Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
festeldar
Det var bara om påsk de eldade. Jag har hört talas om att de eldade om midsommar, men det var före min tid.
Död person åker med i en hästskjuts.
Några år efter ”ovan” omtalade händelse (Eldfenomen vid ett döds- fall i Nordmaling), avled en annan ”kära mor” i Vallens by i Nordmaling. Även denna kvinna hade varit en hård och robust varelse. Då en bonde från en annan, nära liggande by en tid senare efter en åktur till Mullsjö by, (som ligger betydligt högre än Vallens by, varföre vägen ”hem” hela tiden sakta och jämnt sluttade utför, så att åkdonet rent av gick fram på vägen av sin egen tyngd) på hemvägen färdades fram genom Vallen med sin lilla, lätta ”trilla”, märkte han till sin häpnad, att hans goda häst, som hela vä- gen dittills dragit åkdonet så lekande lätt, som om det varit en barnvagn, och därvid även sprungit helt ledigt långa sträckor, nu på en gång på den jämna, goda, utför sluttande vägen, helt oförklarligt började streta och nicka så där ty- piskt anstrangt framför åkdonet, som om lasset, han drog, vore övermåttan tungt. Och ju längre in i byn han kom, desto mera mödosamt syntes hästen få det att släpa fram vagnen. Och om en stund var det stackars djuret så tröttkört, att det blev alldeles överhöljt av svett, och stora skum-tappar föllo från has- / tens sidor till marken, och detta fastän han, som åkte, ej alls manade på sin häst, utan låt denne gå fram efter behag, och satt på sin ”åkelapp” stillatigande i ängslan och spänning, undrande, vad som här var å färde. Litet senare fick han till sin fasa veta, av åtskilliga personer i Val- lens by, som alla sett denna hans underliga hemresa, att de även alla tydligt sett, att bredvid honom på vagnssätet även satt en medresande, en stor och grov kvinna – just den nyss bortgångna ”kära moran”. Körsvennen blev alldeles utom sig vid denna hemska upplys- ning, ty han hade förut anat, att något var på tok. Och man trodde sig nu litet var forstå, vad det var, som här åsamkat hans stackars dra- gare en så ohygglig ansträngning.
En eldfenomen vid ett dödsfall i Nordmaling för 60 år sedan.
För omkring 60 år sedan avled i Hallens by i Nordmalings socken, nära Öre älv i Västerbotten, godsägarens därstädes Olof Oloffsons hustru Pe- trina, omkr. 75 år gammal. En del underliga fenomen där i huset i samband med hennes bortgång framkallade uppskakning, ju rentav skräck hos dem, som iakt- togo de egendomliga företeelserna, och folket där å bygden erinrade sig lång tid efteråt med verklig bävan, vad som hänt hos ”Olof Ols” vid den gamlas död. En grannes hustru hade blivit kallad in till den döende, och denna grannhustru jämte 5 andra personer, som också voro tillstädes i sjukrummet, iakttogo fe- nomenet. Då man förstod, att slutet var förestående, observerade grannhustrun helt plötsligt, att å hällen i den stora, öppna flakspiseln borta vid dörren i ett nu slogo upp blåa, vidunderligt fladdrande lågor, som likte och ilade av och an särskilt invid främre randen av den stora spiselhällen, som här pryddes med en bred kantlist av trä, böjd i halvcirkel utefter hällens främre, övre rand. Det var sent på kvällen, och inga eld hade brunnit i spiseln sedan flera timmar, varföre det hemska, blåa spöklika eldskemt, som fortfor att / fladdra på hällen, måste stå i samband med något kusligt, något övernaturligt. Alla de vid dödslägret samlade stirrade nästan vittskrämda på den mystis- ka elden, och deras uppmärksamhet inriktades självfallet så helt på spiseln, att de för en stund alldeles förglömde att ge akt på den döendes avtynande an- dedrag. – En av kvinnorna bibehöll dock fattningar så pass, att hon tog en skopa vatten, varmed hon stadigt begjöt elden – men utan resultatet. Då tillgrep hon det mest verksamma medel, hon kände till: Hon började att sak- ta men klart och tydligt läsa ”Fader vår" – Då avtogo omsider de fladdran- de lågorna och dogo bort. Och spiseln stod där kall och mörk som förut. När man så åter vände sig mot den sjuka kvinnan, fann man med stigande uppskakning, att hennes liv hade flytt. Hon, som nu var död, hade i livstiden varit en enastående snål och sniken människa. Aldrig hade hon haft råd att giva de fattiga något, fastän fa- miljen var mycket rik, och räntorna å deras myckna utlänta pengar, hade hon tagit till sin uppgift att beräkna och inkassera, därvid alltid ”drivande in” till sista öret, och väl det. – Dock låtsades hon alltid vara särdeles ”gude- lig”, och brukade vicka och nicka så andäktigt med huvudet, medan hon esomoftast ”läste” psalmversar för dem, hon talade med, och man kallade henne allmänt ”skrymterskan”. Därför ansågo givetvis de vid dödslägret närvarande, att den vidunderliga elden på härden var en direkt varsel om, / att onda makter nu varit framme och hämtat sin offer, och man var givetvis bergfast övertygad om, att käringen gått direkt till ”helvetet”, och att flammorna, de sett, slagit ut från ”avgrunden”, då porten öppnades för att släppa in offret. Den blåa färgen troddes härröra sig från svavel. Och dessa hemska aningar ökade skräckkänslan inför fenomenet både här i sorgehuset och i hela trakten. När den döda dagen därpå blivit utburen, tog hennes son sig före att noggrant undersöka spiseln för att om möjligt finna någon naturlig förklaring till de gåtfulla blåa lågorna, men han fann intet, som kunde ha givit upphov till någon eld. Och när han även bänt ifrån brädskyddsgördeln framför spi- seln, fann han mellan dessa bräder och den egentliga muren endast en del spindelvävar och gammalt damm, som inte alls bar minsta spår av att ha varit ens berört av någon eld, ännu mindre ha givit upphov till några lågor.
