Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Alma Boman
B348B2: Diverse om barndom och ursprung. Raka hö. Skärshults läge. Lin och väv. Linberedning. Ull och får. Spinna och karda. Linne. Ullgarn. Sticka och binda. Brödbak. Kärna smör. Ysta. En utflykt. Smör- och ostförsäljning. Pölsa och slakt. Bryggning. Slåtter. Handskära. Virka täcke. B349A: Ryamatta till kyrkan. Diverse. Gå till kyrkan. Torv. Diverse. Ärjekrok. Diverse. Ta upp säd. Marknad. Till kvarns. Diverse. Den första bilen/tåget/cykeln. Jul på Berg. Ortnamn. Barnen. Diverse. Tandläkeri. Kloka gubbar. Diverse. Lindebarn. Skolgång. Diverse. En blind visförsäljare. Slåtter.
Thea Östlund
Innehåll: torghandel, hemslakt, kräftfiske, sällsynta pengar, fiske, matraster, vällingklockan, lövtäkt, foder, bakning, bryggning, släkthistoria, jul, påsk, väghållning m.m. Utskrift av inspelning från Skogstibble socken, Hagunda härad, Uppland. ULMA Bd 1302-1303:1
Intervju med Thea Östlund (f. 1884)
Intervju med Thea Östlund (f. 1884) i Skogs-Tibble. Intervjun gjordes 1962 av Wolter Ehn och Torsten Ordeus.
Hur skam drevs genom fönsterblyet
I Husby Sjutorps socken ligger en herregård Ekolsund. En gång på sjuttonhundratalet hade de dans kring majstången en midsommarafton. Det hade varit ett fasligt liv, och en person hade blivit ijälslagen vid tillfället. Förvaltaren på gården sade då: Fan skall få taga mig om det någon midsommar mer skall få bli dans kring majstång här på gården". Det oaktat blev majstång rest nästa mid- sommar, och som dansen bäst pågick, så kom skam in i byggnaden till förvaltaren och begärde få vad han lovat honom. När folket i huset förstodo hur det forhöll sig sände de genast bud efter prästen för att få denne till att driva skam ur huset. När prästen kom till stället var förvaltaren redan / så illa handterad av hin att det ej syntes mycket mycket liv kvar i honom. Men prästen borrade ett hål genom fönsterblyet och genom det hålet tvingade han ut den lede. Samtidigt som den onde försvann genom hålet så utandades förvaltaren sin sista suck. Hin blev förbittrad på prästen och tänkte spela honom ett elakt spratt. Han tog nämligen ett jul av prästens åkdon då denne var på hemvägen, men prästen hade makt att tvinga hin att bära i axeln på åkdonet och först då de kommit fram till prästgården fick han lov att släppa axeln.
Landsmålsarkivets frågelista 16 ...
Landsmålsarkivets frågelista 16 Bälinge, Uppland IX 1 Det vanliga vardagsbrödet, det hårda brödet kallas omväxlande: Matbröd, rågbröd, spisbröd. Snarbröd och hastbröd kallades sådant tillfällighetsbröd som man i en hast bakade då man var utan bröd. Detta bröd var ofta ojäst, ibland något litet jäst, men i varje fall inte uppbrukat en gång till före gräddningen, som man annars gjorde med brödet. ”Glödhopper kallades de bröd, som man i en hast gräddade framför glöden i stora ugnen, innan det stora baket gräddades. Man brukade göra så, när man var utan och väntade, att karlarna skulle komma in och äta.” Sag. Fru Elma Andersson, Forkarby Bälinge f. 1893, i Bälinge. ”Glödhärner sa vi hemma, när vi bakade bröd i en hast och gräddade det innan det fick jäsa. Sånt kunde vi ibland grädda på en stenhäll, om vi var utan bröd.” Sag. fru Ernshult, [?1] Forkarby, Bälinge, f. Hagdal, Härjedalen omkr. 1910 Pannbulle kallas tillfällighets av vete, som användes till kaffebröd. Man gjorde en deg av vetemjöl och mjölk något socker, något smör, satte direkt degen på plåten, bredde ut den med handen över hela plåten, lät den jäsa en stund. Sedan gräddades den och skars i bitar till kaffebröd. / År 1907 flyttade mina föräldrar till Wallskog i Bälinge. Där fortsatte ju bakningen på samma sätt som i Börje endast med den skillnaden, att i Wallskog fanns inte särskild bagarstuga, utan bakningen måste försiggå i köket. Även bakugnen var här något olika. Framme i ugnen strax innanför luckan fanns en öppning dit kolen skulle skrapas och falla ner. Kolen föllo då ner i ett tomrum under spishällen. Där var sedan en lucka genom vilken man kunde ta ut kolen, då de kallnat. 