Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomten
Julafton skulle det sättas ut ett fat gröt till tomten, denna gröt sattes i lagårn. Det fick icke vara gröt som blev över, utan den gröt tomten skulle ha, skulle vara med det första som togs ur grytan, i gengäld bringade tomten tur och lycka i huset. Tomten bodde under husets stenfot.
Det huvudlösa fåret. Spökeri
Berättad av Anne Marie Magnusdotter. En gån då farmor var barn, skulle hon gå ett ärende åt sina föräldrar till en person, som bodde rätt långt borta. Som vägen ledde genom en stor skog, och hon fruk tade för obehagliga äventyr, bad hon att få taga någon i sällskap. Hon fick då en jämnårig grannflicka i sällskap och de startade sin vandring. Glada i hågen och under muntert samspråk gingo de genom skogen i den vackra sommardagen. De pladdrade som flickor bruka om än det ena, än det andra och ibland sjöngo de en munter visa. Präktiga bärställen och vackra blom- mor lockade till vilostunder och även ibland att vika åt sidan om vägen, de skulle följa. De gingo dock aldrig längre bort från stigen, än att de lätt skulle hitta tillba- ka igen, trodde de. Dagen led, och snart började det skym- ma på. Då blev det fart på flickorna. De måste skynda allt vad tygen höllo för att hinna uträtta ärendet och sedan hinna hem igen innan det blev mörkt, ty efter mörkrets in- brott var det farligt att gå i denna skog, där så många un- derliga väsen hade sitt tillhåll. Men nu märkte de till sin förskräckelse, att de förlorat stigen för de goda bärens och de vackra blommornas skull. De begynte springa åt det håll, där de trodde stigen fanns. Men, o, ve! De hittade ingen stig. Med fasa sågo de på varandra. Sedan begynte de åter att springa, bara springa, någonstans måste ju ändå skogen taga slut. De sprungo och sprungo, men funno ingen väg och intet slut på skogen. Allt mörkare och mörkare blev det. Till slut förstodo de, att det var natt. Springa / orkade de ej längre, men framåt måste de, vart det än bar. De togo varandra i hand och gingo framåt på måfå. Plötsligt fingo de höra, att någon kom och gick efter dem. Glada över att träffa någon, som de kunde fråga om vägen vände de sig om. Men döm om deras fasa, då de i stället för att se en människa, ser ett får utan huvud komma och gå efter dem! Skrika vågade de ej, men de fattade varandras händer och begynte springa fram- åt. I detsamma begynte även fåret springa framåt. Då sak- tade de åter farten. Genast gjorde vidundret där bakom det- samma. De försökte att stanna, i tanke att möjligen fåret därbakom skulle gå förbi dem. Men då stannade även fåret. Då var det ingen annan råd, än att gå och gå och hela tiden hava den hemska varelsen därbakom. Hjärtat slog, som om bröstet ville sprängas och tala vågade ingen av dem. Till slut fingo de till sin obeskrivliga lättnad se en stuga i närheten. De gingo dit, och där äntligen stannade fåret på ett litet avstånd från stugan. De bultade och bultade och gåvo sig icke till tåls förrän stugans innevånare öppnat åt dem. Halvt vanmäktiga berättade de sitt obehagliga äventyr och fingo så löfte om att få stanna i stugan över natten. En bädd till- reddes i en hast och tacksamma lade de sig ner. Någon sömn den natten kom dock inte i fråga. För det första satt skräcken ännu kvar, men då den började ge vika, märkte de, att även andra djur än huvudlösa får, äga makt att hålla en människa vaken. I bädden fanns skäligen gott om små svarta hoppande hus- djur, som sörjde för att sömnen ej fick göra sitt intåg. Dock, även om det kändes, som att ligga i en myrstack, var det bättre än att ute i skogen förföljas av huvudlösa får. Upptecknad av Eva Österberg
Källaren på Stjernorps slott. Underbara slott
(Berättad av A.M. Magnusdotter) Vid Stjernorps slott fanns en källare med en fördold skatt dit ingen människa kunde komma in. Många hade för- sökt men alla misslyckats. Ständigt eggade denna källare både människors fantasi och deras önskan att söka lyckan. Några ynglingar och jungfrur samtalade en gång om den mystiska källaren, varvid en flicka förklarade, att hon vore då inte rädd. Hon skulle gå och försöka sin lycka. Man kom överens om, att hon skulle gå dit en ljus som- marnatt och bygdens ungdom skulle på avstånd kon- trollera, att hon verkligen gick in. Sagt och gjort. Man såg henne en vacker kväll försvinna ner i det mörka källarvalvet. Man hör det bultas och slamras med en dörr och man tänkte, att dörren som ingen kunnat öppna nu äntligen, nu äntligen ger vika. Så hör man ett skrik och så blir allt tyst. En stund stod man och såg på varandra, därpå följs man åt fram för att se vad skriket betydde. Tysta hade man väntat, men tystare blev man nu. I trappan låg flickan död med avvridet huvud. Under det de skräckslagna sågo på flickan, hörde de en hemsk röst innifrån källaren ropa: "Den som skall öppna denna dörr, han är ännu inte född." Förskrämda skyndade de bort från denna plats och någon lust att där söka efter lycka förspordes inte mer bland denna ungdom. Upptecknad av Eva Österberg.
