Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar
Vid Krontorp i Visnum restes majstång var midsommar. En stor stång kläddes med löv ända opp, så var det en tvärarm opptill, o på denna hängde kransar.
Snåla bönder.
Den ena bonden baklagar sig över tjänarnas glupskhet för sin granne. Middagen utgöres av ärtor och fläsk. "Di skär au ditte grönsaltade fläsk, så de gnistrer for yenen. Di jider ente ede disse goe, rare ärter, som du vidd ad vår moor alltid jorr." – Soppa koktes för en hel vecka åt gången, varför folket miste ap- titen. Den surnade och soppan blev utsatt åt hunden. Gammelfar i gården fick se, att hun- den fått ärstsoppan. Upprörd gick han fram och tog soppan från hunden. "Ärterna lar si ja min gonn gott ede", sa han. –
Årsgång
De hade den seden om julen att de skulle gå ader- gång. De skulle gå avigt kring kyrkan, det var därför de kallade det adergång. De skulle gå till sju kyrkor mel- lan 1 och 3 på natten och blåsa i nyckelhålet. Sen skul- le de kunna se, hur de skulle få det under hela året, om de skulle bli rikare eller fattigare, få vetskap om skörden och om de skul- le leva eller dö. Jag vet inte att den som gick skulle bära något. Men de skulle möta glockson, som var som ett svin som de kunde möta på kvällen, kom du till att springa mellan bena på dem, klöv den dom. Detta är gamla historier, för det var inte mera i bruk, då jag var barn. Min far talte om det. Han var född 1829.
En bondefamilj 1903.
Bondens bror var dräng på stället. Dess- utom fanns en halvvuxen pojke och tvenne flickor, som tjänare på gården. Bondens bror hette Ernst. Han var enarmad sen födseln. Det oaktat redde han sig bra med sysslorna. Men eftersom han var bror med husbonden på stället, tog han sig många friheter, både när det gällde arbetet på gården och uppförandet mot familj och husfolk. Ehuru han hette Ernst, var han allt annat än allvarlig. Hans hobby var att berätta oanständiga historier både vid bordet och under arbetet. Förut hade hans ansträngningar att roa sin publik uppskattats och belönats med skrattsalvor. Men hur skulle han bära sig åt med / dessa flickor, som satt med orörliga ansikten, när han drog sina mest uppskattade vitsar. Den ena flickan Gertrud var 16 år. Hon hade redan ett helt år pinats av de snuskiga hi- storierna. Den andra var 20 år och nykom- men. Hon hette Emma Lundgren. Gertrud hade under året lärt sig att låtsa som ingenting, när Ernst drog sina bitar. Nu var hon glad, att ha fått en så klok och präktig kamrat. Men Ernst kände sig o- säker. Han visste inte hur han skulle för- hålla sig. Troligen led han av sitt lyte och ville göra sig märkvärdig på något sätt. Han tyckte om att skryta med sina framgångar hos det andra könet samt stolt- sera med gårdens hästar. Men ingenting av allt detta slog an på de två. I familjen fanns två barn, den femåriga Gunhild och den treårige Artur. Artur var mycket söt men något pjåkig. / Flickan var brådmogen och lyssnade gärna till farbroderns historier. Hon försökte citera honom, när hon redogjorde för hur duktigt det och det stoet var till att få föl. Flickan var otroligt duktig i praktiska ting. Så liten hon var hjälpte hon sin mor vid slakten. När tarmarna skulle vändas och rengöras, fick hon hålla ”fjällstern” som det kallades. Det är mycket svårt att hålla, när tarmarna ska vändas med insidan ut. Hela tyngden av tarmens längd vilar då på tummen och pekfingret. Man får kramp i fingrarna och kväljningar av den elaka lukten. Men Gunhild kunde hjälpa sin mamma därvid. Även i många andra ting var hon skicklig. Ändå brukade modern skynda på henne med orden: ”Bara raska di, Gunhild! Bara raska di!” Tjänsteflickorna, som hörde det, tänkte: ”Det är väl vi som ska raska oss.” Denna frun var aldrig ovänlig mot tjänarna, och det skulle aldrig falla henne in att ’tragga’ på dem. / Gunhild var också musikalisk liksom båda föräld- rarna. Flickan kunde så liten hon var spela flera sånger på pianot. Modern spelade efter noter och fadern efter gehör, när han någon gång spelade förstås. Det blev allt mera sällan. Hans största intresse var mat, umgänge