Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Vattenväsen
Näcken lärde folk spela, jag tror det var midsommarnatten som de skulle sitta vid en bäck o lära sig spela. En styv spelman hade lärt sig spela av näcken. Om "strömgubben" har jag bara hört namnet.
Näcken
Lillåa i Hidinge ha ja hört näcken spela många gånger. Han spela så fint. Men han spela bara på kvällar. Han kunne få makt mä barn, som va ute för sent. Di skulle säja tre ord, när di gick ifrå bäcken, men ja ha glömt va dä va. — En karl tala di om, som va ute å gick en kväll å va lite drucken. Han fick höra näcken, hur han spela. "Nu tog du allt om en vers ändå", sa gubben. Men dä skulle han inte ha sagt, för han ble så sjuk, så. — Dä va en spelman ifrån Lanna. Han va full en kväll. Di sa te'n, att han skulle spela "Skams polka". Dä gjorde han, å allt ätter som han spela, så börja bord å stolar dansa. Spelmänna lärde säj å spela utå näcken, sa di.
Vattenväsen
De, som ville lära sig spela fiol riktigt, måste gå till ett vattendrag o lära sig spela av näcken. Och den, som lärde sig spela på det sättet, kunde inte sluta spela vare sig de dansa eller inte. Näcken kunde förvandla sig i flera gestalter. Det var värst där det var strömdrag. De kalla honom näcken eller strömgubben
Strömkarlen
Vid Hidingebro i Hidinge vid kvarnen där höll strömkarlen till. Det var forsar där. Gick de dit tre torsdagskvällar i rad vid ett visst klockslag, så spela det så grant. De som lärt sej spela av näcken kunde inte sluta, när de kom riktigt i farten, förrän de högg av strängarna. Kalle vid ria spela Strömkärns polska vid Lekeberga, så de fick ta ifrån honom fiolen.
Vattenväsen
Det var en gammal gumma som tala om, att näcken gick vid någon å, o då satte folket på honom en grimma o plöjde med honom. Men efter detta för- svann han. Han visa sig som en häst för folket där. När de bada, så band de näcken, de satte stål i vattenkan- ten, men jag vet inte att de sa något. Det var rå i källor och brunnar. Särskilt var det en gum- ma här, som ej kunde gå efter vatten sen solen gått ner utan / vidare, hon rökte när hon gick efter vattnet, och sedan släppte hon ett kol eller en tändsticka i vattnet när hon kom in. Hon sa, att det var ett berg under källan, o där var något som inte var bra.
Vattenväsen
Det var en som bodde nere vid Skagern här i Nysund, o han fiska mycket i Skagern. En gång bad han sin gumma följa med o ta opp fiskredskapen. När de var nästan färdiga, så kom det en fin vit se- gelbåt, men det var ingen sådan som människor begagnar. "Skynda däj," sa' han, "nu ska du få se på annat." "Och," berätta han sen, "vi hann jämt i land, så vräkte hela sjön opp så jag har aldrig sett på maken." - Men de såg ingen människa i båten. En tjärn, Svarttjärn, bortåt Eds- / backen här i Nysund är så full av fisk, men ingen kan fiska där. Men en luffare kom gående en gång, o han gick dit, o sen kom han till Edsbacken med så mycken fisk o stor sådan. "Ja, du kan lite mer än andra," sa' de. Då skratta han. Men sjörå har de sett där flera gånger. De sa' att de såg "näcken," det var en från Vårbo här i socknen som sa' för många år sen att han såg "näcken" komma o springa på Skagern som en hingst. "Då blev det ovär sen," sa' jag. "Ja, det lovar jag för," sa' han, "det gick stora böljor på sjön." När de skulle börja bada på våren, så skulle de "binde näcken", de skulle sätta en kniv vid sjö- / landet o säja: "Ja binder dig näck," o så något mer som jag inte minns. I en sjö mellan Svartå o Ölsboda kunde de inte få opp någon fisk. Men så en gång var det en som sa': "Om själve Skam ä i sjön, så ska ja ta fisk där!" Och han fick också, men när han tog den tredje, så kom det en gubbe opp mitt ur sjön o sa': "Tänk aldrig att du får mer fisk här!" Och sen är det omöjligt att ta opp nån- ting där, fast sjön är så full med fisk.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Omberg bodde sjöfrua. När Visingsö byggdes, gick det till såhär. Det var en jätte och hans fru som skulle gå över Vättern till Omberg. Det är för brett för att kliva över, sa jättekvinnan. Du får lov att ta ett spadtag och häva i pölen. Jätten tog ett spadtag på Ombo Öjer på västgötasidan, och där syns märket än i dag. Där han släppte ut jorden, vart det en fläck som kallas Visingsö. På den klev de över till Gränna, och därifrån gick de till sjöfrua i Omberg. Hon ville bjuda på gädda, så hennes tjänsteflicka fick springa till Hammarsundet längst i norr och hämta en.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Morfar min och en som hette Lasse Smed brukade meta lake vid Lakaskär. En natt satt de på isen, och hela tiden såg de en käring elda på skäret. På morgonsidan frågade morfar Lasse, om han hade sett käringen. — Henne har jag väl sett, sa Lasse Smed. Men sen fick de se, att isen hade lossnat och att flaket som de satt på hade drivit ända till Kopön. Det hade de, för att de hade talat om käringen. Det gick inte an att tala om henne, si. Hon eldade väl för att få isflaket att lossna. Men jag har en annan historia, också den från Lakaskär.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns en gubbe vid Hult som hette Hulterström. Han har varit död sen 1870-talet. En gång var han ute med en annan gubbe vid Lakaskär och metade. De fick se en liten gubbe sitta i månskenet på skäret. Honom fick de med sig på kälken hem, och fast det var glanskis, var det knappt att de orkade dra honom. Vid Johannisametet gick han av, och då var det ingen konst längre att dra kälken. Jojo, det var inte utan att det fanns en del övernaturliga saker förr i tiden. Gubben och käringen på skäret, de var naturligtvis inget annat än sjörå.