Institutet för språk och folkminnen (Isof) Över 50 000 autentiska uppteckningar från svensk allmoge

Folktro & Sägner

Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.

Dagens folkminne Norra Ny, Värmland 1935

Skogsväsen

Något annat namn än "skogsråa" hörde jag inte på henne som var i skogen. Hon hade "kvennfolks- skepnad". Hon var stor å lång å hade ett hår som hang vilt runt omkring henne. Det var inte hop- kammat. Så hade hon rompa alldeles som en häst. Moster hade sett "e skogsrå". Hon sprang ef- ter en gärdesgård. Men rätt som det var så hop- pade hon över gärdesgården å blev borta. Di trod- de, att när di fick se skogsråa, så var inte björ- nen långt borta, för hon var med å vaktade björnen. Hon kunde skapa sig till en hare. Det var en ner i Fastnäs som sköt på en hare, när han skulle gå fram å ta haren, så var det det en gammal inrutten trädstam. Hon kunde narra sig fram på det viset. Om en var / dum å slog sig till att akordera med henne, så kunde hon få makt med en. Bara att en höll sig på trampade vägar, så var det inte så farligt. Hon hade inte så stor makt där folk hade gått fram. Det gick inte att skjuta "skogsråa" om en inte hade sär- skild kula, som en trollkarl hade stöpt. Den skul- le stöpas av silver under tre torsdagskvällar. Om en gick vilse, så fick "skogsråa" skulden. Det var hon som förvillade. Det var inte annat än att läsa böner, om en skulle komma rätt igen. "Koltrollet" har jag inte hört talas om. "Skogsråa" var vid milorna. Hon hjälpte till å såg efter att det inte tog eld i milan. Då passade hon på att väcka den som kolade, om det var natt.

Berättare: A. Erikson (f. 1849) • Upptecknare: Ragnar Nilsson

Läs hela sägnen Isof Arkivpost

Alla teman · Skåne

Visar 12 av 496 uppteckningar ur Isofs arkiv Källa: Folke – Isof (CC-BY)

