Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken
Det var en gubbe i Fensbol för langesedan, som hade statt en dräng för ett helt år och lönen skulle vara en gammal lie. När året var gått tog bonden drängen med sig dit, där han hade sina gamla liar och bjöd honom att välja ut vem han ville ha. Men drängen ville inte ta någon själv utan bonden fick välja ut en åt honom. När han hade fått den så sade han "Har jag nu förlorat så är vattnet grönt i morgon, men har jag vunnit så är det rött." Därmed gick han ner åt älven. Bonden gick ner till älven morgonen därpå, och såg att vattnet var rött. Det var näcken han hade haft till dräng
Vattenväsen
Förr i världen så trodde de att ’strömgôbben’ var i bäckarna. Vid Koppom höll han till vid de gamla smedjor- na. Smederna hade mycket med honom att göra. Somliga av dem påstod ått de hade sett honom. Det skulle vara en liten gubbe, som höll sig där det forsade som värst. När han var rent i tagen, så spelade han fiol väner än någon människa kunde göra. Det var i skumrasket på kvällen som han spelade. Han var inte till något ont om han fick vara som han ville. Men om de skrek och svor i smedjorna på nat- ten eller höll på längre med arbetet än de skulle så stru- vade han alltihop för dem. Det gick inte att få hammaren i gång, om ’strömgôbben’ hade fått tag i den. Han skul- le allt ha som kläder på kroppen. Han var som en männi- ska fast han var så liten. Vid kvarnarna höll han sig också. Men det fanns en sådan i varje fors. / Näcken har jag inte hört så mycket tales om. Han skulle finnas i Ränken var det somliga som sade. Det skulle inte gå an att tvätta sig eller bada med mindre än att en hade kas- tat stål i vattnet först. Skjuta utåt sjön kunde en också göra. För han hade ingen makt över den del av sjön, som skot- tet hördes. Näcken kunde också spela. Han var en urgammal skäggig gubbe, som hade en harpa att spela på. Han vi- sade inte mer en halva kroppen. Den nedre delen ville han inte visa, för den skulle vara som stjärten på en fisk. ’Sjöråa’ hade de som fiskat sett uti Ränken. Hon var som en människa. När det skulle bli oväder, så kom hon upp å for med en halv båt. Hon hade inte håret i rul- le i nacken, utan det hang ner på ryggen.
Vattenväsen
Farfar min hade en kamrat med och fiskade i Skack- sjön. När det led inemot kvällen, så gjorde de sig färdi- ga att fara hem. När de skulle ta fatt årorna, så blev kam- raten sittande och bara såg utåt sjön. Farfar fick honom inte att säga ett ord. Men när de kom hem, så talade han om att han såg ett fruntimmer i vattnet som var så lång så hon räckte över halva sjön och ändå såg han inte mer än överkroppen på henne. Han var rädd att hon skulle komma och välta båten och ta fisken. Jag vet att farfar brukade säga att näcken fått horn i skallen för att han varit elak.
Vattenväsen Visor
Näcken han kunde skapa sig hurudan han ville. Han kunde göra sig till en häst och då kunde de gå och ta honom och plöja eller harva med honom. Men då vax där bara vass och sjögräs. Och när de släppte honom så försvann han i sjön. Näcken var utklädd till en fin karl och gick och friade till en flicka om natten. Så tyckte hon, hon skulle fråga honom, när de skulle ha sitt bröllop: "När ska vi fiska och när ska vi skjuta, och när ska vårt gästabud bestånda?" Han svarade "Fiska och skjuta det kan du väl få och vänner till dig bjuda, men aldrig skall vårt gästabud bestånda. För mitt hem det är allt under en bro, där ingen kan segla och ingen kan ro och ingen lånar hus över natten"
Bergfolk och näcken
En spelman Jan i Karlanda stod en dag och högg lysved i Jyrefjället. Då han huggit en stund var det något som kom över honom. Han blev förd in i fjället i en stor grann sal. Bergfolket räckte honom först en fiol och bad honom spela en låt men han nekade Sedan bjöd de honom dricka men han tordes inte ta emot. Då blevo de onda och motade ut honom med eld- bränder ur berget. I det samma vaknade han liksom till, och stod då vid törstubben. Inför dem som inte trodde honom sade han sig kunna gå ed på att han varit inne i berget. Nämnde Jan var en ypperlig spelman. Sina låtar hade han lärt av näcken som spelade vid Norra Fors i Karlanda.
Specialfråga 8.