1917 slutade mina föräldrar att ha lantbruk. En syster till mej och hennes man övertogo gården. Då blev det slut med de stora brödbaken i hemmet. Ett bageri hade uppstått i en granngård. Dit skickade man nu sitt mjöl och fick bakat. Detta gäller naturligtvis endast det hårda vardagsbrödet. Allt annat bröd bakas givetvis ännu i hemmet. Samma förhållande gäller om alla lantgårdar häromkring. Bageriet i Bälinge är nedlagt sedan många år tillbaka, nya ha uppstått i Skuttunge, Björklinge o. s. v. / Det var kafferep i Fansta häromdagen. Jag sökte föra samtalet in på bakning i gammal tid. Från många håll hördes: ”Ja, visst minns vi tenbaken vi gjorde förr, då vi bakade en hel vecka i taget.” – Varför kalla ni det ”tenbak”? – ”Jo, för vi trädde opp brödet på tenar.” – Vad hade man för jäst? – ”Jo, vi bryggde hemma på den tiden, och så sparde vi bryggjäst till tenbaket.” Från flera håll: Då skulle man äta kallt fläsk och varmt bröd, när de första kakorna va gräddade. Fru Thorell, Hemringe, Bäl. f. 1881: ”Ja, nog minns jag, när vi var barn och vi baka storbak därhemma. Vi va många syskon, och där stod vi alla ungarna som tända ljus omkring bakugnen för att få färskt bröd och fläsk, när dom första kakorna kom ut ur ugnen.” Efteråt bakade man hästbröd av gröpe. Hästbrödet skulle vara tjockt, nästan 2 cm. Till det användes brödpick, men inte kruskavel. Det skulle också hängas på spett och torkas. / IX 2 Högtidsbröd. Se VII Lillkakor! Utom de brödsorter som där räknades upp som julbröd bakades vörtbröd och sirapslimpa. Vetebröd av flera sorter bakades alltid till jul, påsk, pingst och midsommar. Först och främst bakades då det vanliga vetebrödet, därtill vid dessa högtider alltid också saffransbröd. Vetebrödet och saffransbrödet skulle flätas, klippas och krusas. Därtill skulle vid dessa tillfällen bakas runda veteskorpor och avlånga kryddskorpor. Vid julen och vid våra födelsedagar bakade alltid mor ett bröd, som såg ut ungefär så här. [Illustration.]”17 år ”Det bakades av saffransdeg, ibland av annan god vetedeg, smordes med ägg och beströddes med socker. Semlor, som också kallades fettisdagsbullar bakades förstås till varje tisdag under fastan. De skulle vara av god deg. Men i min barndom användes inte mandelmassa till vardags. Nu däremot gör man det. Småbröd skulle till helgerna bakas av flera slag. Först och främst pepparkakor, som vid julen formades till grisar, bockar, tuppar människor m. m. Så bakades syltkakor, smörbakelser, formbakelser och många andra sorter. / Ofta hör man gamla personer tala om, att man sparde en del av julbrödet i sädesbingarna, där det skulle förvaras till vårsådden, då det skulle ätas av både människor och hästar. Om man då frågar varför man lade brödet så, får man nästan alltid till svar, att brödet höll sej friskt och ätbart ända till våren, om det förvarades där. Detta kan dock inte vara orsaken till, att man lade brödet så, ty i så fall kunde man väl även förvarat en del av påskbrödet där, men jag har aldrig hört, att så skett. Det måste vara av julbrödet, det som gömdes i sädesbingarna och åts vid vårbruket. Det måste vara en gammal hednisk kvarleva, fast människorna nu glömt varför man gjorde så eller så. En gammal kyrkvärd här i Bälinge berättade, att inte endast en del av julbrödet skulle sparas, utan även en del av det till julen bryggda ölet skulle sparas till första såningsdagen på våren. Då skulle människor och hästar äta av julbrödet och så skulle man dricka ur det sista julölet. En del av brödet skulle kastas i fårorna, likaså skulle en del av julölet hällas på åkern. (Var det månne en kvarleva av att offra till Frej?) Sag. Kyrkv. Erik Gustafsson, Nyfla Bälinge. F. 1861 i Nyfla B. Död 1944. / IX 3. Ganska vanligt är att på hösten då bär och äpplen mognat baka bärkakor och äppelebröd. Degen gjordes av vanlig rågdeg och ett lager av blåbär eller lingon breddes över kakan, litet socker ströddes på. Till äpplebröd av rågdeg kavlades kakorna ut rätt stora och ganska tunna. Ingenting krusades eller pickades på dem. Äppleklyftor lags över halva kakan. Den andra hälvten veks över. 4. Hästbröd har bakats allmänt ända till nu. Hästbrödsbakningen har dröjt längre kvar, än brödbakningen för människor. Men just nu börjar man sluta därmed, emedan man nu har så få hästar på gårdarna. Gorån gjordes i rånjärn med långa skaft. De gjordes ofta i mitt hem, då det kom främmande. Än i dag kan man få äta sådana rån i t. ex. Rosta, Bälinge. Munkar gräddades hemma i min barndom i munkpannor, som liknade en plättpanna, fast hålen voro mycket djupare. 