Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittror
I Östergötland var de förfärligt vidskepliga. De tala' om att de skulle försona sej med vittrorna, sa de. Det var något slags väsen, som inte kom överens med folket.
Ormar
Orm i sej. Min mor talte om en piga, som var med ute i slåtterängen och räfsade. Hon blev så illa sömnig och ville bara lägga sej. Men hennes mor sa': "Lägg dej inte, för det är något som söver dej!" Tösen ställde sej vid räfsan och somnade. Då kom en orm och rann uppför räfseskaftet och ville i henne.
Påsk
Påskafton skulle en försöka att fästa en bild av en påskakäring – utklippt ur ett stycke papper – på ryggen av folk. Jag minns ännu, hur jag en påskafton lyckades fästa en sån käring på torparn i Rimstorp, då han var hemma hos far vid kvarnen med mäld. Gubben märkte ingenting utan körde gladeligen iväg. Han skulle ju förbi den stora herrgården Rustorp. Där träffade han hela herrskapet utanför, och de fingo roligt åt gubben. Men de sa ingenting, utan han fick gå med sin käring.
Spökeri
En gång var det en hjälpepräst, som var i Unnaryd på en förrättning. Han gick förbi Unnaryds kyrkogård på kvällen, och då ropade han: "Här vilar mången söll inom dessa murar!" Då steg det upp en och svarade: "Dock icke alla." Om någon dog hastigt, och tänkte på att han skulle säga något till en annan, så kom han efter döden och sa' det. Farfar tjänade i Karsbo. Då dog en gubbe; deras ängar, och han kom till farfar en natt. "Va vell i, Johannes?" sa' farfar. Då sa' han något; det var en småsak, som han ville att farfar skulle tala om för en, som hette Anders. Hade farfar talat om vad gubben sa för någon mer än Anders, så hade han blivit sjuk. Den, som var rädd för spöken, fick aldrig se några. Skollärare Gustafsson frågade far;" Tror Salomon, att de kan visa sej efter döden?" "Ja, det tror jag", sa far, och så talte hanom att en gång, när han skulle gå och handla en månljus kväll stod det ett knallarelass på vägen, och det gick en liten käring runt om lasset. Far hälsade, men då försvann käringen. Då sa' skollärarn: "Ja, det var Kolyckekäringa, den har jag sett med."
I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di ...
I alla stora berg bodde dä troll förr i vala å di kônne göra möe förfång å ställa te förtret på alla vis för männeskera. Så di gamle feck ha mer än ett knep för å kônna fri se' för dôm. Dä likesta medlet va' flogrönn (flövrönn, flövträ), å rönna sôlle ha vôxet imälla ett par tvellingsbjörker älla på ett aent trä'. En sån liten rönnebit sôlle en passa in i lôvträet. (selen). Ôm en bara hadde "flövträ i bôvträ", så kônne en freda se' bra nock för trôlla ônner sia faler. (färder). En gång sôlle byalavvet åka te Fôssôms kôrka en sönda', å di va' sex skjussa' Nôr di kôm i närheta å kôrka så rusade trôlla ut u' skôven å befallte dôm å stanna. På två å skjussa' föll skaklera ner å se' sjôlva å selasteckera ramlade u', å trôlla tok å rövade allt va' bönnera äjde å hadde´, di tok bå' hästa' å kärrer, för dôm bägge bönnera hadde försômmat å sätta "flôvträ i bôvträ". Men di annre fyra, di hadde satt i sånt, så di slapp ônna' trôlla. Många satte ett litet männeskeben i selen istället för flövträ å dä va' ett bra skydd, dä mä. En gång höll' trôlla på å sola sett sôlver, å de hadde brett ut så orimmelit mä fina blanka sôlversaker, å di blänkte å gnistrade, så dä gjode ont i öjena i solskina. Då va dä ett fruntemmer, sôm kôm te å gå förbi, å nôr ho' feck si all den rikedomen, så plockade ho' te se' förklät fullt mä sôlversker, å bäjare å urner å drôckeshorn, å ho' tok mä se' så möet, sôm ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' trodde se' ôm å bära, å sen dro' ho' å stretade hemåt, allt va' ho' orkade. Nôr ho' då kôm in i si stôva, så tömde ho' ut hela förklät på gôlvet, men då höll ho' rakt på å ge ôpp ånnen i förskräckelsa, för då förvanlades