Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittrornas ursprung
Det var innan de vart utdrivna ur paradiset. Gud kom in till Eva och frågade efter hennes barn. "Ja, det är dem jag nu har inne", sa hon. Men hon hade ju en massa ute, men dem hade ju inte några kläder, dem var naken, så hon ville inte visa dem. "Dem som då är ute, dem ska också få vara ute", sa Gud då. Och det vart vittren då.
Häxor och kloka
Det var en dräng hos min far, när jag var liten. Ock det var en redig slarver, ock drogs gjorde han med fruntimmer, så det var rent rysligt. Ock det var inte gott att komma ut för honom, för han hade allt jälp av den gamle själv. Han hade en spiritus — det vet ni väl, vad det är? — jo det är en ande, som de har i ett glas, som drar till dem pängar. Han hade fått en svartkonstbok av honom också, ock med den lockade han kvinnfolken till sig. Han brukade abbas med oss, min syster ock mig, ock sa, att om han ville, skulle han allt få oss till att gå till honom nakna om nätterna, utan att vi visste om det. Ock vi var farligt rädda för honom, ock förvetua var vi med förstås till att få se en beta i svartkonstboken. Så var det en gång vi satt ock spann, så såg vi, att drängen hade glömt nyckeln kvar i chiffoniern. Vi rådde inte med hålla oss, utan gick qck öppnade, ock där låg det otäcka stycket. Hon var som en stor, tjock salmbck, ock ini var det grann, röd stil, men vi rådde inte läsa, för skriften var att läsa baklänges, förstås. Men vi hade just lagom låst igän ock kommit till våra spinnrockar, så kom drängen farandes ock bligade så lett på oss ock bullrade i stugan. För se dålighet hade allt sagt honom till. Han, drängen, friade sen till en fru fStigairio.i )dön ville inte ha honom, ock då tog han ock förgjorde hänne, så hon blev rakt ifrån sig. • Ja nu är han för längesen död, men svartkonstboken säger de är* kvar på. Hulhammar än i dag. Se hon går aldrig att flytta, den dåligheten, ock inte rår de med att förstöra hänne. De har lagt hänne i eld, men det biter inte på hänne, ock [i]fall att de gräver ner hänne i jorden, så kommer hon upp igän.
Häxor och kloka
När gamle Lagergren var kyrkohärre i Tofteryd, stal de bort ljuskronorna i kyrkan. Ock de .rådde inte med spana upp tjuven. Nu var det så, att det var kyrkvärden själv som hade stulit dem, ock han hade murat in dem i spismuren. Ock iså länge bonden levde, fick de aldrig någon reda på det, för då hade väl det fördolda ingen makt. Men när gubben var död, så började det. Pojken han hette Nils, ock han var ensam arvinge. Han visste väl inte om ljuskronorna, men när gubben var död, fick han aldrig någon ro. Det drog honom i håret om nätterna ock drog av honom täcket ock ropade: Nils, Nils! Han visste sig ingen levande råd för dåligheten, ock till sist bad han kyrkohärren komma till sig. Lagergren han var inte rädd för sådant ock blev där över natten. Då hörde han, hur det ropade: »1 ler ock sten, i ler ock sten!» Ock på morgonen började de leta.. Ock till sist hittade de ljuskronorna i spismuren. Ock kyrkan fick igän dem förstås.
De dödas julotta
Denna sägen upptecknades 1916. Det dröjde hela 26 år innan jag fick höra en liknande. En av de äldsta pensionärerna på Tidersrums ålder¬domshem berättade i stort detsamma som Söderlund, men sägnen från Tidersrum var mindre detaljerad, och i pensionärens berättelse var den morgontidige kyrkbesökaren en mördare, som inte kunde få ro i sin grav, förrän han hade fått förlåtelse av den mördade. På de dödas julotta hop¬pades han, att han skulle träffa sitt offer. Så skedde också, men när han började tala med den mördade, höll han sig inte till sanningen. Han ljög, så att det luktade illa om honom. De andra rusade på honom och manglade honom, tills skelettet inte liknade ben utan bara ett skrumpet skinn. Sedan hängde de upp mördaren över kyrkdörren, och där vart han känd under namnet Skinn Skärpus.