5. Paltbröd bakades av svinblod blandat med dricka. Mjölet utgjordes av rågmjöl. Det bakades rätt tjockt ung. 2 cm. Pickades formades med kakmått med hål i mitten. Torkades på brödspett. / X Om brödkakan fick svarta kanter vid gräddningen, alltså blev något bränd i kanterna, sade man, att kakan hade sorgkanter. Om ett stycke bröd eller en smörgås föll på golvet med avigsidan upp, sa man det att skulle bli regn eller snö dagen efter. Eller också sa man: ”Det blir fult väder i morron, för avigsidan kom opp.” Med fult väder menades alltid nederbörd. En brödkaka skulle vara med, när det botades mot förgörning. Man smälte bly över den, som blivit förgjord. Det smälta blyet lades i en skopa kallt vatten. Det vattnet skulle sedan hällas genom hålet på brödkakan ner på jorden, medan man uttalade en besvärjelse. Mögligt bröd skulle ges åt pojkar, som växte opp. De skulle bli så starka av detta. I bakugnen bodde ett ont väsen, som kallades Ugnsglomen. Man skrämde småbarn för ugnsglomen, när de inte voro snälla. Sagesman: Bondhustru Hållen f. 1857 bosatt, död i Väsby Bälinge 1928. / II eller XI. Man hörde förr rätt ofta sådana uttryck som: ”Nu måste jag baka i Guds namn” eller ”Ge mig (det eller det) i Guds namn” eller ”Gör (det eller det) i Guds namn”. Ofta hörde jag också i min barndom uttryck som: ”Jag har inte ätit ett Gudslån på hela dagen” eller: ”Grisen har inte fått ett Gudslån sen i morse” o. s. v. Brödskiva kallades brödkane, sista biten kallades snutt. Brödknalle kallades rostade små fyrkantiga vetebrödsbitar, vilka användes att dryga ut kaffet med. Brödsvullen säger man en person som har runda röda kinder och liksom lyser av hälsa och sundhet. Brödkvarn i betydelsen mun är rätt vanligt, likaså kakstan om magen. ”Kronans brödkaka är liten, men den är säker.” ”Taga brödet ur munnen på varandra” = konkurera i arbetet. ”Slåss om brödbitarna” = ” ” ” ”Han har en stor brödkaka” = han har god lön. ”Vill du dela mitt bröd?” = frieri / XI Talesätt och ordspråk. Min äldsta syster hade genomgått Uppsala småskoleseminarium, men fortsatte på folkskoleseminariet i Stockholm. Hon mötte en kamrat från Upps. på gatan. Hon säjer: ”Jasså Ester, du tyckte småskollärarinnornas brödkaka var för liten, du måste skaffa dig en större brödkaka.” ”Man mår som en prins i en i en bagarbod utan bröd.” Ramsa: ”Bagare B. bor här breve, bakar bara bruna brända bullar.” Ordsp. ”I brist på bröd, äter man limpa”. ””Bagarns barn ska man inte bjuda bröd”. ”Skomakarns barn ä utan skor, och bagarns barn ä utan bröd”. Upptecknare: Eva Limburg, Lövstalöt, Bälinge Uppsala Den 10 maj 1949. Våla, Uppland / XI Talesätt och ordspråk. ”Den som har päiren och bröi han lider ingen nöi” = Den som har potatis och bröd, han lider ingen nöd. ”Det här ger inte bröd, sa tiggarn, när han satt på säcken.” ”Gud ske lov, vi har då brödfödan för vintern”, mycket vanligt uttryck. ”Han har många brödätare i stugan” = han har många barn. ”Gud ske lov, jag har fått min syn tebaka” sa vallpojken: ”I går såg jag inte en gång smöret på brödbiten, men i dag ser jag hela kyrktornet genom ostskivan”. ”Salt och bröd gör kinden röd”. Sagesman: Augusta Blomqvist f. omkr. 1860 född och uppvuxen i Våla. Jungfru i mitt hem 1909–1910. / Västland, Uppland. X Då jag var liten hade vi en jungfru i mitt hem, som hette Ingeborg Mineur. Hon var född och uppvuxen i Västland. Jag skulle vid den tiden börja hjälpa till i hushållet. Jag hade just dukat middagsbordet. Ingeborg kom in och ställde sig och tittade på bordet. Hon slog ihop händerna, såg nästan förfärad ut och sade: ”Men hur är här dukat?” Jag frågade vad jag gjort för fel. Då sa hon: ”Brödet ligger ju avigt på brödkorgen.” Jag svarade: ”Det gör väl ingenting.” – Ingeborg: ”Men det är ju synd, att lägga brödet avigt.” – Jag: ”Varför är det synd?” I: ”Jo, när Frälsarn gick på jorden, så kom han in på ett ställe, där man lagt brödet med avigsidan opp. Då gick han fram och vände bitarna med rätsidan opp. Och så sa han, att det var synd att lägga brödet avigt.” – Nog förstod jag, att detta var en legend, men jag har aldrig sedan lagt brödet med undersidan upp. Om en brödbit föll på golvet, skulle man ta upp den och säja: ”Gud välsigna”. Om brödet inte ville jäsa upp ordentligt, sa man ofta: ”Det är precis, som om det vore förgjort”. / ULMA 20018 Eva Limburg, Bälinge Uppland Frågelista 16 Brödet och dess tillredning
