Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Det var en, som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomtarna, och den lille bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycke av, när du inte kommer med mer än ett ax!" Men då sa den gamle tomten: "En kan inte begära mer av den, som inte är mer än nattagammal."
Jul
Innan man fick orgel i Högeruds kyrka fanns en gammal klockare, som sjöng psal- merna. Han hade en underlig sed, denne kloc- karn. Han hade alltid för vana att han skul- le ha grisfötter varje julmorgon. När han hade ätit julkväl, så skulle maträsterna stå kvar på bordet till morgonen. Tomtar- na skulle smaka på julmaten, sade han. De skulle hålla med husfolket bättre under kommande år, om de blev trakterade.
Tomtegubbarna i Larserud o. Byn
Det fanns förr i världen Tomtar i Larserud, en herrans hoper; å de som vore stränga också. Om någon inte högade sig utan svor i stallet, ladugården eller på logen på kvällen, kunde han vara säker på en bastant örtoffel, eller att hästarna voro lösa på morgonen. De hade sina bon litet varstans i uthusena. En morgon som stallkarlen litet för- tidigt till stallet och möttes av en Tomtegubbe. Stallkar- len var inte sen att vända om och dörren slogs igen med en väldig smäll. Inte heller gick det an att komma för tidigt till ladugården. Aldrig före kl. 5 på morgonen. Ej heller tålde de, att hästarna hanterades illa. Den per- son, som gjorde sig saker till sådant, kunde aldrig gå sätt säker. Den familj som var fredlig och behandlade tomtarna väl, hade allt gott av dem. Då togo de från andra och buro till sin husbonde. Hästarna gåvo de ett strå i sänder. Tomtarna i Larserud hade en gång bott i Byn, men då denna gård brann, flyttade de till den förstnämnda gården.
Tomtar
Det var en som tjänte dräng i Granviken. Så sa husbonden åt honom, att han skulle ligga i stallet om nätterna. "Men i den tomma spiltan får du inte ligga, för där har tomtera sin uppgång", sa han. Drängen la sej där i alla fall, men när han vakna, låg han på gödselstacken. Han gick in och la sej i samma spilta och somna men vakna på gödselstacken för andra gången. På morron tala han om detta för husbonden. "Du skulle ha lytt mej", sa han. På kvällen ställde drängen en häst i spiltan. Hästen stod alldeles löddrig på morgonen. Nästa kväll ställde drängen dit hästen igen, och så låg han vaken under natten. Då fick han se en liten gubbe, som stod och slog hästen. "Varför gör du så?" sa drängen. "Jo, för han staller på vårt bord", sa tomten. Men sen ställde han hästen på rätt plats och låg inte själv i spiltan heller, och då stod tomten och rykta hästarna under natten.
Tomtar
Mor bruka' säga att man alltid skulle sopa golvet om kvällarna, så att inte tomtarna behövde sopa sen under natten. Det var e mora som kom och gick förbi här, när ja tvätta klär en gång. "Ja, när det går an att tvätta sent är det ju bra," sa' hon, "men ja' vet ställen där det inte går an." I Immen (Karlskoga) packa' dä hele natten om de tvättat på dan. Min mor tala' / om att det var två grannar, den ene gick det bra för men dåligt för den andre. Den som hade det bra såg en gång en tomte komma och dra på ett strå och pusta. "Ja, nu fick då nå't att flåsa å stånka för!" sa' mannen. "Ja, ja ska dra ifrå däj allt va ja ha drage te däj så får du se hur mycke dä blir," sa' tomten. Sen blev denne fattig men den andre rik.
tomtar.
Man hade för sed att inte tröska om kvällen så snart som solen gått ned. När solen gick ned skulle allt vara tyst i och om- kring husen på gården. En plats som var känd att hysa tomtar sades vara "tômtval" ("dä ä tômtvast på den gårn"). En sådan plats var nu Söbytorp här i Kil i alldeles särskild grad. Av egen och andras erfarenhet vet jag det. Då jag tjä- nade i den gården, så hände det sig att små- grisarna hade brutit sig ut ur kitten* fram på kvällen. Det fanns ingen annan råd än att jag måtte gå dit och spi- ka bräden utför hålet. När jag kom in, så började det dunka och snickra i ladugården / alldeles på samma sätt som jag hade forfarit. Jag gick tillbaka i den tron att bonden var där och gjorde om mitt arbete. Men när jag kom till ladugårdsdörren tustnade oväsen- det och dörren for upp av sig själv mitt framför näsan på mig. Se´n höll jag in- te på att hitta in. Jag var som jag skul- le vara "krâmmen." Det bullrade till fram efter midnatt. En annan gång fick jag lov att föl- ja med till ladugården en kväll och hål- la i en ko, som brukade sparka när man mjölkade henne. Jag tog en "råstång" och höll bakom benen på kon. Hon var rädd och försökte sparka bort den. Så kom bon- den och frågade vad jag tog mig till och om han menade att vare sig folk eller kreatur skulle få fred medan nat- ten. Det vore väl inte farligt me- nade jag. "Jo vackert". På morgonen / stod kon så svett och eländig att hon kunde inte ha varit värre, om man haft henne i sjön. Nu hade tomten hållet på med råstången hos kon hela natten. Husmor på stället blev nupen i benen av tomtar. När man körde fort över bergen vid gården efter oslen gått ned så höll det på att ramla i bergen hela natten. Det sades att "hästarna skyggade" (ble- vo rädda) i detsamma som tomtarna lämna- de stallet. De kunde skymta ut osedda när man öppnade på stalldörren. Hästarna voro "vara" och sågå tomtarna. Ett nytt folk kom till Säbytorp. Första natten de låg där bullrade och ramla- de det på vinden. Hustrun menade, att där kunde de inte bo men man- nen lyckades ju övertala henne.
