Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Friarvisa
I midsommar tia då knapparna svälla
Flera berättelser skulle jag kunna lâmna, derav en...
Flera berättelser skulle jag kunna lâmna, derav en del som har påståts vara verliga händelser, och timade i min fôdesebyggd, och om jag ej fôrmycket misstager mig på tiden; såsom den berâttâts fôr mig; så skulle hava skett under Prosten Nils Grams tid i Lôderup; dels der; dels i dess omnâjd. Men skall jag få dessa till Eder inom den bestâmda tid; så hinner jag ej att skriva mera nu, och kan hânda det âr sedan fôrsent. Fôrlåt min dåliga, och osta- dig stil! Men som redan nämts âr jag sjuk, och ej i Skola lârt att skriva.
Skattegården Björnekulla Åstorp
Skattegården Björnekulla Åstorp den 10/1 1933. Gamla sägner som berättats af farfar i Skattegården 80 årige Per Jönsson. Han har hört dem af sina föräldrar. Sägner från Vram han har hört af sin mormor som bodde där, hennes mormor hade en gång varit bland dem som flyttade till den öfvergifna byn. Elsa Persson, Skattegården Björnekulla Åstorp
En sägen från Vram.
Farsoter En gång efter ett krig följde en svår farsot. Det var på sommaren och de öfvergifna korna som ingen mjölkade sprungo omkring på vägarna. De enda öfverlefvande i hela Vrams by voro ett barn och en dåre men tosingen kastade barnet till de utsvultna hundarne. När människorna sågo att de alla dogo blefvo de förtvifelade och ville ofra för att blifva skonade. Då kom till byn en liten tiggargosse. Honom gåfvo de en smörgås, för att locka honom ned i en graf. Då han kommit ned i grafven började de att kasta jorden öfver honnom. Men gossen bad endast att de skulle akta hans smörgås. Detta var det sista människoofret men äfven senare lära djur blifvit offrade på samme sätt. En trollkäring På en gård i Starby bodde en kvinna som kunde trolla. En gång hade hon blifvit ond på folket i grann gården. Matmodern där i gården blef då sjuk. Ryggen kröktes och knäna drogos ända upp till hakan. Sådan fick hon förblifva i all sin tid. En annan gång råkade det mannen. Innan han visste af det drogs munnen enda upp till örat. Han sprang då ut och tecknade åt drängen att sätta för hästen. Sedan kördes så fort som möjligt till doktorn som botade honom. Denna kvinna hade gjort så mycket ondt att hon inte kunde dö. Hon låg i tre dagar och drogs med döden. Då togo de närvarande och lade henne mellan två stolar. En eld tändes under henne då ändtligen dog hon.
Aarnes 302 (jfr 665)
De va kongens jägare. Han gick i skogen å konne ente få nåd vilt. Han va så ke å, så han visste ingen levanes rå. Så en gång kom han ve itt stort trä, å där sto en gammal gråhårad man, å så klaga han for den. De va gamle Pocker. Jägaren hadde en liden gosse, som nylien va född. Så sa den gamle: "Vill du me- gi, add ja får barned, närr de blir tolv år, så får du så meet vilt, du vill ha." Närr pågen ble tie år ella så - hanvisste, hont de skolle gå -, så sa han ti faren: "Då kan ja väll gå resa ud å se maj litt om i världen, ingan den dan kommer." Han reste ju å kom i en förfärlet stor skog, å en han konne ente komma igenom. Så stanna han å va så trött. Då så han, add där lå en / slaktad häst, å omkrig den sad så många djur, å di skolle ha mad å den, men di konne ente dela den. Å så ba di pågen, add han skolle dela den, så di fick värld litta. Darr va bjorna, honga, hara, duor, myror å alla sorters djur. - Så va de