Vattenväsen
Det var vittra i alla sjöar. Var det någon som fick se vittra i sjön, betydde det någon kommande händelse.
Jorddraga barn
När barnen hade "ris" i benen skulle de jorddragas. Det var då gjort en gång genom en liten jordkulle, barnet lades i ett urholk- at trätråg och drogs genom gången.
Frieri
Ifall det i en bondgård fanns en flicka som man tyckte om, var det att gå till bondgården på kvällen och knacka på och begära på att bli insläppt. Blev man då insläppt var det sedan till att fråga flickan om man fick göra nattsällskap (ligga hos henne). När de då låg ihop på natten, fick de kyssas och smekas så mycket de ville, men pojken fick icke vara oanständig, för då fick han stiga upp och gå sin väg. Var pojken oanständig talade flickan sedan om detta för sina flickbekanta, varigenom pojken blev dåligt beryktad och icke fick göra någon flicka nattsällskap därefter. Pojken var icke tvungen att gifta sig med den flicka han gjort nattsällskap, såvida det icke gått galet, att hon blev havande för då skulle han gifta sig med henne.
Orakel
Man skulle gå till ett vägskäl, där tre vägar stöter ihop, tre torsdagskvällar i rad, den tredje torsdagskvällen fick man då se sin tillkommande där.
Orakel, nyårsafton
När det blivit riktigt mörkt, nyårsafton, skulle man gå till vedbon och i mörkret taga första vedträ man fick tag i. Var det då ett slät, vackert vedträ man fick tag i, fick man en vacker fästmö, men var det ett krokigt och kvistigt vedträ, fick man en ful fästmö. Man fick icke taga något kluvet vedträ, utan det skulle vara ett runt trä, av grenved.
Nyårsvaka
Nyårsnatten skulle man smälta bly och slå i kallt vatten, varigenom man av blyets form, när det stellnat, kunde se kommande händelser. Man fick icke hälla blyet i vattnet långsamt, utan man skulle med stöpsleven, slå blyet i vattnet med ett kast, så vattnet stänkte omkring och samtidigt säga sitt kristendomsnamn. När blyet stelnat i vattnet, om det då liknade en brudkrona, betydde det att man blev gift under året, såg blyet smutsigt ut betydde det sorg och hade det blivit en blank klump betydde det pengar. Blyet lades sedan undan och gömdes till nästa nyårsnatt, då det åter stöptes om men då fick man leta reda på mera bly och taga ibland när man stöpte det.
Svar å frågelista 1 Mjölkhushållning.
Svar å frågelista 1 Mjölkhushållning. Mjölk. Ordet mjölk utsades av våra fäder mjölk (å vestra delen, västi fjellä, mjalka) Ko-mjölka å getmjölka användes till människoföda. Som medicin mot kikhosta hos barn ha ibland använts märämjölka (stomjölk) Man passade på att mjölka stoet, innan fölungen, som man då instängt, utsläpptes till modern för att äta (dia). Mjölken hälldes i en pötta (flaska) och användes sedan som medicin för barn, som led av tjickhossta*. Var barnet litet, fick det sjeblavis (en sked full åt gången, större eller mindre) men var det ett större barn, som var sjukt, fick det dreck (dricka) små a tårär från än köpp nan gang då å då. (Senast för 18 år sedan fick jag själv mjölka vårt sto och skicka hennes mjölk till en ett-årsflicka, som var nära att dö i kikhosta. (medlet hjälpte) * å västra delen av Bjurholms socken säges tjekkhosta ist f. tjickhosta. / Den späda kalven skulle ju ha mjölk, så länge man hade råd därtill; allra först råmjölk några mål, sen gräddmjölk, som nymjölkad och varm kallades söpan och när kalvän blev några dagar blandades dreckä med rännmjölka (skum-mjölk). Till sist fick kalven bara rännmjölka som dreck. Kalvdreckä skulle vara lytt. (ljumt) Om en lämj (ett-årigt tackfår) mjölkä litet åt lamä sitt, kunde man vänja det lilla lammet dricka komjölk, å ett sådant lamm blev alltid ässjät (tamt) men skvälät (bråkigt) Det fick heta söpa-lam På skämt bruka(r) ibland personer, som tycka om spenvarm komjölk, kallas söpalam. Med råmjölk var det farrkät (gott, kärkommet) Den person, som ängkömt jeck ti fehusä för att få dricka nymjölkad, söt och varm / mjölk sass gå för att dreck söpan, dock ansågs det olämpligt av t.ex. byns pojkar att gå då pigän mjölkä å dreck söpan. Nysilad gräddmjölk kallades vid köp eller annan utmätning sötmjölka (sötmjölk) Sötmjölken kunde ju även vara kall men ha all grädde kvar. Det var nog grädden i mjölken som gav den ordet söt Med silsup kan väl ej menas annat än ”dreck söpan” Skummad, väl skummad, mjölk