Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
En käring gick inåt skogen. Vid Vale hängde ett rep på en gren. "Åh, dä va änna vårt tåg!" sa' hon och skulle ta't, men fick'et inte. Hon blev förvillad och hittade inte hem förrän det var mörkt. Det var la skogsrå! Åska' slog efter vånt. Stina vet ej mer om skogsrå.
Skatter
I Åsenhöga socken i Småland, finns ett berg som heter Luveberget, inte långt från Kyrka och Prästgård. Här i […] berg är en stor skatt nergrävd som förvaras i en kista. Två gånger, berättar sägnen, har ma försökt att taga upp den. Men ingen fick under arbetet härmed yttra ett ord. Båda gångerna hade man kistan nära på uppe. Men den ena gången fick skattgrävarna se prästgården brinna, och skrek till, och då brast repet. (Någon prästgård brann inte i verkligheten.) Ena gången fick de se en kärra som kom och drog ett hästlass, då sade en: "kan du draga det", då brast repet och sedan är det ingen som gjort om försöket.
Vattenväsen
Hon hade ett grant slott på sjöbotten. Har ej hört att hon hade kreatur. Hon rådde om fisken, och sådana fiskare, som höll sig väl med henne och hävde pengar i vattnet till henne, fick mycket fisk.
Föräldra & fästmömördaren Ebbe Skammelsson
Bilden av vägvisaren är en kuriositet i sitt slag, vars like ej kan upptäckas vid varje vägskäl. Den står cirka 2 km. öster om södra Unnaryds kyrka vid vägen till Odensjö i Kronobergs län, som synes. Den har väglett och "tillrättavisat" tusenden i de 165 år den stått på sin plats. Den utgöres av ett enda stenblock, omkring 2 decimeter tjockt och cirka dubbel manshöjd. Den har emellertid råkat ut för någon "missfirmelse", varvid själva huvudpartiet avslagits. Huru detta skett känner man icke, om det skett vid blockets resning eller om det är frost eller okynne. Till venster visar den vägen till den i gamla tider stora gården Tiraholm, vid sjön Bolmens vestra strand. Därmed hava vi kommit in på sagomark. På Tiraholms gård har nämligen, berättar sagan, fordom utspelats ett blodigt drama, vars förlopp skulle hava varit följande. Ebbe Skammelsson kom från Skottland och gjorde sig genom ridderliga mandat namnkunnig i Sverige. Han vistades en tid på Tiraholm och förlovade sig med en där boende kvinna, Manfrid, av förnäm släkt. Ännu ung, ville han före brölloppet vinna mera av ära och ryktbarhet genom nya bragder i främmande land och betingade sig därför med sin trolovades samtycke en tid av sju år. Manfrids fader dog kort efter Ebbes bortresa. Tiden gick utan att några underrättelser från fästmannen avhördes. Snart hade de sju åren gått till ända, då Manfrids moder föranstaltade hennes förlovning med en nyförvärvad tillbedjare. I tron att Ebbe var död firades brölloppet samma dag, som denne, enligt avtalet skulle hava återinfunnit sig på Tiraholm. Gästabudet var redan i full gång, och fäststämningen och glammet stod högt i taket, då en guldsmidd ryttare sprängde in på gården. Brudens moder kände igen Ebbe, skyndade honom till mötes och underrättade honom om att han kom för sent: Manfred satt redan i brudstol. Förgrymmad häröver drog ryttaren sitt svärd och högg huvudet av sin tilltänkta svärmor, varefter han rusade in i bröllopsalen och lät med samma svärd samma fruktansvärda hämd övergå bruden och brudgummen, varpå han åter kastade sig upp på sin gångare och red bort. Snart greps han emellertid av en så djup ånger att han ej kunde finna ro, förrän han hos påven i Rom köpt förlåtelse