Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Skräddaren som förstod vargarnas tjut
En människa kunde tvingas att uppträda i djurgestalt. Det skedde genom en annans trollkonster. Det berättas om en skräddare, som förvandlades till varg. Men sedan förtrollningen blivit bruten och han hade blivit människa igen, förstod han vargarnas tjut. En kväll stod han och bonden, som han var hos och sydde, ute på farstubron och pratade. Då började vargarna tjuta uppåt skogen. "Vad vargarna tjuter! Vad säger di månne?" sa bonden. "Å, di sa att di ska riva din vita märr i natt, så det är nog bäst du tar hem den", sa skräddarn. Men bonden fäste sej inte vid vad han sa utan lät märren gå ute i hagen om natten. Men på morgonen hade vargarna varit och rivit ihjäl henne.
Svartkonst
Segerhuva =(hätta) Min mor född 1844 i Åsenhöga, har talat om att hennes mor berättat, att det vid odlingsarbete en torr och varm sommar, utbröt det en vittomfattande skogsbrand, som folket fruktade skulle sprida sig och ödelägga stora områden för det såg hopplöst ut att begränsa densamma. Men så kom de att få vetskap om en Person från en annan socken, som hadde förmåga att begränsa eldsvådan till följd av att han var född med Segerhuva. Och det gick ilbud till denne Person om hjälp, och han kom genast ridande i full fart. Och red i kring elden, och där han red fram så slockna elden ända in under Hästlokerna och i Hästspåren, och innom kort tid var elden begränsad och all fara över.
Vattenväsen
Det var en som hade lärt sej spela av näcken. Han hade gått ner under en bro och satt sej med sin fiol och hört något i vattnet; det var pengar, antar jag. Det var en torsdagsnatt. Då kom näcken och frågade, om han skulle ställa fiolen efter fingrarna eller fingrarna efter fiolen. Hade han då sagt, att han ville att fingrarna skulle bli ställda efter fiolen, så hade näcken huggit av dem, tror jag. Karlen fick lära sej spela, och en gång när han spelade i en lekestuga, var det en piga, som inte rådde med att sluta dansa och han själv rådde inte med att sluta spela. Men så var det en piga, som inte hade varit med i lekestugan, hon kom in och gick fram och skar av strängarna på fiolen. Binda näcken okänd sed. Han kunde visa sig som en häst, men L har ej hört, att barn red på honom. Sjöfrua – hon var så stor, så hon kunde skreva över två stora berg. Hon hade ett grant slott på sjöbotten. Har ej hört, att hon hade kreatur. Hon rådde om fisken, och sådana fiskare, som höll sej väl med henne och hävde pengar i vattnet till henne, fick mycket fisk. Brunnsgubben skrämde de barn med. Intet minns av "fördolt vatten" e.d. Men det var en knekt, som sa' "Jag ska gå och fiska i en sjö, som fan inte har makt med." Han drunknade och blev i sjön.
En jätteorm
Ungefär 300 meter från mitt hem, rinner aggaån fram, kommande från Lidhemssjön (en liten dysjö) och sökande sig ut i sjön Åsnen. Denna å utgör gränsskillnaden mellan Jäts socken i Kinnevalds härad och Väckelsångs socken i Konga härad. Midt för mitt hem är en bro över ån och över denna bro går häradsvägen. Der nere vid bron var i åren 1850-1900, färgeri och färgaren hade en "brygga", en flotte av plankor, som låg fastbunden vid bron och användes vid tvätt och sköljning av garn. Denna lilla berättelse daterar sig från 1860 talet, då färgaren Granlund bodde der: Hemmansägaren Nils Peter Johnsson i Jäts Knutsagd var vid den tiden en 50 års man, han berättade: Ja tro att ja har sitt näcken, för när jag skölle gao ne ett ärene te färgans härom mornen så lao der en så rysli orm pao tvättbryggan så där könne inte va nån aen än näcken, män ja tänkte inte pao dä fån "ättaot" (efteråt) ja spraong ing i fargens vebo å feck tag i en "haongyxa" (handyxa) å mente i rappet att ja skôlle hogga ao ormen, män dä va väl att ja inte "hingde" (hann) dit ne mäan han lao där. Fö han gle ne nå ja kom, sen nå ja tänkte me lite om så alldes hissnade ja. Si ja har själv vatt mä å gjort bryggan å den ä 15 alnar pao längden å där tvärs om lao ormen å ändå syntes ingen änne män så bar dä i väj neaot sjön så dä geck böljor ve an, män nåt hue feck ja inte si. Ja darrade i hela kroppen laongt ätte, si han va så Tjockå mä så dä va ryslit, å dä va säkert näcken, för tåcka ormar har en väl allri hört talas om. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg
Odens jakt
Farfar såg Odens jakt. Dä va' sanning, för han ljög inte. Han hade varit ve e kvarn, å när han körde henne på kväll, mötte han en kärråkare, å en svartklädd kar' å en gråklädd satt på kärra å åkte. En stor, svarter hunn sprang bak kärra! Å när farfar hade åkt förbi dom, så small dä skôt på skôt, så hästa kura' ner. Å då skällde i lufta i alla hunnalåter frå den minste valps te den störste hunns å skôt i lufta rektit som ellkåsta (kvastar). Dä va i Kôves lier, dä va' bergi'a backa' där, så där fanns la trôll.
