Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Midsommar kärleksvisa
Midsommar kärleksvisa
Utan titel
I Brunkebärj bodde trull. När ja va liten jeck ja förbi där tidit en söndasmöra, å då så ja tri like store trullkäre stå emot en bäck ve e skvälte 'kvarn' å kaste sett vatten. Di sto ijämte varanre i e ra. Di va grove å körte, stôkede – som en sär. Di va klädde i gröne, körte tröjer å platte, gröne mysser mä skärme på. Ja sto å så ätter dom, när di la å åppåt hagen. I hagen va dä e liti köje, som di hadde te fåra om nättera, å där kröp di in. Ja jeck ätter å titte in, män di va precis försvunne. Dä va en gubbe, som bodde i e liti stuve ve bärjet å ve höcktider sarskilt jul, hörde han et sjunge därinne.
Utan titel
Ja hade vatt i Ängstorpet å skulle gå hem, å när ja kom te såja (sågen) hörde ja nôtt komme ätter ma, å ja stannde å skulle si vem dä va. När dä kom fram ställde dä sa te ve järsgårn. Han så ut som en lång kar å hade e mörk kappe på sa. Ja geck fram å skulle ta på'n, å då fanns dä inget. Dä va som e skugge. Sän när ja geck så vrädra (vrålade) dä i skogen. Dä va väl nôn gast, som va ätter ma.
Häxor
Det var en käring i Mostôva i Mulseryd, som hade varit med påskakäringarna åt Blåkulla, det ligger visst i Hälsingland. Påskdagen gick hennes dotter och hennes lilla tös till kyrkan, och när de kom på kyrkogården, sa' tösen: "Se där ligger farmors mössa!" Käringen hade tappat sin mössa, när hon red över kyrkogården.
Utan titel
I Rössle kvärn hade di rå. Möllere-drängen lå i kammarn, å han hörde hur kvarne jeck om nättere. E natt skutte han åpp, män när han kom dit, så va dä inget å dä va tyst.
Olsmässedaen solade draken sett sôlver, sae di gam...
"Olsmässeda'en" solade draken sett sôlver, sae di gamle, å nôr e' pi'a geck å räfsade, så feck ho si en stoer pengahöj ônner ett trä', men dä geck e' halter höna i närheta, för si ho' va' satter te å vakta penga. Men pia ho' va kvecker te å slänga en kniv i pengahöjen å se'n plockade ho' te se förkläet fullt mä di blankeste gull – å sôlver –penga' å se'n flydde ho' in på ett jale mä alltihop. Å ho' sprang så ho' hållde på å tapa ånnen, för höna flaxade ilsket ätter a å sôlle hinna ôpp 'a å ta igen skatten, men då hadde pia allaredan hinnt in på tvarfôrera, sôm va' kôrsårda, å dar hadde höna inga makt te å göra nôt illty', utan pia ho' feck behålla si'a penga, så ho' ble inte så barbenter, dä kan en ju begripa, för trôlla di va' möet förmôvna, älla vem dä nu va' sôm äjde skattera. Di brukade kalla sånt för drakamedel. Förr i vala nôr fôlk kridde (=stredo) mä varanra å kria rasade, då grov di ner sia skatter å va'desaker i jola, för att inte fien' (fienden) sôlle stjäla dôm. Å dôm skattera sär di att den onde lat hånn ôm, å dä sa la va han, sôm vaker över dôm, ätter va di' tro. Dä ä för dä dä lyser i stenröra å överallt ôm nättera, å dä ä många å di gamle, sôm har sitt bå' lyset å draken. Iblann tar han gestalt i lajen å orma' å höner å iblann bara lyser dä, mne kônstit ä dä många gånger. Min far han ljudde inte, men han talte ôm, att nôr han va onger å geck hem ifrå Kullebo en kväll, så feck han si en drake sôm flôv ôpp över Kullebo skôvv å slo' ner mä ett hiskelit brak mett i Dejelarör här i Axlarp å dä dônade