I
I Ordet baka användes i denna trakt om hela tillredningen av bröd, alltså såväl att göra degen, knåda den, forma brödet och grädda det. Vid tillredning av andra födoämnen säger man icke baka. Man säger t. ex. grädda pannkakor, plättar, våfflor m. m. Göra pudding, omelett o. s. v. (En person har jag hört säga: ”Baka plättar”, men det var en smålänning) När någonting klimpar ihop sig, säger man ofta, att det bakar ihop sig, t. ex. ”murbruket bakar ihop sig”, ”kolen bakar ihop sig” o. s. v. På den tiden man körde med gengas i bilarna, hörde man ofta chaufförerna säga att träkolen bakade ihop sig. Om någonting står i solen och smälter och sedan klibbar ihop sig i skorpa, säger man att det är solbakat t. ex. karameller eller andra sötsaker. / II Från det jag var 5 år tills jag fyllt 16 år bodde jag med mina föräldrar på en gård i Börje som hette Skäggesta. Mina föräldrar voro östgötar far född i Skaka, mor i Wårdnäs, men min far hade gått igenom Ultuna och där lärt sig tycka om det hårda uppländska brödet. Därför bakade vi alltid sådant bröd i mitt hem. Vi bakade detta bröd två gånger om året, höst och vår. Då bakade man en vecka i taget. – Men utom detta hårda bröd bakades var fjortonde dag mjuka, tjocka rågkakor (östgötabröd) Dels brukade min mor gärna äta detta mjuka, litet säga bröd, dels fanns det alltid någon tjänare, som inte kunde äta hårt bröd. När vi dukade bordet, satte vi alltid fram av båda slagen bröd. Eljest hade man både i Börje, Bälinge och socknarna däromkring en brödhyvel på vilken man hyvlade brödet åt de gamla, som inte kunde tugga hårt bröd. / I Skäggesta hade vi en särskild bagarstuga där de stora vår- och höstbaken utfördes. Där skulle också limporna till alla högtider bakas. De små ofta återkommande baken försiggick i köket. Hur väl minns jag inte dessa bakveckor, då storbaken försiggick. För oss barn förde dessa bakveckor med sig något av fest och omväxling. Senare har jag ju förstått, att för vår mor var det nog inte så festligt. Hon gick upp kl. 2 à 3 på morgnarna och gjorde de första degarna, som skulle vara uppjästa till 7 och gräddade till kl. 12. Under tiden hade nya degar gjorts i stora väldiga trätråg. De nya degarna skulle vara färdiga att baka ut kl. 1, då middagstimmen var slut. Helst skulle dessa nya degar vara utbakade och gräddade kl. 7 på kvällen, men många gånger dröjde det mycket längre innan allt var klart. När dagen var slut och jungfrurna gått till vila, gräddade mor det sista. / III Ännu minns jag den underbara doften i bagarstugan, doften av jäst, kummin, färsk bröd, ved och kåda. Men den allra finaste doften lämnade ugnssopan av färskt tallris doppad i en hink kallt vatten och så införd i den heta ugnen, där det var så varmt, att trots det kalla vattnet började tallriset glöda litet i topparna. Det var just när riset började glöda, som det doftade så gott. När det började glöda, måste man fort doppa tallriset i vatten igen, annars skulle det brinna upp. När man nu skulle till med de stora baken måste man dagen före plocka fram alla bakgrejorna. De stora väldiga baktrågen vilka rymde omkring 100 l. skulle tvättas ur. De va visserligen skurade efter förra baket, men de hade stått ett halv år och naturligtvis blivit dammiga. Så skulle de långa bakbräderna, vilka voro ungefär 2 ½ m. långa och en dryg halv m. breda, tas fram och tvättas av, rullkavel, kruskavel, brödpicken, kakmåttet, långa spaden, som av en del / kallades grisslan. Våra grannar kallade långa spaden för ”brödskuttan”. På en del håll i Jumkil säger man spilan eller brödspilan om samma sak. Det stora ungefär 2 ½ m. långa bakbordet ställdes upp på sina bockar. 