kallades blå rännmjölka. Ordet ränn kom nog till därför, att husmödrarna före separatorns tid rännt ne borta tråga, när de skillde den upplagda grädden ifrån mjölken, som fanns under grädden i tråget, och som då fick heta rännmjölka Hinna på kokt mjölk kallades även skinä = sjinä Med fil ha här menats även annat än filbunke o filmjölk. / Om man vid kärning av smör fick smaka kärngrädden, kallades den kärnfilä. Kärnfilet var räknat särdeles gott och fint. Kom främmande i huset under kärningen, kunde man gott bjuda på kärnfil med kornbröd till, och detta var ganska vanligt. På kärnardagen, som antingen var fredag eller lördag, litet olika i olika hem, var det vanligt, att husets medlemmar skulle få smaka kärngräddn eller som den också på sina håll kallades kärnfilä. Vanligaste sättet av husmor att bjuda på kärnfil var, att ur kärnan ösa några slevär Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 grädda i *filmjölkvria (en stor trävri) och se´n passl öm (slå om) med en träsked, så att det hela blev väl omblandat. Sedan delades filmjölka ut, och det åts filbryta. * även tjockmjölk / Man talade även mycket om filtråg i min barndom, då ju mjölken uppsilades i trätråg. Om man rände undan mjölken, och lät mest bara grädden kvarstanna i tråget, kallades tråget med grädden i i filtråg*. I detta filtråg fanns således icke självsurnad grädde utan söt, tjock och god grädde. Tråget sattes fram på bordet, kornbröd bröts i grädden, och nu åts, som man sade, **i filtråg. När personer i enstaka små-byar fick oväntat, och som de tyckte, fint främmande, och när de ej hade annat gott bjuda på tjvärt på stunna, (genast) spännt däm ått i filtråg. (grepo de, utvägade de sig) Många gånger kom far hem och berättade, att han hade gästat i ***filtråg hos t.ex. Bergvattä- gömma, Nyporps-gömma o.s.v. * å västra delen av socken säges trag åt tråg, tragä åt tråget. (**i = ett) ***filtråg ansågs som gästning (kalasmat). / När man lagt tettn (filtäte, seg) i mjölken för att få filmjölk eller tjockmjölka som en del säga, får man ej på något sätt röra vid mjölkbunken eller mjölkfatet varken med sked eller slev, ty då förstör´s (tät) tettninga och blir glöträtt, utan tettninga ska stå i fre medan hon tjokkän. Om man lägg tettn ena kvällen, räknas tettninga vara färdig till filbryta nästa dags middag eller afton; som man vill. Miss-jär man sä, och rör för tidigt i tettä vria, får man skaffa ny´n tett. (ny täte) När filä tjokknä no passl n öm riktigt, så att allt blandas jämt om, innan hä (det) ätäs. Om filä fått stå nog länge å tjokkän, går ej det sega bort, då man passäl. Söderns filbunke var ej vanlig hos våra fäder. / Självlöpt mjölk sads vara sur och åts endast i nödfall och ej av alla. Så snart mjölken blivit sur, räknades den sämre eller ock alldeles förstörd att äta, som den var. Man kunde slå den i kärnmjölk och använda den till dricka på bordet, eller och sparade men den i någon så eller bytta i matboden och stöfft brö till bakaninga av den. Ej slogs den bort. (ut) Blå-ränn-mjölka var ännu mer mager än vanlig rännmjölk, ty Blå-ränn-mjölka hade stått längre i tråget för uppläggning av grädde; därför blev hon blåare. Rännmjölka vort (blev) fortare sur än sötmjölka och om sommaren törd (tålde) hon värmän sämre. Fick hon då stå (oanvänt) na tag, ja i blan´bara i sköv, vart a söm i glöttär. (löst ostämne och vatten.) / Kokte man välling ur syr mjölk, blev det messkäsä – vällingen, men den var ej farkän. (efterlängtad) Tätämne eller tettn bevarades från ena dagen till den andra i en särskild liten skål eller kopp. Innan man passlä öm ti filvria, tog man av litet grädde och litet mjölk närmast gräddlagret. Detta sparades till nästa gång man tettä, (satte fil med täte) då det blandades med helst nysilad, söt mjölk, så pass som man ville ha till fil. Förstördes tettn för en matmor, fick man gå till gränngårn, ja ibland ända till grannbyn å skaff tettn. (ny-n tett) Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 När jag i min barndom följde far efter korna i skogen, visade han mig tettgräsä, en liten ört med små blå blommor. Om jag minns rätt sutto de uppför stjälken vid bladskaften. Växten var ej högre än ett par dm, (växte vid myr.) / och kallades tettgräsä. Om en ko åt sådant gräs, blev hennes mjölk, när den fått stå