sôm ôm en hadde kastat ett lass sönnerslaet postelin i stena! Draken så' ut sôm ett lyse mä en ellkåst ätter se! Tri sarskelta gånger så' han samma syn precis på samma ställe, å dä ä' många mä hômen sôm har sitt däsamma. "Dejelarör" har nu blett ôppmätt utå nôra harra' ifrå' Stockholm å dä va' nettisju meter i ômkrets. Här går många sägner ôm dä stenröret, å ingen vet, va' en s'a tro! Rônt ikring legger fullt mä smårör, å di har samma utseanne fôst di ä minna (=mindre). Å härôppe i Vilômma äng fenns två stora stensatta gravhôttna, å dôm kallar di "kongagravera" å dä har di alla da' kallt dôm, å besônnerlit ä dä, för ängera kallas än i da' för Kongsänga å Körkänga å Slottsbacken. Ja, dä fenns, sôm sagt va', många sägner ôm Dejelarör ôm drakar å lyse å skatter å gullkister. Di sär, att en kong s'a legga begravder i röret, å i alla tier har fôlk vatt förvetna ätter å plocka i stena för di har hatt för se' att dä sôlle fennas drakamedel i röret, å härômåret va' dä e' flecka sôm hette på e' urna å den ho' ble skeckad te Stockholm, för ho va' utå höjer åller, å nu ä' dä slut mä letannet! Den sôm rörer en enda sten härätteråt, den han får mä lavven (lagen) å göra. Enlit e' säjen, så sôlle nôra kära e' natt ätter möet gravanne ha hett på e' gullkista i röret, å di bar kista te e' stoer gran i närheta, för kista ho' va tonger sôm bly, å di orkade inte å bära henne änna hem, utan di satte henne ve grana, å sen geck di ätter fler kâra, sôm sôlle hjôlpa te å bära. Men nôr di då kôm tebakes, så va' kista förschvônnen. Dä va nôen, som hadde vatt å stôlet 'a ôm natta! Vem sôm va' tjyven, vesste di la inte mä säkerhet, men di hadde si'a messtankar, för dä va en bonne i Kullebo, sôm allti' hadde sletets mä gäll å fatti'dom, å den han ble på en gång riker å välbärgader å dafför feck han heta "Bråriken" i all sin ti'. Han hadde vatt å fôrslat hem kista ôm natta, å på dä viset ble han äjannes ôm e' stoer förmôvenhet, för kista va' utå gull, å inuti va' ho' fuller mä dyrbara gull- å sôlversaker, men sôm sagt va' skälldes han sen för Bråriken, så länge han levde, å di talar ôm en än i da'. E' annan säjen ä' den, att nôra kära e' natt vatt å gravet i röret å hett e' gullkista, men nôr di fått ôpp'a ifrå' bôtten på stenröret, så ble di så gla'a så då kônne di inte hålla se' tôssta, utan en å dôm skrek te i glä'en, å då sjonkte kista ner i djupet igen, för si så snart en ôpplät sin mun ve såna förehavanne, va dä fallbrônnet, sôm en pläe sä'. Ätter ett aent tak så sôlle di ha fått ôpp kista, men nôr di sôlle ta tak i 'a å bära dän 'a, så feck di si, att hele Axlarpa by sto' i ljusan lôvve, å i förskräckelsa ve den store brônen släppte di taket ôm kista', å då sjonkte ho' ner, å sen kônne di inte få syn på a mer. I Kullebo (granngården) ä ett likadant drakarör, å di sär, att draken for imälla Kulleboröret å Dejelarör titt å tätt, å dä va då di gamle så' hômen å hö'de nôr han brakade ner i stena. Å ôm nättera lyste dä i röra räss sôm dä va'. En gång sôlle ett par kâra ônnersöka va' dä va' för ett sken, sôm lyste i stenröret, å klocka' tölv ôm natta ga' di se' ut. Å nôr di kôm inneve, lå där en stoer höj mä ormar å krälade mett på röret å di lyste sôm sôlver, för dä va månaljust ôm