Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
Det blev ”gast” av alla som blev mördade. Om det var stora eller små, så blev det gast av dem. Gasten grät ett i allt och fick aldrig ro. Det fanns gastar i bäckar, och i älven hördes gasten ibland.
Spökeri
Det var ett förskräckelse med den här tron som folk hade att "di dö geck igen". Stod det någon på bår på ett ställe så höll folk inte knappt å tro sä gå förbi. Di va rädda för att di skulle få se den dö. Detta ha inte gått ur folk ännu. Den som var nöjd att dö kom inte igen, men den som tyckte att han hade mer att ut- rätta på jorden, å inte ville slippa härifrån, med honom var det inte säkert än att han kom å visa- de sig. Små barn gick inte igen om de var döpta, men var de inte döpta, så kom de igen, för då var de som "gast". Om ett sådant barn blev hört, så skul- le en be att det gick bort i Herrens namn. Se'n blev det inte synligt mer. Det var en präst som lärde ut detta. En annan död som en träffade utför skul- le en slippa se mer, bara att en trodde sig / att slå sig i tal med honom. Bara en fick veta vad han ville, så var det bra sedan. Det har jag hört talas om, att det fanns stugor här borti som hade ont av att det var buller om nätterna, men det trodde de allt att det var tomtgubbarna som inte ville hålla fred. Så hörde jag talas om att det kunde knäppa i el. knacka i väggarna el. på dör- rarna, innan någon skulle dö i huset. Det sprang en hare under kyrkan en gång. Det var allt en del som trodde att det var en död människa som visade sig i den gestalten. Men det kunde inte va- ra annat än en ond människa. Det var inte som det skulle att gå å ta något på kyrkogården. En fick de döda efter sig.
Skrock vid olika tillfällen
Julafton kastar man halmstrån i taket, så många strån som fastnar så många lass säd får man köra in följande skördeår. Den som först kommer hem från Kyrkan på Juldagen får först in skörden. Man må ej spinna eller göra något arbete som går rundt på en Torsdagskväll eller i Dymleveckan ty då härmas det efter om natten Påskafton skall man gjöra kors öfver ladugårds och stalldörrarna så har man ej ont av Påskkäringarna Slår man ett kreatur med en vriden vidja får det tarmvred Om någon som har onda ögat ser på då man slaktar har kreaturet ont för att dö. Kommer främmande in då det kokas korf så spricker korfven När man ligger första gången i ett hus skall man räkna plankorna i golfvet så blir sant hvad man drömmer Att möta kvinnfolk först när man går ut i något ärende är icke bra och man misslyckas gjerna / När skator skratta invid bostaden eller när katten tvättar sig kommer snart fremmande När väfstolen tagas ned skall man kasta ett eldkol igenom redet så får man snart upp en ny väf Ej må man bära en säck oknuten, ty går hafvande kvinna bakefter blir fostret alldrig mätt. går en ko bakom så tar hon sig alldrig med kalf. Ej må man före morgonen tala om då man sett spöke ty då blir man kramad av gasten så man spottar blod Man bör icke av någon orsak lysa inunder bordet gästerna bli då sena att komma Ej bör man gå efter vatten sedan det är mörkt ty då får man onda bettet. för den orsak är bäst att spotta 3 gånger då man går öfver vatten efter det är mörkt Om förstfödt barn som är födt med tänder biter öfver onda bettet så botas det
Läkekonst
De blev "gastkramade" sa' de om de var ute någon kväll o blev dåliga på något sätt. Men vad som menas med gastar vet jag inte. Vid "gulsjuken" skulle de äta gult silke, det minns jag. Det var en som fick av en gul frans från ett gammalt silkes- kläde o detta skulle hon äta opp direkt. Om de fick ont i en handled, skulle de "hogges för knarren", de högg då i ett halm- strå på en tröskel. / "Storsteg" fick de förr på ögat, men något botemedel mot detta vet jag inte. En människa blev "mod- ***stôeln" (modstulen), om hon blev lite tyst o lite ängslig av sig. Men man fick väl gå där tills tal- gåvan kom tillbaka. Men de trodde, att någon annan åstadkom- mit detta. För oxel skulle de gå till ett ställe där någon var död o så ta med hans hand på oxeln. Och likaså om någon var född med tänder, skulle han kunna bita över oxlar. Det var allt de som tog en nål o rita "ansches" (motsols) kring "solormar", men om det gjorde något vet jag inte. / Om man fick vårtor, så skulle man stjäla en fläsksvål o smörja vårtorna med den o sen lägga den under en jordfast sten. Och allteftersom den förmultna, så gick vårtorna bort. Min syster ramla på en kniv när hon var liten o fick ett stort sår i pannan. Far tog en stor spindelväv o la i först, o en annan gång snus. Han fick allt blodflödet att stanna. Jag hade en pojke som fick tandslag, o då fråga de mig sen om jag inte brände opp hans linne. Det var den boten för tandslag, o det skulle tas av med samma o brännas opp. "Du ska tänka, dä får han ju tebaka," sa' de. / Om de hade tandvärk, skulle de peta i tanden med en nyklippt spik så det kom lite blod, o sen skulle de slå in den i en vägg så ingen kunde ta ut den.