Älfdalen den 14 jan. 1925.
Älfdalen den 14 jan. 1925. Herr Fil. kand. W. Ljungman. Göteborg. Med anledning af uppropet i Stockholmstidningen ber jag att få lemna följande bidrag till samlingen af folksagor och sägner: I en anteckningsbok från år 1876 (jag var då 19 år och nyblifven student) har jag förvarad en folksägen från Tierps socken i norra Upland af följande lydelse: (ordagrant efter dagboken) : "I Tierps socken lefver på folkets läppar en sägen om en väldig spelman och jägare, gemenligen kallad "Byss-Kalle" (af byssa=bössa). Han lär hafva left för 20 à 25 år sedan i grannsocknen Älfkarleby. Såsom varande i förbund med djäfvulen tillskrifver honom sägnen underbara, öfvernaturliga egenskaper. På danser lär han hafva spelat så förtrollande, att alla närvarande personer med eller mot sin vilja kom- mo i rörelse. Särskildt omtalas ett tillfälle, då han på ett åskådligare sätt än vanligt visade sin trolldomsförmåga. Det var en gång han spelade på en dans. Då stod där på gården ett par hästar förspända för ett lass nedanför en backe. Byss-Kalle lät spänna ifrån dem, hvarpå han satte sig upp på lasset och spelade på sin fiol så väldeligen att lasset satte sig i rörelse och stannade först öfverst i // backen. Stor såsom spelman, var Byss-Kalle icke häller mindre som jägare, och det var ju också efter sin bössa han fått namnet. Han var hvad man kallar "friskytt", d.v.s. han kunde med den ondes tillhjälp jaga upp hvilket villebråd han be- hagade. Så nämnes, att hvar gång något villebråd strök för- bi hans stuga, skramlade hans bössa på väggen. På en danstillställning skall den beryktade Byss-Kalle hafva slutat sina dagar. Midt under det han spelade en vild danslåt föll fiolen ur hans hand och krossades mot golfvet, och i det samma gaf han upp andan. En skomakare från Årsta by i Tierp skall hafva blifvit erbjuden af för 50 riksdaler få lära sig den underlige mannens konst, men den hederlige skomakaren behöll sina pengar, och så dog Byss-Kalles konst med mästaren sjelf." Högaktningsfullt Otto Vesterlund. f.d. Jägmästare. Adr.: Älfdalen
Hur skam drevs genom fönsterblyet
I Husby Sjutorps socken ligger en herregård Ekolsund. En gång på sjuttonhundratalet hade de dans kring majstången en midsommarafton. Det hade varit ett fasligt liv, och en person hade blivit ijälslagen vid tillfället. Förvaltaren på gården sade då: Fan skall få taga mig om det någon midsommar mer skall få bli dans kring majstång här på gården". Det oaktat blev majstång rest nästa mid- sommar, och som dansen bäst pågick, så kom skam in i byggnaden till förvaltaren och begärde få vad han lovat honom. När folket i huset förstodo hur det forhöll sig sände de genast bud efter prästen för att få denne till att driva skam ur huset. När prästen kom till stället var förvaltaren redan / så illa handterad av hin att det ej syntes mycket mycket liv kvar i honom. Men prästen borrade ett hål genom fönsterblyet och genom det hålet tvingade han ut den lede. Samtidigt som den onde försvann genom hålet så utandades förvaltaren sin sista suck. Hin blev förbittrad på prästen och tänkte spela honom ett elakt spratt. Han tog nämligen ett jul av prästens åkdon då denne var på hemvägen, men prästen hade makt att tvinga hin att bära i axeln på åkdonet och först då de kommit fram till prästgården fick han lov att släppa axeln.
Hur man lärde spela av necken.
