa. För "skorv" skulle de ha en "bekhatt", en bekkaka lades over såret, o så band man om, så det blev varmt om kvällen. På morron fäste de ett snöre i taket, o barnen fick ställa sig på en stol, o då fäste de snöret i huvudet på dem. Så prata de med barnen o ryckte undan stolen. Vid "storsteg" på ögat värmde de ett stolsben i brasan, o när det börja brinna skulle de sätta det på / ögat. Tungspenen föll ner ibland, o då skulle de lyfta opp den med skaftet på en träsked.