Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
tomtar vid milan.
Min far låg upp i "östmarka" (en större skog, som hör till N.o.S. Boda) och kolade en mila. Man bruka- de nämligen kola en mila varje år och frakta kolen ned till Borgviks bruk. Man hade ingen annan möjlighet den tiden att förvandla skog till pengar. Emellertid låg han ensam där, annars brukade de van- ligen vara två personer. Han berättade, att han aldrig behövde försova sig, ty så snart som milan slog så var någon framme och ropa- de namnet på honom. En gång så skulle he- la milan ha brunnit upp, om han inte ha- de blivit väckt på så sätt. Han trodde, att det fanns tomtar på den plats, där han kola- de.
vårarbete.
Jag mins att mor gömde bröd från julen. Detta gavs åt hästarna, när en började ploganden om våren. Den dagen lagades det iordning litet bättre mat än van- ligt. Det kallades för "plogbeten". Om en glömde bort att så en fläck, så skulle det vara tecken till att en hade sått för sista gången. När en hade slutat att så, hängde man upp så- korgen i spannmålsboden, för han skulle vara där som en hade säden. Jag vet allt att det fanns de som inte ville ta bort all gödseln i gödselhögen. De lämnade en klick för att det inte skulle bli tomt. Om en hade något, så fick en något också. Man sådde när jorden var tjänlig. Det brukade bli efter mitten på maj, så att en hade färdigt till Urbanus.
Tomtar
På Ögården fanns "nissar". Det var åtminstone två av de gamla gubbarna där som hade sett dem. En av gubbarna hade kört hästen så att han vart svett när han ställde in honom i stallet. Han fick en ör- fil så att han blev hörlös på ena örat i all sin tid. Det var så farligt, om man hade råkat att köra hästarna hårt. Den andra gubben hade varit i ladan efter hö en gång å då fick han se en nisse som satt grensle över en stock å åt ur ett stort träfat. Om julkvällen så fick tomten av julmaten han som de andra, men för att han skulle få den rik- tigt så sattes fatet ut i ladugården el. stallet, å där fick han sitta å äta.
Spökeri
Katrina i Tjärn var illa ute för en käring som hette Fall- stina. Fallstina var död, men hon gick ur graven om nät- terna och nöp Katrina i Tjärn. På morgonen hade hon fullt med blånyp på kroppen. En kväll såg hon den döde stå på fönstret och titta in. Händerna var alldeles krit vita men huvudet var som mörkare. - Den käring- en hade varit en styggelse att vara elak. Och de båda käringar- na hade varit ovänner. - "Om du hör till de döda, så må du stanna i din grav", sade Katrina till den döde. Men efter den gången kom hon inte tillbaka. Det var tomtarna, som bullrade om nätterna, där det var "kväll- vart". - Om man tog något på kyrkogården, fick en de döda efter sig.
Husbygge och flyttning
249. Det skulle vara prima timmer, som man skulle bygga av och av ståndskog. Det gick inte an att ta vad som helst. Av vindfällen blev inte den styrkan man villa ha i timret. Ett hus ville man skulle stå både länge å väl. 250. Intet att anteckna. 251. Man ville inte ha vatten under tomten. Man bygg- de så att en fick fast grund under huset - helst där det var högt. 252. Gavlarna för öst och väst. 253. Boningshusen ville aldrig bli riktigt färdiga. Det var alltid något som lämnades ogjort. Om det nu var för skreppels skull, pengar el. tid vet jag inte. 254, 255. Intet att anteckna.
Tomtar
En häst i Väststuga blev flätad i manen å rompan. Sådana flätor kallades för "nisseflätter". Sådant händer än- nu. Det är "nissegôbbana" som flätar sådana flätor. Det var en gubbe som inte kunde bo kvar i sin stuga för han fick inte fred för "tôssen" (tomten). När han flyt- tade så hade han hö på det sista flyttlasset. Så möt- te han en gubbe efter vägen stannade å talade nu att det var så mycken "tôss" i stugan, att han måste flyt- ta. Då stack två "tôssar" fram huvudet ur lasset å sa "Ja nu flötter vi" Om en blev biten av en tôss, så blev en aldrig riktigt bra. Ett sådant bett kallade för "Tôssebet".
Tomtar.
En flicka talade om för mig att hon hade hört tomt- gubbar. Det var på en säter på Västavikskogen. Hon hade lagt sig på kvällen. När det led på kom flera små in. De hade gryta, pannor o. sådant med sig och började skramla och sysla vid spisen precis som han n gjorde om dagen. Rätt som det var kände hon att en av dem kom och lade sig i sängen. ”Vem ä dä”, frågade hon. Då ramlade tomten i golvet och tog det ena täcket med sig. ”Denna stuga ha inte stått här uta ho ha stått därbåle (där borta) för”, hörde hon att de sade. ”När klocka blir fyra ska vi gå” sade de. Vid den tiden gick de också, å allt blev tyst. Det var så ”kvälls- vart” på den sätern.