Skogsväsen. Gastar
Benämningen på kvinnliga skogsväsen: Skogrå, skogsjung- fru, Kajsa i skogen. - Far till August i Högstaka mötte ett "pack". Det var många och de "gnell" som små ongar. När han kom mitt mellan Högstaka å Sandtegen, så stöp släden mitt på blanka vägen. Å när han kom fram till Högstaka så hörde han samma "ongeskrik" där. Men då såg han inte något väsen
Ett möte med skogrået
Ett möte med skogrået Om ovanstående jag vill berättä som tilldrog sig för 50 år sedan då jag var en pojk jag erhöll tillåtelse att få följa med en av min orts skickligaste jägare ut på orre- och tjäderjakt det var vår och orrspelet stod i flor blot var en afton vi begåvo oss iväg förssedda med gevär och hagel samt krut över berg och dalar gick det och solen var förlängesen försvunnen bakom horisonten när vi änlänt till vår bestämmelse ort på en bergås sloga vi läger och tände en stor eld för att hålla troll och annat otyg borta nedom berget utbredda sig en mosse som min följeslagar hade gjort en koja av granris och stockar som vi på morgonsidan skulle vari i och invänta orrarnass spel det började lida mot midnatt och jag började bli sömning då ett hest skrik förnams ur skogen jag ryckte till och blev blek av rädsla min följeslagare såg det och sade var icke förlägen det är edast gastar som söke skrämma oss. / gasten sades vare en stor fågel med jättelikavingar och klor och pansar. när skriket hade hörts kaste min följeslagare sin slidkniv över elden och släckte den därefter fick jag höra en underlig jakt kom- ma drivande långt bort i skogen min följeslagare hörde även jakten och sade det ärberjajetten som är ute på jakt efter skogrået vi ginge då fort därifrån och in i kojan drevet kom allt närmare och strax visade sig en vacker kvinna alldeles naken i öppningen på kojan hon vred händerna och sade hjälp mig jag är jagad av berjjettens hundar men min följeslagare motade bort henne och sade gå din väg när hon gick varrefter(?) jag att hennes rygg var urholkad som ett tråg då försvann hon i skogen om en stund small ett skott och ett skrik hördes efter en stund kom en svart person gående över mossen hängde skogsrået på gevärspipan samt två svarta hundar efter sig ** askan dånade under hans steg och jag var nära att svimma av förskräckelse händelsen är fullkomligt sann efter- som jag själv bevitnat den. (Jägare)
Spökeri, lyktgubbar, gastar
En gumma hade varit till Källtegen och bytt sig till äpplen för ett lass lera. (I Blomma fanns nämligen ett slags "ler" som var mycket eftertraktat för smetning av murar). Hon kom att dröja kvar i Käll- tegen, så att det blev natt innan hon kom hem till Blomma. När hon kom på högsta krönet av "Källtegemon", så fick hon se en svartklädd ryttare komma ri- dande på en svart häst. Hon höll ur vä- gen. Ryttaren vek av åt diket. Där stannade han och gumman tyckte sig se att han blev stående, och hästen galopperade på samma plats. En gubbe hade varit på besök i Trättlan- da och var på kvällen på hemväg till / Källtegen. När han kom upp på "Källtege- mon så fick han se ett sken framför sig i vägen. Det följde honom till dess att han kom fram till den gamla tings- platsen i Källtegen. Där försvann det. Han trodde att det var en löktgôb- be. Något obehag fick han inte av det- ta. Men han berättade inte händel- sen förr än flera dagar därefter. Det gick inte an att tala om sådan hän- delser samma dag de inträffat, ty då blev man sjuk. Vid sjön Silen finnes en lång myr. Där arbetade en gång far och son med tim- merfällning. Fadern råkade fälla en stor fura på sonen. Furan klämde ned ho- nom i myren, och man kunde inte få upp honom. Han hade sjunkit ned i dyn, så långt att ingen kunde finna hans döda kropp. Efter den / dagen kunde man få höra hur någon skrek på hjälp ute på myren. Det sades att han inte hade ro därför att han inte låg i vigd jord. Det var många som hörde den "skriken" från myren. De som inte fått vigd jord läto höra sig med klagan.