och sprit samt sömn. De kvällar han inte var på kalas, gick han till sängs kl. 19,30. Och om morgonen steg han upp 7,30. När han skulle bort på kalas, åt han inte något dagen innan för att kunna äta som tills mera på kalaset. Hans dotter försökte likna honom däri. När han lagt sig på kvällen, började han om en stund kalla på sin fru: ”Hulda, jag vill ha saft.” Så fick han då en flaska saft och låg och läste tidningen emellan- åt som han drack saft. Sen han väl börjat, drack han saft varje kväll, tills jämt hälf- ten av husets förråd var utdrucket. Sen tyckte han väl, att något skulle vara kvar till hushållet. / Men så började frukten mogna. Då hette det varje kväll: ”Hulda, gå efter äpple till mig!” Aldrig passade han opp sig själv och tog saft eller äpple med sig. Nej, det skulle alltid hust- run hämta, sen han gått till sängs. Men snål som både han och hustrun var, unnade de inte barnen saft eller äpplen. Frun gick så tyst och försiktigt i dörren till salen, där hon förvarade frukten. Men barnen hörde det ändå och började ropa: ”A mor, ge oss också ett äpple!” Fadern ropade som svar: ”Jag ska randa ran på er, om ni inte är tysta!” De tystnade strax, ty de hade en kolossal respekt för fadern. Aldrig så litet han yttrade en önskan till den femåriga dottern, gick hon ögonblickligen åstad för att uträtta, vad han begärt. Om hustrun var rädd för sin man, och därför inte vågade ge barnen frukt eller saft? Eller hon själv ej heller un- nade dem, är svårt att veta. Äpplena, / som ej gick åt vid mannens kvällsmål, kunde förstås säljas i stan och inbringa pengar. Och pengar var mycket eftertraktade av fa- miljen. Frun till och med skar av callorna, hon hade i fönstret och sålde i stan. Familjen levde nästan helt och hållet av jordens pro- dukter. Det enda som inköptes var: kaffe, socker, gryn, salt och kryddor. Bonden skröt för sina umgängesvänner, att det året man inte kunde spara två tusen kronor och sätta in i banken, hade varit ett dåligt år. Maten som bjöds var inte vidare omväxlande. Men den var aldrig dålig eller skämd. Sill och potatis och flottmat är dagens första mål bland alla bönder på slätten. Men här vankades ingen grädde till sås som på de bästa ställena, där flottet är ersatt av smör. Men grädden kunde ju kärnas, därför var det bäst att spara på den. Dess mer smör kunde man sälja i stan. Middagen bestod / av grönsaltat fläsk och potatis eller ärtor och bönor, som också växte på gården. Till efterrätt vankades alltid gröt risgröt manna – eller grifta gröt med mjölk. Aldrig nånsin serverades saft- sås eller saftsoppa. Den saft som återstod, se- dan bonden fått sitt, skulle vara att bjuda främmande eller vid sjukdomstillfälle i fa- miljen. Till ’merafton’ vid femtiden fick tjänarna var sin bredda flottmat, som om söndagarna utbyttes mot en smörgås. På kvällen bjöds bröd och mjölk, ingenting till eller på brödet. – Gunhild var brådmogen. Men den treårige brodern Artur var en van- lig unge. Farbrodern Ernst gjorde stort nummer av flickan, därför att hon var så duktig. Men den mera veke och käns- lige gossen gav han öknamnet Pjövs. Detta lärde sig också flickan snart att använda, när hon talade till brodern. Artur, som var en söt gosse, hade en liten mun. / Hans lilla mun fann farbrorn bara löjlig och gjorde öppet narr av den. En middag när de satt vid bordet och åt potatismos, och Ernst såg hur sakta det gick för Artur sa han: ”Vänta litet, jag ska hjälpa dig! Det förslår ju ingenting att stoppa gröt i den lilla munnen. Huvudsaken är ju att det kommer in i huvudet!” Och innan de visste ordet av, hade Ernst klent potatis- mos i båda öronen på barnet. Men då blev modern ond. Men systern Gunhild skrattade. Någon gång hände det att de fingo lingon och mjölk till efterrätt. Men den serverades så här. I ett stort fat mjölk rördes en struken matsked lingon. Mjölken blev härav blåfärgad. Det var inte många lingon, som föll på vars och ens lott. Ännu mindre blev det när Gunhild fick brått att med sin sked uppfånga så många som möjligt, innan de andra började måltiden. – Varje morgon sen bonden / och hans