Specialfråga 8. a. När elden hade brunnit ut och innan folket skulle hinna opp påskmorgonen, kastades brev in i gårdarna. Breven börja- de med en teckning av en påskkäring på kvast och med smör- jehorn och en rimmad vers: "Sop och raka jag dig sänder samt ett litet smörjehorn. Och smörjer du väl så reser du fort och snart är du framme vid Lille-fars port. Då kommer näcken med gaffel i näven och hälsar dig stort." Långseruds socken, Busteruds by, Värmlands län. Sagesman: 69 år: Långseruds socken, Busteruds by. Sandslån den 10/12 1938 Oskar Lundin Folkskollärare
Vattenväsen
Min farfars far fick se något konstigt, när han var vid sjön å skulle fiska. Det har funnits något så konstigt i vattnet. Han fick se ett stort svin som kom. Det var svart. Då tog han till att läsa ett värs ur psalmboken. Då blev det svarta svinet borta i sjön, men då kom det upp ett kvinnfolk med långt hår, som det glän- ste av som silver. Hon gick till en smedja som var i närheten där, å där badade hon ett barn i smed- vattnet. Sedan gick hon tillbaka ut i sjön igen. På ett ställe i socknen fångade de en häst, som hör- de till Näcken. De körde med honom. När arbetet var färdigt så släppte de honom. Då blev han borta, å de fick inte se honom mer.
vattenväsen.
"Sjöråa" åkte i en halv båt och så "paddla" hon med en halv åra, men ingen kunde ro i kapp med henne. Hon var som ett fruntimmer å hade långt, svart hår. När hon visade sig blev det storm och oväder. Så sade de som hade sett henne. Flera av de gamle hade sett "näcken." Han var som ett "vilddjur". Han kom krypande upp till landet. Det var de som, hade sett honom på en holme i Vänern. Han hade man som en häst. Och somliga trodde att det var en "sjöhäst." När han fick se folk, blev han rädd. Han stack till sjös å blev borta med detsamma. Det skulle bo "nô oty" i dammarna om kvällarna. Å gick en till en källa sent på kvällen så fick en se ett an- sikte i vattnet. Det skulle vara så farligt.
vattenväsen.
Jag skulle akta mig för alla brunnar, när jag var liten, för di skrämde mig för näcken. Han skulle kom- ma upp ur brunnarna. "Fôssekall" /forskarlen/ var vid smedjor och kvar- nar. Karl i Åsen var vid gamla kvarnen och skul- le mala en natt. I kvarnen fanns kistor, som mjölet rann i. Så var det en dörr utåt vatten- hjulet. Karl stod och öste i säcken, och då kom det en liten gubbe med röd luva på huvu- det, bra lång rock och rött bälte om mid- jan. Så var det röda tofsar i det. Han bar en liten lampa. Skägget räckte ned på magen. Han gick och tog upp dörren till vattenhjulet o. stängde igen den efter sig så att det small och se'n vart han borta.
Jättarna i Gylterudsbergen.
Jättarna i Gylterudsbergen. I de höga bergen vester om Gylterud i Mangskog bodde for- dom Jättar men de stodo i ett gott förhållande till Folket som bodde i den närmaste gården till berget som kallades 'vid Berget'. Och till stora högtider brukade Jättarna låna bak- redskapen och en stor Kopparkittel till att brygga Öl i. Och då skulle nämda saker utsättas på (trampen) trappan på kvällen och om morgonen voro Bakredskapen och Kopparkitteln till- baka och då var kopparkitteln full av skummande Öl. Vid samma tid brukade Näcken spela i Gylteruds bäcken som rinner förbi de höga bergen där Jättarne bodde. Men hur det var så ledsnade Jättarna på musiken ty de slungade ett ofantligt stort klippblock för att döda Näcken men det gick inte fram till bäcken men det blev en temligen stor Grotta der Klippblocket föll ner, som rymmer många personer på en gång. Anders Johansson 12 år Gylterud Mangskog. Vaggvisa. 1) Tuss i lull lite gull om vi hade stuga full. Loven och laven förstuga och kôven och en liten kack på omen (ugnen) 2) Ro i land till Fiskesjö. Många fiskar får vi där. Gäddan den stora. Laxen den goda dem ska vi gömma dem ska vi steka till Jul och Påskekvällarne 3) Jag satte mi Rav på e husse låg och husse mi Rav så gärna, da tapte jag bort mi bjälleko som hette Rögullstjärna kling klang i bjälla langt norrom fjella där gal Göken der växer Löken där är gott att vara för alla små barn om sommaren D.s.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Näcken, gumman med den urholkade båten
1) Det berättas av de gamle, att då något barn vid ett tillfälle badade vid Svinge och de kommit ut i vattnet en bit kom en vit häst simmande uti från sjön med en karl på ryggen. Barnen blevo mycket rädda och sprang ifrån sina kläder till sina hem. En som berättade detta när jag var pojk. Denna plats ligger omkr. 1 fjärdingsväg nordväst från Åkersberg och är särskilt beryktad som spökplats. Vid detta tillfälle, som omtalats, trodde man, att Näcken försett sig med häst. 2) Vid denna vik bodde en gumma som hette Kalinga (Kal Inga). Hon hade en båt som var urholkad som en träd- stam. Med denna båt brukade hon färdas till Lurö kloster och hälsade på munkarna. "Va ho hade å uträtta där, kan ja' inte förklara. Men någe konstit va dä mä käringa å den urholkade båten."