2 personer skulle baka vid samma bord. Brödbräderna ställdes upp utmed sidorna, likaledes på bockar. Friskt tallris hämtades hem. En del sättes fast på ugnssopan med en järnring. En del spardes, för att man vid behov skulle kunna byta ris i ungssopan. Bakveden travades in. Bakveden fick inte vara småspäntad, det skulle vara stora hela kastvedträn, precis sådana som de voro hemkörda från skogen. Veden skulle vara prima. Den bästa veden togs undan till bakved. Veden skulle vara itukluven. Bakvedsträna voro ungefär 12 à 13 dm. långa. Så skulle lysveden göras i ordning. Därtill skulle helst vara / torrved. Den skulle vara mycket finkluven och inte mer än ungefär 3 dm. lång. Så skulle mjölsäckarna bäras in för att mjölet inte skulle vara kallt när degarna gjordes. Om mjölet var för kallt jäste degarna dåligt. När allt var ordnat skulle degarna göras antingen på kvällen före utbakningsdagen eller också samma dag kl. 2 à 3 på morgonen. Hos oss var det alltid mor, som gjorde degarna i 2 mycket stora baktråg. I mitt hem användes alltid pressjäst till baken, men jag vet, att det fanns många som tog en flaska på 2 à 3 l. och gick till bryggerierna och köpte bryggjäst som var något billigare, för att använda till sina bak. Degen gjordes av rågmjöl med en liten tillsats av vetemjöl och ljumt vatten. Jästen löstes först upp i ljumt vatten. Kummin och salt skulle läggas i / IV Två år under min barndom minns jag att mjölet till brödet måste blandas med kornmjöl och mjölet till pannkakorna måste blandas med ärtmjöl. Det var åren 1901 och 1902. 1901 var våren och försommaren så torr, knappast något regn föll. Säden torkade bort på åkrarna. Den blev så kort, att den inte kunde bindas. Det blev så litet brödsäd att den måste uppblandas med andra sädesslag. Men det var inte lätt att baka detta bröd. Kakorna blev så sköra. De ville inte hålla, när de kommit på spetten, utan föllo ner. Vi barn tyckte, att detta bröd smakade mycket gott, litet sötaktigt, åtminstone medan det var nygräddat och färskt. Sämre tyckte vi om ärtpannkakorna. Hu! Än i dag minns jag hur vi grinade illa, när vi skulle äta dem. Vi tyckte de smakade så kärvt på något sätt. Något bättre smakade våfflorna av ärtmjöl. / 1902 blev det återigen så mycket regn, att säden fördenskull blev förstörd. Jag minns hur min far stod vid fönstret med händerna på ryggen och sade: ”Regn, regn, regn, var eviga dag, var eviga dag, var eviga dag.” Vi barn kände oss djupt beklämda, inte så mycket för regnets skull, ty vi fattade inte då, vilken förödelse allt detta regn åstadkom, men för att far jämrade däröver. Det var så sällan, man hörde någon klagan från honom, så nu förstod vi att det måtte vara något allvarligt. – Vintern kom också så tidigt detta år. När vetet skars, så föll den första snön. När man sedan skulle köra in den säd, som ändå blivit, kunde hästarna knappast dra ett halvt lass åt gången, ty åkrarna hade blivit så gyttjiga och blöta av allt regnande. Jag var med och räfsade efter skylarna, när säden kördes in, och jag minns hur jag led av att se hur hästarna slet för att komma hem med de små lassen. Jag minns hur en av drängarna försökte lassa fullt lass, men skrindan sjönk ner så djupt i den lösa marken, att hästarna inte kunde få lasset ur fläcken. / Han måste åter kasta av mer än hälvten av lasset, för att han skulle komma loss ifrån åkern. Och så kallt, så kallt det var! Man måste gå med vantar på sig och räfsa. Det året måste återigen kornmjöl blandas in i bakmjölet, det mjöl som skulle användas till matbröd. Ärtmjöl blandades i kaffebrödet. Både kornmjöl och ärtmjöl gjorde brödet ”kort”, som de brukade säga. D. v. s. det ville inte hålla ihop, kakorna och bullarna ville bara falla sönder. Min mor brukade ofta under dessa år grädda våfflor till kaffet. Våfflorna föllo inte sönder såsom bullarna gjorde. Plättarna blandades dessa år ofta ut med råriven potatis (raggmunk). / V Deg kallar man den blandning av mjöl och vätska, som skall bli till bröd. Degigt säger man, att brödet är, om det blivit för hastigt gräddat, så att det ej blivit genomgräddat. Degklimp. degklut, degdalt sägas om ett stycke deg, som icke blivit färdigarbetat till en kaka eller bulle. Smet säger man om tunnare blandning av mjöl och vätska t. ex. pannkakssmet, tårtsmet, våffelsmet m. m. Röra säger man om mjöl och vätska sammanblandat, men som icke skall bakas ut och gräddas t. ex. Man gör i ordning hönsröra, en del av hönsens mat som består av kli och vatten sammanblandat. Sådan röra av gröpe och vatten gjordes också åt grisarna. Gröpe är ett grovmalet mjöl av havre och korn, som uteslutande användes åt djuren. Stöpe kallades en