KORPSKRIFTEN

...
Meny
Institutet för språk och folkminnen (Isof) Över 50 000 autentiska uppteckningar från svensk allmoge

Folktro & Sägner

Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.

Läs hela sägnen Isof Arkivpost
Filter Alla teman · Småland
Landskap
Visar 12 av 865 uppteckningar ur Isofs arkiv Källa: Folke – Isof (CC-BY)

Utan titel

En julmôra skulle ja gå åt körka, å när ja kom te Smörbärsbacken vrälde de te ett otäckt vräl (vrål, skrik), å då lyddes ja lite, men så geck ja, å då vrälde dä igen. Ja stannde, å dä hördes som di kom mä vang å körde, fast dä va mycke snö. Då geck ja u väjjen å vrälinga to i så dant å då kom kuarn (kur, igenbyggd droska). Dä satt två gubbe i, å di satt sôm i lågen, för dä brann i vangen, å två häste dro, å ellen gnistrede om skanka på dom (hästarna). Di for åt körka te. Ja Erkas kärng ho så't mä. Å barra va svedde på talla i Smörbärsbacken.

Vattenväsen

Det förmäles, att några barn lekte på en äng i närheten av en å. När de lekt en stund, var där en fin häst, som gick och åt på kanten av ån. Som pojkar alltid äro påflugna, så skulle de rida på hästen. De placerade sig på hästens rygg efter varandra. Det skulle vara många, men hästen växte på längden, så att alla fingo plats. Men den siste, som skulle stiga på, var liten och sade: ’Jesses, jag räcker inte upp!’ Då gjorde hästen en hastig sväng på sig och slog av dem alla och hoppade i ån och försvann. Det var näcken.

Djävulen

Benämningar: Den laje, skråen, fasen, Graffas, Lussifass, Poker. Han visade sej som svart hund, svart häst eller fin herre. Vissla fick vi inte – far sa', att så gjorde alltid tjuvar, när det skulle ihop. Djävulen var hos länsman Orre en gång och skulle ta honom. Orre hade flyttat alla möblerna ut från väggarna och sprang emellan dem, den laje blev lurad.

Jättar

En jätte var ursinnig på klockringningen i Järstorps kyrka och satte sig för att slå ned hela kyrkan. Han kastade ett stort stenblock, men han var för stark och stenen gick långt förbi kyrkan. Somliga säga att jätten stod på Blekeberg vid gården Drösphult, men andra påstå, att stenen kastades från ett mindre berg längre västerut i kanten av Dummemosse. De senare säga att det berget har det alltid varit nåt konstigt med, och många ha sett det lysa där om nätterna. [Ja, men Blekeberg är gammalt påskeldsberg, och där bor skogsfrua än idag. Jag har själv sett, hur det ryker när "skogsfrua eldar på Blekeberg" och dimman vältrar sig tung över bergåsens krön. J.K.]

Djävulen

Det var en gästgivare i Tingsås, som hette Lars Johansson, som låg sjuk, men han kunde inte dö, utan de måste efter prästen. När prästen kom dit var hela rummet fullt av onda andar, men han sa, att de skulle öppna fönstren och så kom han fram till Lars och gav honom nattvarden. Sen åkte han igen, och så fort han hade satt sig i vagnen, så var Lars död. På begravningen skall gästgivarens hästar köra likvagnen, men de stod bara och frustade och rörde sig inte ur fläcken, så de fick låna ett par andra och spänna för, och då gick det. Men hästarna sprang, så det knappt gick att hålla dem, och en stor svart hund sprang under kistan, ända tills de kom fram till kyrkan. Den prästen kunde titta i graven och se var de döda hamnade. När han hade jordfäst Lars, så tittade han i graven, och så var det, som om han funderade en liten stund, men sen sa han, att det var tråkigt, att en människa skulle leva ett halvt sekel och inte ställa det bättre för sig än att han hamnade i avgrunden. För Lars var femtio år, när han dog, och det var i min barndom för jag var där och fick mat på begravningen.

Magi

När Carolina fick sin tös så kom det bud efter mig, för jag bodde ju rent intill. Och jag sprang efter Maja i Lia. Hon skulle vara barnmorska. Och allt gick väl och tösen föddes på kvällen. Men när hon hade varit födder en liten stund, så blev hon så illa sjuker, det lilla livet. Men då sa jag: "Har jag haft in-et, så ska jag la hjälpa ut-et med." För se jag hade varit utom dörren ett ärende, så jag hade la haft intyget med mig in. Och jag fick tag i en eldbrand och for ikring i stugan och skrek och ba-n ge sig ut. Och jag hade öppnat dörren. Och sen så kastade jag eldbranden efter honom. Och det susade och susade i luften. Men det onda släppte tösen tvärt och hon blev kry igen. Men sen ska jag säga, jag fick-et. Jag blev så sjuker, så sjuker, så jag trodde rent jag dog.