tomtar
I en gård som heter Ängebäck, flyt- tade man en gång ett gammalt stall. Men efter den dagen blev ingenting bra på går- den. Det blev så mycket rammel och väsen på gården. Inte fred vare sig natt eller dag. När man kom att un- dersöka saken, så kom man under fund med att man satt upp stallet över ett tomtebo och på det sättet att spiltet hade kommit att placeras mitt övr tomtarnas bord. När hästen stal- lade, så rann det ned på deras bord. Det fanns nu ingen annan råd än att man fick flytta stallet till- baka på sin gamla plats. Efter den da- gen blev det frid igen. / Mor berättade att de hade tomtegôbber i hennes hem. Hon hade sett dem, påstod hon. De hade en röd luva på huvu- det, lång grå rock, stövlar som räck- te ovanför knana. i hennes hem hade de den seden att de öste upp gröt i ett fat och gick ut och ställde i ladugården på julkväl- len. Tomtarna lötte ha mat den kvällen om de skulle bli snälla och hjälpsam- ma under året. Hon berättade att de hade en dräng som fick en sådan förskräcklig örfil av en tomtgubbe att han låg sjuk i fle- ra dagar efter. Man var rädd att flytta ett stall, ty om man flyttade husen, så kunde det hitta på och hända att äventomtar- na flyttade. Och då kunde de flytta till en annan gård. En och annan gång / kunde de flytta med huset. Men det var inte alltid det skedde. Därför fick husen helst stå kvar där man en gång ställt dem. Tomtarna gav kreaturen foder om natten, så att de blev tjocka och feta. Tom- tar var ett slags väsen som man gär- na ville ha på gården. De drog till gården, sade man.
Intervju med Karin Turesson (f. 1865)
Intervju med Karin Turesson (f. 1865) i Gunnarskog. Intervjun är gjord 1958 av Richard Broberg.
Tomten
Farmor talade om att hennes mor hade sett en ”tômte” en gång. Hon skulle gå ned till en skogsbacke, å på en dikeskant satt det en liten gubbe. När hon gick förbi honom tittade han så stort. Hon tyckte in- te att han hade mer än ett öga, men det var kanske för att hon var rädd som hon tyckte så. När hon vände sig om, så var han försvunnen. Om en fick se tomter eller sådana väsen, så var det bäst att hålla sig alldeles tyst. Det gick inte an att ofreda dem något.
Tomtar
Min far talade en gång om att han som yngre, då han bodde inne i skogen vid Lomtjärn, såg han en gång en hel mängd små tomtar och små feer, som hade små kor, som de ledde. En ko hade en bjälla om halsen. De kommo över gamla landsvä- gen söderifrån och kröpa in under en sten- hall, som låg vid vägen, väster om ett di- ke och intill en grind i en backsluttning. Detta hände på 1860-talet.
Tomtar
Vid Lemuntjärn i Edebäck ligger det ett ställe, som de trodde var byggt över något ställe där det bodde tomtar, för de hörde och såg tomte- gubbar i oändlighet. Men de var bra om inte de blev retade genom att de var uppe och arbetade för länge eller så. Gubben där han brukade tala om, att det hade hänt någon gång, att han hade glömt lägga täcket på hästen, när han hade kvällsfodrat honom på vintern och då hade han fått en förfärlig örfil just som han skulle till att gå.
Tomtar
Det bodde en gammal gumma här i gården, som trodde att det fanns tomtgubbar. En kväll stod drängen på vedbacken och högg ved efter skymningen. Gumman kom och fick se detta. Hon blev ond och talade om för drängen, att man inte fick uträtta nå- got sådant arbete efter det solen gått ned. När han kom till stallet så fick han en smäll i ansiktet. Det var tomten som hade hämnats.
Husbygge och flyttning
Det fanns ett slags trä som de inte ville ha med i väggar eller tak, när de byggde, och det var så- dana träd, som fallit omkull. De kallades för vinn- fälle. Det blev aldrig tyst i sådana hus. Det pep å vren så snart det blåste hårt. Nej, inget levande grävdes ner under huset. Un- der svilla lades pengar för att de skulle bli välmående som skulle flytta in i huset. Med tomten hörde jag inte annat än att de inte ville bygga över en källåder eller på en sumpig tomt. Det skulle vara torrt. Hu- sen lades gärna på en backe. Det var gammalt att stugan skulle stå för öst och väst. Det brukade bli så att inte de mäktade att göra / huset färdigt. Och så fick det stå där som det var. Det kanske aldrig blev något av att göra det färdigt. Det skulle inte vara bra heller att göra det färdigt. När det blev färdigt, så bör- jade motgångarna. Jag vet på ett ställe, som de hade gjort stugan färdig och det var så bra på alla vis. I höst så ramlade bonden ner av lasset och bröt nacken av sig. ### skulle slängas in först innan någon flyt- tade in i huset.