Gislövs, Skåne 1940

Original

Läkekonst

Pessepleda – den skulle de få, om de kom över där någon kas- tat vatten och inte spottat se'n. Det var ofta att de gamle spot- tade där de kastat sitt vatten. När man kom förbi där karlar brukade ställa sej och pessa, skulle man spotta, eljest fick man en pessepleda vid ögat. (Den kunde även kallas stolsteg.) Hundvaltra – man fick värk i kroppen om man inte spotta- de tre gånger i den, när man gick förbi. Likadant med en hästtumla. Spendelen var nerfallen. De lyfte upp den med en sked. Hjässen var nerfallen – det var förskräcklig huvudvärk. Då skulle man ta fatt i en hårlock och rycka upp den; mång- a gånger lossnade den. Det skulle smälla till, när hjässan gick upp. Det var bäst att man anlitade en person, som var lite mera erfaren. / Jag har inte hört att någon fått en orm i sej, men det var ett barn, som satt i en potatishög och fick en ödla i sej. Den lockade de upp med nymjölk. Tandvärk – ta en pinne och spetsa och sticka in under tänderna och få blod och sedan sätta in pinnen i ett träd av vad slag som helst. Då gick tandvärken av människan och på trädet. Revorm fick jag på lillefingern, och den kröp uppför till handen. Jag tvättade bort den med smörlake. Andra skrev om- kring den med bläck både avigt och rätt. Har aldrig hört talas om halshuggna får. Jag vet de som botade den fallande sjukan naturligt. Den berodde på att modern hade blivit rädd för något. Första gång- en modern såg att barnet fick ett anfall skulle hon tiga stilla och klä av barnet och riva sönder linnet i kors på bröstet eller bita sönder det och ta av det bakifrån och lägga det på något som inte brann och sätta eld på det. Sen tog hon aska av linnet på nio ställen och gav barnet askan i vat- ten medan anfallet varade. Blev barnet behandlat så, var det säkert att det inte fick igen sjukdomen. / Gulsjuka – de fångade en liten råtta och stekte och gav den sjuka. (Ej hört att man botat med nio sorters gult.) Bölder, piggar – de kunde bli stora som en knytnäve. De skulle ta var av dem på en näsduk och lägga vackert ihop dem på en korsväg – den som fick se den och tog upp den, fick bölderna, och den som hade fått bölder på så sätt blev säl- lan av med dem utan att han gjorde på samma sätt. Min mor tog upp ett nytt tygstycke, som hon hittade på vägen. Både hon och min far fick bölder, och de led så mycket. Nå- gon sa' till dem, att de skulle göra så (som ovan beskrivits), men mor ville det inte, för hon unde ingen människa så mycket ont, som hon själv hade lidit. Till slut måste hon göra det likväl, och de blev av med bölderna båda – det var var av både mor och far på tyget, som mor la på korsvägen. Senknuta (har ej hört benämningar som trôd eller trôt) smor- de de med isterflott. Gamla kunniga gnov bort dem. Örnsting – då skulle man ha gul mandelolja på en bom- ullstuss i örat. Näsblod hade min mor så mycket. Så blev hon lärd att / dricka tre glas utspädd ättika, och hon blev av med sin näs- blod för alltid på så sätt. – En del hällde kallt vatten över hjässan på den som blödde. Skärsår – en del lade snus i dem. Renligare var om de tog rökat fläsk och lade en tunn skiva över såret, då stannade blodet. Andra tog spindelväv och lade på. Kramp – de knöt krampeknutar på ett band och band om där krampen satt. Det har jag knutit sådana knutar. Nässelskål (ej ####). Om de kastade sitt vatten på de arga näss- lorna, fick de nässelskål. Då skulle de tvätta sig med ny- mjölk och slå mjölken där nässlorna växte, så gick det to- talt bort. På sommarn var det lätt att akta sej, men om vintern, när det var snö, såg man ju inte alltid var det fanns nässlor. Hundbett – man skulle ta blod och ull av hunden och lägga i såret – det skulle vara samme hund, som bitit. Jag vet en arg bandhund, som bet en liten pojk så illa i ena benet. Inte ens husets folk vågade gå intill den hunden, men en man tog en prägel och höll hunden med den, medan en an- / nan tog blod och hår av den. Pojken blev snart bra. Öronvärk – jag har haft silkelappar bak öronen för det. De fastnade. Hård i magen – då skulle man svälja ner jäst. Ränneskita – äta torkade blåbär eller hårdkokta ägg. Skabb, klåe – tvätta med urin, så blir man fri från det. Sängvätare – var det en pojke, som inte kunde ligga torr, skul- le han pinka i en grav, som var grävd för en kvinna – det skulle vara motsatt kön. Förr hade skomakare vanligen skabb. De gick från ställe till ställe och arbetade och då smittade de folk, så hela familjen fick skabb. Urinstämma – de kokade persiljerötter och drack. Det är det bästa medlet. Bleksot hade flickor – att gifta sig var det bästa medlet mot det. En del tog in järnfilspån i sirap. Månadsblod – de var rädda att det skulle komma i rinnande vatten – då kunde de få värk i kroppen, eller de blev av med sin rening helt och hållet. De brukade lägga eld i sådant vatten, / som de tvättat underkläder i, när de haft sin rening, innan de slog ut det. Hosta – de kokte dricka med sirap i och drack. Bråck – min far hade bråck på båda sidor – bråckband hjälpte, så det gick bort. Det hade kommit av att han tagit i för fort, när han mejade styv klöver. Snuva – man skall andas på kamfert. Eller sätta eld på en linnelapp och andas in röken. För vissa sjukdomar, som de kommit ut för i vädret, bru- kade de stöpa bly – var en människa skuld till sjukdomen, bildade sig flera slags figurer, men var den kommen av sig själv, blev blyet en klump. En kvinna hade botat fallandesjukan på en karl. Hon hade sagt honom, att han inte skulle titta i hennes grav, för gjorde han det, skulle han få igen sjukdomen, men han tittade li- kaväl i hennes grav, och han fick sjukdomen igen och blev aldrig av med den. Ormbett – de brukade binda kärl om och dricka sprit som mot- gift. Ormskinn ha de tagit vara på, och de som har haft kramp / har bundit det om benet där krampen satt. Frossa eller kålla, det var vilket som (helst). Jag vet inte, hur det kom. Min far köpte en frossats på apoteket som han drack ur på en gång och blev bättre. Varandaskålla och var tredjedagskålla; den sistnämnda var värst – den skakade dem så