Död och begravning
Både dödsstund, dödsplats och dödssätt var av ödet förut- bestämda. För något år sedan dog en farbror till mig på vä- gen till kyrkan i hjärtslag. Det mins jag väl att de sade att det var 'öde' att han skulle dö just så å på den plat- sen. Sådant hade gammalt folk mycket för sig. Det hjälp- te inte, skulle någon inte dö hemma, så skulle han promt till den plats som var bestämd. Å den ene skulle dö i den sjukdomen å den andre i en annan å så undan för undan. När 'kattugglan även kallad 'gasten'' tydde sig innerst på husen å skrek, så väntade hon lik. Om många skjutsar kom att köra efter varandra från kyrkan eller folk kom att gå i rad eller skockvis så betydde det att de snart skulle få köra lik den vägen. Om den sjuke blev olik sig på något vis så tydde det på att han inte hade långt igen att leva. / Man var inte så noga med att främmande skulle komma till en dödsbädd. Brukade be någon god granne komma å hjälpa till att vaka. Svår å långvarig dödskamp berodde på att personen inte ville dö eller också kunde han (hon) ha något ont på samvetet, att inte det gick att dö för det. Det sades, att djävulen ville pina den sjuke så länge som möjligt. De hade allt mycket för sig att de skickade efter präs- ten till den sjuke, så att han skulle få nattvarden å att prästen skulle få tala med honom. Medicin och läkemedel som var kvar efter den sjuke kas- tades bort. De ville inte ha sådant stående. Själen ville de allt tro att den satt i blodet och hjärtat. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblic- ket. - Vården ser ut som en skugga. 'Vålnad' kallas det. Man kunde få höra sägas att det var en annans skugga man fick se. Den som någon gång hade börjat att åtaga sig att 'tvätta ut lik' brukade anlitas. Det var något äldre kvinn- folk. - Man tog på den döde nytt linne eller av det / bästa som fanns. Likkistan gjordes av en snickare. Den blev färdig på ett par dagar. Furubräder användes. Graven gräves av dödgrävaren. Graven lades för öst och väst. - En självspilling fördes genom en särskild port på norra sidan kyrkan å begravdes där. En sådan skulle 'begravas i stillhet'. Odöpta barn och ofullgångna fos- ter stacks under kyrkan. De ha brukat sätta upp granar vid porten vid utgången och granar vid dörrarna. Så 'barâ' de från trappan ut till porten. Jag hörde sägas att man har kastat kol efter kistan för att inte den döde skulle komma igen. Några av den dödes släktingar skulle bära kistan å ett par av de förnämsta gästerna skulle gå före liket när det bars till graven. Männen i begravningsföljet kasta- de igen graven. En vit duk hängdes på 'selkroken' el. ryggstycket. Vän- ster sida om det var kvinna å höger sida om det var man. / Om någon drunknade tog man en tupp med sig i en båt å for över vattnet. Där han gål skulle den drunknade ligga. Det mins jag de gjorde här någon gång i min barndom.
Folkmedicin
Det var en sorts värk som folk kunde få och den kallade de onda bettet. De trodde att det var någon gast eller vad det nu var, nåt andeväsen var det i alla fall, som hade huggit dem. Och så var det en annan värk som de kallade farlighet. Den kunde de få ifall de hölls vid vatten i mörker. För att det skulle bli bra så skulle de ta klädtrasor av den som var sjuk och häva i vattnet på samma ställe. Farlighet var en värk, med varbild- ning. Det var ingenting annat. När de hade tandvärk skulle de peta i tanden med en sticka, och sen skulle de sätta stickan i barken på ett träd. Då blev de av med värken, och den kom väl i trädet i stället. Likadant kunde de bota bölder. Stämma blod kunde de ju, och det kan de ju än i dag. För det är verklighet. Om man har förmågan, så behövs det inte mer än att lägga handen över ett tag. Och då ger blodflödet sej om det så är den tjockaste pulsådern, som är avhuggen tvärt. En del utav de gamla gubbarna hade nog nå'n läsning till hjälp också, men det tror jag var bara dumheter. För inte kan man bota varken folk eller fä med att stå och mumla inte. Förresten / så fick ingen höra vad de läste, så det var väl inte så märkvärdigt. Jag vet en gubbe som skulle läsa över en ko som det var något fel med. Vad han sa' i början det vet jag inte men på slutet hörde jag att han sa': Är det inte till bot, så inte är det till sot. Så märkvärdigare var det inte. Så är det en åkomma som sätter i sig i handlederna som de kallade Knarren därför att det knäpper och knarrar, när man rör på handen. Den botade de på två sätt, antingen högg de bort den. De lade handen på tröskeln och där bredvid tre råghalmstrån, med lederna mitt emot handleden. De där tre halmlederna skulle de hugga av i ett hugg och så skulle de läsa någonting. Det skulle göras om tre gånger för tre halmleder skulle huggas. När det var gjort så var knarren borta. Ett annat sätt - som var riktigt bra - var att de sköt bort knarren med krut. De stötte bergkrut och lade på handleden och tände på och så höll någon i fingrarna på den som skulle botas. När kruthögen pussade opp så ryckte den sjuke till så häftigt så knarren gav sej. Och farligt var det inte heller för krutet brann ju så fort så det hann ju inte bli några vidare bränn- sår Småbarn kunde få en åkomma som de kallade bläster. Bote- medlet gjorde de så att en ### skulle blåsa tre gånger i ett och samma vatten med smedjeblästern tre torsdagsnätter å rad. Sedan kunde de / ha vattnet stående, men det var boten mot bläster. Ryggskott trodde de förr i världen att det var riktiga skott som någon troll- kunnig skjutit på en. Och det var inte gott att bli av med om man inte är troll- kunnig själv. Å du förstår, det duger inte bara att kunna trolla lite till hus- behov, utan man måste kunna vara värre än den som hade trollat på en förut. Kreatur kan ju bli sjuka och rent av dö så där häftigt de med. Det kallade de för trollskott rent ut. Det var väl något i samma väg det. De hittade ju troll- nystan i dem ibland, men sådana kan man allt hitta i friska djur också. Det är skräp som de får i sej med maten som vandrar i kroppen sedan. Men då sa' de när de slaktade ett friskt djur och hittade ett tocket nyste, att det var någon som var värre som hade trollat emot med detsamma, så det var för det som det inte hade gjort verkan.
