Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Odens jakt
Odens jakt har ja' hört talas om. Han jaga' troll å skogs- rå. Å dä va' en ute en kväll, å han mötte Odens jakt. Då hade han ett skogsrå på var sida om sadelknappen. Di va' skjutna. Bonnen ble' vettskrämd, men han försto', att dä va' Odens jakt.
Om tomten
Tomten var duktu-n kamrat ti ha. Han drog mye han. Han skull ha-n rôluve på sej.
Om tomten
Tomten ha sagt möe här i gåla och flett tomtfletta på hästn. Jag minns inte hur det var ner i gårn vi var i i byn, men här har-n då väre. Jag har hört att dom ha språke ti dä, att dom bar ut gröt åt tomten på julkvällen. Det skulle vara lycka det. Det har mor tala om. (Vet ej var gröten sattes. Vet ej att någon sett tomten eller hur han såg ut.)
Offra silver till sjörået
Det var en tro att om dom skulle fiska bra så skulle dom ge sjörå en selvslant också, tror jag.
Om näcken i Näcksjön
Det var en näck i Näcksjön, därför heter han så. Och en gång var det en som körde ner med häst och lass där, det var väl svag i, och han höll på att inte få upp hästen. Men då kom yxa ner i vattne, och då släppte han [näcken] hästen. Han höll fast-n förut.
En skrämmande tjäderjakt
Sten Bergman i Tännäs var ju en kusli-n fångstar. (En stor fångstman) Han tog räv och fågel och vad han ville. Men en gång fick-en se en tjäder, som såt oppi en tälle – det var vinter, ingen lektid – och han skôt, men tjädern satt kvar. Då skôtn skott på skott, men tjädern såt lika stött oppi trä. Han såg vo duna larva tå-n, och då vart n rädd och sluta å sköt. Då flög tjädern, och då skrek-en som ett barn.
Om tomten
Dom skulle bära gröt ti fjösa åt tomten på julkvällen. Tomten var liten. Han skull ha nå slags rôluve på sej. Det var bra ha tomten. Han drog allt som var, brör och mat. Det var väl så att om nån hade mer än andra, så trodde dom han hade tomten.
Pojken som blev bergtagen
Nedanstående saga eller sägen har berättats av en för 1 år sedan avliden 90-årig gubbe. Han hade hört den berättas av sin svärfader, som var född i Huddunge socken av Västmanlands län. Hans namn var Jan Jansson och son till en rysk krigsfånge från 1809 års krig. Nationalitet Östländare. Pojken som blev bergtagen. Det fanns en gång en pojke, som hela sommaren var i skogen och vallade djur. En dag då han var längre än vanligt långt borta från bygden fick han se en hjord av kor gå förbi. I spetsen gick en ståtlig kvinna. Hon gick fram till pojken och undrade om han ej vill gå i hennes tjänst. Hon var en rik mans dotter från andra sidan skogen, tillade hon. Pojken tänkte en stund. Då öppnade hon en påse och visade honom en mängd av guldpengar. Det blir dina om du vill tjäna mig, sade hon. Då försvann pojkens vankelmod med ens. Han följde henne. Det var i skogsfruns tjänst han gick. I bygden trodde man att han drunknat, när han ej kommer åter. Ett år hade han snart varit i skogsfruns tjänst och glömt hade han både människor och gud. En kväll då han satt ute i skogen och tänkte på guldet som fanns inne i berget fick han höra ett doft ljud. Det var kyrkklockan, som ringde in helgen. Då började han minnas sitt gamla liv. Han visste och att om han blev i skogsfruns tjänst ett år var han hjälplöst i hennes våld. Då tog han sin kniv och kastade över berget medan klockan ringde, det är då man får makt över trollen, och deras skatter. På så sätt blev pojken en rik och mäktig man under sitt återstående liv.
Puken
Det kan synes justsom e fråe oppefter grase ibland. Det var pukskit, sa mor. Men jag har ingenting mer hört om det.