Trollkarlar och spökeri
I Locknevi socken bodde en kusegubbe. Han sa ifrån att när han var död fick de inte begrava honom. Han skulle ligga i saltlake i 6 veckor. Så skulle han smörjas in med bivax, och hängas i takåsen i stugen, huvudet åt norr. Då fick Prästen höra det och tog och begravde honom. Men på natten kom gubben till Prästen och slog sönder möblerna för honom. Då tog Prästen med sig handboken 2 drängar samt en gärdsgårdstör och gick till graven. Då slog prästen med stören 3 gånger på graven och sade. Och nu befaller jag dig i Guds namn att du inte sticker upp huvudet ur helvetet mera. Då blev det den värsta orkan men prästen läste ur handboken och sa att han skull ta till sig i graven hela anhanget.
En upplevelse
På 1820-talet försvann en gång en kvinna från hem och man. Inga spår, oaktat allt sökande, kunde påträffas. Slutligen gick man till en jägare å bad om hans och hans hundars hjälp. De va på de sättet, att de länge länge sökte å inget spår fann. Men när en hundarns kom ut å började söka efter befäl, ha de farlige vädrat något. De började krafsa i jorden, då det ena stycket efter det andra av en sönderhuggen människokropp kom upp. Det befanns vara den mördade kvinnan, men ingen misstänktes för dådet. Ingen strykare hade varit sedd i trakten, å ingen ledning fans. Tiden gick å efter ett halvt år började det viskas man å man emellan, att mannen, som hette Anders i Kulla var mördaren. Länsmannen kom, huset undersöktes, å man träffade ett blodigt förskinn. Mannen försvarade sig med, att han slaktat en kalv i granngården för ungefär ett halvt år sedan. På den tiden kunde de inte analysera människoblod å kalvblod, utan mannen sattes i fängelse, bekände aldrig men blev dömd till att hängas. På den tiden hängdes de smakfullt ut med landsvägarne sej själv te straff å androm te varnagel. En afton i november reste domaren Durling, som dömt Anders, tillsammans me en officer (Kapt. M. Hultin) från Vimmerby till Ramskulla gård (min fars egendom). När hästarne kom te galgen, där den döde hängde, tvärstannade de. Ingen av de båda herrarne förmådde dem att gå ett steg. Slutligen steg Durling av släden, gick fram till galgen, stod där en längre stund å kom så ner i släden, varpå hästarne begav sig av i galopp. Officeren hade ingen möjlighet att tala till Durling, för hästarne va så vilda så först när de körde upp på Rumskulla gård, såg han, att Durling var vit som ett lakan i ansiktet. Han frågade då: "Vad gjorde du så länge oppe vid galgen?" "Jo, den döde gav med ett meddelande, men varken du eller någon annan får någonsin fråga mej om det" Durling dog kort därefter.
Skatter
Ett brudpar som varit hos prästen och blivit vigda, togo, jämte bröllopsföljet vägen över Hängsjöns is när de skulle fara hem, när de kommo mitt ut på sjön brast isen under dem och de drunknade allesammans. Många år senare voro några arbetare i färd med att bryta malm på en udde i sjön, härvid råkade en av arbetarna finna brudkronan, vilken var av silver, på kvällen tog han brudkronan med sig, när han kom hem satte han den på sin systers huvud och sade, den passar ju dig som den varit gjord till dig, men efter den dagen blev systern dövstum och förblev sådan ända till sin död, fast hon levde många år efter detta hade inträffat.
Djävulen
Det var inte trevligt att bo så nära dem. Di omtalade sjelva att di sett djävulen hos dem många gånger. Min hustru och jag vare i vår veranda en fjärde böndags afton i Mörkningen, då kom en stor, svart hund och sprang förbi, en röd stor tunga hang i munnen. en stund der efter kom en av deras töser och sade: "mamma vell att Börjesson ska gå dit." När ja kom in, satt Severina vid spisen och hade en postilla i knät. hänes mann Anders låg i en säng, då togo di tell att trätta och svärja han sprang upp och sprang ut och in, trätte och svor. han var inte något bättre än han. Anders kastade stolar och var rent vetlös. Då förstod jag, vad det var för en hund, vi sett. jag måste bli där hela natten och se efter dem. jag har alldrig sett den hunden sedan. vi sågo att han sprang dit. så vi veste vad det var för hund. Detta är värklig sanning.