Trolldom
Att låna "varme" var ofta allmändt när elden slocknade på natten, inga tänd- stickor funnos, då gick man till granstugan för att få ett glödande kol eller en eldbrand. Men den som kom för att låna varme kunde hafva andra bevekelsegrunder, ty fick hon varme, så kunde hon trolla på det huset. Derföre tog man en eldbrand och kastade ut efter henne för att hon skulle mista makten. Ofta blefvo personer plågade af verk och bölder. Ja då hade man fått "falighet", genom trolldom, och för att ut- röna stället der det onda hade kommit Måste det "Sållas" Det tillgick på följande sätt: Ett gryn såll anskaffades, man satte ett snöre i den ena kanten på sållet gjorde en lång / hank, träde en käpp genom hanken, lade en Psalmbok i sållet, en ullsax, en messingkam och en Wigselring. Nu var allt på sin rätta plats. två stycken tog tag i var sin ända af käppen, nu hängde sållet mitt emellan dem. Så gaf man det en liten stöt och sållet började gå rundt. Under det sållet gick (Svängde) skulle det frågas på hvilken plats den sjuke fått "farlighet". Wid den bäcken, namn, i den backen, vid den vägen o.s.v. När man gissat rätta stället, stanade sållet. Nu var man på det klara var man skulle offra för den sjuke. En "offerpåse" skulle nu göras, man sydde en af tyg, uti påsen lade man lite aska ur spisen, ett kopparmynt, en hysk, en hake, lite salt, några hårstrån och litet af naglarne på den sjuke. Sedan band man ett snöre som på en ##. Nu var allt färdigt, nu skulle påsen bäras till det stället som sållningen utvisat. / en person utsågs som ej var rädd för "skrömt". efter solens nedgång gick han till platsen. framkommen vände han ryggen mot platsen kastade trollpåsen över venstra axlen och uttalade följande: "Här har du Lucefär och låt N.N. få sin hälsa" så fick man gå hem, men inte se sig tillbaka, ty gjorde man det var allt till ingen nytta. Ofta var små barn utsatta för trolldom, derföre hade man en Spänne af silver på barnet, men det hjalpe inte för allt. Det hände att barnet fick små blemmor öfver kroppen. Det var "bläster." det kunde botas på följande sätt. En torsdagskväll efter solens nedgång tog man vatten i ett kärl, gick till en smedja drog bäljen så den blåste i vattnet, tvättade barnet med vattnet, och sjukdommen var botad. för öronvärk blåste man genom en ten till en spinråk. den som höll barnet skulle fråga hvarföre blåser du? för öronvärk / svarades, det samma upprepades tre gånger. Mycket annat voro kraftiga medel, och ett af de bästa var "vigd jord" hämtad från "Kördgåren, men det fodrades mod till denna handling. En torsdags- kväll gick man efter solens nedgång in på kyrkogården för att byta jord, man skulle lemna tillbaka jemt så mycket man tog. Och då skulle man säga, "jag vill byta mig till ett eller två skålpund jord, som jag skall hafva till det ändamålet. Jag lemnar lika mycket tillbaka som jag tagit." hvad man fick se eller höra är en hemlighet. Men den som bytt jord en gång ville icke göra det en gång till. Man hade sådan jord för fiske, skjutning, i kållanden att icke masken skulle göra skada o.s.v. Någon lånade mennisoben för en viss tid, men de skulle lemnas tillbaka när tiden var ute. Och ve den som hade för- lorat benet. då kom den döde och fodrade det till- baka. Det hände man tappade benet i sjön ty / man hade lånat det för att få mycken fisk. Det berättas om "gaster" hur den såg ut kunde ingen säg ty den kunde ändra sig, än en fågel, som ett torkat fårskinn eller något annat. När någon kvinna födde barn och i löndom mördade det, på den platsen der mordet skede blef en "gast". Hans läte var Hoj, hoj, hoj, så det skalla i skogen vida omkring, om någon svarade honom med samma läte, då kom han och var lifsfarlig. Om man frågade, hvad hetter din moder, då sade han namnet på kvinnan som hade mördat barnet. Det var på nätterna man hörde honom. Trollkäringar hade man mycket att tala om huru de färdades till blåkula och huru de flög i luften på en "Soplimme" om sopkvasten hade tre band var den duglig, men hade den fyra band kunde den icke begagnas till trolldom, det sades "tre bands lim stiger ### in" (i stugan). En "visp" skulle ha tre band / en "tvaga" två band. Sopkvasten smordes reäll, reäl (?), men smörjhornet skulle tagas med på resan, man började färden, upp genom "omen". Derföre brukade den som släpte igen spjället på kvällen säga "jesu namn", då var vägen stängd. utkomna i fria luften gick färden fort. Ofta hördes sus i luften och de- ras flygning. Ofta voro de utsatt för faror på sin färd. Det fans