blandning av gröpe och varmt vatten, som man gav till nykalvade kor. / Att sätta degen kallades att göra degen. Vätskan som användes kallades degspad. När man bakade rågbrödet bestod vätskan av ljumt vatten, till vetebrödet användes ljum oskummad mjölk. Jästen utrörd i litet ljumt vatten respektive mjölk tillsattes samtidigt, som man gjorde degen. Salt, kummin eller andra kryddor tillsattes, då man efter omkring 2 tim. brukade upp degen. D. v. s. när de stora degarna stått och jäst omkring 2 tim. skulle de arbetas igenom en gång till med båda händerna. Då skulle kryddorna samt mera mjöl tillsättas. Sedan skulle degarna stå ytterligare omkring 2 tim. innan de bakades ut. Degen arbetades alltid med händerna vid de vanliga baken. Endast då man till högtiderna gjorde limpor användes ett klappträ till att göra degen med. Detta för att degspadet då var kokhett och man i så fall brände sina händer, om man ej använde klappträ. Till att göra limpdegarna fordrades mycken kraft. Därför brukade karlarna då hjälpa till. / I mitt hem var det far, som alltid ”slog limpdegarna. Limpdegen skulle stå mycket varmt för att surna. Den skulle stå intill spisen och sväpas omkring med fällar. Vid limpdegen skulle inte jästen sättas till medsamma. Jästsvamparna skulle i så fall ha dött av det heta degspadet. Limpdegen skulle stå i 2 dagar innan man bakade ut den. Andra dagen tillsattes jästen, Surlimporna bakades av rågmjöl och vatten och kryddades med salt och kummin. Kärnmjölkslimporna bakades av kärnmjölk och rågsikt, kryddade med sirap salt och pommeransskal. Limporna bakades alltid runda. Endast till högtiderna bakade man limpor, men då i så stora mängder att de räckte lång tid framåt. De lågo nedlagda i koppartunnor och trätunnor (stannfat) och blevo bara godare ju längre de fingo ligga. Detta gällde i synnerhet surlimporna. / När matbrödet skulle bakas, det grova vardagsbrödet, var det alltid min mor som gjorde degarna. Hur ofta stod jag inte som liten och såg på, när min mor gjorde dessa stora degar! Alltid undrade jag då över den sista avslutande rörelsen därvid. Då degen var färdiggjord och degtrågets kanter avskrapade, händerna likaså avskrapade och litet mjöl strött över det hela, gjordes till sist mitt i degen ett kors med den kantställda handen. Sedan breddes degskynket över. (Det var på samma sätt med smöret, när vi ibland kärnade hemma. Sedan smöret var färdigbrukat, tvättat och saltat, ritade mor ett kors mitt i smöret med smörspaden.) Jag förstod inte då, vad detta innebar. Långt senare, när jag själv skulle hjälpa till att baka, och min mor undervisade mig hur jag skulle göra, frågade jag, varför jag skulle göra ett kors mitt i degen. Min mor såg nästan förlägen ut vid min fråga och sade, att hennes mor hade lärt henne, att göra så, och hon hade sedan gjort det utan att tänka därpå. / VI När brödet skulle bakas ut, skulle 2 personer stå bredvid varandra vid det långa bakbordet. Då gjordes med en degspade ett upptag av degen, så stort man kunde, utan att det blev för trångt på bordet. Var och en av de båda bakande gjorde sitt upptag. Nu arbetades i mera mjöl. Sedan rullade var och en av de bakande ut en längd av degen. Längden var ungefär så tjock som 1 ½ dm. i genomskärning. Därefter skar man till ämnena till brödkakorna, ungefär 1 ½ dm. långa. Sedan arbetade man litet olika. Den som stod vid bakbordets vänstra sida skulle börja. Hon tog kakämnet rullade det, formade det runt och toppigt först, så trycktes toppen ner, sedan kavlade med rullkavel och sen med kruskavel. Därpå svängdes kakan iväg till höger, där nästa bagerska tog vid. Hon skulle sätta på kakmåttet av bleck som gjorde kakan rund och även tog ut ett hål i mitten på kakan. Sedan skulle hon ta den färdiggjorda kakan på handspaden och sätta den på den mjölbeströdda brödbrädan. / Det var mycket intressant att stå tyst i en vrå och se på och lyssna medan jungfrurna bakade ut degen. Bagarstugan låg ett stycke ifrån huvudbyggnaden. Här voro de så ostörda. Här berättades skrock och sägner och här sjöngs så intressanta visor. Det var långa visor fyllda av dramatisk spänning. Där var blod och död och kärlek. Det var om Ida, som bodde vid Heklas fot, det var om barnamörderskan på Älvsborgs fästning, det var om honom som