ju så, add di va belåtna, å så ville di gi han nåd. "Va ska vi gi dej?" sa di. "Ja ska ente ha nåd", sa pågen. "Vi har ente nåd annad å gi, än add vi får gi önsjor", sa djuren. Hongen önska, add han skolle komma springa tie gånga varre än en hong, bjornen, add han skol- le konna va tie gånga starkare än en bjorn, haren, add ha skol- le konna springa tie gånga varre än en hare, duan, add han skolle konna flya tie gånga varre än en due, myran, add han skolle kon- na skapa se tie gånga minger än en myra. - Så to han se ti å springa tie gånga vare än en hong. Så kom han ud å skogen. Så kom han ti å stanna där, å de va oppadd ett kångaslott. Dar va en, som song så vackert, å då sto han å lyddes. Då skapa han se tie gånga minger än en myra å kröv ing genom en spricka. Nårr han kom inge, va han en gosse som vanlet, å så frågte han prinsessan, vaforr hon skolle va där. "Jo", sa hon, "ja e trollad hid. I por- ten po slotted ligger en drake, i draken e darr en hong, i hongen en hare, i haren en dua å dua en blåsten. Forrän ja får den, kommer ja ente ud." - Så gick pågen ing ti kongen å va, add han skolle få gå i stalled nåna da, forr han hadde rest så lant, så han behövde vila. De fick han. Han gick å så po draken. Draken slåg alla djuren, som kom på gåren. "Vaforr ska den draken ligga där? Han eder alla djuren di små", sa pågen ti kongen. - "De e darr ente nåd å göra va", sa kongen. - "Kan ja ente få slåss me draken?" sa pågen. - Han fick lov å slåss me han. Pågen skapa se / tie gånger starkare än en bjorn å la sej onger bugen po draken å sprack bugen po han. Då prant dar fram en hong å å hongen en hare å å haren en dua. Så sprant han opp hongen å öla den, sen öla han haren å så duan. Då va di över sjön, så blåstenen fallt i sjön. Pågen gick oppadd sjön å va lissen, for prinsessan hadde lovad, add hon skolle gifta se me han, om han fant blåstenen. Då va darr en fisk, som lå po strannen å hållt po å dö. Han potta den ud i sjön. "Va ska ja göra ve dej, som har frälst mitt liv?" sa fisken. - "Ja vill ha en blåsten, som fallt å duen", sa pågen.- "Fly ud över där, som den fallt, så ska ja leta opp den", sa fisken. - Å de gjore fisken. Närr pågen fick stenen i sin hann, då ble prinsessan fri. Då sto hon blott å bar i kongaslåttad. Då va hon fri. Hon va så gla, liaså kongen. Hon skolle gifta se me den, som hjalp na. Pågen å prinsessan skolle dricka jaöl, men så tyckte kongen, han va forr simpel. "Ja", sa pågen, "då får ja resa hem". Så reste han hem ti sin far, men de va den dan, närr han va tolv år. Hadde ente pågen kommed, så hadde trollgubben tad hans far. Faren gick å vänta po pågen. Så kommer pågen. Den grå- hårade sto å vänta. Gi fick ti träed. "E de du, som ska ha mej?" sa pågen. Han gjors se tie gånger minger än en myra å kröv ner i farens stövlaklack. Nårr faren kom hem, gick pågen å sjång i por- ten. Faren trodde, trollgobben hadde tad han. - Så skolle pågen resa ti fästemön. Hon skolle förlova se me en annen. Hon hadde måttat lova å kongen me add pågen skolle få va me po jaölet. Nårr maden va framsatt, skapte ågen se ti en bjorn å välte ner allt, bor å bänka, mad å druck, å skrämde folked, så han fick / prinsessan. Di tordes ente sätta se ud me han. --- Sibilla å salomo gick å spassera å prata. Hon gick å sa, hont de skolle bli i världen. Di skolle köra me ill å tala genom jarn. Di skolle köra onger vanned i sjön å flya i