förskräckligt; de fick sån förskräcklig feber. Det var bäst att vara i rörelse, när man hade dem. Värme hjälpte inte. Rödsot har varit i mina barnaår – det var vissa döden. En fiskhandlare kom in på ett ställe och frågade, om de ville köpa fisk. De hade rödsot på det stället, och han blev smittad. Han blev liggande strax han var hemkommen och dog åtta dagar därefter Då kom ett par tiggegubbar, och de fick tvätta honom och svepa honom och lägga honom i kistan och sätta ut den – den fick inte stå inne. Sedan rökades huset med tjära. Den gubben hade en dotter, och hon hade ett litet barn, men ingen av dem blev smittad. Blodiglar la' de på tänderna för tandvärk. De sög ut den onde blon. La' man salt på dem, gav de opp det de hade. Min moster hade en mosse med en håla i, och i den fanns / iglar. När hon tvättade, fångade hon iglar på en trase med lut i. Ibland när det var angeläget kunde hon sätta sig på kanten och doppa ner sina bara ben i vattnet, så kom ig- lar och sög sej fast. Hon sålde många iglar. Hon hade en glas- flaska med iglar i. Hon bodde i Mellanköpinge och hette Boel – hennes man hette Kristoffer Persson. Min man hade så mycket vårtor. Det var en som lärde honom att han skulle gå till kyrkogården tigande en natt när det ås- kade och blixtrade alldeles förskräckligt och ta regnvatten, som samlat sig i bokstäverna på en flat gravsten och tvät- ta händerna med det. Det kändes kusligt att gå, men han gjor- de det, för han led så av sina vårtor, och de gick bort; det var som om de fallit bort. Det var ett bra hemråd. De tog en liten klut och torkade med den över sina vårtor och liktornar och la' den till ett lik i kistan och sa: "Detta här ska' du taga med dej." På samma sätt när de hade ek- sem och utslag – de strök över det dåliga stället tre gånger Om någon slagit en människa ihjäl, skulle han kunna bo- ta skäver (engelska sjukan). Barnet skulle dricka vatten ur / hans hand. – Men det hjälpte inte så snart. De trodde att barnet fick skäver av att modern måttat till nya kläder, me- dan hon var havande. Det var nio slags skäver, och det fanns ett medel, som hjälpte för alla nio slagen. Jag vet en kvinna, som försökte det. En morgon innan solen gått upp gick hon ner till sjön (Östersjön) och tog nio gånger vatten i handen och slog det i en kopp. Sedan gick hon hem med vattnet. Först gav hon sin pojke tre matskedar av vattnet, men han kräktes upp det; för det var saltvatten. Då gav hon honom i stället tre téskedar, och det fick han behålla. Det vatten, som sedan var kvar, slog hon på köksgolvet, så det inte skulle komma ut i luften. Hon gjorde detsamma tre morgnar, och det gick bra. Sedan klippte hon naglarna på pojkens fingrar och tår, och det skulle göras i kors: först högra handen, sedan vänstra foten, så vänstra handen och högra foten. Se- dan gav hon det hon skurit av på en smörgås till en hyn- da – det var grannens hynda, som var ute den natten. Var det en flicka, som var sjuk, skulle man ge naglarna på en / smörgås till en hund – det skulle vara motsatt kön: Den hyn- dan började strax att tvina bort, och så blev hon överkörd av en körare och dödad. – Pojken blev bättre, men det skulle gå av lika lång tid som det gick på. Det skulle gå lika bra att ta vatten i en rinnande bäck. Men det skulle tas på ny, på nä och på ny. De kunde råka ut för "ellen" (älven – näcken). Det var ett vadställe över ån hemma i Gislöv, innan de byggde bron över, och där fick många den sjukdomen. Då skulle de gå till nio ställen och tigga ärvt silver. Var det en karl, som var sjuk, skulle man gå till nio ställen, där hustrun först fått en flicka (el v. v.). Man skulle säga: "Jag kommer och ber om en sak, som I inte får neka mej, lite ärvt silver." Då skavde de litet på en silverpeng eller silversked, och det tog man vara på. När man hade fått sådant silver på nio ställen, gick man till en guldsmed med det, och så blandade han i mera silver och slog ut en silverplatta av det och den kallades ett ellekors, och det korset skulle sys inne i en tät lapp, och se'n skulle den som gått ikring / och tiggt silvret, binda det om halsen på den sjuke. – Det var många svårigheter, när man var ute och tiggde ihop det silvret: något ont följde henne, och rätt som hon gick, kun- de det ta fatt i kjolen på henne och dra henne tillbaka. Mor- mor gick och tiggde till många ellekors. Man måste knyta fast ellekorset så fast, för blir den sjuke av med det, så blir han sjukare än han var förut. Många blev bra. Man kun- de låna bort ellekors till andra. Näsblod – de slog kallt vatten över hjässan på den som blödde. Senknuta – gamla kunniga smorde den med isterflott och gnov bort den. Onda bettet taltes aldrig om i Skåne. Det var etter, de fick i något finger; då bröt det ben ut ur fingret – en eller flera leder bröt ut. Det var merendels karlar, som fick det, men de visste inte, hur de fick det. – Det var aldrig tal om blodförgiftning då. Så fort de hade något ont i magen, tog de in malörts- brännvin – man satte malörtsstjälkarna i brännvin och lät det träcka; se'n klarade de det och drack. Annars köpte de bes- ka droppar och tog in. Vi hade alltid malört. / Hicka – det var någon, som talade om en. Man skulle dricka ur ett glas tre gånger och titta under botten på glaset varje gång. Har aldrig hört att heshet skulle bero på att räven eller haren sett en. Kikhosta berodde på smitta och förkylning. Min son Daniel fick det, när han var tre månader. Det berodde på en liten tös, som kommit in och stått över honom i vaggan och hos- tat. Han hade kikhosta, tills han var över år, och han blev så nedsatt. De sa att det skulle vara så bra om man kunde få mjölk efter en märr som fölat och ge barnet den att dricka ur kyrkenyckeln. Men jag kunde inte komma åt var- ken det ena eller det andra. Kisteknaggar – om modern hade suttit och ätit på en kista när hon var havande, fick barnet sådana små utslag. Då skul- le hon lägga barnet naket i kistan och stänga locket och sätta sig på kistan och äta upp tre bitar bröd och för var bit, hon åt, skulle hon öppna och titta ett tag på barnet.

Berättare: Fru Hanna Jönsson (f. 1859)