orörd, fil. (tjock och seg.) Hade man tettgräsä i nysilad, ljum mjölk, påstods det, att det blev fil – eller tjockmjölka av. Hade man flera kannor fil och skulle man ha till näschjäl för längre tid, stulä (tömde) man det i en av trä laggad s.k. fläsk (best. f. flaska.) med sprönn på. Sprönnä täppäs igen med en tillsnickrad träkork, den s.k. tre-täppän. Sprönä ti filflaska var utskörä antingen runt eller fyrkant (i kvadrat) Sörlänninga(r), så kallades stenarbetare m.fl. från södra Sverige, kallade vårt fil långmjölk. Jag hörde dem säga, att vår filbunke hade så lång fil, att det gick draga ut från Bjurholm till Nyåker, sål. 2 mil. (skoj förstås!) Sörlänninga har givit vårt fil namnet långmjölk. / Av skummad mjölk blev det pötträt å dåligt ifil, även om go-n tett tillsattes, varför söt nysilad, varken för kall eller för varm mjölk togs å tettäsä borti. (ur) Nymjölkad mjölk, söpan, skulle taäs dell att tett borti. Man tettä först i vridän, och när mjölken tjocknä no (lagomt) stulä man a neri tre-flaska, om mjölken skulle långt bort. Några liter endast, en eller 2 kännär bars i bläckhämtare på änga, om man blev borta endast över dagän. (en dag) Man mjölkade ti trestöven, mjölkstöven och tömde ihop i en bytta, mjölkbytta, som ofta rymde 4 kannor. (ungefär 10 liter.) Ifrån byttan silades mjölken dels i tråg för uppgräddning och dels i vria eller vridän för tettning. Sedan tettn var ilagd å mjölka var passlä öm, sattes / filvria på n hyll ti nederskåpä i köket. Var det kallt i köket som t.ex. vintertid sattes filvria på murkransen någon del av dygnet, tills filet tjocknat. Om fil – el. tjockmjölka glötträsä och vart som sur kärnmjölka i jäsning, kallades vasslan syra och begagnades till bakning. Om bröd skulle stöpäs ur mjölk, slog man ihop i någon stor så som förvarades i matboden kärnmjölk, surt jäst fil, skum eller rännmjölk, blå-sur rännmjölk och även om man hade blana (vassla) från sötostkok. Kärnmjölk, som skulle användas till dricka vid maten, förvarades i kärnmjölkbytta. I byttan hade man dreckässkopa av trä. Hon kallades även kärnmjölk-köppen. Om vintern hade man kärnmjölksbyttan / med lock på inne i köket i nedersta rummet av något skåp, men om sommaren ställde man a i matboden eller i mjölkkällaren, om den fanns. II Maträtter av mjölk. Nysilad sötmjölk användes mest för spädbarn och barn för övrigt. När filet vintertid ansågs för kallt att ha i matväska till skogs (veaskogen o timmerskogen) trattä (med hjälp av tratt) man i en flaska (butelj) sötmjölk, vilken värmdes jämte flaskan antingen mot elden eller i en vattpanna så småningom. Sedan drog man en ullstrumpa utanpå flaskan, innan den stökäsä (stoppades) ner i matväskan. Som grötmjölk fingo de vuxna ej nysilad sötmjölk utan rännmjölk, kärnmjölk och i brist på mjölk berveta, sockerveta serapsveta och sirap. / Som en rat-åt-rätt (i all hast rätt) var sötmjölk-bryta, som tillreddes av söt, oskummad mjölk och kornbröd. Sådan rätt greps till, när det blev så bråttom att få fram något på bordet, att man ej han laga nan mat. (därav rat-åt) Varma sommardagar kunde man äta sötmjölksbryta med kokt salt strömming till som frukostmål. Om två barn fingo ett sötmjölkstråg (mindre tråg) framsatt på bordet för att ”göra bryta”, hände det ofta, ja nästan alltjämt, att barnen kommo överens om att göra filsmosä. De bröto då eller gnuggade sönder kornbrödet och läto smulorna falla ner i grädd´n som låg överst ti trågä. När man hadd brötä ti no´, tog man bäggä skedän å styrd bröä mot en *å trågbradda, *utav / tjvarbradda, å se´n bröt n ti n gang dell ti rännmjölka, söm vort kvar, förr gräddn, han fard vä bröä dita trågbräddn. Nu åts först rännmjölksbryta och se´n filmosä, i vilket brödet mjukats upp i grädden. När filsmosä åts var det vikligt av barnen att ta ann-vart (ske) sjebla Ungefär lika stora träskedar skulle barnen ha, och ingen fick ta större *sjefyll än den andre. Man satte ej vanligt ostlöp i mjölken, när man ville ha fil-eller tjockmjölka, utan man tog av litet tett ur filvria å tettä. (som förut nämnts) Kall och isig mjölk var man rädd för. Den räknades vara farligare för kroppen, om man var svettig och drack, än kallt vatten. Vi varnades för kall mjölk från källare sommartid *full sked. / Av råmjölk anrättades kalvdans och råmjölkspannkaka, både tjock