I Husby Sjutorps sn. var det en gång en karl som skulle lära sig att spela av necken och det lyck- ades också förträffeligt. Det tillgick på så sätt att mannen gick till en fors "där vattnet rann åt norr" Han skulle gå dit tre torsdagskvällar kl: 12-1 på natten. Spelmannen tog sin fiol med sig och spelade. Varje natt kom necken fram ur forsen och spelade för honom. Den sista natten blev mannen fullärd. Den tredje natten skulle spelmanslärlingen hava ett halmstrå virat rundt midjan. När den som lär den sista natten spelar polkan och kan den fullständigt, så griper necken tag i halmstrået och försöker draga spelmannen med sig i forsen men får då bara halmstrået med sig.
Sägner
Falun den 15.1.1929. Herr David Arill, Torsby. Med anledning av Eder vädjan i Falu-Länstidning angående upptecknande av sägner för Västsvenska Folkminnesförening- ens arkiv har jag härmed nöjet meddela ne- danstående: Avdelning 2 angående döda som gått igen: Sägen No 1. En äldre syster till mig berättar: År 1909 stod i en av huvudstadens tidningar, att ett äldre par från landsorten besökte ut- ställningen i Stockholm och hade lyckats erhålla husrum genom förmedlingen för privata gäst- rum. Huset var åtskilligt gammalt men fullt tillfredsställande underhållet. - En natt vakna- de frun vid en syn. Vid rummets skrivbord satt en person, iklädd stålrustning, fjäder- buske i hjälmen och svärd. Med fjäderpenna satt han och skrev. Frun väckte sin man, som också iakttog synen. Efter en kort stund reste sig riddaren, gick mot en viss punkt på väggen, och försvann utan att låta höra ett ljud. På morgonen omtalades händelsen för värden, som på deras enträgna begäran gjorde en undersökning. Flera lager av gamla ta- / peter revos bort där riddaren försvunnit och till slut upptäcktes en okänd lönndörr. Denna öppnades och innanför fanns ett litet lönn- rum aller närmast lönngång. På golvet be- fanns ligga ett skelett iklädd liknande rust- ning som paret sett, med fjäderbuske och svärd. Skelettet tillvaratogs och jordades. Rust- ningens öde är ej av mig känt. - Artikeln slutade med de orden, att därest någon av tidningens läsare tvivlade på historien, fanns sagesmännens namn och adress hos redaktionen för konsultation. Sägen No 2. Historien passerade för endast några år sedan och är berättad av den döde personens gamla moder. Personen ifråga var född i Kopparbergs socken, Dalarne men bosatt i Stockholm vid tiden för händelsen. Herr E. P. var 27 år gammal och kontorstjänsteman i Stockholm. Han var förlovad och lysning hade redan ägt rum då han år 1919 insjuknade i spanska sjukan och avled helt hastigt. Under flera år efter- åt, visade han sig för sin fästmö iklädd ytter- rock och hatt. Det var endast nattetid hon såg sin f.d. trolovade. Förskrämd berättade hon tilldragelserna för sina anhöriga och en vä- ninna, som ställde sig synnerligen skeptisk till det hon hörde, och beslöt att tillbringa en natt hos andeskåderskan. Till sin för- skräckelse fick hon också se den döde uppen- bara sig, precis som berättats för henne. De uppsökte läkare och professorer i huvud- staden för att få ett slut på de nattliga besöken, som hotade att göra f.d. fästmön / svagsint. De besökande fingo det rådet att försöka repa mod och fråga vad den döde ville, då han säkert hade något på "hjärtat", som han ville omtala. Detta mod lyckades de aldrig be- väpna sig med och ingen ändring skedde så länge jag hade tillfälle följa händelsernas ut- veckling tills förtäljerskan, den dödes gamla moder, för ett par, tre år sedan själv avled. Därefter har jag ingenting hört. Jag vill tilläg- ga, att jag själv mycket väl kände den döde, unge mannen och att det strax efter hans död utbröt en process om det nyuppsatta, fullt inredda boet mellan fästmön och man- nens föräldrar, varvid efter långa utredningar i åratal, fästmön till slut erkändes så gott som allt, utom en tom koffert och ett par filtar, som han medfört från sitt hem. Sägen No 3. En målare H. i en by i Bjuråkers socken, Helsingland var ofta ute på arbeten på andra håll. Hans hustru var då ensam hemma. Hon beklagade sig för sin man att hon ofta, nätter som dar, hörde att en vävstol i rum- met intill dunkade, fastän ingen nu bodde där sedan målarens gamla moder för en tid sedan avlidit. En målaregesäll