Om Jetten på Vistakulle

Där bodde i forna tider en Jätte Vist med familj, hvaraf både kullen samt Häradet fått sina namn, och vid kullens östra fot är en bondby Bosgård belägen med Nio åkrar (är nu genom skifte särflyttad) dess byfolk lefde i gott förhållande med jettefamiljen och hadde mycken hjelp af dessa Men Jetten tålde ej höra kyrkklockorna i Skärstads kyrka, tog derför en stor rund sten och kastade, men som denna var för tung, fallt den ner på Hemmanets Ängsbergs egor vid stranden af Landsjön har der liggat under namn af Jettens sten men vid Jernvägens bygande kilades den sönder utan min vetskap till brobyggnade vid Jernvägen, låg aldeles i rak linje mellan kullen och Kyrkan. En sommar som var mycket varmt och tort så att grödan ej hunnes bergas förrän säden fllt ur och byborna i Bosgård måste vara på Lyckås herrgård att berga grödan der (Bosgård var nämligen gods under Lyckås och bönderna arbetsplicktiga der) Kom Jetten ner till byns starkaste piga en quäll och sade att hon skulle vara behjälplig att skörda böndernas grödor, frågade om hon antingen ville skära för hand eller göra band hon svarade att hon gör band, gjorde blott ett, hant ej mer än rycka till sig det för genast kasta ut igen då Jetten hadd full kärve att lägga på, Om morgonen när byfolket kom ut var alla deras åkrar afskurna och grödan räddad Jättens hustru brukade ofta gå ner till byn för att låna bröd, vilket bönderna så välvilligt lät henne få ty det de återfick gaf de hästarna och det satte sånt kurage i dom så att de kunde uträtta dubbelt arbete En gång var det två ungdomar i byn som emnade gifta sig med hvarandra men fästman ville att fästmön skulle visa byafolket sin husliga skicklighet och sade att hon skulle ingå ett vad med byfolket att hon skulle spinna en vanlig spinrocksrulle full med så fin tråd af lintagor så den skulle räcka att omvira alla husen i Bosgård hvar och ett särskildt, samt alla på egorna också, Lyckades hon skulle allt byfolket gifva henne hederliga bröllopsgåfvor, I sin vånda bad hon Jettefrun om hjelp, och bestämdes att en sommarnat skulle de på Kullens topp mötas för att spinna, då hände flickan blott att trampa spinnrocken men Jättafrun redde tråden till rullen var full, och sedan när alla husen voro omvirade blef det ändå tråd öfver En annan gång var Jettefrun nere i byn då någon me med torndönsröst ropade, Kom hem lille Vist har föllet i Åden?, hvarför hon slängde sina stora bröst upp på axlarne, och de såg blott som en dimfigur efter henne uppför klipporna, Blef något djur sjukt i byn gick blott bonden upp till Jettens predikstol och ropade hvad som fattades och om natten derpå blef djuret friskt Söder om Vistakulle är en bondby Rudu, en söndags förmiddag var en man derifrån ute och jagade, fick då se hela klippan vad Jettens grotta glimma af Guld och Silfver, och det troddes att Jetten hadde stora skatter och dessa skulle de försöka tillegna sig, Beslöt att alla männen i byn skulle vara behjälpliga och gaf sig bort till grottan försedda med spett och hackor och började arbeta, men idetsamma lossnade en större klippa nedrasande men tog ett skutt öfver deras hufvuden och slogs sönder i småbitar hvaraf finnes ännu ett större bergras sträckande ända ned till dalen för att ej fick bo i fred beslutade han att flytta från Vistakulle och tog då sitt hem i Hoberget på Gottland och fick der namnet Hobergsgubben En gång när det låg bevakning på Gottland och manskap äfven från Vista härad, önskade jetten få känna om deras blod var lika friskt och varmt som förr, Han var nu af ålder blind, räkte då honom en rödglödad jernstång den han krammade af men gjorde ej honom skada Mera om Jätten eller hvad det blef med honom har jag allrig hört Ps. Min Moder var barnfödd i Rudu 1806 sade samma folksägnen var den som hon mindes sen hon var litet barn Egenhändigt uptecknad af mig, och önskar öfverseende ty vid 84 års ålder blir både stafning och uttryck efter gamla tiden – Ängsberg den 19 Januari 1925 S.M. Johansson Adress, Hemmansägare S.M.Johansson Ängsberg Gisebo