loften. - /De har bled så osse. Nårr de fosta tåged gick mellon Melme å Long, så trodde di gamle, add de va Pocker darr kom köranes./ -- Så skolle Salomo å Sibilla gå över Kidrons bäck Hon vada över, forr hon va född me gåsafod. Den ble hon å me i vanned. Då sa hon ti Salomo, add visste han, va de spånned skolle va ti, gick han all- ri över mer. Å så sa hon: "Adam hållt po å dö. Då sa ha ti sin son, add han skolle gå opp i paradised å bö om itt äpple. Nårr han /sonen/ kom i lustgården, kom ängelen. Han hade itt äpple i sin ene hann å en gren i sin annre. Å de fick Adams son. Då sa sonen i ängelen, om faren levde ändå. "Ja", sa ängelen. Nårr han kom him, va faren dö, men de va bara lekameli dö. Nårr adam skol- le begravas, satte di den grenen po hans grav. Den vöjste å ble så stor, så de va de största träed darr fanns. Nårr Babel böjde sitt torn, så ville han ta alla trä, men de träed passa ente nån- stäns, å så motto di lägga de ti spånn över Kidrons bäck." - Darr gick Salomo över. Sibilla ville ente gå po de träed. Salomo fråg- te vaforr. "Jo", sa Sibilla, "här ska en frälsare födas, å han ska korsfästas å dödas po de träed." Å de ble han me. / Innehåll: Två uppteckningar (blad 1-4), båda meddelade av samma berättare. Berättare: Fru Kerstin Ola Mårtensson, f. 1844 i V. Odarslövs socken, Torna härad, Skåne, var i inemot 40 år bosatt i Bonderups socken, samma härad, bor nu i Dalby, likaledes Torna härad. Upptecknare: Fil. mag. Elin Thunell, Österportsgat. 10, Malmö.
Spökeri
På tal om spöge, det har jag sett ett fruntimmer. Det var på Härslöf prästgård i Skåne. Jag och fördrängen hade varit ute på vägen; det var en söndagskväll i augusti. Så skulle vi gå och lägga oss i stallkammern. Jag blev stan- nande och titta'. Det kom en människa på vägen. Hon kom närmare. Så var det en liten upphöjning, för porten gick genom väggen. Där trampade hon på kjorteln, och det hindrade henne litet. Hon gick strax förbi mig. När hon kom till kyrkogården, blev det som en stort stjärn- fall med strålar. Fördrängen ropade ”kom in och tig still.” jag skall säga det i morn!” Nästa morgon talade han om att det var ena som de kallade Grundströmsmor. Hon gick i- gen för att det var något, som inter var uppenbarat.
Djävulen
Gästgivaren i Fagerhult hade försvurit sig till ”Hin”. Sedan kom ”Pocker” körande in på gården var natt för att hämta mannen, som ej fick någon ro. Till sist skickade man efter prosten Lars Nilsson i Hishult, som läste bort ”den lede”.
Bäckamannen
En knekt skulle vattna två hästar, som gingo på bete. När han kom till sjön störtade sig den ene i vattnet och försvann sim- mande. Samme man hade varit borta och var på hemväg om morgonen. Vid Fagerhults bro fick han då se en vit häst. Han gick fram till hästen för att få rida ett stycke. Men hästen nosade på honom och dök ner i bäcken. En annan gång visade sig den vita hästen vid Hungeryds bro. Om man offrar en fläskbog under tystnad till bäckamannen en tors- dagskväll, så skall han lära en att spela fiol. Skräddaren Albin Ljungberg kom sent en / kväll till en bro, och där fick han höra en fiollåt under bron. Det var ”Älva- kken”, som han då fick lära sig. Bäcka mannen sitter nämligen ibland och spelar fiol under en bro. Mången gång har man sett bäcka- mannens lykta, när han liksom sökande vandrar längs en bäck eller bort över en myr. Om små barn titta i en brunn kan brunngubben ta dem.