natta, å då försto' kära att dä va' "draken, sôm solade sett sôlver", å kveckt sôm en ånne tok den ene ôpp sin läggekniv u' fecken å sôlade å en mett i ormahöjen. Då förschvann draken så han frässte i lôfta, å mett på röret låd ä en stoer höj mä sôlverpenga' i olika storleka', å kâra di plockade feckera å förskinna fulla mä sôlver å tok mä se' hem. Ätter va' di sär, så lever deras avkomlingar kvar i gålen än i välbärgat tellstånn, så dä va' la inte allti sôm drakamedel fö'de olôcka mä se'. I närheta å Dejelarör legger en villmôse, sôm kallas "Trollsmosse" å mett i môsen legger "Trollsgöl", å dörikring bruka' draka å gasta hålla se'. En gång sôlle en gôbbe försöka mäta hôre djuper göla va, å han kö'de ner e' långer gapstång i vattnet men då sae e' röst nerifrå' gölabôtten: "Ôm du mäter mi'a väggar s'a ja' mäta dia läggar"! Å da' mä kôm gapstånga å flövv ôpp u' vattnet å földe ätter gôbben ett långt stôcke utåt môsen, för han tok ju kanveta, te' bena å sprang så fort han hinde å rådde mä i förskräckelsa. En aen gång sôlle han si ätter ôm dä fanns nôn fesk i gôla, så han satte ner ett metespröt på prov, å nôr han dro' ôpp sprötet, hängde dä en stoer lôen (luden) fesk på kroken. Lika rädder ble han den gången, å ifrå' den da'en tores ingen bara nalkas göla, möe minna mäta henne älla feska i 'a. Så ho' heter la inte, Trollsgöl precis för roskull! Ja dä fenns flere sägner ôm drakarör. En gång hadde Hillifira? kâra gravet i ett sånt stenrör å hett på e' kista, å nôr di länge hadde trälat, så feck di ôpp ä på tôppen å röret men presis då kôm dä en tôppe å hôppade på ett ben å frôvte: "Tror I, att ja' hinner fram te Stockholm i år"? Då feck kâra ja'ning mä å si på den enbente tôppen, så di vände se ôm allihop å glömde å var di hadde för se', å nôr di sen sôlle börja på mä si' kista igen, så va' ho' förschvônnen, å stenröret dä lå' slätt sôm en sônda' precis sôm ôm allri' en enda sten vatt rôbbader. Men då ble kâra flata i syna, för di försto' ju då grannt, att inte allt va' sôm dä sôlle, å di feck inte ett grånn för sia beschvär, för ifrå den stônna har stenröret fått va' i fre' för en hoper förvetna männesker. Häruti Mallbäckssocken (Malmbäck) där ä' en sjö, sôm di kallar Enesjön, å på bôtten utå den s'a dä fennas e' gullkista, å di sär, att dä är många å di gamle sôm har sitt a' å di har försökt å få ôppa mä mer än en gång, men vareveli' gång di har fått ôppa te vattenyta', så har ho sjonket te bôtten igen. Di sär, att ôm en sôlle tänka på å få ôppa så sôlle en fö' ôpp ett par tvellingsstuta', å nôr di ble'e lamen stora sôlle en binna ett rep ôm horna å så fästa den ene repännen i kista, å på dä viset sôlle dä stå te å få ôppa på lann. Men än har ingen rått mä å lägga på nôra såna kalva', utan kista ho' står kvar på sjöbôtten å väntar på bärgning än i da'. Här i Fôssôms socken, här ä en stoer villmôse, sôm heter Skeftesmosse. Å mett igômen môsen renner Rômåa. I môsalagga i närheta å rômmabroa, där ä två djupa hôler, sôm kallas "Gullgravera", å ôm dôm kommer ja' ihôvv två sägner. Enlit den ena sägna, så s'a dä la fennas e' gullkista på bôtten, å den kista' kan en inte få ôpp mer än på ett vis, å dä ä dä, att en sôlle fö' ôpp ett par vita tvellingsstutar, å sen lätta dôm