och tunn sådan. Gav man råmjölken ett uppkok i panna eller gryta fick man en mera sittrig (grynig) kalvdans med blana till vätska i pannan. Kokade man råmjölken i ett bleckkärl med lock på, nedsatt i vattenbad, fick man en mera sammansatt massa till kalvdans. Den ansågs nog finare än den sitträsä kalvdans´n. Till kalvdans åts söt, kall gräddmjölk, om man hade råd. I senare tider serverades socker och *kanel till. Tjock råmjölkspankaka gräddades i bakugnen bakäongn efter bak. Före järnvägens tid i Norrland användes mest kornmjöl **ti gräddninga. Så snart kon hadd börä (kalvat) räknades bli kalas i huset, särskilt om hon hadd kannä duktet (fått stort juver) *stött eller malen kanel. **i / Hadd kon kannä på kalvän, mjölkä na (hon) minnär råmjölk, men då var kalven istället alldeles gul utane. (utanpå) Vintertid frösst (lät frysa) man alltid ned råmjölk i en bytta som sparades i mat-boa = boa, å då främmande kom, eller när det blev storhälja skulle mat anrättas ur innehållet i råmjölksbytta. Till jul å påsk skulle då alltid råmjölksrätt ätas, någon av dagarna. Den råmjölk, som var tjock o kraftig, måste blandas med svagare mjölk, eljest vart sitträn söm i hal-knallör å *vätanes Om sötmjölk kokades i form i ugnen några timmar, blev det en slags formost. Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 Mesost av kärnmjölk blev gott. Man smol (smorde) gryta, innan man sättä på a, hälld tia kärnmjölka, rustä öppa på el´n (elden) och * olämpligt till föda / ”såg åt öm gryta”, deläs hon topå kok. Under tiden röln öm veet, (alltjämt) för att ej kärnmjölken skulle få löp ihop i större ost- tjamsa (klumpar) Även sedan grytan kokkt öpp, feck än rör *i bra sköv, annars blev mesostn sitträsä, (grynig) å slät och fin skulle den vara. Under kokningen blev kärnmjölken **mer å mer gul å minnär å minner vart ä ti gryta, ätter (efter) söm hon kokkt i hop, å tjockare å tjockare vart kokä. För att få mesosten riktigt fin, vispade (de) man massan ***sä ogavlet. Sist hedd_n nalta (litet) söcker ****häll serap ti kokninga å smältä å vä_n grädd-tår å_n lit_n mjölkdomt. Ostn åts på smörgåsa (kall) Kokämat av mjölk var mäst slettvällingän och klimpmjölka. För gammalt användes kornmjöl i mjölkmatn. (i nyare tid vetemjöl) *en god stund **även gulare ***mycket ****eller / För det mesta åts smörgås till kokämatn. Gräddråa (rån) gräddades i rå-järn för öppen spis av en av grädda, socker och vetemjöl tillredd deg så pass tjock, att den styrdes ut i järnet med sked. Kråsa bakades av grädde, smör, vatten och vetemjöl och gräddades på plåtar i bakästu-ugn. = *bröjstuugn. Fårmjölk användes ej till människoföda här. III Mjölkens förvaring; gräddbildningen Mjölken förvarades hemma vid gården om vintern i mjölkskåpä, om sommaren antingen i en särskild sval del av matboa d.s.k. lill-boa eller också i en särskild liten källare å skuggigt ställe övane jorden, d.s.k. mjölkkälan. Mjölkskåpän var stor, nådde upp till taket, och stod å ena väggen nära **stuädöra. *(brygg) **köksdörren. / I mjölkskapän fanns inga trähyllor endast pinnhillän, som voro fästade vid väggen i lågom bredd från varandra (och) *Ti i mjölkskåp fanns mestadels fyra pinnhillär, tjvå å tjvå vä pinna mitt för var-ar. (varann´) I mjölkboden kunde också pinnhyllor finnas eller ock (och) sattes mjölktrågen på bord. Sommartid förvarades smörbyttorna, om man hade sådana, i källaren eller också å svalt ställe i matboden. Matboden kunde vara avbalkad till en liten sval bod vänd mot norr, och där förvarades en del sorts mat som t.ex. kött, smör, fisk och mjölk. På lillboväggen fanns en träglugg för att få ver ut, (vädra, lufta) när man ville. I egentliga matboa förvarade man sommartid mjöl i trätunnor med lock, bröd i lårar, bakbordet och bakädon som t.ex. bakfjäla å spjalka, (bröspaden) * I ett mj. o.s.v. / brökaväln, brörallra å naggän, (naggorna) stöptråga, större och mindre, – dägspöga, gräddsåpon å sopen. Strömmingsfjälingän å grovsalt-tunna förvarades i egentliga boa. (matboden) Mjölktjärila voro stövän å bytta av trä. På mjölkstövän var en stav högär än arän, (de andra st.) å han var formad till handtag och kallades stöväskaftä. Mjölkkärlen, som voro snyggt och väl laggade, voro alltid målade t.ex. ljusblå_a gula eller röda och användes ej för annat ändamål än för mjölkning. När