hustru slagit sig ned vid bordet för att äta för sig själva, blev hustrun oroad av mannen. Aldrig kunde han nöja sig med vad hon serverat. Alltid längtade han efter något annat. ”Jag tycker det skulle vara gott med löksill.” Strax steg hustrun opp från bordet, skyndade ned i källaren efter sill. Den hann ju inte bli urvattnad, men det fick gå ändå. En annan gång hette det: ”Det skulle vara gott med ett ägg.” Den lydiga hustrun sprang strax ut och kokte ett ägg i tjänarnas välling. Den var ju het, så mannen slapp vänta så länge. Det underliga var att hustrun ej serverat ägg eller sill, när hon visste att hennes man ville ha det. En storätare var denne bonde. Därför var han också redan tjock som en tunna, trots att han endast var 27 - 28 år. Men hans hustru, som fick springa så mycket, hon var mycket smärt och en ovan- ligt vacker kvinna. Hon hade vuxit upp i ett religiöst hem. Det liv hon nu fick leva, stämde nog illa med hennes läggning. Hände det någon / gång, att mannen och svågern voro borta, och hon hade en ostörd stund, satte hon sig att läsa i bibeln. När de båda andra var hemma, var det bara tal om arbete för hennes del. Dagligdags nöd- gades hon höra oanständigt tal och svordomar. Hennes liv var nog ganska tragiskt. Två barn hade hon i livet. Ett hade hon mistat. Och när hon fått det fjärde, och det svåra väl var över, satte mannen sig att väsnas och leva med de två större barnen, så att barnmorskan flera gånger kom i dörren och bad mannen betänka, att hustrun behövde ro. Men det brydde han sig inte om. Han fortsatte att leka högljutt med barnen. Annars såg han dem knappt utan när han ville sända flickan ett ärende. – Tre systrar hade gift sig med tre bröder. Men det var bara denna systern, som var sin mans tjänarinna. De andra två systrarna tog männen till hjälp vid skötseln av barnen och annat i hemmet.
Storätaren.
I Skegrie fanns år 1903 en bonde som var mycket glad i mat. När han blev allt för fet, tog doktorn hand om honom och sörjde för att han fick lagom motion och lagom mat, och blev människa igen. Men doktorn hade inte stor glädje av sitt arbete, ty så snart patienten kom hem till sin gård och ingen övervakade honom, tog han skadan igen genom att äta dess värre då. Eftersom han hade en stor gård och pengar på ban- ken att betala tjänstefolk med, tving- ades han ej att själv lägga hand vid skötseln därav och på så sätt / motverka sin fetma. Det var inte bara mat denne bonde tyckte om. Han älskade också drycker. När han och hans kum- paner fått för mycket till bästa, skrå- lade de gärna följande slagdänga: "Söner ifrån Trelleborg, Per Nicklasson, Per Davidsson den puckelryggade varelsen". Den sjöngs med melodien till Björne- borgarnas marsch. Storätaren hade en hustru och en dotter. Dottern var ännu barn. Hans hustru var en liten klen människa, så förtryckt att hon knappt vågade stå på sig, ens mot sin framfusiga jungfru. - Bonden fortsatte sitt livsfarliga levnadssätt oaktat dok- torns föreställningar. Resultatet blev att han insjuknade och måste hämta läkaren. En dag "smorde han kråset" och doktorn måste hämtas. "Vad har Ni nu ätet igen?" frågade denne. / När anfallet var över, stönade den sjuke till svar; "Å, jag har bara ätit en liten fågel". "Vad var det för en fågel?" frågade doktorn strängt. "Å' det var bara en gås," kom svaret från bonden. Till trots sitt enorma fråsseri dog han ej denna gången. Men resultatet av ett så hälsovåd- ligt levnadssätt lät inte väntas på sig. Snart satt hustrun och flickan ensamma på gården. Storätaren hade ätit sig ut ur detta livet. / I samma socken, som storätaren bodde, hade de en myndig prost. Han hade den egen- heten, att när helst någon gav tillkänna en avvikande mening mot prosten, blev denne någon avbruten med ett barskt: "Du tiger!" Det var inte lätt att hävda sig, sedan man blivit så avsnäst. Den myndiga prosten hade nu gift sig med lärarinnan i socknen. Nu höll de nygifta på att ordna sin våning. När de skulle fästa ljuskronan i taket sa hustrun, "Den blir inte hängande. Den faller ner" Men hon blev strax av- bruten med ett barskt: "Du