alltihop te en rörli massa mä levande å krälanne ormar! För si trôlla di vaktade noa över sia skatter å di hadde sitt kvenna, nôr ho' tok dera' dyrbarheter, å så hadde di förvannlat sitt sôlver te en ormahöj. Ifrå' den daen feck trôlla ha sia äjendoma' i fre' för henne. Dä va' en dräng, sôm sôlle gå ätter ett par stuta' i havven, å han geck där å letade å letade, men dä sto' inte te, att han kônne hetta dôm. Te sist nôr han länge hadde gått där förövader i huvet, så kôm han te e' la'a, å ve laeknuten lå' en stoer höj mä hvita granna hôvlestecker. Han kônne inte begripa, hôre di hadde kônnat komma dit, för dä va' ingen som hadde vatt där å arbetat, men han tok nôra stecker i tröjefecken för å visa hössbonnafôlket, nôr han kôm hem. Nôr han sen sôlle ta ôpp å lätta dôm si di granne hôvlestecken, så hadde di förvannlat se' te sôlversker. Di ble rent förläjna å följdes åt ut i havven allihop för å la hem hele hôvlesteckehöjen men nôr di kôm ut, så sto' stuta ve havvagapet å hôvlesteckera di va' förschvônna. Dä va' trôlla, sôm vatt framme å spektaklats mä fôlket på gålen. Trôlla di va framme å gjo'de odôjd överallt, så dä va te å si ôpp för dôm jämt å samt. Ôm matmora talte ôm å baka brö', så sa'e trôlla ute i farsta: "Dä va' bra, för då får vi brö"! Ôm brökakera va mjölia, nôr di kôm ut u' ongen, så kônne matmora ta å tôrka å dôm på förklät men dä feck ho' anka (ångra) på, för dôm brökakera tok trôlla, så dôm feck ho' ingen gläe å. Dä' va' nôen, sôm hadde frôvat trôlla, ôm di hadde nôt å äta å ynkat dôm för kölda, men då hadde trôlla schvart: "I behöver inte ha nôra bekômmer för ôss, för vi har gôtt ôm bukastrôket brö"! Ôm e' pia sjongde mä ho' satt å mjölkade, så tok trôlla den mjölka, å den kallte di "sångamjölk". Nôr dä åskade å blextrade redit, så sae di, att dä va Tor sôm blängde mä öjena, för han var arger på trôlla å velle slô ihäl dôm, å ätter va' di sär, så har la åska slaet ihäl di siste, men dä ä la ingen sôm vet, för dä kan nock fennas trôll i berga än i da'. Den sôm velle fri se' för bergtanning, han sôlle lätta skjuta över se' mä flinta å fnöske, för si sen hadde inte trôlla nôr makt mä en. Di "kloke" begagnade se' utå tôrkada orma' å fröa (=grodor) å vessler å lokatter å ikôringa' (ekorrar) å flere annra djur: "Kalsåsakäringa" (en klok gumma i Öggestorp) ho' hadde en stoer pôse full mä sånt dära i ett hö'neskåp, men så va' dä en dräng, sôm tjänte där, å han va' klurier (finurlig) å se', å han tok hele trôllpôsen å grov ner en i dynga', å nôr käringa feck si att pôsen va kômmen ônna, så ble ho' så änna stôelter, så ho' hôppade jämföttes i ilska, men drängen han talte allri ôm hôre dä va, men rolit hadde han, nôr han sen harmd'et för fôlk. Ôm ett nötkreatur hadde trellt ner i e bergskreva, så hadde di för se', att d' va' trôlla, sôm narrat dit 'et. Dafför så va' dä bruklit å lägga ett ormaskinn ônner fähuströskelen, inna' en släppte vall å så sôlle en nappa å en hårsôdd på vart djur å slänga i båsera, för dä fridde ifrå' trôlla. Nôr ja' va' barn, hö'de ja' e' säjen ôm en dräng, sôm va' ute å re' i skôven å då hette han en sôlverbäjare, sôm trôlla glömt ve ett berg, å han tok hômen te vares å sôlle ri'a länger bôrt, men då sa'e e' röst ifrå' berget: "Hu hu"! Dä va e' trollkäring sôm frös. "Fryser du, så s'a du få mia vanta' ", sa drängen, å så slängde han vanta' inåt berget. Men nôr han hadde reet lite grånn, så hinde trôlla ôpp en, å di velle ska'a hômen å ha igen sin bäjare. Men den trôllkäringa, sôm hadde fått vanta', ho' velle hjôlpa å fri hômen, så ho' varskodde hômen å sa'e: "Vantavän, vantavän, ri' inte på väjen den hårda utan på åkern den årda, in i kôrsstrålen"! Å drängen han lydde henne å re' in på ett jare, å så feck han behålla bå bäjarn å sett liv, för dar ble trôlla ätter. Dä va' en bonne, sôm feck slôttahjälp å en trôllgôbbe, för bonnen hadde e' stoer