satt på blomsterklädd kulle och många, många andra. En visa, som jag endast minns två rader av, har jag ibland funderat över som vuxen. ”O, Hjalmar, Hjalmar har dött för mig. O, låt mig dö och få följa dig!” Kan det möjligen vara en liten rest av ett folkminne från Hjalmar den Hugstore? Tanken låter kanske otrolig, men det finns dock kvar en gammal folkvisa som just handlar om Hjalmar och Ingeborg. Vi ha ibland sjungit den i skolan. – Det sjöngs ofantligt mycket mera på landsbygden förr än vad som sker i våra dagar. Det sjöngs vid tvättbalja och bakbord, i lagård och stall och ute på fälten. Nu är det endast radion och maskinerna som sjunga. / Det sjöngs mycket, mycket också i mitt hem, men vi barn fingo inte sjunga dessa visor som drängarna och jungfrurna sjöngo. Kanske hade jag kommit ihåg dem bättre, om jag fått sjunga dem. Men far och mor tyckte inte om dessa visor. Mor lärde oss i stället att sjunga en mängd sånger som hon själv sjungit i sin ungdom, då hon var lärarinna nere på Östgötaslätten i Skärkind, Wallersta och Slaka. Våra jungfrur och grannarnas jungfrur gingo till varandra och sjöngo på söndagseftermiddagarna. Då sjöngo de ur handskrivna visböcker och ibland spelade de gitarr därtill. Hos våra grannar sjöngs det. Varje sommarkväll kunde man höra ungdomarna där sjunga i stämmor ute i trädgården. Ute på fälten sjöngs det bakom plogen, vid vallningen och för övrigt vid varjehanda sysslor. (Ja nu har jag nog kommit för långt bort ifrån mitt ämne.) / Rätt som det var tystnade visorna i bagarstugan. Någon har titta ut genom ett av bagarstugans fönster och hon säger: ”Tyst, nu kommer frun”. Bordet knarrade, kavlarna rullade, spaden smällde, men jungfrurna voro tysta. Nu arbetades för högtryck. Mor kom för att byta av jungfrurna. De fingo gå till annat arbete. Mor ställde sig vid bakbordet och jag fick hjälpa till så gott jag kunde. Till att börja med kunde jag icke göra annan nytta, än att flytta bort de färdiga kakorna och sätta dem på brödbräderna. Det gick så flinkt när mor bakade, att jag tyckte, att jag knappt hann att dra andan, för att hinna med att få kakorna undan i tid. Kakorna voro en dryg ½ cm. tjocka och kakans storlek var ungefär densamma som på det knäckebröd man nu köper i affärerna. Båda bagerskorna hade alltid en kniv liggande bredvid sig på bakbordet. Med den lossades kakan, om den råkat fastna vid bordet. Kakan krusades endast på översidan. Kruskaveln drogs över kakan endast en gång. / VII Lilla brödspaden, som av många kallades brödskuttan sköts in mellan kakan och bakbordet, då man skulle flytta kakan från bakbordet till brödbrädan. Efter utbakningen skulle kakorna stå på brödbrädena och jäsa ett par timmar. Om brödet var för litet jäst vid gräddningen, blev brödet inte mört. Man sade, att det blev henigt. Sådana kakor sutto inte raka på spetten utan böjde sig. Karlarna skämtade då och sade, att man bakat ”Hallelujahattar”. Limpor särskilt surlimpor skulle ligga varmt och jäsa. Man lade ut en fårskinnsfäll och ovanpå den ett degskynke och sedan limporna. Sedan övertäcktes de med bakdukar. Kakorna sopades av efter gräddningen med en tvättad hönsvinge. Mjölet kallades sopmjöl och gavs åt grisarna. Limpor och annat matbröd (utom det torra brödet) beströks med en linnelapp doppad i sirapsvatten före gräddningen, ibland även efter. Kaffebröd, vetebröd alltså, beströks med en blandning av uppvispat ägg och grädde, innan det sattes in i ugnen. / VII Gräddningen. För att pröva hur pass varm ugnen var efter utskrapningen av kolen, kastades en liten papperslapp in i ugnen. Om papperet antändes av hettan var ugnen ännu för varm. Dock kunde man sätta in några stycken kakor strax innanför ugnsluckan. När de stod så nära luckan kunde man ju hastigt få ut dem igen, ifall det visade sig att de ville brännas. Bakugnarna av tegelsten rymde 22–25 ibland 30 kakor. Så många kakor travades på varandra på ”lillspiten” och den sattes ned på hällen framför ugnen. Sedan togs en kaka i sänder och lags på långa spaden och fördes sen in i ugnen. Dessa kakor vändes aldrig i ugnen, men man lyfte och flyttade på dem alltemellanåt för att se, att de ej blevo brända. Om man bakade limpor samtidigt, gräddades dessa sist. Ibland bakades skorpor i samband med de stora