dra' ôpp kista', men dä sôlle ske på dä villkôret, att kalva' sôlle fö'as ôpp mä' enbart söter mjölk. Di sär, att dä va' en bonne, sôm tok se för å fö' ôpp ett par såna hvita kalva' men så en gång blånnade han i si' snålhet vatten i mjölka. Nôr kalva' va' lamen stora, tok han e' töm på dôm å kôrde ut dôm te Gullgravera i môsen. Å sen sänkte han ner kättingen i grava å feck môe redit tak i kista. Men nôr han hadde fått ôppa på kanten i dagsljuset, så ble han så själagla' för då trodde han att dä sôlle lôckas för en , men då feck han höra e röst nerifrån bôtten på grava ätter va' han tôckte å rösta ho' sa'e så gômena retfullt: "Nä, tack ska du ha! Nu orkara inte dina vasskalvar"! Å sen skrattade dä te så illbattit å försmädlit, å så sjonkte kista ner i djupet, å där ä' ho' la än. Ôm bara bonnen hadde lätt bli å slô vatten i mjölka den ende gången så hadde dä nock lôckats för en, men nu va' dä försprônget. Ätter' va' ja' har hö't ifrå den annra säjna så s'a dä fennas en gullkätel (guldkittel) i den ena grava, å den han vaktas utå e' höna. Di sär, att nôra kâra en gång i vala mä môe träl sôlle ha fått ôpp kätelen på gravakanten, men då ble di så gla'a, så di rådde la inte mä å hålla se' tôsta, å då tok dä samme änne mä kätelen sôm dä gjo'de mä gullkista' – han sjonkte ner igen te bôtten å förschvann. Sen har ingen bjutt te å få ôpp'en, men di gamle di hadde då för se' att han s'a fennas där, å dä vôre nock inte så villse å göra ett frest än en gång, för nôr vattnet renner ner ifrå kantera' så låter dä precis sôm ôm dä drôppade på en kätlabôtten. Å därnere på Rômera (Rommen) där har vatt mer än nôen vet, för där ä fullt mä drakarör, å en gammal kôrrgål ä' där mä, å där ä en ônnerli' natur mä dälder å kulla' ôm vartaent, å kulla' di ä höja sôm kôrketorn. En kulle kallas Ryttarekullen å en Slottsbacken, å di ä så slätta sôm ett gôlv ôppepå. Förr i vala brukade di skrämma ba'na för "Rômmakalven", va' dä nu va' för oty'. Di sär, att där har vatt en stad förr i vala, å att han förgecks gômen e' jolbävning, å dä ä nok sant. Förr va' där gôtt ôm backastôver på knatta', men nu fenns dä inte e' enda på halmilatas ikring utan där ä ö'e å tôsst i markera. Dä ä bara ett par ställe, slätta å Hyla, sôm ä igen utmä gamle lannsväjjen. Di sär att di gamle begravningsstenröra har lôgget där se'n Mose ti', för si han befallte, att alla dôm sôm hadde synnat, di sôlle stenas, å så ställde di synda'n mett i röret, å sen feck alla männesker hjôlpa te å kasta sten på en, tess han do, å sen vrok di ner en i stenen å mylde (begravde) hômen mä sten. Enlit va' di gamle talte ôm, så va' dä e' finer famelj, sôm hadde sjonket ner te groer (grodor). Dafför feck en inte va illacker ve älla på nôet vis plôva dôm djura, för då kôm olôcka på en, utå dä att di va ônnerjordiska varelser! Så va' dä en gång e' pi'a, sôm geck å skar sä' på ett jare, å då kôm dä e' stoer tjocker padda å skuttade, å då höll pia skära rätt över 'a å sa'e: "Nôr du har fått barn, så s'a ja' komma te de' å bli gommor (gudmor)"! Å dä geck så, att räss sôm pi'a lå' å sôv e' natt en ti' ätterse'n, så ble ho' väkter, å dä va' bô, att ho' sôlle följa mä te ett basöl ôm natta, å ho' va' tvången te å ly'a å ta' på se' nôra lasa' å gå