ma', å vattnet sto' sôm en sjö på hela maa, så han vesste inte, hôre han sôlle bära se' te mä å få a åslådder. Men nôr han då sto' där å fônderade, så kôm trôllgôbben å erbjudde se' te å slå å maa, å i belöning velle han ha en tjätel (kittel) risgrynsgröt, å dä prutade inte bonnen på. Inna' trollgôbben började å slå, sa' han te bonnen ta dän sin häst, sôm geck å betade på åakanten, för "älla slår ja' bena å en", sa han. "Å, dä tôl (dröjer) länge inna du kommer så långt sôm te hästen", tôckte bonnen, "så den hinner ja' nock å gå ätter sen". Men då började trôllgôbben å slå, så dä fräste i lien, å inom två minuter hadde han slått ett skår ner te åakanten, å mä ett enda hogg rôk bena å hästen, inna bonnen hinde å vänna se' ôm. Men dä va' bå förste å siste gången, sôm han tok emot nôr hjôlp å trôlla. Ja, di gjo'de allri anna illty'. Nôr en brôggde öl så feck en akta se för dôm, för di hållde te ônner köksgôlvet, å ôm en råkte te å välta ut e' dreckastånna, så va' dä trôllas skôll, för dä dreckat, dä tok di. Å ôm en va' ute å råkte ut för dôm, så sôlle en skynna se' å komma över e å älla en rônel mä rennanne vatten, för då ble di ätter ve broa. Ve Uvberget nere ve Teneltasjöen (Tenhult) dar fanns ett trôll förr sôm di kallte "Tjuren" å han bodde i e' grôtta i berget som hette "Tjurens kammare." Å dä ä nock sant, för di sär, att ute i Teneltasjöen, där syns än i da' ett par stora tjurahorn. Den siste sôm så' Tjuren, dä va' en gammal gôbbe, sôm bodde ensammen i si lella stôva i närheta, å dä va' på sjôlva julanatta. Då kôm dä nôen å böstade på dôra å velle in, å nôr gôbben kôm ôpp å öppnade, så sto' Tjuren utanför å ba' att gôbben sôlle följa mä te hans hôla å hjôlpa hômen å häkta på dôra, för han hadde bara rått mä å lôfta på dä ena gångehja'net, å dä va' ju illackt att snöen yrde in på sjôlva julanatta sae han. Men den gamle han torde inte följa mä utan Tjuren feck gå ensammen tebakes hem. Sen dess har ingen sitt te trôlla i Uvberget, så di har la dronknat i sjöen. Inna' småbarna va kressnada, så hadde trôlla makt mä dôm. Då kônne trôlla komma in i stôva å ta barnet å lägga dit en "bortbyting" i vagga, en å sia ejna onga' istället. Dä va e' hôstra, sôm vaknade på natta, å då feck ho' si ett trôll komma gåannes framemot sänga, där ho' lå mä barnet, å då ble ho rädder å kvecker te å kasta barnet inte sängastammen, å sen satte ho' se' ôpp i sänga å spôttade emot trôllet, å då så geck dä tebaka mot dôra. Å kvenna ho' hållde på å spôtta å spôtta i ett tjör, å trôllet dä geck baklänges mot dôra mer å mer, å te sist förschvann dä å geck sin väj, så ho' feck behålla sett barn. Nôr di va' ute å slådde i ängera förr i vala, så feck di lôv å ta mä se' barna, ôm di inte hadde nôn inne te å si ätter dôm. En gång hadde di hängt ôpp ett litet nyfött barn i ett lakane i e' b'örk, för mora behövde hjôlpa te mä raffsen. Ho' hållde se' i närheta å börka, å slängde titt å tätt ett öja på banongen i lakanet, men likaväl olôckade dä se' så illa, att ett trôll kôm å nappade te se' barnet å lae dit en aen onge istället. Mora mar'te på stônna, att ho' hadde fått en bortbyting iställe' för sett granna snälla barn, för bôrtbytingen va' bå kinketer å stôgger å leer. Då va' dä inte aent å göra än sôm va' vanlit i såna fall, dä va' te å ella bakongen het å låssas kasta in bôrtbytingen i ongen. Nôr då mora sto' å hållde barnet på gressla' i höjsta hogg för å kasta in et i glövera, så kôm trôllkäringa infarannes å rôkte te se' barnongen å nôr di sen så' ätter, så lå' dä ejna barnet välbehôllet i vagga'. Ôm ett litet barn va' kinkit å illakt så va dä trôlla, sôm hadde fördarvat 'et, å då sôlle en stôppa ner'et i e' smörtjena (=kärna), å sen sôlle en ta ut tjena på fårakätten, å tjena mä barnet i sôlle en lägga ônner krôbba, så att fåra feck äta över et, å dä hjalp, för sen ble barnongen hôrker (=frisk) å snäller.