mjölken var uppsilad, skulle kärlen grundligt rengöras och luftas, innan de å nyo användes. För silning av mjölk användes vanlig silväv, i nödfall någon gång linnetrasa. Sil-skopa, som man öste mjölken med, när man silld öpp a ti tråga, var / antingen av plåt (bleckplåt) eller av koppar. Mjölken uppsilades i tråg, som sattes på pinhillän. Endast det, som skulle tettäs ur, silldäs öpp ti_n vri å lä_s tettn ti vä samma. Tidvis, och när det fanns gott om mjölk i hemmen, kunde mor i huset sila söpaskålän ått båna Det fanns alltid en skål (mindre vrid) för vart barn i hemmen, å söpaskåla var gott för barnamunnen. Först åts då grädden upp med bröd till, och sen åt eller drack man upp rännmjölka, passöm man villä. Söpaskåla fick grädd öpp över natta. (på en natt) Vridän voro gjorda av utväxta knölar på sälg- och björkstammar s.k. vriämna, vilka urtjäcklades med tjäckla å sjejärnä. Matskålarna målades utvändigt i blått eller rött. / Då man ränt ner tråga, (skillde grädde och mjölk åt) höll man mjölktråget med vänstra handen, lade trågbraddn (tvärbroddn) mot grytan, om mjölken skulle dit, tog med högra handen på kant, vänt mot sig, kvar grädden och lät rännmjölken passera. Sistepå strök man av den grädde, som möjligen stannat på lillfingern och hannlovs-kanten, genom ett drag tvärs över trågbalkän. Sen stulä man gräddn neri kärna å sjövä trågä rent från grädda, om något ville vara kvar. Om grädde låg kvar kring trågbalka (bräddarna) tog man en träsked å skubbä å kara ne allt ihop i tjärna. Ville man ha rännmjölken i en bytta, satte man mjölktrågets nedre brädd mot eller på byttkanten. o.s.v. Tråget måste ju ha en lutande ställning för / att få mjölken att ränn i väg önna. Sedan blev det mera vanligt att använda bordsknivar i hemmen, använde nog de yngre husmödrarna bordskniv vi ne-ränning av mjölktråga i st. f. hand. Mjölk, uppgräddad i tråg, skummades aldrig med slev här. Varje morgon skulle de tomma mjölktrågen skuräs; strax efter frukosten var lämpligaste tiden härför. Mycket vanligt var det, att man tog trågen med ut i lagån, där koksö-gryta sto å sjudd, och nu var det att gno av alla krafter, om man skulle få trågen rena, ja man fick skur vä tjvagan å hetsön (het-sön) som för brinnä livä (mycket brådskande) först en halva innuti tråget och sedan den andra. Tråget hade man rest opp med ena / bräddn ned i en tre-balj å den andra snett mot vinstär axla eller mot bröstä å *skuran. Sedan man skurat bort den i tråget indragna mjölken, – man fick skura, delläs vitt i skum kom fram ur tråget, – **sjörd in tråget med kallt vatten och sjövä trågä väl vä pekfingerknoka på högra hand. De, som bodde nära en insjö skurade med en bunt sjäftä, ett slags fräkn, andra togo grankvistar, som voro ***därj-rönnä, Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 hopbännä delln tjvaga. Nan gang då å då skurä man tråga vä (med) ****jen - lagän för att hålla dem friska. Sedan man efter skurningen torkat trågen med ren linnetrasa, sattes de ut efter solväggen för att torka. Fram på dagen togos de in, stapplades ihop alla vända ått samma håll, och nu vore de färdiga *den som skurade **sjöljde ***fria från barr. ****enlag / för användning till kvällen. Man skurade nog en tio à tolv tråg åt gången. Trågen stappläsä in ti mjölkskåpen å *rittäs öpp mot n vägg. När två eller tre barn eller personer lågo i samma säng, och det blev trångt, brukade man uppmana varandra att stäppäl tråga. Sängkamraterna visste vad det var, och vände sig **efter varann i sängen. I jordkällare ute i en backe kunde man (gräva) förvara en del matvaror under sommaren, som t.ex. potatis, som också där fått övervintra, och som skulle räcka till nypärän vart, och sommarskjuten fågel, fisk och ibland även smör. Laggkärl förvarades under torra sommardagar i jordkällaren, för att de ej skulle grestn och börja ***läka. Någon nergrävd tunna för mjölk ha ej använts i Bjurholm men väl jordkällare i backar. *restes (**alla åt ett o samma håll) ***Sån läk, när den ej innehåller vatten. / IV Beredning av smör. Ett större smörstycke kallades för gammalt smörklamp, ett mindre stycke smör kallades smörkuller (när det var runt) och en liten smörkuller kunde kallas gås. Det var ganska vanligt, att i *faddärbån, gubån, fick av sin gumor en gås, när gumora hälsä på, helst om hon