Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Gastar hojade. Jag hörde i min barndom en gammal gumma, som berättade, att här var så mycke gastar. "Det är när någon har blivit mördad, så när liket har legat begravt i sju år, så vänder det på sig och blir gast," sa' hon. Dagstånd okänt begrepp. Men "de ble krammade."
Troll
Då Erkeneds kyrka skulle byggas var det meningen förlägga denna på Flyboda ägor en halv fjärdingsväg därifrån med vad som om dagen uppfördes blev åter om natten nedrivet, varför man fann sig föranlåten förlägga den på sin nuvarande plats. Men även här ha trollen sökt komma åt den. På flera ställen finnas stenblock, som man kastat mot denna. Men alla dessa ha förfelat sitt mål, ty en högre makt har bevarat kyrkan för alla onda anslag både i den ena riktningen och den andra.
Snapphanar
Under snapphanefejden stod ett stort slag emellan Hittarp och Lunnoni vid den s. k. Bolbrostugan. På d'en gård i Hittarp där jag är lödd voro danska officerare inkvarterade. Dessa blevo betagna i en därstädes tjänande piga. Denna hade emellertid drängen till, fästman. En av officerarna varnade drängen att sällskapa med flickan. Gjorde han detta skulle han utan förskoning skjuta ned honom. Drängen ville emellertid icke ge efter för de främmande inkräktarna utan fortfor att ägna flickan sin uppmärksamhet. Detta förtröt officeren mer och mer och vid ett tillfälle sköt han honom utan förskoning ihjäl. Emellertid kommo svenskarna i närheten och danskarna måste med en hel del snapphanar, som de hade i sitt sällskap, taga till flykten åt vägen mot Lunnom. De båda offiderama redo.ett stycke i förväg. När de kommo upp i en skogsbacke tog den ene av dem upp sin revolver och försökte skjuta kamraten. Men skottet klickade. "Vill du så till med det", sade den anfallne "så skall jag sörja för att mitt skott ej klickar". Samtidigt tog han upp sin revolver och sköt kamraten så att han föll död av hästen. Två flickor från Friggatofta stodo dolda bakom en yvig gran och sågo vad som passerade. Då knektar och snapphanar ridit förbi gingo flickorna fram ur sitt gömsle för att se huru illa det gått med den skjutne. Denne hade då lyckats krypa ned till ett kärr för att dricka vatten. Men han kom sig aldrig mera utan dog ute i skogen.
Spöken
I närheten av Nordanå finnes en grind i vilken lorten ofta brukat visat sig. Den är belägen norr om går den invid Helgeå. Min gumma såg vid ett tillfälle en underlig gestalt därstädes. Hon sprang allt vad hon orkade men kunde, på avstånd höra huru det plaskade i ån, då spöket eller vad det var kastade sig ut i denna. Nattetid brukar man ofta vid Glimniingegård se en skjuts fara söderut, förspänd med tvenne svarta hästar. Man kan följa den till kyrkogården i Broby, men där försvinner den alldeles. Det märkliga med denna skjuts är, att på densamma synes aldrig någon kusk.
Tomtar
På den tiden jag innehade ryktarebefattnin.gen på Nordanå fick jag alltid beröm såväl av husbonden, som ock av andra för det jag höll kreaturen så blanka. Men sanningen att säga, var icke detta min förtjänst, utan det var en liten rödluvad tomte, som varje morgon innan solen gick upp och innan mjölkerskorna kommo i lagården, hjälpte mig med detta. Varje natt rullade han också ned hö från stänget och jag behövde aldrig syssla med sådant. Men så lät jag honom också varje julafton smaka både fisken och gröten, varöver han var mycket förtjust och storbelåten.