trollgubbar, de kunde sjuta ned trollkäringar, en gång hittades sjuton (17) soplimmar pa en plats. Den som skjöt berättade, En påskkväll då jag var ute horde jag trollkäringarna komma utföre Räbergshöjden så det sjö å fräste, in efter häs- san och så klämde jag till, efter smällen var det tyst, det bar i backen med dem. Men jag fick mitt straf. Den bästa kon var död då man kom till fjuset på morgonen. När de så blefvo nedsjutna kunde de ickee åter komma upp i luften igen, utan tog en / bock, en kviga eller något annat djur, Smorde det och redo återstående delen af vagen till Blåkula, ty dit skulle de för att deltaga i den stora fästmåltiden som var tillred. när de ätit och druckit skulle de ligga. i den stora salen lade man sig i rader sida vid sida ryggen ned, magen upp, inga kläder fick nå- gon hafva på sig. Så kom galma hans in han skulle sjelf utföra handlingen. Och för det ändamålet var han omskapad. Det satt som ett bälte rundt omkring honom, med ett melan rum "kuk" vid "kut", nu lade han sig ned vid ena ändan af en rad, började sedan rulla sig mot andra ändan och fort- satte öfver alla. Sedan födde alla kvinnorna ett barn och af barnet skulle de koka smörja. den var så kraftig att de kunde flyga. Och förvandla sig till både fågel och fisk och vad de önskade. Smörjan förvarades i stora ###. Der af namnet smör- je ###.
Bondens år
Vårarbete: Frågor 1. Sådden borde ske mellan 12 å 18 maj. ”Den som sår efter Urbani ti (25 maj) han får ax men intnô i”. Linet borde sås på Eriksdagen (18 maj.) 2. Då den gula sädesärlan kom, var tiden inne att så. Den kallades också ”körfuggeln”. Hon ropade ”kör kör! 4. Februari månad visade hur väderleken skulle bli under sommaren. Om feb. var torr, blev sommaren torr, och tvärt om. Från det håll det blåste då sjön gick upp, från det hållet skulle braxen komma då den lekte. Om grågåsen kom tidigt blev det tidig vår. 5. Man lämnade alltid litet gössel kvar, ”till frö” sade man. 6. Det var ett gott tecken om det var kallt och blåste ifrån norr. ”Den som sår i päls å tröje han får skörde mä nöje”. Sådde man i skjortärmarna dålig skörd. 7. Bäst att börja sådden en måndag, och på morgonen. 9. Bäst att så i ny. 13. Linet skulle kvinnorna så, eftersom det var de som arbetade med det. Rengöring, spinning, vävning. 18. Om man glömde att beså en fläck, så sade folk att man man lämnade en ”grav” efter sig. 21. Om något stort brott hadde begåtts på något ställe på åkern där växte ingenting efter. / Slåtter och skörd. frågor. 27 Hälst började man slåtten på en måndag. Och då klövern var i full blomning. 28. Karlarna voro klädda i blaggarnsbyxor och kvinnorna i blaggarnssärkar, och en underkjol. 38. Om man fick en ”uddanek” sades man fick en horunge. 42. Om någon fick ont i ryggen under arbetet, sade man han eller hon hadde fästmö eller fästman. 45. Potatisen borde vara upptagen till Meckersmäss å marten. Ävenså havren Rovorna litet senare. 47. Då skörden var inbärgad fick man Skårgås, = Sandostsmörgås. Tröskning. 48. Lovisa kallades då man tog slagan och klämde över nacken över någon nybörjare, så att han skrek. ”Ja ska läre dig sjonge lovisa”, sade man. 51. Man tröskade ej på kvällarna för att ej oroa tomtarna. 52. Tröskningen skulle vara avslutad i god tid före jul. 55. Om Lussotta skulle man börja tröska kl. 3, å då fick man sup, ost å limpa. Jakt. 57. Bössan blev skämd tre år om man sköt en kattuggla. även att skjuta på ”fläck” (på en vägg) var ej bra. 58. Om man hadde en levande orm i bösspipan och sköt ut den. 59. Omtog ”brödet” då man gick till nattvarden, och sköt på det sedan. 61. ”Gasten” kunde man icke skjuta utom med silver i pipan. / Fiske. 62. Om man tog en ”dopping” (lom) eller rutten fisk och lade framför ingången på en ryssja eller mjärde, så gick ingen fisk in i ryssjan. 63 Man skulle spotta på masken då man metade. 64. Man fick ej svärja då man fiskade. Om man mötte ett fruntimmer då man gick på fisketur, så betydde det, olycka, så framt hon ej hadde haft tre oäkta barn. Man skulle spotta tre gånger efter fruntimmersmöte. 65. Första metardagen var kristihimelsfärdsdag, och då allöven voro stora som små råttöron. Mörten och braxen lekte då enbuskarna blommade. Husdjuren. 72. För att skydda husdjuren mot trolldom borrade man in ett ormhuvud i tröskeln på ladugården och gjorde tjärkors över dörren. På Urbanusdagen gingo byns ungdom på alla höga berg, och blåste i lurar och bockhorn och ropade ”Urbanus tag in dina hundar för nu är korna i vall” Urbani hundar = vargarna) Olof Hagberg Årnäs Brunsberg