mä. Å ho' ble fö'der te e ônnerjordisk grôtta, å där lå' e' finer barnsängskvenna, å pia ho' ble bôen te å sätta se på en stol. Å nôr ho' lôfte öjena ôpp emot taket, så ble' ho' rent förskrämder för i taket precis mett över sto'len där hang en stor kvarnsten på tri selketrå'a teress å trella ner nôr som helst. Då sa'e barnsängskvenna': "Lika rädder sôm du ä för kvarnstenen nu, lika förskrämder va' ja', nôr du va' över me' mä skära' "! Å så ble pi'a gommor åt barnongen sôm ho' hadde lôvat å i betalning feck ho' en näve hôvhestecker i fôrklä't mä se' hem, men steckera di blåste bôrt, nôr ho' kôm ut, å ho' begrep ju inte, att di kônne va va'r' nôt, så ho' tok dôm inte te vares. Dä va bara e' enda hôvlestecka, sôm hadde fastnat i förklä't sôm ho' feck mä se' utan att ho' rådde för'et, å nôr ho' då kôm hem, så feck ho' si att dä va' sôlverpänga', men då va' dä så dags. Pi'a ho' ble' så förtreten, att ho' hadde lätt di annre steckera gå ifrå' se', men då va' dä försent å anka på 'et. – Domareringa' dä ä' bara förstenade trôll, ätter va' ja' hört harmas ätter e' säjen. Si dä va' så, att e' natt för långesen så sôlle trôlla hålla bröllop, å nôr bruaföljet hinnt så långt sôm te bruänga, så började kôrkeklockera å ringa, å nôr trôlla feck höra dôm ljua, så ble di förstenada å ståannes där di va' å där står di på samma ställe, å änga heter bruänga än i da'. I Falla, i Malmbäcks socken där ä' ett stort berg, sôm kallas Bruaberget, å ätter va' di har för se' så sôlle la ett bruapar ha åket in i berget å allri' kômmet ut igen. Nôr bruaparets skjuss va mettför berget, så öppnade dä se' e' dôr, å bruaparet ok rätt in i dôra, å sen föll ho' igen, å di ble' kvar därinne. Å dä hjalp inte hôre di sen letade, fôlk, för di har allri' hett dôra se'n. –
Predikosjuka (Prediko-Greta-1870-talet)
Angående Sovar-Margaret. Så här minns jag vad min far berättat för mig: Det var på 1870-talet. Margaret predikade på en gård som heter Tokebo i Bottnaryd i Jönköpings län. Predikan hölls på en loge med tillhörande ränne, där mycket folk samlats. Margaret låg i en säng medan hon predikade. Men innan hon började sin predikan, sade hon, att satan kommer att ställa till spektakel, men ni skall inte bli rädda, för det är inte farligt. Och då predikan pågått en stund blev det ett väldigt dån, och folket tyckte, att hela ladugården skakade, folket rusade ut och en del blev ganska illa åtgångna. Men min far och några till stod så att dom kunde se alla takstolsbanden, och dom såg att dom inte rörde sig. Orsaken till oväsendet var att en bonde bundit sin häst i tröskverksbommen. Hästen blev skrämd och satte i gång verket. men Margaret visste på förhand vad som komma skulle. F.O. Wikström, Box 29, Blidsberg
Utan titel
På filbänken i smejja [smedja] va en smörjask mä jängsmörje, å en möra när ja kom, va dä så mycke bröte (skruva å spike å mutter) i asken. Dä va tomten, som inte hade tyckt, att dä va som dä skulle, å då hade han gjort ma dä där. Min far kom för sent en möra te smejja, å då så han tomten springe på murhylla. Han hadde e rö mysse på huvet. En gång när mi syster skulle gå åt lagårn å mjölke, feck ho si en liten tomte sitte på ryggen på e ko å börste. Han tyckte förståss, att di inte va rene.