tiger, Selma!" På natten hördes en skräll. Ljuskronan föll ner och splittrades. "Vad var det jag sa," utbrast hustrun. "Och den som var så dyr!" Längre kom hon inte. / "Du tiger, Selma!" ljöd prostens komandoton. Och detta blev sedan det motto, han kunde sätta över sitt äktenskap: "Du tiger, Selma!" När prosten var med på något kalas, vågade inte gubbarna supa så mycket, som de hade lust till. Därför väntade de gärna med skålandet, tills prosten tagit farväl. Men en gång dröjde han längre än vanligt, och 'mannarna' kunde inte få sina efterlängtade snapsar. Då var där en karl, som var känd för sitt överdrivna gestikulerande. Han vände sig mot prosten och sa: "Jag tycker, prosten kunde ta och gå med sig, så att vi kunde få oss en sup!" Detta tal ledsagade han med uttrycksfulla rörelser och minspel. Men om prosten även denna gång avbröt med ett "Du tiger!" Det förmäler inte historien.
När jag var ung
När jag var ung och yrke skulle välja, då sade mor: "Min son, må bliva präst." Då tänkte jag precis som nu, att knekt var bäst. Min far var mot mig faseligen sträng. Han ville ha mig ut som dräng Men därtill var jag inte klippt och skuren, ty jag var fodder klen utav naturen. Fader min, han satte mig i lära binda böcker föll ej i min håg Döden kom jag faseligen nära, Hade fastnat i ett klistertråg.
Ordspråk, ordstäv och talesätt.
"En karl står vid sitt ord och tiggaren vid sin påse". (Ett uttryck för det allra djupaste förakt för den som inte håller ord). "Främmad mat smakar bäst". "Dä gör ingenting ja´ ä´ le´, di talar ändå väl om mig när jag´ blir död". (Det var ett talesätt av min mormors syster, Elsa Olsdotter, f. 1801, d. 1882. När jag började min skolgång i Malmö sjutton år senare, fick jag där höra, att hon en gång tvingats att bjuda "sladderöl", ett bättre kalas för dem hon hade förnärmat, när hon hade varit för skarp i mun). "Di fattie talar aldrig om annat än föda å daglön", sa Elsa Olsdotter, "å di rike talar bara om va´ di ärver å va´ di förvärvar". "När krubban ä´ tom, bits hästarna". "Den som går varda´ grann, får gå om söndan som han kan". "Han ble´ som om di hade slaget han på munnen me´ en lort". ( --- när en person blev överraskad och svarslös och skamsen). / "Den illa gör han far", sa´ Knös om den som hade stulit gåsen. (Knös var en gammal tiggare, som gick omkring hos bönderna på Söderslätt till slutet på 1880-talet, och drog sig fram med att spela enfaldig. Han blev en gång oskyldigt misstänkt för att ha stulit en gås, men sade endast helt lugnt: "Den illa gör han far". "Att knäppa till en sup" brukaed sägas om att börja fel, då man skulle knäppa en rad knappar, så att den sista knappen blev utan knapphål, el- ler knapphålet utan knapp. Jag har aldrig hört hur uttrycket uppkommit, eller dess närmare innebörd, men i Mölndal har jag hört att man brukade säga likadant i Västergötland. "Att vara i dimman" brukade ofta sägas om en person som var så berusad, att han såg lika dåligt som i en tjock dimma. "Sätt en småländing på en klippa i havet så reder han sig", fick man så ofta höra i Skåne. "Och sätt en västgöte bredvid, så lurar han honom", sa´ Paul U. Bergström i Stockholm en gång då jag fällde yttrandet. Det var i Nynäshamn år 1915, då jag tjänstgjorde som villastadsingeniör hos Nynäs-bolagen. Till historien hör, att Direktör Bergström var själv väst- göte. / "Att få ti bäste" var ett vanligt uttryck för att bli trakterad, när man kom till en främmad gård eller annat ställe i något ärende, och fick någon traktering. Exempel på Knös´ talesätt, när han ville roa bönderna för att "få li- te ti bäste": "Så va´ ja´ på ett stället i Mellan Grevie, där hade ja´ lappatäcke på mi, liasom di andra ögen". (där hade jag lappatäcke på mig likasom de andra hästarna). - "Å så va´ ja´ på ett ställe i Östra Grvie, där fick ja´ en romjöj (kaffe med rom i), den han hidde Ola Jin- sen". ( --- han hette Ola Jönsson). "Ja´ ä ente så gammal som ja´ ser räli ud ti". (Jag är inte så gammal som ful). Det var ett vanligt uttryck bland fruntimmer, som kände sig stötta, när någon till dem använde tilltalsordet I.