100 frågor
1/ Jag har inte hört något om "Pelle Jägare" nu på många år. Det är många Herrans år sedan jag hörde honom i skogen häruppe. Det var en kväll. Men det lät som om det hade varit full luften i hundar. Somliga av dem skällde fint å andra grovt. Det var ett fasligt väsen i luften, när han var ute. Vet inte vad det kunde vara. Men mor sa' att det var "Pelle Jägare". 2/ Jag har inte hört talas om att näcken var helt som en häst, men han skulle ha bakben som en häst å häst- svans. 3/ "Lucifers" släkte var ett ont släkte som regnade ned från luften. Alla onda väsen hörde dit, tomtgubbar, skogs- rået, näcken å alla de andra. De skulle kunna bli män- niskor, om någon ville byta med dem, eller om de kunde lura någon till sig. / Det skulla allt vara i en annan socken, som trollen höll på att fägna sig med julöl ut ett "dryckeshorn". När de höll på så kom det en ryttare som skulle fa- ra till kyrkan. "Trôlla" stannade hästen för honom å så gav de honom att dricka ur en bägare. Men han drack inte utan kastade ut det som var i bägaren. Så red han fort därifrån å behöll bägaren. "Trôlla" sprang efter å skrek å skulle ta honom, men då skrek ett troll från ett berg, att han skulle "ri tvärt över tôrvera". Då red han ned på åkern å då blev trollen efter. Så hörde jag sagan av mor. 7/ "Fôlk geck vilse. Å dä berodde på att di kom ut för skogråa. Dä va ho som feck skulla te dä". 8/ Vättar har jag inte hört talas om på den här trak- ten. 9/ Det var en gubbe i Källtegen, som hade "Spertus". Han hade den i en silverdosa. Det skulle vara en "dra- gare", som drog till den person, som hade den. "Spertus" såg ut som en lysmask. 12/ Det var mycket tal om "gasten". Jag mins att vi blev / skrämda för den när vi var barn. Det var något som for i luften å bräkte som ett får. Det skulle vara "gasten". Somliga kallade det för "hôresegöken". Det skulle inte vara så bra om den for över en. Men så hörde jag ock- så talas om att alla som tog livet av sig eller omkom, blev "gastar" till den tiden som de skulle ha dött en van- lig död. Den tron hade allt de gamla mycket för sig. 13/ Ett barn som blivit mördat kallades "fante". 14/ Jag har inte hört att maran ser ut som en katt. Det skulle allt vara en människa, som var "mara". När jag var i Amerika, så fick jag maran på mig en natt. Å det var som om de skulle ha lagt en stor "klomp" på bröstet på mig. 18/ De tog vara på ormskinn å kokade. Så skulle det smör- jas på, när en orm hade bitit. "Älmetjära" hade de ock- så. De tog "älmer" på träden å hade i tjära å rörde ihop. Det var bra att binda silke över där ormen hade bitit. 19/ Om en bröt av ett ben, så skulle en röra ihop fin filspån i deg å äta. Filspånet skulle gå genom / kroppen å till det brutna benet, å så skulle det gro ihop det. Så skulle en lägga gröt på för att "svôl" skulle gå ur. 23/ Benämning på engelska sjukan: rise, älta. 25/ Jag har inte sett att någon lånat mull eller ben från kyrkogården, men det var tal på det i mors barndom. Då hörde jag sägandes att sjuka gick å lånade ben om natten å låg på för att de skulle bli friska. Men jag tror inte att de fick ha dem hemma mer än i två nät- ter. Om de behöll det tredje natten, så kom den döde å tog igen det. 26/ Med en människas vård menas att en "ser valn för henne". Hon visar sig på en plats där hon i värkligheten inte är. 27/ En har ju trott att själen har varit borta från krop- pen med drömmen. En kan ju drömma att en är långt bort. 28/ Mor talade om, att hon hört talas om av sin farmor, att de flyttade kyrkklockorna från "Körkudden" till Svaneholm. Det var på vintern, så att de begagnade släde. Men "valles" det var, så brast isen å den ena / klockan for i sjön. Ingen kunde få upp den. Å där skall hon ligga ännu. De for över Mellansvan. Lillklockan skall hänga i kyrkan. Hon säger, när de ringer med hen- ne: "Tôrsten Långben, Tôrsten Långben, min make lig- ger i Mellansvan. 29/ Om en ekorre springer tvärs över vägen där en går fram skall det betyda sorg eller olycka för en själv eller någon an- nan i huset. När "kattugglan" kommer inpå väggar- na å skriker, så skall hon vänta lik. I fjol höst dog en bonde i Hallanda. Pojken i huset hade fångat en "katt- uggleonge" i ett träd invid stugan. Den hade han i en bor. Så en dag kom en granngumma å fick se den. "Den där skall du släppa ut", sade hon, "för den bådar inte något gott. Det betyder att någon skall dö". Det var inte många veckor därefter förr än husbonden i huset dog. Det var inte farligt förr än ugglan kom intill gården. När "säsärla" kom fram, så var det våren. Göken skall vara här fram i maj. Om han gal på bar kvist, så blir det hårt år. När han får höra brynstic- kan mot lien, så flyttar han å slutar gala. / När "marskråkan" kommer, så går det an att äta "spe- kekött". Det skulle också gå an att skjuta den kråkan å äta. 30/ De kastade kvistar på det ställe där någon dött. Hö- gens benämning: "ôffervål, vål". 