hörde samma ljud, när han en natt låg i rummet med vävstolen och omnämnde detta för målaren. Denna trodde inte alls på detta och beslöt själv undersöka saken genom att ligga där en natt. Plötsligt började vävstolen dunka, pre- cis som berättats honom. Han blev nu arg, reste sig opp i sängen och talade: "Om det är du mor som väver, så sluta opp med detta, / om inte för min skull, så för min hustrus så hon inte blir vansinnig genom detta oväsen. Detta vore ju förskräckligt när vi ha' flera småbarn". - Dunkandet upphörde vid dessa ord och hördes aldrig mera av någon i huset. Sägen No 4. En bror till mig berättade att han år 1920 vistades på en gård i Rämen i Värmland för utförandet av en del elektriska arbeten. Gården hade tillhört Tegnér. Han, d.v.s. min bror, anvisades husrum i en av herrgårdens flyglar. Han låg i ett av rummen i åtta nätter, men frapperades varje natt av att steg hördes i rummet och att det överhuvud taget ej var tyst någon gång i rummet om nätterna. Så en natt vaknade han vid särskilt starka steg och observerade en stor, grov mansperson stående med ryggen vänd mot kakelugnen. Min bror, som inte alls tror på "spöken", fann sig nu föranlåten att med kraftord före- brå mannen, att inte låta folk få sova i fred om nätterna. Mannen försvann vid dessa ord och min bror lät det hela passera utan att bry sig om att nämna det skedda för någon. Han sov dock ej mera den natten. Innan han reste därifrån, tillfrågades han av trädgårds- mästaren, om han sovit bra i rummet me- dan han bott där. Då han berättade det passera- de, omtalade trädgårdsmästaren, att det städse var oroligt i just det rummet och att det var en av brukets brukspatroner som gick igen. Denne hade varit mycket brutal av sig och illa omtyckt av folket. För att att få utlåtan- den av fullt ojäviga personer, fingo alla som kommo på besök tillbringa några nätter i omtalade rum, naturligtvis ovetandes vad / som väntade dem. Samma dag min bror lämna- de platsen, kom en annan person dit och låg i rummet utan att veta något. Efter vad min bror senare erfor, upprepades oväsendet också precis lika för honom. Förre ägaren till bruket kunde endast behålla detsamma 3 års tid, emedan hans fru ej stod ut med att höra pianospel och ljud från tavlors nedramlande om nätter- na, alltsammans fullkomligt oförklarligt. Likaså spatserade ofta, natt som dag, tre damer i antika kläder över gårdsplanen och observerades ofta av gårdsfolk och gäster. Sägen No 5. Nedanstående inträffade i Bjuråkers socken, Helsingland för ett 10-tal år sedan, berättat för mig av en syster. En barnmorska gick varje kväll till en bondgård i närheten och hämtade sin mjölk. Vägen gick förbi en annan gård där husets ägare för en tid sedan avlidit. Stället beboddes nu av ett ungt folk. En kväll obser- verade barnmorskan att den avlidne mannen stod livslevande i ett av husets fönster, med ett ljus i handen och pekade ut på gården. Denna syn upprepades kväll efter kväll och mjölkförsäljarna kunde icke förstå vad som hänt barnmorskan, som inte längre varken talade eller svarade åt dem. Hon hade ej nämnt sina syner för någon. En kväll syntes dock den gamle, döde mannen tydligare än vanligt där han stod i fönstret med ljus i ena handen och pekande på ett stort upplag av gammalt virke, som låg på gården. Mannen var i / skjortärmarna och iklädd blå och rödrandig ylletröja av allmogetyp. Denna kväll kunde dock ej barnmorskan tiga åt mjölkförsäljarna. "I kväll måste Ni följa mig hem", sade hon åt hustrun, "jag vågar ej gå ensam!" Hon fick sällskap och framkomna till gården sågo nu båda den vanliga synen i fönstret. Da- gen därpå uppmanades gårdens folk att söka taga reda på, vad orsaken kunde vara till den avlidne mannens beteende. De började därför riva den virkeshög, som den döde pekat på, och till sin stora häpnad hittade de gömd i densamma, en kanna av silver som ingen förut kände till. Efter den dagen visade sig vålnaden aldrig mera. Samtliga ovanstående upptecknade sägner hava av mig återgivits i den form, som jag hört dem berättas. Högaktningsfullt Axel Forsman Skogstjänsteman Bot 823, Falun. P.S. Vid genomläsning av sägen No 5 av "sagesmannen" anmärktes, att kvinnan som såg vålnaden, ej var barnmorska utan f.d. lärarinna, vilket här- med ändras. D.S.
