Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
gastar.
Det blev "gaster" av sådana som kom i sjön å drunknade. "Gasten skriker utôt sjön" hörde en de gamla säga, å när en frågade dem vad det var så fick en tillsvar, att det inte var rätt ställt. Det var "gasten" av den eller den som hade drunknat. Det var också varsel till olycka på sjön. Om en fick höra en "gast" skri- ka på kvällen, så gjorde en rätt, om en stanna- de hemma från sjön dagen därpå. Nu får en aldrig höra "gasten". Men förr hade de hört ho- nom utåt sjön.
Kyrkor och kyrkoinventarier
I Angsjön i Hestra har folket dränkt en kyrkeklocka från Hestra kyrka; det var för att danskarna inte skulle få tag i henne. Jag har inte hört, att de försökt få upp henne. Valdshults kyrka var en offerkyrka; det var nog för att hon var den äldsta kyrkan här i trakterna.
Tomtar
Det var en flicka, som skulle skära stjärntrave (skära en del säd sent på kvällen efter slutade lagårdssysslor.) Då kom en tomte till henne, och frågade, om hon ville ha hjälp. Ja, det var hon tacksam för. "Gör du band, så skär jag i hand", sa han. Hon kunde inte följa med; hon gjorde ett band och gick och drog det efter sej. Tomten hade många till hjälp, så det var snart avkuret. Då sa' hon till tomten, att de skulle plocka all stenen ur åkern med, och det gjorde de. Tomtarna kunde dra till dem, så de blev rika, de kunde också dra från dem till andra. De skötte hästarna, om folket ropade väl i stallet, så det inte låg några strån i kors, för dem rådde de inte med att gå över.
Odens jakt
Det var en bonde ute och jagade tidigt en torsdagsmorgon där uppe i Småland, och då mötte han konung Oden, och han hade två hundar, som var ihopkopplade i spann. Han var till häst, och på hästen hade han en skogssnuva som han hade skjutit, och pattarna var så långa, så de räckte långt ner på magen. Hundarna sprang bredvid och skramlade med länkarna. Men han sa till bonden, att han inte skulle jaga på en torsdag, för då var det hans jaktdagar.
Kloka
I Korsberga socken bodde en klok kvinna för en 40-50 år sen. Hon var styv till att spå, men hon kunde annat också. Det var många, som reste långa vägar för att låta spå sig av henne. I en socken strax intill Ramkvilla fanns det så en ogift präst. Han hade ju en hushållerska, som för resten också var prästdotter. Hon blev också nyfiken och reste till Korsberga för att låta spå sig. Den kloka la ut korten och satt och tittade i dem ett ögonblick. – Var har mamsell gjort av den lilla? sporde hon sen och tittade skarpt på hushållerskan. – Tyst! Tyst! Ni ska få betalning, vad Ni vill, om Ni bara tiger. Annars blir ja olycklig, sa denna och grät och bad för Guds skull att hon måste tiga med det. För det var verkligen så, att hon hade haft ett barn med prästen och gjort av med det.
En stor orm
Lantbrukaren Arvid Karlsson, Kråkhult, Älghult socken, född der 1898 berättar: Vi voro några småpojkar som sprungo derhemma på gården och lekte, så fingo vi för oss att fortsätta leka, men på annat sätt. Väl inkomna der fingo vi snart ärende ut igen, der var en orm av förfärande storlek, vi blevo förskrämda och sprungo skrikande ut. Men vi voro i alla fall nyfikna att se var ormen tog vägen. Vi tittade försiktigt in genom en springa i väggen och en liten glugg. Nu sågo vi ormen ringla sig omkring en rund grov stång, som stod rätt upp från golvet och upp mot taket. Ormen var mycket grovare än min nu fullväxta arm och allra minst fem alnar lång. Han kröp hela stången spiralformigt, upp till taket. Taket var ett gammalt brädtak som var mycket söndrigt. Det var meningen att lägga nytt tak på nu på våren. Ormen kröp ut genom taket och nu gingo vi in i ladan igen, men ormen kom snart tillbaka samma väg, och då sprungo vi ut igen, sågo in genom gluggen och sågo att ormen kröp spiralformigt ned igen, men kröp nu ut mellan ett par stenar i stenfoten, då sprungo vi den sidan som han var, och sågo att han tog vägen mot ett väldigt stenröse ett stycke derifrån, der kröp han in och syntes alldrig mera. De gamla sade: Det är inte alls ovanligt med så stora ormar, vid vissa tider. Det är onda makter som vid vissa tider kommer upp ur jorden der de ha sin hemvist och visa sig i ormskepnad. Jät i maj 1931. Aug. Strömberg
Vård
Min svärmor, Anna-Stina Puke, f. 1840 i Järstorp, bodde en tid i Sandseryd. Min svärfar, Linus Puke (f. 1829), var mjölnare där hos en byggmästare Pettersson, som ägde en kvarn. Denne Pettersson förde inte något vackert liv, utan söp och bråkade. Pettersson följdes alltid av en liten grå gestalt, vad det då var för nånting. Det varju de som trodde att det var djävulen själv, men det var det nog inte. Min svärmor hade själv sett den lilla grå varelsen flera gånger, och många andra hade sett honom också. Men det var inte alltid han visade sig. Ibland var han osynlig. Byggmästaren blev inte gammal karl. Han hängde sig.