för sin synd. Dock kunde ej ens avlatsbrevet helt nedtysta hans samvete. Han återvände därför till hemorten, bekände för domaren sitt brott och dömdes att, insmidd i sju lispund järn, vistas 24 timmar på var och en av Bolmens 365 öar. Till flyttning dem emellan erhöll han en liten farkost till sitt förfogande. Vid strafftidens (=årets) slut landsteg han i Angelstad, Sunnerbo, gick upp till byn och vilade över natten på en höskulle i Jacobsgården. Emellertid hade en visa diktats om honom och en spåkvinna låtit honom veta, att då han fick höra denna visa sjungas, bojorna skulle falla av honom och han själv dö. Om morgonen kom en gårdspiga i ladugården för att mjölka. Hon började sjunga visan. När hon sjungit till slut, ropade Ebbe: "Somt är sant, men somt är falskt". Förskräckt sprang pigan ut och berättade händelsen för folket. Ebbe trädde ut ur ladugården och omtalade vem han var samt bad de församlade följa med sig upp till den straxt invid belägna kyrkogården. Det skedde. Utanför kyrkogårdsmuren låg en stor flat sten. Ebbe steg upp på den och ropade, riktade blicken mot himmelen "Är jag värdig att få vila i kristen jord, så ske det". I det samma avföllo bojorna och Ebbe dog. Han jordades utanför muren mitt under vägen som ledde in genom kyrkogårdsporten, på det alla, som gingo fram här, skulle trampa på graven till förakt för den döde, till skräck och varnagel för de efterlevande. Följande natt föll emellertid muren ned mitt för graven. den iståndsattes, men rasade ånyo. I tron att detta järtecken var en anvisning från ovan, att den döde, som ju sonat sitt brott, borde få vila i vigd jord, utvidgade sockenborna kyrkogården, så att Ebbes stoff kom att få ligga inom denna. Av bojorna som länge hängde i Angelstads gamla kyrka, smiddes sedermera de kors, som äro resta på nuvarande kyrkas tak. Visan om Ebbe Skammelsson Å Skammel han bodde på Tira, han var både mäktig och kåt så kasker ätte han sönerna fem, de två buro sig illa åt: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. De tre äro nu alla slagna i krig, de två de leva väl än, de tjäna borta i främmande land, de äro så raska hovmän; för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han reste då bort och ser sig allt under ena ö och därstädes han fäste sig liten Lussa till sin fästemö för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Och Ebbe han för jungfru Lussa går. Säg, villen i mig vänta allt medan jag reser av landet ut och ser vad tjänsten kan ränta: för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Ebbe han tjänar i kungens gård för pengar och dyra kläder, men hem drog herr Peder, hans broder, och lockar hans allesta kär. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Sittjen i välfred jungfru Lussa och sömmen på Ebbes kläder. Ebbe han tjänar i kungens gård han eder bå spottar och näder för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Nej, rätt grannt så känner jag Ebbe och Ebbe han känner grannt mig, och ingen stolt jungfru så häde han, ej heller så häde han mig. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Hören I, liten Lussa, I villen nu så sant höra mitt ord, Jag haver varit på den kåre-gård, där Ebbe han ligger i jord. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo. Om det är nu sant i sägen för mig, att Ebbe han är allt dö: Så vill jag i sanning säga för er, att jag vill bli er fästemö. för de träda Ebbe Skammelsson så många steg villo.