kommit långväga ifrån. Jag hade en snäll gumor, kusin till min mor, boende i Karlsbäck. Varje gång hon var ut till kyrkan, gav hon mig en liten smörkuller och en liten blannost. (mesost) Smörkullra kallades mest som gåva gås. Även av get tillvärkades smör och kallades då getsmöra. Jetsmörä var vitt, nästan som mjölk, kort och litet breskt, men gick gott att äta på bröd. Blandande man grädde av geta, även tjoppa, med kogrädden, / blev även då smöret (då) kort och vitaktigt i st.f. vackert gult. Get-smör salufördes ej. När man kärnade smör användes kärna och töräl. Smörrtjärna var ett holkigt laggat kärl med ett hål, som kallades *sveckän, för vasslans avrinnande. (nederst på kärnan) Kärnstaven kallades töräln, tjärntöräln. Dess nedre del, korset, kilades fast vid törälskaftä med träkilar. Tjäntörälköschä (korset) var gjort av björk, således av tungt och starkt trä*. I ett och samma hem kunde man ha en större och en mindre kärna. Den större kärnan användes, när man hade mycket grädda, och lillkärna användes, när man hade ont om gräddn. Till och med små båna könä få-n litn vakän **tjän å gufansinn Stortjärna hade sin plats på golvet å lilltjärna kunde man antingen ha på gölvä eller *I svekken satt en liten trätapp. **med töräl / på-n stol, när man tjänasmörä. En del hade ett stänklock som tog emot grädda då hon yrd öpp borti kärna. Locket, som hade hål i mitten, träddes ner med törälskaftä jörning (genom) hölä. Kärnan fick ej vara full vid början av kärningen, emedan grädden därunder höjde sig, och *han pösst då över. Kärn-römma (rummet) skulle vara kvar. Blev tjäna någon gång för full, (ville pösa över) öst-n å. Man tog då opp nalta grädd tin vri delläs hä hadd sköräsä ti tjärna, ty då föll grädd´n ihop igen. När det blev rum i kärnan, slog man ner grädden tillbaka. Ur den upp-östa grädden brukade husfolket få smaka antingen kärnfilä ensamt eller också blandat i filmjölken. Kornbröd, ojäst, åts till. Strök man ut kärnfilä på brödstycken *gräddn. / och gav barnen i st. för smörgås, kallades det antingen fil-gås eller grädd-gås (begge delarna) Skrockfulla personer trodde, att någon förjort kärnan, när det dröjde länge, innan man fick smör. Som bot lades en liten silverslant i kärnan. (Dock ej nånsin i mitt hem). – En gumma har berättat för mig, att hon en gång kärnat en hel dag och halva nästa dag (sål. 1½ d.) utan att få smörä. Hon trodde, att en ond kvinna förgjort kärnan, och som bot tog hon gräddkärna vä sä ti föjsä (fähusä) å stulä (tömde) gräddn öppi *konan (hon), (vattrännan) å sade: ”He ti je nä nö då”! Korna schleka ti sä (åt opp) allt ihop, å kärna vort bott (botad) å se´n jedd a smörä. För att ha rätta klämmän då han tjärna, så skull hä skörr. Om grädden hann *ko-non / sjäras (bli små-sittrig) var det för sent att ta kärngrädde. Genom vispning med kvistvisp i fat eller kruka, när grädden var lagom varm, fick man även smör. (Åt vilket håll som helst.) Man tog först med hjälp av töräln och sedan med smörsleva upp smöret ti i tråg, smör-trågä. Sedan man arbetat bort den mesta kärnmjölken, sjöljt eller sjördd ä med friskt kallt vatten å knöda (knåda) öm ä rektet, sedan saltades smöret, kanske ”på n dryg si”, jämfört med nutidens saltning. Sedan smöret stått saltat några timmar eller, som ibland hände, över natten, räjd man öm ä ti tråga å packä nä ti bytta (smörbytta). Man slo först nalta laka borta smorä å sjörd bytta innane vä, (med) sen trudd (tryckte) n åt smöret det tettäste man kunde med smörsleva / Smörsleva hadd kort i skaft å stort i bla. Hon var för det mestä gjord av masur, för att ej skaftet skulle gå sunt, (söndert) då man tåttä dell (tryckte till) (Orden trudd och tåttä betyda båda tryckte) Smörslevbladet var ej jufft men brett och nästan spada-likt. Kärnmjölken slogs i kärnmjölksbytta. Av nykärnat smör gjorde mammorna ibland, när kärningen var stor, små smördockor, som barnen inom hemmet fingo. Smördockorna bestodo endast av tre små smörkullrän övane vartannä utan armar och ben. Störst var nedäscht kullra. Mitti kullra föreställd bröstä å öväschta hövänä. Hon, överst kullra, var ej större än en snattär (hjortron) Nedeschta kunnä vara söm köppän vi (vid) Smörrdockän var bånas [Kommentar till originalet: I marginalen finns en teckning av en smördocka.] / förtjusning. För förällra var