40/ Se särskild uppteckning efter samma sagesman ang. of- ferkälla. Uppt. anm. 43/ Prosten Göransson skulle ha varit i skola i "Witten- berg". Å där fick han lära, så att han kunde binda pesten å driva bort satan. Han var prost i Gillber- ga. 44/ Den som slaktade hästar kallades "puke" eller "rac- kare". 45/ Benämning på en utgammal häst: "Höstkrake", "en ut- gammel utlevad hästkrake". 48/ Har inte hört talas om damm eller bäck vari kvinnorna ba- dat för att bli fruktsamma. 49/ De äldre brukade inbilla barnen att de små barnen kom från skogen, att en käring kom med dem eller att det var storken som kom flygande med dem. / 50/ Något av barnen skulle uppkallas efter förfädren. Det skulle vara tur med det för släkten. 52/ Det var "jättekôna" som kom å bytte till sig barn. Det barn som hon lämnade i stället kallades "bortbyting". - Se tidigare uppt. eft. samme sagesman. Uppt. anm. 54/ Det skulle inte båda något bra, när kreaturen dog. Men jag vet inte något särskilt om det. 60/ Se uppt. från sagesman i Hallanda, Uppt. anm. 62/ Se uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 63/ Om det blev en obesådd fläck i åkern så skulle den dö under året, som sått åkern. 68/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 69/ Om säljaren tog i kon, innan köparen ledde henne från går- den, så längtade hon. Men kon fick komma in till spi- sen först, innan hon leddes in i lagårn, å då trivdes hon. 73/ Julgrisen slaktades omkt. 14 dagar före jul och kunde man tog den tre veckor före jul också. 75/ Se tidigare uppt. efter A.P. Johansson. Uppt. anm. 86/ "den som sår efter min tid får korta strå å itnô i, sade / Urbanus. 99/ om "nôrrskene" trodde de att det var så stora fiskstim i havet, så att de glänste lång väg. 100/ På påskkvällen har de eldat på bergen och vid sjöar- na, men inte under annan kväll på året. De eldarna kal- lades för "påskeller". På Ranneberget brukade de elda "påsk- el" om påskkvällen för i världen. Det var ungdomar från gårdarna här. De drog ihop enris å torr ved å tände en stor eld, som lyste långt.
Sjukdomar
"Klå" kom så en visste inte varifrån hon kom. Den kunde en få på sig från vad skit som helst. Man för att en skulle få bort henne så tog en tjära å ister å blandade ihop å smörjde på. Det var att gå till "bastua" å ställa sig å smörj. En stod spett naken. Det fick inte vara en enda kläsklut på. Se’n när en hade smörjt så var det att sätta på sig det sämsta linnet en hade. Alla i huset skulle smör- ja sig. För de som inte hade haft det så kun- de de få det. "Knarren". Det var i lederna (handleden) som en kunde få den. Det vren i leden. Det äldsta barnet i huset kunde bota den. Då skulle en lägga handleden på tröskeln till dörren / som gick ut. Den som skulle hugga tog en yxa så högg han tre gånger på vardera sidan om le- den. Först på högra sidan leden sedan på vän- stra , och så skulle den sjuke fråga: vad hug- ger du för? Den som högg svarade: "Jag hugger ur led å i ved". Det var att säga det sex gång- er. "Kvesa". Det var ett slags utslag på kroppen. Endera kunde en göra en femuddastjärna av garn å lägga på kroppen å ha den på under natten eller tog man en näver av en björk å skrapade på innersidan av nävern å strödde på kroppen. "Matle". När en skulle bota den åkomman, så stal man en brödbit å gick till av trädet med, så stack en ned den genom det ena hålet å tog upp den genom det andra med vänstra handen. Det skulle en göra tre gång- er å sedan stå å titta ned i vänstra hålet å äta upp brödbiten. / Om en blev ormbiten, så skulle en ### i vän- stra skon å ta det å stryka på såret. Så skul- le en ta en gul silketråd å knyta ovanför så- ret. "Förstoppning" kunde folk trolla på en. Det gick till så att en tog en gammal bösspipa, å så tog en gödsel å stoppade i mynningen så att det blev tätt, så gick en å lade bösspipan i en bäck. Förstoppningen varade så länge att gödseln hade gått ur pipan. "Fallsjukan". Den började med att det blev så fula drömmar. Om inte den havande tålde att se blod och fick se det medan hon var sådan, så kunde barnet få "fallsjukan". Men det var också bot för den. Då tog en en bit av den sjukes