Ett svårt uppdrag
Ett uppdrag som jag blev ombedd att utföra, vid ett tillfälle i nådens år 1925. I närheten av Växjö bor en ogift 50 års kvinna hos sin gamla moder. En del motigheter och ledsamheter, har under loppet av några år, drabbat dessa människor. Först blev en son, till den gamla, vansinnig och kom på hospital, en son blev överkörd av tåg och dödad, en dotter blev vansinnig och dödade sig själv. 50 års damen vi nämnde, är den ende som nu är kvar av den syskonringen och henne kalla vi nu Anna. Anna tror att skulden till alla deras motigheter och bekymmer, är en kärring som bor ett stenkast derifrån, en kärring som har rykte om sig att kunna lite av varje. Nabokärringen har förhäxat Annas mor, påstår Anna. De båda hålla ihop och äro elaka mot Anna. För att få ett slut på detta elände, har Anna sökt s.k. kloka, men ingen har varit klok nog att ställa allt till rätta, efter Annas önskan. De ha ett litet jordbruk och de ha tidtals haft en arbetskarl från Jät, till hjälp. Denne arbetskarl har jag en gång råkat till att förvåna, medelst utförande av en del änklare trollkonster, som jag lärt i Danmark och som jag rogat några med i sällskap. Han rekommenderade mig hos Anna och sakt att; ifall Strömberg vill så kan han nog och han kan göra det som är mycket värre, om han vill och får bra betalt, och får han det så.... för han är bara en fattig skomakare. Detta tog skruv hos Anna, trodde och begav sig åstad den 3 mil långa vägen till Jät, sökte upp mig, kom in i min verkstad, precis som efterskickad. Hon hälsade på mig, tog mig i hand och sade: Goddag hr Strömberg! – Det var trevligt att träffa er hemma, jag har lite jag ville tala med er om, ifall jag får? – Var så god! svarade jag. "Är det något varmed jag kan stå till tjänst, så skall det vara mig ett nöje att. "....jag hann inte fullfölja min hövlighetsfras, hon föll mig i talet, – Kan? – Ack, ja bara ni vill, det har jag nog reda på, och jag skall vara tyst som graven, och ni kan vara viss på att ni skall få riklig ersättning. Nu passade jag på och fick äntligen en liten syl i vädret, och bad att få höra varmed hon trodde mig kunna stå till tjänst. Nu lade hon upp hela historien, som jag förut skildrat, och då hon slutat, meddelade jag henne så allvarsamt och klart som möjligt, att jag inte kunde åtaga mig detta uppdrag, även om jag ville än så gärna. Nu lade hon fram tre st. tiokronorssedlar på min skomakaredisk och sade: Var så god, tag detta så länge, det skall bli lika mycket till och mera ändå om ni vill hjälpa mig, för jag vet att ni kan om ni vill. Jag frågade nu henne om det var hennes maning att jag skulle resa till hennes hem och med en del föreställningar söka påverka de gamla kärringarna. Hon svarade: Ni behöver inte resa någonstans. Vill ni bara, så kan ni nog göra detta här hemma hos er själv, på något sätt som jag inte känner till. Ni kan kanske till och med tala med min mors ande. Nu blev jag riktigt intresserad av att höra hur långt hon ville gå i galenskaperna, och sade: Er mor lever ju och har sin ande hos sig själv. Menar ni nu verkligen att jag kan, der jag nu sitter. Söva er mor och kalla hennes ande hit. Till mig och ge den vissa instruktioner och förhållningsorder, varefter hon skall leva och rätta sig? Till min förvåning svarade hon: ja, så har jag tänkt mig och jag bryr mig inte om vad det kostar, tag de 30 kronorna nu så skall ni få 50 kronor om några dagar. Nu sade jag ifrån på allvar: Ni ser verkligen inte ut att vara så sjuk som ni är. Jag varken vill eller kan ha något med sådant att skaffa, utan var nu så vänlig res hem och tala väl med er mor och er grannkvinna. Det är nog ingen annan än den der Alfred Therlin här från Jät som inbillat er dessa galenskaper, eller vem? – Jo sade hon, det är han. Och han sade att så mycket har han sett er göra som han ansåg var omöjligt för någon människa utan hjälp från osynliga makter. Nu bad jag henne vänligt att resa hem, skälla upp Alfred Therlin grundligt och alldrig mer tro på hans inbillningar och dumheter. Anna ville dock inte gå, utan fortsatte att vara enträgen och undrade varför jag inte ville hjälpa henne för betalning, då jag kunde. Nu öppnade jag dörren och sade: Var så vänlig att avlägsna er härifrån innan jag blir riktigt arg. Jag kunde inte slippa henne förrän jag tog henne helt lätt i armen och följde med ut i förstugan, då gick hon utan ett ord. – Två veckor efter kom hon igen. nu lade hon en 50 kronorssedel på disken, innan jag hunnit mer än svara på hennes hälsning. Nu blev jag arg på allvar, tog fatt i min pliggrasp och sade: Gå er väg ögonblickligen och kom allrig hit mer. Och kommer ni en gång till så naglar jag fast er med djävulslänkar, härute vid korsvägen der ska ni få stå förstenad som Loths hustru, i evighet. Hon trodde och gick sin väg. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg
Vattenväsen
Jag tjänte hos månsson i Vika, som hade en kvarn vid Oset. Han sa, att Necken var vid kvarnen ibland. Om de gick ut och hov en peng i kvarndammen, så spelade han mycket vackrare än förut. Det var aldrig någon, som såg honom, men de hörde honom. Har ej hört att någon lärt sig spela av näcken.