Djurs språk
Hur tjänstedrängarna sade det lät, när de fick höra tuppen: Kú ----ken ä rö --d! Hur mor sade det lät, när hönorna hade värpt: Ja gjore (värpte) i går, ja gjore i da, å ändå går ja bá ---rfott, bá ---rfott. Hur pigorna sade det lät, när fåren kom ut på våren; i kylan; lammet, med späd röst:-Ja vill gå him; tackan, med lite grövre röst: - Ja vill gå mää; baggen, med basröst: - Nähä! Ble där du ää!
Föremåls språk.
Vällingklockan (På Haglösa Kungsgård) Kum slunken, kum lunken, kum him å få mad! Ta biden, släpp skiden å ed å var glad! Eller: ta kniven, lägg skeen å ed å var glad. På svenska: Kom hungrig, kom lunkande hem och få mat! Tag biten, släpp sk - n och ät och var glad! Eller: Tag kniven, lägg skeden och ät och var glad!
Gåta.
Skånska: Tirrelirrelittan lå på taged, tirrelirrelittan trilla ner, tirrelirrelittan slo ihjäl si, tirrelirrelittan fings ej mer, tirrelirrelittan ingen man i ditta lann, som tirrelirrelittan lava kan. Ejjed. Svenska: tirrelirrelittan låg på taket, tirrelirrelittan trillade ner, tirrelirrelittan slog ihjäl sig, tirrelirrelittan finns ej mer, tirrelirrelittan ingen man i detta land, som tirrelirrelittan laga kan. Ägget.
Skogsväsen
Mina gamla förfäder talade om skogsmannen och skogsnuva. Mor hade sett henne. Hon var klädd i fina kläder som en riktig slottsfrö- ken. Framtill var hon så fin och så vac- ker men baktill var hon som ett urholkat baktråg. Hon hade tvättat kläder. De var så rena och vita. Hon hade hängt upp dem i buskarna till tork. Jag hörde många gamla gubbar tala om skogsnuva. Di var inte trak- terade att träffa henne. Hon ville komma i slang med dem och förvilla dem.
Gastar
Gastarna kommer från de döda. Det är dö- da människor, som går igen och spökar. När man gick ute, så kunde man bli gastakrammad. Då blev man tvärt sjuk och måste gå till sängs. Hedningar, som inte var döpta, blev gastar och sådana som levde som hedningar och inte läste ett Guds ord eller frågade efter Gud. Det var en sådan gast i S:t Olof. Gamla gubbar talade om det, när jag var barn. Det var ett barn. Det skrek om nätterna. Men ingen hade kunnat komma i närheten av det. Det skrek vissa nätter.
Läsning över revorm
Med en trästicka körde man i ring om det sjuka stället och läste: ”Här finns ingen ’ringorm’ elva i sin ånger. Ifrån elva står tio. Ifrån tio står nio. Ifrån nio står åtta, ifrån åtta står sju. Ifrån sju står sex, ifrån sex står fem. Ifrån fem står fyra, ifrån fyra står tre, ifrån tre står två, ifrån två står ett, ifrån ett står ingen.” Detta lästes tio gånger, sen brändes stickan och då borde också revormen ge sig i väg så småningom.