skjorta å lade i förläddningen till ett skott, så tog en bössan å gick till säng- en där den sjuka låg, så riktade en bössan mot nordstjärnan å sköt över den sjuke i sängen. Det mins jag att de gjorde över en / pojk som fått ”fallsjukan”. "Lungsot och ont i bröst". Det begagnade de dal- bränd tjära att kurer sig med. Man gjorde tjär- piller, knådade litet mjöl i tjären å rullade ihop till pillen. Så tog de 2 à 3 piller om da- gen. Så begagnades att ha terpentin på yl- ledukar å lägga på ryggen å bröstet. Se’n så begagnades också att den sjuke andades in ånga av terpentin. Tjära å terpentin höllo för att vara bäst mot den sjukdomen. En skulle driva den ur kroppen på det viset. "Tarmvred el. magrev". Det blev illa svåra mag- plågor, så att den sjuke kastade sig i sängen. Men då tog en fram en "salthall" (en liten plan stenhall) å en sten, så tog en svart krut s som till ett skatt, så gned en sönder det till fint pulver eller som fint mjöl å tog det i munnen å sköljde ned det med brännvin. "Sand på ög". Det visade sig så att / det blev små flädrar på ögonen. En strök "gratika" på det. ”Gratika” fick en på apotek. "Nagel på ögat". Om en hade det så skulle en annan hjälpa en å bot. Han tog "namnlösen" (= ringfingret) å satte nageln vid ögat å strök med nageln tre gånger runt på ögat. Han vred runt motsols. "Benbrott". Det spjälkades ihop. Men för att det skulle växa ihop å bli riktigt starkt så tog en en mässingkam å filade, så att en fick fint mässingpulver. Så tog en in det i en deg- bit. Det gick till det skadade benet å slog ihop. "Bisteck". Brännvin smörjdes på. Man tog göd- sel i botten på stalldynghögen å lade på. ”Näsblod”. Kallt vatten i nacken. Men det var bäst om en skrämde den som blödde. En skul- le vara kvick att skrämma honom. "Brännsår". En "döva varmen" i kallt vatten. Se’n så smörjde en på fett. / "Utslag". Om en fick något som en märkte utanpå kroppen. Om en skulle ta reda på varifrån en hade fått det, så skulle en ta en sten på backen, en sten i vattnet å en sten ur skor- stenen, så värmdes stenarna, så att de blev heta, så kastades de i vattnet. Den sten som det fräste mest av, skulle en rätta sig efter. Om det nu var den som en tagit på backen så hade en fått utslaget ur jorden. Då tog en litet av sina kläder å grävde ned i jorden där en trodde att en varit å fått utslaget. Se’n skulle en bli bra. "Bölder". En peta hål på bölden med en pinne, så att en fick blod på den. Så tog en å gick till ett träd å slog pinnen i nordsidan på ett träd och sade: Du bölder blå å klene du sitter här allene. "Engelska sjukan". Det var vanligt att barnen "smörjdes" under brokiga trädstammar å i / brokiga träd. För att en inte skulle bli "gastkramad" så skul- le en rita tre kors ovanför kudden där en låg om natten, så skulle en hugga täljkni- ven i det tredje korset. Det kunde komma nå- got ont som gasten å mara å plåga en om natten. Men då var de bet, om en hade gjort på detta viset. Om en hade råka få se en hare, så kunde en bli hes av det. En kurer sig med att äta bränt bröd. "Hecka". Det var en annan som hade bestyr med en. Men om en tog kallt vatten, så gick hic- kan bort. "Stong" (= stygn). Det hörde jag de sa, att läs- te för "stonga". Men hur det gick till vet jag inte. "Magknip och magplågor". För detta onda begag- gnades att en tog in peppar, starkpeppar, spansk peppar, malört och sådant i brännvin. Det skulle vara så starkt att det sved igenom / hela kroppen. "Stämma blod". Jag hade huggit mig i benet så att blodet sprutade. Det där, sade far min, skall du inte bekymra dig om, så kom han å strök med handen över såret, å han stängde blo- det med en gång. "Värk i kroppen". De försökte att hjälpa sig med ådring. Det var att ta fram åderbilen å slå ett hål på armen. Jag mins att de lätta åra på far en gång å tog en full tenn tallrik med blod. Då blev han matt, men han frisk- nade till å fick nytt blod. "Sår" av kniv el.dyl. Det var vanligt att de slog brännvin i såret, se’n band de spindelnäv å en trasa om. Det fick sitta tills det ha- de gatt ihop å sårruven föll av. Om barnet hade svårt för att tala så klipp- tes "tongspen" av. "Ryggvärk, knäpp i ryggen, ryggskôtt". Om en fick se skrea, så skulle en knäppa av sig bältet / å lägga det så att skrea gick över det. Om en har det bältet, så kunde en inte få ont i ryggen. Sådana bälten var det ont efter, för det var inte många som fick se skrea. Ringorm. Hade en fått ett sådant utslag på kroppen, så skulle en ta en mässingkam å dra den tre gånger motsols över ringor- men.