Spökryttare och gastar
I Södra Vi fanns en präst som hette doktor Moberg. På kyrkogården var en död som inte ville ligga still. Doktor Moberg måste dit och tala med den döde. "Om du ser, att jag har bråttom ut från kyrkogården, så är det bäst att du har solvorna i ordning och kör, allt vad tygen håller", sa han åt kusken. Si, när en ska tala döda till rätta, så får en inte gå genom körrgårsgrinna, och prästen måste därför gå över muren. Kusken hörde, att prästen talade med den döde, och det sista prästen sa var "och nu löser jag in dig i andevärlden i tusen år". Sen kom prästen fort ut från körrgårn, och kusken körde hastigt iväg hemåt, men så snart som vagnen hade satt igång, tyckte han att ena bakhjulet lossnade och föll av. Kusken tänkte stanna, men doktor Moberg sa "kör bara". Skulle en tro, vad folk trodde förr, så var det själve Hornper som bar upp bakaxeln. Men när de kom hem, var hjulen med.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det var bergtroll vid Sommenäs i Tidersrum. När det ringde till måltid för gårdsfolket på Sommenäs, fick de aldrig äta sig mätta, för maten tog slut, hur mycket som än var tillagat. Där var det en dräng som sa: Om ja bare kunne få tag i en viter häst, så skulle ja ri te dä där berget, när di ringer te mat. Han fick en vit häst. När ringningen började, började trollen skrika "var ä min hatt, var ä min hatt?" Han som red skrek då likadant, och från berget var det någon som kastade ut en hatt åt honom. Drängen red till berget, när trollen skulle börja äta. Han såg inga andra än trollgubbar som åt. Drängen bad om lite dricka. Det kom ut en silverkanna med dricka i, och trollen fyllde kannan. Men drängen tordes inte smaka på drickat utan slängde det över axeln. Det stänkte på hästen och tog av håret på länden. Drängen satte då igång att rida, och kannan tog han med sig. Bergtrollen ilsknade till och följde efter för att ta drängen. Då var det ett annat bergtroll som var osams med de andra, och det trollet skrek åt drängen: Rid över korskörd åker, då har di inga makt mä dej.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
En mor var ute och plockade bär vid ett berg nånstans i Rumskulla. Hennes lilla flicka var med, och rätt som det var försvann flickan. Hur modern än letade och ropade, så fick hon inte rätt på henne. Det blev skallgång i tre dagar, men flickan var och förblev borta. Då var det någon som föreslog, att de skulle ringa i kyrkklockorna efter henne. När klockorna ringde, gick modern och några andra till berget. Utanför stod flickan och grät. Hon var så gammal, att hon hade lärt sig att läsa morgonhön och aftonbön och flickan sa, att när hon läste de bönerna inne i berget, vart trollen arga. De tålde inte att höra dem.
"Nissar" och "lövsiskor"
När jag var liten, var det någon som talade om, hur det går till att ta mjölk och trevnad från en ko. Det säkraste var att gå ut i skogen och ta en sorts svamp på en stubbe, en sån där som kallas bjäresmör. Bjäresmör är ett slags blöt svamp, som ser ut i det närmaste som smör. En tar en klick av det och smörjer på mulen på kon, och då försvinner mjölken från henne. Den som lärde mig knepet hette Pettersson och bodde i Fundsboda i Svinhult. Han påstod, att han kunde skämma kor, men om han gjorde det, nej, det vet jag inte.
Skydd mot trolltyg
Sådana som kunde skämma kritter var inte det bästa att råka ut för. Men det fanns möjligheter att hindra dem. Innan en släppte ut djuren på våren, såg en alltid till, att det fanns en bit stål under lagårdströskeln, så att de fick gå över stål. Då var det inte lönt att försöka skämma dem. Stål var för resten bra för folk också. När en kvinna hade fött barn, så fick hon inte gå ut utan att ha stål med sig. Ända tills hon hade blivit kyrktagen, måste hon bära stål på sig för att inte råka illa ut. Barnet skyddades" bäst med en psalmbok. En pojke skulle döpas, innan han var fjorton dagar gammal, men en flicka var det inte så noga med. Hon kunde få vänta fjorton dagar till. Men för att inte den lede skulle röra barnet eller trollen byta bort det, innan det var döpt, skulle det alltid ha en psalmbok liggande på bröstet.
Gömda skatter
Väster om Flaka by i Södra Vi ligger ett stort stenrör, och i röret lär en silverskatt vara nerlagd. Den som en gång ägde silvret var rädd, att det skulle bli krig, och därför gömde han skatten. Det var min mor som talade om det här, och hon sa, att det skulle ha hänt för minst ett par hundra år sen, kanske mycket längre. Några karlar kom för att plocka igenom röret och ta reda på skatten. När de hade plockat en stund, fick de se, att det brann i byn. Karlarna gav sig iväg till byn för att släcka, men när de hade hunnit en bit, såg de att det inte var någon eld i byn. De vände om och tänkte fortsätta plockningen, men när de kom fram till röret fick de se en stor drake eller orm, ocke en nu ska säje, som låg och vaktade silvret, så karlarna vågade inget röra.
Gömda skatter
Det brukar vara svårt att komma åt en skatt som vaktas av en drake. Men det behöver inte alls vara svårt, om en bara känner knepet. En tar bara en sak som har varit i beröring med djur, helst oxar, och kastar den på draken. Det kan vara en töm, en slia, en piska eller vad som helst. Om draken får något sådant på sig, blir han foglig och gör inget försök att hindra den som försöker hämta skatten.
Sägner om kyrkklockor
Mellan Pelarne kyrka och Vimmerby kyrka ligger en stor sten. Varje gång han hör Vimmerby kyrkklocka, vänder han sig om. Han tycker inte om ljudet. På stenen växer en tall, en gammal martall, mest lika gammal som stenen själv, tänker jag.
Gast
Det var en pojk, som jag litar på, som skulle gå till en kvarn en kväll, ock när han kom till ett led, så kom det en tvärs över vägen, som var så lång, så huvudet var upp över skogen, ock kluven var han högt uppåt. Ock så skrek han: »Orätt, orätt». Det var en gast, som går till dommedag, ock har ingen vila förr. Så den som flyttar råmärken, det blir en gast av den. Fast det är väl allt bra grymt.