Spökeri
Två resekörare övernattade i Rössjöholms plantering. Den ene väckte den andre vid ett hemskt skrik, som hördes flera gånger. Hästen slutade att beta och lyddes med gräset i munnen. Färden fortsattes, men på förfrågan fick man sedan reda på, hur det förhöll sig. En man från Stavershult hade besökt Ängelholms marknad. Han blev ute om natten (d.v.s. han blev omkommen) det var hans vålnad som brukade skrika där.
Spökeri
En flicka som snattat pengar från sin far blev sjuk och dog, som det troddes till följd av faderns misshandel. Sedan kunde man höra hennes skrik om nätterna. Vid sin andra hustrus dödsbädd lovade en man i Smedhult, att han inte än en gång skulle gifta om sig. Såväl mannen som barnen och den tredje hustrun fingo sedan se hennes långa, mörkhåriga skepnad komma in i rummen till dem. Omsider upphörde företeelsen. Göingen i Trulsabygget och hans hustru voro mycket fromma. När mannen låg på sitt yttersta, sade hustrun: ”Om du får lov, kan du kom- ma och tala om hur du har det, men bara om du får lov”. Så dog Jo- hannes, och någon tid efteråt kom han en kväll in till Johanna. Han var så vit och så grann, och han sade: ”Jag har det så gott, så gott”, och så sjöng han en bekant psalm för henne. / Man hade just stigit upp, klockan var mella 4 och 5, då syntes ett ljus utanför fönstret, och fadern påstod, att någon gick förbi med en lykta. En flicka, som skulle gå till konfirmationsläsning, sprang för att undersöka om det var små eller stora spår, men nysnön låg orörd den sidan huset. Senare på dagen kom bud om att husmoderns syster dött i barnsäng vid förstnämnda tid. En kvinna var på hemväg i mörkningen. Därvid iakttog hon ett likfölje och kände igen de olika skjutsarna. Kort efteråt dog en person, och då kom hon att möta samma liktåg som hon tidigare sett i syne.
Svartkonst
I Smedhult var en smed som kunde trolla. Hans bössa började skaka på väggen, var gång något villebråd kom in på hans mark. Och när han gick ut och sköt bommade aldrig skottet från den bössan.
Skatter
Sen snapphanetiden låg det en penningkista i Fagerhultssjön. Med hjälp av ett par tvillingstutar skulle man kunna hämta upp kistan, men det skulle ske under tystnad. När så ett par sådana dragare drogo upp kistan, visade sig något mycket ovanligt, varvid någon skrek till. Då brast kettingen och kistan försvann för alltid i djupet. Två skjutsbönder fingo sent en kväll syn på en hög silvermynt som glimmade borta i en backe. Eftersom de hade bråttom att köra hem, togo de noga märke på platsen för att återvända dagen därpå. Så fort den ene satt in sina hästar, tog han en lykta och gick tillbaka och hämtade pengarna. Därvid blev han så hes, att han sedan alltid hade svårt för att tala. Och dagen därpå fanns ju icke någon skatt på platsen.
Inspelning med Albertina Olsson
B337A: Barndomen. Tjänst hos fiskare. I Barsebäck. Arbete med fiskegarn m.m. Priser på fisk. Förr och nu. Ungdomen. Nöjen. Religiositet och kyrkbesök. Barsebäckshamn. Tillgång på fisk. Ål. Näbbgäddor. Stora fiskar. Diverse. Mathållning. Släkten. Skolgång. Barnafostran. Läsa för prästen. Fotograferad tillsammans med kungen. Landshövdingens besök på 99-årsdagen. Funderingar över ålderdomen. Huset i Barsebäck m.m. B337B: Julstormen 1902. Smuggling. Diverse. Fattiga. Folket på Barsebäck. Förr och nu. Sjukdomar och mediciner. Om inspelningen. Studenter på undersökningsfartyget Sven Nilsson.