Djävulen no:5
Det var en gubbe i Mulseryds socken (Småland) som trakta efter många pengar och ville bli rik. Och för att bliva det, så ingick han kontrakt med Djävulen, att få så mycke pengar han behöfde, mot att satan skulle få taga honom efter vist antal år levande, och så när tiden var inne att skamm skulle komma, vidtala gubben Prästen att han skulle vaka över sig och om möjligt visa bort skam när han kom, och så en natt kom skam åkande i en brinnande vagn förspänd med två svarta frustande hässtar för det var brått, Prästen läste och bad och skam hadde då ingen makt att taga men som gubben altid haft för vana att svärja i sin dar så råka han svärja till en gång, för skam stod på lur ock och vänta att det komma skulle en ed, och rätt det var svor gubben till att nu ta me faen är inte kontraktet brutet, men i det samma knep Djävulen honom mitt för näsa på Prästen och försvann för alltid.
Bergafrun
Det var, när de skulle till att bryta berg igen i den gamla grufvan. Förr hade de huggit där många vänd, men det gick inte, de fick aldrig något, Bergafrun höll allt inne med sitt. Nu var de där igen, en hel hop karlar, som hackade och bröt dagen i ända. En gång, när folket skulle hålla middag, gick de alla hem utom Nisse i Torpet, som hade matsäck med sig. Då de andra var gångna, satte Nisse sig på en stubbe vid berget och begynte tugga. Knappt hade han börjat, så fick han se berget öppna sig och där kom ut ett fruntimmer och skrek: "Låt bli att bulta på min sänggafvel, jag får aldrig ro för er, nu är ni mest innevid min sängabalk och slutar ni inte, så flyttar jag härifrån och tar allt mitt guld med mig. Ni har kört bort min gamla moster från Klefva och hon tog med sig sitt ock." Så försvann hon och Nisse var halft från vettet så han såg hvarken, hvart hon gick eller kunde säga, hurndant hon var klädd, och när karlarna kom tillbaka, tröstade han inte säga något till dem heller. På tredjedagens morgon därefter råkade Nisse att komma litet före de andra. Han visste inte, om han skulle töras börja med arbetet, men då karlarna dröjde, morskade han upp sig och slog ett slag i berget. Men se, vid han det gjorde, hördes ett hiskeligt dån, berget skalf och hela luften stod full af rök och damm. Se'n kom det med ilande fart liksom en stor kruka trillande efter marken och så skrattade det tre gånger: ho, ho, ho. Ja, se'n blef det allt slut med att hitta guld i det berget.
Läkekonst
Om en person råkade utför häftigt illamående med huvudvärk, så trodde de, att han hade blivit kramad av en gast, och sån sjukdom kallades därför gastakram. Men det var ju inte alldeles säkert, att sjukdomen var gastakram. Det kunde vara annat också. För att få reda på det skulle den sjuke spannas. Detta gick tillgick så. Den sjuke satte sig vid ett bord och lade sin vänstra arm utsträckt på bordet med handens insida uppåt. En annan person 'spannade' honom. Han satte sin högra tumspets på den sjukes vänstra långfingerspets och sträckte sedan ut 'spannet' så långt han kunde uppåt den sjukes arm, flyttade så sin tumme till den plats där hade samma hands långfingerspets och sträckte så på nytt ut spannet så långt han kunde. Detta upprepades ännu en gång, så att han inalles mätte till tre spann (Spann var avståndet mellan tummens och långfingerns spetsar på samma hand, då det var det största möjliga.) uppefter den sjukes arm. Märke togs, där tredje spannet slutade. Sedan företogs samma mätning på tre spann ytterligare två gånger. Frågan var då, om man vid de två senare mätningarna nådde fram till samma märke, som sattes vid första 'spanningen'. Gjorde man inte det, så visade detta, att den sjuke råkat utför en gast och blivit krammad. Men nådde man verkligen samma resultat alla tre gångerna, så berodde sjukdomen på någon annan omständighet. 'Spanningen' avsåg sålunda inte att bota den sjuke utan var blott ett sätt att utröna sjukdomens orsak, på det man skulle kunna tillgripa det rätta botemedlet.