Kloka
Då jag tjänade i Kattarp hade husbonden en dag varit i Kviinge via bröllop. Det hade varat i flera dagar och under tiden hade man utfordrat hästarna med råg. 'De voro därför sjuka då de anlände hem. Som de icke bättrade sig oaktat man försökte använda varjehanda medel härför, sade husbonden till mig: "du får sannerligen bege dig upp. till KlokAnna i Hallaryd för att söka råd." Jag gjorde detta och fann en sjuttio- årig fryntlig gumma, som bodde en ryggåsstuga. Det var fullt med sjuklingar hos henne, vilka lågo dels i bäddar, dels ock på halm i golvet. Jag hade några hästhår med mig, som jag nappat av de sjuka djuren. Hon undersökte dessa mycket noga och sade därefter: "du kan tryggt bege dig iväg hem. När du hinner dit äro bhästarna bra." Det voro de också. Jag besökte henne jämväl en annan gång några år senare. Det var sedan jag blivit bonde i Glimminge. Då hade jag en sugga med 11 grisar. När de voro en fjorton dar gainila blevo de alldeles kollriga och snurrade runt som galna hästar. Jag visste mig slutligen ingen annan råd än gå upp till Klok-Anna och tala om för henne hur det var fatt. "Det var väl att du kom som du gjorde", sade hon då jag talade om mitt ärende, "i annat fall Skulle alla grisarna dött. Nu slipper du med en." Jag frågade henne nu varav en sådan sjukdom kunde vara uppkommen och svarade hon härtill, att en närboende kvinna, som hade agg till mig, hade förgjort dem. Vid hemkomsten fann jag att en gris hade dött, men de tio voro åter friska. Allt stämde till punkt och pricka på vad hon förespått. Då jag bodde i Glimminge var det ofta folk från både Ystad och Cimbrishamn, som voro inne hos oss under vägen.till Hallaryd, där de ämnade besöka Klok-Anna.
Kloka
Lille-Hans i Njura skickade en gång hud på Skalla-Johannes för att "hugga hål på käringen", (åderlåta), vilket han också gjorde. Blodet strömmade friskt och gumman kände sig genast 'bättre. "Pina dö", sa' Hans, "är det så gott du hugger hål på mig också". Därmed sträckte han ut armen medan gumman höll ett fat under. Men hur det var, hade mannarna tagit sig väl mycket till bästa, varför Johannes rammade fel, så att han högg av hela pulsådern. Blodet strömmade friSkt på och gubbarna brassade på med historier och glömde åderlåtningen ända tills det började rinna över fatet. "Nu pina dö", Sa' Hans, "är det väl bäst te o hålla. Annars blir det För mycket." Det tyckte Johannes också, men det var lättare sagt än gjort att få blodet till o. stanna. Hela pulsådern var avhuggen och vad detta vill säga vet endast den, som varit ute för någon sådan skada. Efter mycket besvär lyckades dock Johannes hämma blodflödet, men Hans blev så matt av den åderlåtningen att han kom sig aldrig mera utan dog strax därefter. Lille-Hans var svåger med prosten Böcklin i Köpinge, samt en skollärare, som var bror till denne. Skolmästaren hade så korta armar att han vanligen kallades den stackarmade skolmästaren. En syster till samma Böcklinar var gift med skräddare-Eskil i Olastorp, som 'under många år var sockenskräddare Broby och en av traktens roligaste kurrar, som var traktör vid alla bröllop. Lille-Hans mins jag som pojk. 'Han gick då alltid klädd i gammaldags dräkt med kort jacka och skinnbyxor. Han brukade ofta att köra ned, på slätten med humle. Därvid for han ända till Malmö och Ystad. Han var en torrolig gubbe om vilken man visste många roliga saker att berätta.
Tjuvar
Förr i världen var det gott om dåligt folk i Broby skog, och det hörde ingalunda till sällsyntheterna att man där sökte komma i besittning av andras ägodelar. Vid ett tillfälle då en av patron Littorins drängar kom från staden passade man på honom i närheten av Vilobokslien, för att om möjligt taga den betydande summa, som man var' övertygad om att han förde med sig, och som han ävenledes hade i en plånbok i västfickan. Man tog fast i hästarna samt skar sönder selarna under tanke på att drängen icke skulle undslippa. Men han gav sig dock icke. I stället piskade han till de snabbfotade hästarna så att stråtrövarna släppte taget och drängen kom lyckligt undan. Det märkliga var också att selarna hunno ligga kvar ända tills han kom i närheten av Nordanå, då de slutligen föllo av och djuren blevo lösa.