Villarpaskottet
Av flera gamla här i Jät har jag fått höra att: då man är ute och går, hälst i mörker, vet man ingenting om förrän man känner på något ställe av kroppen, som om en avskjuten kula kom och snuddade, inte bara förbi, utan han träffades helt lätt med ett kännbart nyp eller liknande, och en olidlig värk inställde sig och så bar det iväg till hjältakajan (Katarina Hjälte) Zacheus' käring, dessa båda i Jät, eller till Elin i oxhagen, Lidhem, Väckelsång, Bengta-Tilda i Jät icke förglömmandes. Med. av Aug. Strömberg, Jät, i brev till J. Götlind den 10/12 1929.
Hin Onde och de båda smedgesällerna
För länge sedan fanns det en smedja på ett ställe i Malmbäcks socken, i vilken det spökade alldeles förfärligt om nätterna. Den som då ägde smedjan, ville gärna bli av med den, men ingen i trakten däromkring ville köpa den, på grund av det ovannämnda spökeriet. Så hände det emellertid en dag att två kringvandrade gesäller kommo därförbi. De slogo sig i språk med ägaren och frågade, om han ville sälja sin gamla smedja. Denne var så ärlig, att han upplyste dem om hur det var fatt, men tillade, att om de kanske inte voro rädda av sig, kunde de ju köpa den ändå, i vilket fal han skulle sälja smedjan för ett vrakpris. Efter någon stunds tvekan gingo de in härpå, samt tillhandlade sig smedjan för några daler. På den tiden brukades smedjan både såsom mat- arbets- och sovrum, vadan de båda gesällerna med spänd förväntan emotsågo vad som skulle ske den första natten de lågo där. Några torrvedsstickor fästes i väggarna för at de skulle kunna se vad som hände, varför gesällerna lade sig på britsarna i avvaktan på vad som komma skulle. Framme vid tolvtiden började det "rackla" borta vid dörren och in träder i egen hög person Hin Onde själv, vederbörligt utrustad med horn, bockben och svans. Han gick bort till det stora bordet, där gesällerna hade sina verktyg och började väsnas, plockade i bultarna och tängerna, sparkade i väggen, suckade och stönade. Gesällerna tyckte ju att det var ruskigt, men en av dem tog mod till sig och gick bort till det stora skruvstädet. "Hör du, Hin Onde", sa' han, "vågar du sätta klorna i det här städet?" "Om jag vågar," fnyste Hin, och stack genast dit sina klobeprydda fingrar. Gesällen var kvick att skruva åt städet, och där stod nu Hin Onde med händerna fastklämda och skrek: " Släpp, släpp!" Gesällen skruvade hårdare och hårdare. "Hör du inte, släppmig", vrålade Hin Onde, "så skall jag aldrig visa mig här mer!" "Svär på det, du",svarade gesällen. Och Hin Onde svor. Då skruvade gesällen hastigt upp städet. Med ett hemskt illhojande for den Onde ut genom dörren, och efter den betan syntes han aldrig mer i smedjan, utan gesällerna fingo vara ifred.
Kurraboken
"Kurra" betyder knottrig. Detta egendomliga jätteträd är en bok, som växer på södra sidan av Hallandsås å kronohemmanet Önnarp, 2 km. från Förslövs järnvägsstation. Som synes av bilden är trädets grenar inväxta innuti varandra. Det hade ursprungligen fyra stammar, vilka åter förenade sig. Emellertid försökte för många år sedan en illasinnad person, vilken förargade sig över folkvandringen till boken, att döda trädet genom att borra ett hål i en av stammarna och hälla saltlake däri. Stammen murknade, men trädet dog lyckligtvis ej, utan växer och frodas. Trädets egendomlighet är förenad med en händelse, som lär ha skett på platsen och har sägnen levat i alla tider, så underbokens uppväxt till den dag som i dag är. Det berättas, att för många, många år sedan blev en kvinna där i trakten beskyld för ett brott och trots sitt nekande dömd till halshuggning, vilket ägde rum på den plats, där boken nu står. Före avrättningen skulle hon ha yttrat, att som bevis på hennes oskuld skulle på platsen uppväxa ett märkligt träd. Trädets kronor vill man nu också likna vid utslaget kvinnohår.