Jul
Vid skörden och inbärgningen lades den sista neken undan. "Den ska vi ha te julanek",sa de då. När julaneken togs ner, skulle den hackas och strös på gödselhögen. Från min barndom erinrar jag mig ett grötrim, som troligtvis stannat i minnet, just därför att det är så hjälplöst dumt: Denna gröten ä kokter i e gryta å inte i e gran, ja tror ja hoppar upp i e lön (en lönn)
Vattenväsen
Näckens toner i kvällen lockade mången att försöka komma denne på nära håll. Då såg man honom uppträda i skepnad av djur, än såsom ett, än som ett annat, helst uppträdde han väl dock i skepnad av en häst.
Vårhalvåret
Kristi Himmelfärdsdag. Då komma rävungarna ur lyan för första gången, och därför är det en stor dag för alla rävjägare.
Slakt
Slaktaren brukade alltid skära ett kors i levern och ett i hjärtat av det slaktade djuret.
Spökeri
De lånade ben från kyrkogården och hade på sej för ohyra, men de var tvungna att bära tillbaka dem efter viss tid, annars fick de inte vara till freds för den döde. "Kämpa" hade plockat upp en hoper stickor invid kyrkogården och hade fått ett ben med bland dem. Det bullra om natten utanför. "Vem ä dä?" "Dä ä Pelle, jag vill ha mitt ben igen!" "Dä ska du få, men du får vänta tills det blir dager", sa Kämpa. De kunde gå till kyrkogården och fråga de döda. Det var en skräddare, som gick dit och frågade, om hans hustru skulle leva eller dö, hon låg sjuk då. Det var dagarna före jul. Han fick vänta till klockan tre på natten innan han fick svaret: "Hon dör, och du kommer strax efter." Far träffade skräddaren, när han kom och var på hemväg, och då talte han om detta för far. En i Ryr hade blivit av med en hoper silver, och han gick till Mulseryd kyrkogård och frågade en död, vem som tagit det. Han fick till svar: "Det har din egen bror gjort; låt mitt stoft vila i fred!" Det var när som helst man kunde gå och tala med de döda.
Troll
Vid Nissafors var ett berg, som det fanns ett bergatroll i. Den hon skrek på folk, när de gick förbi, hon ropte namnet på dem. Man svarade: "Jag skiter i dej!" Då teg hon. I Isaberg skall det ock ha funnits troll.
Offerkälla vid offerställe
Det sägs att prosten Arendt Grape 1759 upptäckte en järnhaltig hälsokälla på en knapp km avstånd från Södra Vi kyrka. Men källan var nog känd förut av bygdens folk. Prostens upptäckt betydde emellertid, att källan blev mera känd utomkring. Det blev stor tillströmning av brunns-gäster, och brunnen var livligt besökt långt fram i tiden. Största antalet gäster hade den 1917 eller 1918, då antalet steg till mellan 600 och 700. När en "giktbruten" kom till Södra Vi hälsobrunn, kunde han på goda skäl hoppas på bättring. Vid brunnen fanns en väldig samling kryckor, käppar och rullstolar, som naturligtvis med stolthet visades för badgästerna. T.o.m. fullständiga invalider har efter lämplig behandling blivit så återställda, att de har kunnat lämna sina kryckor och käppar till samlingarna. Södra Vi hade liksom Medevi sin grötlunk. Klockan sex på morgonen gick en trumslagare runt samhället och slog revelj. När gästerna hade hunnit få kläderna på sig, bar det iväg i samlad trupp med trumslagaren i spetsen upp till Lunds kulle strax norr om kyrkan. Efter supen gjordes samma tur igen. Det var den egentliga grötlunken, och på den brukade t.o.m. invalider i rullstol följa med. Vid midsommar reser vi majstång nu liksom förr. I gamla tider lövades källan vid midsommar, och jag tror, att den seden ännu förekommer.
Födelse och dop
Det första linnet, barnet fick på sig, och barnets första avföring skulle brännas. Linnet fick inte tvättas och användas på nytt, och avföringen fick inte bäras ut. Så länge barnet var odöpt, fick elden inte släckas. Antingen skulle det brinna i spisen eller skulle ljus tändas. En skulle aldrig sätta vaggan i rörelse när barnet inte låg där – vagga tomme –, för då blir barnet skrikigt och besvärligt. Lugna, tysta, snälla barn blev det av sådana, som höllo sig beskedliga och stilla under dopakten. Men sådana barn, som gastade och fäktade medan prästen döpte dem, de blevo svåra och bråkiga. De som skreko under dopförrättningen blevo utrustade med god sångröst.