Tjuvar
Den beryktade mästertjuven Vinsell var en gång tilltalad vid tinget i Broby. "Du är ju en riktig stortjuv; du", sade domaren. "Nej, det är jag visst icke", sade Vinsell och frågade: "Vem har bevisat det?" — "Du har ju fått fyrtio par spö", menade domaren. "Inte för tjuveri" — "Vad dä för?" frågade domaren. 'Det var för tvegifte och det är skillnad på att älska två kvinnor eller stjäla'. Det fick domaren också medge, men tänkte i alla fall att han skulle bräcka Vinsell. 'Hur smakade ett sådant prygelstraff?" frågade han, därför vidare. "Jo, jag skulle ingenting hellre önska, än att häradshövdingen skulle få undergå en sådan pers, så behövde han inte fråga". Domaren blev stukad och Vinsell redde sig som vanligt jämväl från tjuverierna.
Troll
För många år sedan hade en bonde i Kattarp varit 'ridande i Broby efter barnmorska. Det var :lidet långt ut på natten innan de begåvo sig iväg uppåt landsvägen den milslånga vägen till bondens gård. Då de :kommo upp i närheten av Vileboksbackarna, där förr troll funnits, blev den häst, på vilken barnmorskan red, :helt plötsligt så tung, att han knappast orkade gå, långt mindre springa. Emellertid' lyckades man draga sig fram till Korsaslätt och där måste trollet ge sig av. Dessförinnan slet 'man emellertid kappan ,av den stackars barnmorskan, som var alldeles Vettskrämd, då hon äntligen anlände till gården.
Spöken
Mellan Broby prästgård och klockaregård har det alltid förekommit lorteri och dålighet. Som barn sågo vi ofta bloss där, och då vi skulle köra kreaturen till Klockaremarken varnade man oss alltid för att gå in i skogen. Men en gång gjorde min syster och jag detta. Det var en vacker söndagsmorgon, varför vi beslöto följa ån ett stycke utmed vägen. Komna i närheten av denna sågo vi i dalen en hel de l folk alldeles framför oss. Det var män och kvinnor. En del voro i skjortärmarna. Märkvärdigt nog var det ingen av dem vi kände. I detsamma började det ringa i kyrkklockorna. Samtidigt började de många främlingarna att svänga med armarna, alldeles i takt med dessa. Vi blevo skrämda av deras förfaringssätt och skulle skynda iväg mot hemmet. Men vi märkte samtidigt att vi blivit fullständigt förvillade och hade, vi icke krängt tröjorna avigt på oss skulle vi 'säkerligen havt svårt för att hitta hem. Så småningom gjorde vi detta. Efter hemkomsten talade min syster om vad vi sett, för mor. Men det skulle hon aldrig ha gjort, ty därav blev hon mycket häftigt sjuk och låg i flera dagar.
Spöken
För så där en hundra år sedan kommo tjuvar en natt till Denningarum för att stjäla. De vore åda svärtade i ansiktet så att ingen skulle kunna känna igen vilka de voro. Det var vid tillfället endast fruntimmer 'hemma. Nidingarna bundo dessa till händer och fötter och go sedan så mycket de kommo över. Ett helt lass körde de därifrån. Det dröjde en god stund frampå dagen innan de innevarande kunde komma upp. Då lyckades nämligen en piga med tänderna bita av snörena med vilka hon var bunden. Sedan löste hon de andra. Man trodde allmänt att det var av Ortens folk som begått denna stöld. Vid ett tillfälle, då det hölls auktion i en närbelägen by och en av tjuvarna där var närvarande, sade roparen till denne: "Du har icke lyckats tvätta av allt smetet ännu, som du fick vid Denningrum". Den på detta sätt utpekade teg och sväljde förtreten. Men ingen av dem Ilade någon välsignelse av det. stulna. Alla blevo utfattiga och för samtliga slutade det illa.
Spöken
Vid Torsebro spökade det ofta. Framförallt i närheten av krutbruket. Och det må man icke säga något om, då man vet, att den ena krutkvarnen efter den andra där sprungit i luften och människor på ett hastigt sätt gått i evigheten. En afton sutto ett par av pigorna hos disponenten utanför dennes bostad. Som de sutto där i samspråk Bingo tvenne officerare förbi dem. De klirrade med sporrarna och skramlade med sablarna. "Såg du dem?" frågade den ena. "Ja", blev svaret, "men tig, kära du!" Man visste att det var spöken, och något främmande hade icke anlänt till gården.