baken. Då gräddades vetebrödet som skulle bli till skorpor sist. Det till skorpor skurna brödet fick stå i ugnen hela natten. / VII Smakbröd. Det roligaste vid storbaken var att springa omkring med smakbröd. Grannar och gårdens underlydande skulle ha, ibland även andra personer; t. ex. hjonen på ålderdomshemmet. Jag brukade få kila omkring med smakbröd. Först skulle grannarna ha 5 kakor var. Sedan skulle statfamiljerna, som voro ibland 2, ibland 3, ha likaledes 5 kakor var. Sedan var det att springa omkring till småstugorna, som lågo på gårdens mark, där torpare, soldat och skomakare bodde. Alla blevo ju glada åt brödet. Ännu minns jag, hur kaffet hos skomakar Carlssons smakade. Jag var tvungen att dricka koppen bräddfull ja även fatet fullt. De hade aldrig någon grädde och ofta inte heller något bröd till kaffet. Hela tiden jag drack, satt ”madam Carlsson”, som man på den tiden sade, bredvid mig och sökte ”pumpa mig”. ”Var inte morfar och farmor osams ibland? Hade inte far ont om pengar ibland? Grälade inte statkäringarna med varann nån gång?” o. s. v. Ännu minns jag att jag drack kaffet så fort att jag brände mig. / Roligare var det, att gå till torpar Anderssons i Herrhagen med smakbröd. Alla voro vänliga och glada och fullt med blommor lyste i alla fönster. Även ute på gården lyste massor av blommor. ”Madam Andersson” skickade alltid hem en bukett blommor till mor eller också en granrisviska, som hon själv bundit. Omkring 40 kakor brukade åtgå till smakbröd. När grannarna bakade fingo ju även vi smakbröd av dem. När hjonen på ålderdomshemmet skulle ha smakbröd, var det bäst att ge dem litet tjockare kakor, annars blevo de inte nöjda. Jag minns en gumma som stod och nöp i sin kaka och knappt ville ta emot den. Jag frågade varför. ”Jo”, sa hon ”de ä som den här kakan vore lite tyngre än hennes” hon pekade på en annan gumma och hennes kaka. De kakor som de gamla på ”fattigstugan” (som man då sade) fick voro alltid dubbelt så tjocka som det bröd man trädde på ”hävlar” eller spett samt utan hål i mitten. / Smakbröd. Till julen skulle barnen ha ”lillkakor” av varje degsort. Då bakades intet hårt bröd – det baket var redan undanstökat på hösten strax före den s. k. ”slånkveckan” som började den 24 okt. och varade till 1 nov. Det brödet skulle räcka till våren, då det förnyades strax innan vårbruket började. De ”lillkakor” vi barn fingo på julen voro: en vit rågsiktkaka, kryddad med fänkol ungefär 1 dm. i diameter, sedan en liten surlimpa, samma omkrets fast högre, 1 kärnmjölkslimpa, samma storlek, en liten avlång kryddlimpa, bakad av rågsikt, kryddad med sirap och pommeransskal. Min mor brukade lägga dessa bröd i en trave, det ena brödet på det andra och överst på traven låg en liten hemgjord ost. – Julosten brukade min mor själv ysta. Den gjordes vid midsommartid och fick så ligga och lagra till julen. Mor lade julaftons förmiddag 5 sådana travar, ty vi voro 5 barn. / VIII Brödets behandling efter gräddningen. Efter gräddningen brukade mor ta 10 kakor i taget mellan händerna och skaka och bulta av mjölet mot bakbordet. Därpå träddes kakorna på spett, som oftast i Uppland kallas ”brödhästar”. I de flesta kök satt 2 rätt grova stänger i taket. De vilade på grova krokar. Dessa stänger kallades randstänger. På dem skulle brödspetten vila. I Skäggesta i Börje satt dessa stänger i bagarstugan. Kakorna sattes räta mot räta, när de hängdes på spetten. Där skulle det sitta tills det blev torrt och lätt kunde brytas. När det var lagom torrt, togs det ner från spetten och lades i stora brödlårar, som stod i matboden. Mjukt bröd förvarades i stora träfat med lock, som kallades ”stannfat” (skulle kanske vara ståndfat, ett fat som stod alltså) eller i stora koppartunnor omsvepta med linnedukar. Brödet lades upp på bordet i brödkorgar, flätade av någon slags rot. / ULMA 20019 Eva Limburg Börje, Uppland. Svar på frågelista 16 Brödet och dess tillredning
Intervju med Nany Pettersson (f. 1878)
Intervju med fru Nany Pettersson (f. 1878) gjord av Folke Hedblom och Torsten Ordéus år 1959.
"De flesta skaffade sig tätämnet genom att låna"
I en uppteckning från Östervåla i Uppland berättar lantbrukare Simon Eriksson (född 1889) om mjölkhushållning i socknen. Uppteckningen gjordes år 1929.