Puken
Puken var som ett nyste, och han drog, mest grädda och smör. Den som ville skaffe sej en puke skulle göra ett nyste, som det var flere färge i, och så skulle hon gå 3 torsdagskvällar till kyrka och skrapa utav kyrklåse. Tredje torsdagsnatta då fick dom sjå nånting, och om dom stog ut med det, då blev det [så att de lyckades få en puke]. Sen skulle dom skära sej i fingre, så det kom tre droppar blo på nyste, och så skulle dom läsa: "Jag giv dej blod. å du mej mod - - - - - - - - " Jag tror det var så där, men jag minns inte säkert, och det var nån rad till också, som jag inte minns, sen skull-n dra då. Pukdynnja hon se ut som grädda, just innan det blir smör. Den ska man bränne i en korsväg, så måste hon komma som bar puken. Det var en gubbe i Ljusnedal som såg pukdynja på höibräom, och han tog höie och bar det till en korsväg och tände opp en värme, och då kom det en käring dit, en hel mil från sätren [där hon var]. Och håre hängde utefter axlan på henne, och hon var så sinnu. Hon skull opp i värmen. Dom höll henne annars också för att hon skulle ha puken. Hon hette Ramborg.
Utan titel
Efterföljande saga har, om ej minnet sviker, en gång varit publicerad i Sala-Postens julnummer för många år sedan. Har själv hört den berättas av en kamrat på en folkhögskola. Det är möjligt, att nedanstående text ej är ordagrannt lika som i nämnda tidning. Händelsen skulle tilldragit sig i Harbo socken, Västmanlands Län. För länge, länge, sedan fanns det i nämnda socken en bonde som det var olovligt fattigt för. Han ville ej arbeta, endast springa i skogen med sin bössa. En dag sparkade hans hund av mossan inne i skogen och vad såg han. Jo, berget var av silver. Han stod en stund alldeles stum, men just som han skulle till att gå hörde han en röst. Du är fattig men på ett vilkor må du bli rik. Tig med vad du sett och din släkt skall bliva rik, så länge du bevarar hemligheten. Från den dagen var det annorlunda där i huset. Bonden sprang ej längre i skogen på jakt, han skötte i stället sitt arbete. Och fattigdomen var som försvunnen. Så gick det i flera släktled men så fann bonden det ej lönt, att längre tiga utan omtalade allt för sin hustru, men tillade han säg det för ingen, ty så snart någon utom släkten får kännedom om detta är vår rikedom slut. Men hustrun kunde ej tiga länge. Hon omtalade deras släkthemlighet för en grannkvinna. Hon hade knappt hunnit sluta förrän en stor sten kom inkastades i stugan under det att någonting skrek utanför. Men från den dagen var också rikedomen slut i det huset, berättar sagan.
Vilt liv i gården – onda andar visa sig
Det var en gård i Tännäs där det var ett förfärligt liv. Dom söp och dom slogs, och karlen, den yngre, skulle ha försökt ta livet av hustrun. Men där såg dom olika. Ungdomen tordes inte gå ensam där förbi om dom kom sent hem, utan då följdes dom hela flocken. Det var medan mor min var flicka det där. Och så var det en gång en söndag som dom var 19 stycken flickor, som satt tillsammans oppi berge där. Och pojka dom satt nedanför berge. Då fick flickorna se några pojkar, som kom och for till den där gården. Och dom trodde först att det kunde vara nå släktingar till dom från Valmåsen, som kom. Men dom där pojkarna dom for inte in, utan dom for till en lada där, och så fick dom olika färger, och så hoppa dom och dansa och for på taket. Alla flickorna såg dom utom en; och hon blev gift till den gården sen. Hon blev arg på dom, då dom sa vad dom såg, så hon for därifrån. – Mamma sa att dom blev så rädd. Pojka nedaför berge dom hade inte sett nånting.
Sägnen om Lisbet Nipum och puken
Käringen hadd puken, sa dom. Han drog grödda. Jag minns en saga från Norge om det. Det var en som hette Lisbet Nipum från Melhus i Norge, och hon hade puken ho, och han skulle utgöra det [samla grödde]. Men det vart missberätte för puka, så hon drog från tre prästegäll i stället för att han skulle dra från två. Hon drog så det vort fullt över golve och över dörrstocken och rest utgenom döra.