Utan titel
Som jag i tidningarna sett att det önskas uppgifter om gamla folksägner vill jag då berätta om en sådan som omtalades i min första barndomstid, jag är nu 84 år men barndomsminnet lefver quar det handlade om en Jätte Vist som skulle varit boende i Vistakulle, Vill första beskriva kullen sådan den nu är, Det är ett ganska högt berg eller s.k. kulle emedan den är beväxt med träd och buskar ända upp på toppen. Ligger utmed Vettrens östra strand 13 k.m: öster norr om Jönköping i Småland Vista härad och Skärstads socken, Dess nedre vestra del genomskäres kirka 1 k.m: af Jönköpings Gripenbergs jernväg med station Vistakulle med Turisthotell Vid jernvägens tillkomst anlades en gångstig från Station upp till Kullens topp med flera trappafsatser på svårare platser. På högsta platsen deruppe finnes en källa Jettens källa också benämnd Jettens offerkälla liknande som den skulle af menniskorhänder vara utmejslad i berget, lär aldrig uttorka fast den är i klara berget, Straxt nedom i samma berg har Grefve Brahe låtit inhugga "Petrus Brahe Commes Visingsborg Anno 1572" och der nedanför Kung Oskar II med årtal vid ett besök på kullen vid jernvägens invigning. Söder om Källan ligger Jettens grotta, Vid ett högt berg hänger en större klippa alldeles lös från berget och mellan denna samt djupt nere skulle Jettens boning varit men är nu igenföllen, för att komma dit ner fins ej annat råd än klättra i en hög tall som är uppvext alldeles vid grottans förra ingång (Blott unga personer vågar denna väg) Ofvanför grottan finnes en jem plan på berget som säges varit Jättens Predikostol Detta är ännu i folksägning och mycket folk besöker kullen om sommartiden både för Jettasägnen samt för den sköna utsigten derifrån, Detta allt lefver ännu quar i folksägnen, men hvad härefter följer har jag ej på cirka 75 år hört någon historia, är väl nu bortdöd vid bättre folkupplysning.
Svartkonst na: 130-31-32
Min morfar född 1835 har talat om att i Stengårdshult bodde förr en trollkäring som kunde ställa hem stulna saker och ting, och önska den bestulne se tjuven så visa han tjuven genom en vävsked, och om någon önskar att tjuven skulle märkas på något vis så han fick ett lyte eller märke för alltid, så kunde han det också.
Skogsväsen
I Bet i Bottnaryd var det två gubbar, som låg och kola. Skogsfrua kom om nätterna och klubbade milan åt dem. Men en gång kom hon in i kolakojan en natt och tittade på dem: "Här ligger två, en liten och en lång, jag skall gå efter min yxapicka och göra dem lika långa", sa' hon. Men då blev de rädda och sprang därifrån. Men hon skötte milan så bra, medan de var borta, så den tog ingen skada. De fick la ge henne ett fat kol till lön. Hon var vacker fram men grömmer bak. Det var en som hette Sven. Rätt som han gick, skrek skogsfrua: "Sven!" "Då fick jag gå te na", sa' Sven. Till sist hittade de honom död – då hade hon vridit huvet ett halvt varv på honom. Ej hört talas om koltroll eller kolpuke. Kolafrua hjälpte dem att klubba milan. Det blev tur, om de hörde att hennes klubba gick om nätterna.
Utan titel
Det var en gumma i Onsala som höll på att koka pölsa i en gryta som hängde i en krok i den öppna spiseln. Hon skulle ha släktmiddag. Rätt som det var flög pölsorna utom 2 st upp genom skorstenen ut på åkrarna. Gumman till skrika. Norsens Gud. Stare kom ud 7 personer dagligen så stor släkt å 2 pölser.