En morsk herre (d.v.s. lummelrune(???) som går igen
Det var en person, som dog nyligen (1898). Han syntes ofta efter döden komma körande på vägen nära, där han förut bodde. En gång stod folk på ett gärde och arbetade, och då skulle det ha dundra' och åki' så, när han for förbi: En annan gång när den dödes f.d. kusk var ute och körde, syntes plötsligen den döde själf åka i en vagn framför, och när han kom till en gravid, så öppnade han den också. Och allt detta var ju inte alls underligt, för om någon inte kunde få ro, så var det väl den döde, som alltid hade varit så morsk att dricka och spela kort.
Om den gamla afrättningsplattsen på Wärmdö
I det inre af Wermdön inne i skogen mellan gårdarna Stora Tuna, Skärmarö m.fl. ställen, ligger en plats, som fordom användes till afrättningsplats. Så hände det sig att efteråt, sedan platsen upphört att användas för detta ändamål, några karlar voro ute i skogen och jagade och på kvällen lade sig att sofva på den gamla afrättningsplatsen. Men då hade en stor, svart tjur kommit och motat på dem. Eftersom det var sent på året så kunde det inte vara något kreatur, som gick ute på bet, men det kunde ju möjligen ha varit en sådan där älg.
Ha rå framför sig
Men att man kan ha rå framför sig, det är då alldeles sant, för det har jag. Hvad vill det då säga? Jo, t.ex. att det ofta brukar knaka i dörren, innan en person kommer. Eller t.ex. när min pappa kom hem, så brukade det ett tag, innan han kom hem, höras, som om någon snöt sig, och som om man torkade af sig om fötterna utanför dörren, alldeles som det strax därefter lät, när han verkligen kom. Och inte var det han, som nyss åstadkom ljuden. – Men det gör ingenting att ha rå framför sig, för det betyder bara lycka.
Gengångare
Prosten N. N. (Det är prosten Kallberg som åsyftas. Tillägg 1939) i Värmdö, som i livstiden verka var föremål för ganska mycket tal – han både söp och spelade – har låtit mycket tala om sig även efter sin död. De ä flera som har sett honom. Han ä ute och går om nätterna. Äv har di sett honom huvudlös, än i storm (hög hatt). Han skall t.o.m. ha gjort påhälsning hos sin komminister, och bad honom vara i ro i sin grav. För sanningen av det sagda ville meddelerskan ej innestå, men nog vore det rimligt, att sådana som inte levat ordentligt blev utan ro i graven.
Prästen i Weckholm
Samma präst va mycke gudfruktig. Han bruka gå in i kyrkan och be till Gud nästan vilka tider på dygnet som helst. Då va de en dräng som tänkte, att han skulle skrämma prästen en mörk kväll, när han var inne i kyrkan och bad. Han klädde ut sej i vita skynken och skrek och agera ute på kyrkogården och gick sen in i kyrkan till prästen. Han sa sej vara en ande ute ifrån kyrkogården. När prästen fick se honom fråga han, om det var en människa eller en ande. Drängen svara inte. Då befallde prästen honom att gå ut på kyrkogården. Drängen gick och tänkte väl nu gå hem. Men prästen befallde honom att gå upp i ett mörkt hörn på kyrkogården. När dom kom dit fråga prästen: "Är du en människa, så säg de innan det blir försent!" Drängen teg. Han skämdes, att säga för prästen, vem han var. När prästen inte fick någe svar, befallde prästen honom ner i jorden. Drängen börja sjunka, men teg likafullt. När halva drängen var gömd av jord, sa prästen en gång till: "Om du ä en människa, så tala om det innan det blir försent!" Men drängen bara teg. Då befallde prästen honom, att försvinna i jorden och stanna där. Så blev drängen uppslukad av jorden. Efteråt, när prästen fick veta vem det va, restes ett svart träkors på platsen, där han sjunkit. Jag har sett hans kors, ett grovt klumpigt svart träkors på norra sidan av kyrkogården.
En snål dräng som går igen
Jag hade förut en dräng, som var mycket hygglig, men ganska snål. Så dog han, och då kommo släktingar och afhämtade allt, hvad han samlat, men en gammal mössa blef kvarliggande. Så hände sig en deag, att jag var borta vid kyrkan ett ärende, och då får jag där på kyrkogårdsgången se drängen komma gående med mössan på hufvudet, men därefter var han spårlöst försvunnen. När jag då kom hem, så tog jag och kastade bort den gamla mössan, inte för att jag var rädd, men det kunde ja i alla fall vara för mössans skull, som drängen gick där på kyrkogården.