Kyrkor
I Valdshult hade de en gammal kyrka av trä, fodrad med stickor. Hon var en offerkyrka, för att hon var så gammal. Hade de otur med sina kreatur eller var de sjuka, så offrade de pengar och vad som helst till den kyrkan, så skulle de få tur och bli friska.
Bjäran
Anders i Boa sköt flera skott efter en stor hare, men det tog aldrig. Då la' han en byxeknapp i bössan, och se'n sköt han haren, men det blev bara tre spingastickor omknutna med en röd ulltråd. Isak Thorsson på Röksberg var ute för detsamma. Han förstod, att det var något trolleri. Då skavde han på en silverpeng och hävde i bössan, och så sköt han haren. Det var en gammal käring på Krogbacken, som ägde om den. Hon hade bara två kor, men hon fick så mycket smör, så hon kunde gå åt två håll på samma dag och sälja. Och när de bytte ystemjölk, gick hon med en stor kruka mjölk i var hand.
Folkliv
När en västgöte i forna tider reste från Jönköping behövde han inte riskera att dö av törst på hemvägen. Supit hade han naturligtvis mellan affärerna i stan och sen fanns det krogar på lagom avstånd utefter vägen. 1. Först skulle han ju "tala ve" vid Talave. Den vida beryktade krogen låg vid Junebäck just där den då bebyggda delen av stan tröt och lämpade sig således förträffligt för en liten färdknäpp. 2. I Bankeryds socken träffade resenären sedan Månsereskroa vid Månseryd, där påspädning kunde erhållas, och regelbundet togs. 3. Nådde han sen fram till Bränninge i Habo, så vilade sannerligen inga ledsamheter där. Där fanns både bränneri och gästgivaregård, så att tillgången och möjligheterna voro praktiskt sett obegränsade. 4. I södra delen av Gustav-Adolfs socken låg Tumbäck med stort bränneri. Där var då ingen gästgivaregård, men "om så erfordades" kunde en törstig själ, alltid finna vederkvickelse. 5. Vid nordgränsen av samma socken låg Sved, stor och välförsedd gästgivaregård. Hej! 6. Kom han så äntligen i Brandstorps socken, så hade han där Torkelstorps gästgiveri, vars blotta namn vittnade om att det där gavs möjligheter att läska torra strupar.
Bjäran
Mjölkahare var det en käring här i trakten, som hade. De var rasande på att de aldrig rådde med att skjuta den haren. Men så hittade de på att ta något, som hade varit med vid vigseln, jag tror det var en hysk, och lägga i bössan, och se'n sköt de haren. Det blev bara några solv och stickor, som var brända i bägge ändar. Trollsmör blev det på gammalt trä, när det hade regnat mycket. Det var de så rädda för – de skrapade upp det och bar bort det. Nej, de kastade det inte på elden.
Naturföremål
Det fanns en offerkälla intill Vallsjön i Valdshult. Jag hade hört så många sägner om att man skulle få tur, om man offrade i den källan, och en gång, när jag var med och flottade där, var jag och kastade i en femöring i källan. Det låg så många pengar i den källan. Ingen vågade röra de pengarna. De gamla drack i källan och tog vatten med sej hem. Det skulle vara hälsovatten. Vattnet var alldeles klart.
Död
Patron Björkman på Rustorp (Hrgd i Järstorp) dog. Men vid begravningen orkade hans präktiga hästar inte dra honom uppför kyrkbacken. De många underhavandena måste hjälpa till och skjuta på likvagnen. Någon tid efter begravningen skulle hans fru resa till kyrkogården för att se till graven. Men det blev samma historia. Hästarna orkade inte upp utan fru Björkman fick stiga av och gå uppför backen.