Läkekonst
Gastakramm. Det var ett par gamle syskon på Aparfors i Mulseryd. Rät som de gick i markerna, så fick de kramm. "Nu har ja råkat på elände", sa' gubben. Då ritade hon eld på en tändsticka och gick tre gånger anschurs kring gubben. Älvablåst Min gamla farmor rökade bort det med en sorts blad. Onne biten kan man sätta bort i ett träd. Först sa de skivest, sedan skerva, och sen är det engelska sjukan – de skulle bota det på ny och nä i solnedgången. De skulle ta på dom påsen på ny och ta av den på nä och kasta den i spisen. Bältrosa – de la groblad på. För sår fanns ingenting, som var bättre än groblad. Det växte sådana på dreftabacken. Matlea – de skulle baka tre små plätter och lägga en hysk och en hake i och ge dem – Jo, det gick allt att svälja ner. Gulsjuka var samma sak. Benbrott – fila på en mässingskam och ge dem in filspånet. Stolsteget. Min gubbe botade många för det. Förr la de liken på soffelock, som vilade på två runda stolar. Johan tog en flis ur ett av stolens ben, tände eld på flisen och förde den tre gånger anschurs kring blenan. (Gumman framvisar stolen, som har rund sits och fyra ben) Fallandesjuka. Ida, som tjänte hos fru (kyrkoherde) Johansson fick fallandesjuka, när hon var 36 år. Det berodde på att hennes mor hade varit med om grisslakt, när hon inte hade mer än fyra veckor igen till hon skulle få barnet. Men bägge föräldrarna är skuld till det. När Ida får sina anfall, så kräks hon, och det beror på, att hennes far var aldrig annat än fuller jämt. Jag har sagt det, att bara Ida kunde få mull från sina föräldrars gravar och koka den och dricka spadet, så skulle hon bli bra igen.
Utan titel
Dä va en som skulle fare å sälje ull, å han feck löv å ro över sjön. När han hade komme ett stycke feck han höre e röst uti sjön som sa: "Hör du vante vännen min, vänn dett skepp från nordan vinn, i natt blåser dä i al å i tall, å i natt går mångens skepp all." Dä va ett sjörå, som di sär. En gång hörde ja di sa, dä va ett sjörå som va blinnt [som ej kunde se] å dä kom å sträckte fram hännera. Då to di ett järn, som hadde vatt i ellen å va rött och räckte'n. Han to om'et å sa: "Dä ä allt värmt i Sverjet [Sverige] än."
Utan titel
Dä va e blåkullekäring, som va utå for, å ho kom te ett ställe å feck va där om natta. Hustra där jeck åpp tidit på möarn å feck tag i trullkäringas sko, å dä la å åt lufta mä na.
Kloka
Fin. Skildras av mor Lina. Hennes berättelser återfinnas på Gullereds socken i Västergötland. Det var en gammal käring i Jönköping, som kunde tala om vem som stulit och var det stulna fanns. Jag tjänade i Augutarem i fyra år. Då blev allt sölvret stulet ifrån Agust. Han hade det i en blå kista på vinden, och det var bägare och skedar och annat. Han gick till den där käringen och fick veta, hur det hade gått till. Det var hans egen syster, som hade haft Mina på Ilien (?) att ta allt sölvret en gång, när hon var där och skurade. Agusts syster hette Ida i Mölabo. Den käringen – i Jönköping – hade la den lea å medgöra.
Kloka
Inga i Finshult – det var en som hade tagit skinn, och då gick den bestulne till henne. Hon straffade tjuven på så vis, att han miste allt hår på sin kropp på en gång, t.o.m. ögonbrynen. En i Älmås i Angerdshestra hade svartkonstbok och var en kuschlare – det var röda bokstäver i den boken. De kunde inget ta ifrån honom. Det var ett par som försökte välta hans kolaryss för honom en gång, när han var på väg till Huskvarna. De hade fått den på häll, men se'n fick de stå och hålla den, tills han kom och gav dem fria. En i Kind hette Fin. Han kunde sätta en tjuv, så att han inte rådde gå längre. Han visade tjuvens bild i vatten. Ifrån Unnaryd gick de till honom. Han kunde också ställa ihop fästefolk. Nersatter kunde någon bli, bara i jorden. De skulle man ha något av den personen, som man ville sätta ner. Det gick att ta upp honom igen.