Sockenoriginal

I Bottnare' va' dä en präst, som va' så in i hällsecke snål. Han hade en rättare, som hette Lars. Di slakta' så möe där, å Lars feck äta palter å körv så han ble' upplessnad på't. Då satte'n ena palta på en käpp lite ifrå' hunnkoja, så långt ifrå', så att hunn kunne inte räcka na. Hunn ble' som stôelter. Prästen kom ut, när han hörde, hur hunn skällde, å feck se palta' Då va' prästen ihop mä Lars för han gjorde så mä palta'. Då sa' Lars "Nu ser i hur rasane hunn ä på palter, ä dä unnerlit då, att ja' ä rasane på dom?" En gång satte Lars ena sell mä en styver i mun på en le'stolpe å satte ena kruka ijämte å skecka' å sella ti Lister (dä va' en gästgivaregård) å köpa drecka. Så en stunn efteråt geck han dit å sa': "Ä du inte gången än, din uslinge!" å så strök' en te sella, så ho' ramla långer väg. Prästen skulle fara själver te Lister å köpa ett ankare brännvin en gång, å då sa' han te Lars, att han skulle sätta den nye häcken på vangen å komma fram på vess ti'. Lars hade gjort ena stor håva (dä va' en granrisahäck te köra granris i), å den va' ny. "Ja' sa' ju, att du skulle ta den nye häcken", sa prästen. "Dä ä la den nye häcken, vet ja' ", sa Lars. då feck Lasse fara te Lister, för prästen velle inte setta i håvhäcken. Dä' va' va' Lars hade önskat. Prästen sa' te'n, att han skulle göra en svinaho på ledi'a stunner. Juldan om môre, när folket geck te julotta – körka' ligger strax ve prästegår'n – hade Lars fått in en stor stock i drängstôva å hoggde å väsnas utå tusan. Han geck in i drängstôva' å fråga'. "Va' tar du de' te, Lars?" – "I sa' ju att ja' skulle göra en svinaho' på ledia stunner, å ja' har aldri' hatt nåra ledia stunner förrän nu", sa' Lars.

Tjuva Jösse

I gr Dahlbergs Suecia band III sid 98 finnes avtagen en bergklyfta i närheten av Eksjö stad som heter Skuru gata. Där brukade fordom en stortjuv, känd under namn av tjuva Jösse under långa tider hålla sig dold, varav platsen sedan av allmogen blev kallad "tjuva Jössa håla". De gamla här i Skede vet berätta att denne tjuva Jössa nedgrävt en "muskötpipa fylld med dukater" någonstädes i närheten av Skinberga. (en by i Skede) Denna skatt hägrade nog för mången och en natt hade en Jon Larsson i Skinberga drömt att han i soluppgången "siesma sola" såg platsen der bösspipan låg dold. Han tillkallade en annan modig person att vara sig behjälplig vid grävningen ty ensam vågade han ej företaga denna enär ryktet förmälde att den som rubbade denna skatt skulle bli förvandlad antingen till en orm eller en padda. För många år sedan råkade några barn i Rösslida (nära Skinberga) under lek skrapa av mossan på en stor sten varvid man kom att upptäcka en uthuggning i stenen liknande ett träd. (Se bifogade fotografi) Nu föll tanken på tjuva Jösses skatt och man företog grävningar rundt omkring vid stenen men påträffade endast vattensamlingar. I närheten av Skinberga på en hög kulle ligger ett mycket stort stenrör. I midten av detsamma äro stenarna upplockade varav synes att man fordom sökt efter skatter kanske den omnämnda muskötpipan eller möjligten några drakamedel. De gamla här hade nämligen den övertygelsen att i stora rör låga dolda skatter som vaktades av drakar. Sådana rör kallades också för drakarör. Drakarna sades någon gång visat sig för folket då de om vinterkvällarna foro genom luften såsom en lång eldstrimma och bar bakom sig en kvast av gnistor.

Om Kapten Elin (en rövare)

Kapten Elin hade rått folk att torka första havrekärven särskilt som fågelkärve. Det skulle bringa tur. K. Elin flöt långfredagen på en planka över Vättern till Skärstad och åter påskdagen. Ihjälslagen i SK. Bengt Edqvist:Oklart vad SK står för.

Snickare Allrik

4 Snickare Allrik i Bekbot (Bekfot?) skulle göra en likkista åt en torpare. Men han hade för korta bräder sa han till torparpojken. Men då sa torparpojken, det gör inget ty då drar vi upp benen under hakan, på gubben. Men när Allrik hade kistan färdig kom gubben på nattan och slog ut gavlarna på kistan. Sedan spökade det hos Allrik hela natten. Men på morron gick snickaren och tog ett riktigt mått och gjorde en ordentlig kista.

Häxor och trollkarlar

3 Det var en gammal gubbe som såg illa och skulle gå upp i järnvägsvagn. Stinsen spakade honom på benen. Då sa gubben du spakar inte med det benet i morgon. Stinsen fick förlamning i båda benen. Så gick han till lasarettet men Dr sa att han skulle kalla till sig kusegubben. Men kusegubben sa att du får allt ha ett litet märke för du sparkte mej, så han fick släpa det ena benet efter sig. Och kusegubben kuste alla kvinnfolken så att de ogifta hela eftermiddagen red på enbuskar och de gifta sprang hem till sina gubbar och slog armarna om halsen och kysste dem och sprang ut på åkrarna.

« Föregående Sida 28 av 73 Nästa »

Visa hos Isof Folke
MIMER // Kunskapsassistent KLAR