Tomtar
Elov i Gammelstuga skulle en kväll före Jul göra yxskaft, och gick upp i sjulrännett efter virke medan han låg där uppe, möttes tomtarna nede i skulet för att överlägga var de skulle vara under Julen. Då Elov fick höra detta, talade han vid husfolket att de inte skulle taga i något före de tvättade sina händer En av pigorna som torkade malt hade glömt tvätta sig före hon rörde i maltet, då hon erinrade sig, kastade hon ut några nävar malt, och tvättade sig sedan i sitt eget vatten och gjorde färdigt arbetet. När tomtarna råkades efter helgen och talades vid hur de haft det hade det gått sämst för den som varit i Gammelstuga, han hade endast fått några nävar malt.
Tomtar
Jag hade mitt föräldrahem vid ett tjärn. Ibland fick jag som barn följa med min gamla mormor till det tjärnet. En gång gick vi därifrån i skymningen. All- deles imot gångstigen fick jag se en liten gub- be. Jag blev rädd och skrek till. Mormor tysta- de på mig. Jag fick inte säga något. Jag ser än i dag, att det var en gubbe med långt skägg och en stor hatt på huvudet. Han hade ett öga. När jag skrek till, så blev han borta. Mor- mor talade så många gånger på tomtar. Att de fanns, var hon, alldeles säker på. - Dagen ef- ter frågade hon mig, vad jag skrek för. Då ta- lade jag om det. "Det var allt tomtefar, du såg", sade hon. Och så ville hon inte tala något mer på det.
Tomtar
Farfar talade om tomtar. Han och en kamrat hade gått upp i en lada för att skrämma flickor, som låg där. Men rätt som det var började kamraten att läsa böner. Dagen efter talade han om, att han hade sett en liten gubbe, som satt hopkrupen i ett hörn av ladan. Han hade en röd mössa på huvudet, långt rött skägg, stor näsa och var gammal och skrynklig i ansiktet. Han satt och tittade rakt fram. Både kamraten och farfar knallade sig däna ur ladan och det fort. Farfar såg inte gubben, men han förstod att det var något konstigt på färde, eftersom kamraten läste böner.
Tomtar
Om "tômten" talade farmor om mycket. Det var på ett ställe som de hade en liten "tômte" i "boa". Han brukade att sikta mjöl åt dem om nätterna. Folket på gården hade sett att "tômten" var så trasig. Husmora tyckte att det var synd om honom. Hon sydde en kolt och ett bar byxor som hon skulle ge honom på julafton. Hon hängde kläderna i "boa". Se'n när hon kom till "boa" så hörde hon att nå- gon sade: "Grann kär sekter inte mjöl mer". Se'n hade de inte mer någon "tômte" på den gården. Så var det på ett annat ställe som "tômten" hjälpte till i lagården och stallet så bar han strå till ladan. Han skötte om kreaturen, så att de var både välgödda och hyv- sade. Bonden tyckte att han hade det bra. Men så höll han på att tröska "bygg" /korn/. Det ville inte ta slut i ladan. Det var lika mycket i ladan på mor- gonen / som när han började att tröska. Han kunde inte begri- pa detta. Men han ville se efter, å då ställde han sig på logen en kväll. Han hade inte stått lång stund förr- än han fick se en liten grå gubbe komma in genom en glugg och ställde sig mitt i ladan. Han kastade ned ett "byggstrå" och pustade. "Det var väl inte något att pus- ta för ett halmstrå" sade bonden. "När jag får ta bort så mycket som jag burit hit" sade tomten, så får du se. Se'n fick inte bonden fodret att räcka till. Tomten ha- de en hel börda på ryggen, men gubben tyckte inte att han hade mer än ett strå.
Troll
Vid Gammelheden bodde en jätte, som hette Ruter. Han hade många små troll hos sig. En kväll kom husmora ut å fick höra att trollen skrek: "Dä ringer å rangler för dä att Ruter ä dö". "Har han dött av törst då", skrek trollen, å kom springande från källaren. I detsamma så kom jätten ut baklänges å föll å slog sig i "nolare" byggningen. Det blev en dal efter vart ben, å där "tas- ken å rôva" vart liggande, blev det ett kållanne. Fol- ket hade stängt källaren, så att inte trollen kom åt att få dricka. "Bergtrollen" bodde under ladugården i Gammelheden. En kväll kom "bergtrollkäringa" å bjöd husmodern på kalas. Hon ville inte följa med till en början, men så lät hon övertala sig. Hon kom in i ett fint rum. Det var så mycket gott dukat upp på bordet. De / satte sig intill. När de skulle till att ta av godsakerna, så kom det vatten på bordet å förstörde alltihop. Då var det en ko, som "pess" i lagården. "Vill du flytta lagården härifrån å sätta matboden här i stället, så skall det inte fattas dig mat i alla dina dagar", sade "bergtrollkäringa". Mora i gården lovade det. Å när ladugården å matboden flyttades, så hjälpte trollen till, så att det tog ingen stort tid att få det flyttat. Sedan dess har det varit god tomt i Gam- melheden å de ha stått sig gott de som bott där. Förr i världen så hörde allt en köpare efter sådant där - om tomten var god o.d.