ä n fröjd å si, hörä båna fängnäsä ått smörr-docka. Nog hände, att man skänkte bort en *gås åt någon god vän utan smör, t.ex. åt gubånä Smörbyttän kunde vara olika stora. Man talade om tjvåkanns- bytta, fyrakannsbytta, sex-kanns-bytta, åttä-kanns-bytta o.s.v. Även funnos byttän (byttor) ur urholkade trädstammar arbetade i ett stykcke. Till jul trilläsä (trillades) n smörkullär **å borti kärniga så pass stor, att den räckte över julhelgen som bolsmörr. Smörrkullra (hon) fick jämte bröd och någon smörgåsmat stå fram på bordet från och med julkväll till och med juldagskväll således ett och ett hart dögn. I vanliga fall, i härdagslag (vid helgdagar) lade man opp smör med en träsked skuren såg- *(litn smörkullär) **togs av / bladslik i skeblakantn. Smöret blev då vackert randigt med skivor lagda över varandra på kaffefatet eller också på glasasjättn. Julljus i smör har jag ej sett men väl ljus i dägkullär på bakäbolä ti bröjstun. På näschjälsresan hade man smöret förvarat i smörraskän. Skulle man ned till Nol mälingmartnän med smöret, var det packat i stora byttor, vilka togos med av ägarna. Smöret startäs (stjälptes) ur byttorna vid avsalu, och byttorna behöllos av ägaren. Tomma byttor förvarades i utkällare, jordkällare, liksom ock tomma kläd- och vatten-såar, för att ej laggkärlen skulle torka. Källar-döra fick ej alltjämt stå på vi gaväl (öppen) ty då gresstnä kärila. Smörrbyttän skulle hållas rena, ”ty den smak kärila (bytta) fått, behöll ä”. / V Beredning av ost. Istället för att säga ysta sade de gamla göra ostn och kok ostn. Av ostsorter hos oss voro sötmjölkostn och blannostn (mesost) de vanligaste. Någon gång kokades även kärnmjölk med i sötostn men då mest för att åstadkomma ystning. Mesost av enbart kärnmjölk kokades, som förut sagts, men den blev mera ljusgul än den egentliga blannostn, som endast kokades av blana. (vassla) Först kokade man sötostn, som även kallades vitost ur söpan och sedan blana till blannost, som blev vackert brun. Enbart getost tillverkades ej här. Gjorde man ost av skummjölk, kallades den rännmjölksostn, och den räknades vara mager. Man brukade skära den, sedan den lagrats / något nedgrävd i kornlån, i tunna skivor, klin ut (breda) smör på och äta istället för smörgås. Ibland doppades *han i kaffet för att mjukas upp. **Rännmjölksostn knödades endast ihop i någon ren trasa (tunn, vit) lagd i något kärl, (fat, skopa eller durkslag) lades sedan i någon enkel för tillfället tillredd press. Sist lades den på en hylla i tork ett tag. Ibland åts den med detsamma, och ibland lagrades den. (helst då i korn.) Sötostn knådades med händerna ned i ett ostkar. (trämått för ost) Ostkarä kunde ej vara större än en tegelsten och avdelat genom en balk i tjvå röm. Ti böttn (bottnen) var både åratalä å bomärtjä innskärä. Sötotskivän var tillsammans med kokäskivän å kråsa, vanligt kaffebröd på släktbjudningar. *rännmjölksostn **Rännmjölksosten var halätän (tungätän) och skars tunn / Som ostlöp begagnades kalvtjesn. Kalvtjesn var egentligen löpmagen från en späkalv, som ej fått annan mat än söpan. (nysilad, söt mjölk) Spädkalven, ur vilken tjesn skulle tagas, fick ej leva mera än n fyra-fäm dögn. Tjesn togs kvar med ostlöpä i, en pinn eller också en stomp borta i harvpinnänn treddäs genom i övre kanten, så att tjesn hängde fri som en liten påse. In i pösan fanns *ystad mjölk, som egentliga löpä Kalvtjesen hängdes genast på en vägg för att torka för att sedan begagnas vid behov. Skulle man koka ost ur endast några kannor mjölk; höll-n dell ti köka, men kokades en storn grytfyll, höll man nog dell i en bröjstu´ hell å uta gån. Mjölken slogs i grytan till ljumning först försiktigt på elden, tills man haft tjesn i. *även hoplöpt / När således ostgryta (innehållet i grytan) blivit ly, (ljum) lades tjesn ne och fick ligga så länge i grytan, tills man såg att mjölken löppt ihop till ett oststycke. Under tiden varmtäs ostgryta nalta mer å mer. Sedan ostmassan skillt sig ifrån blana, tog man försiktigt ihop ostmassa i ett större tråg och därifrån arbetade man ihop osten med händerna ner i ostkarä som kunde vara större eller mindre. Vanligast hade ostkaret, som var hopsinkat av trä, tegelstens-form, således skarpa hörn. Man knöda (packade) ihop ostn tätt, så att inga sprickor vorö, strök den slät och jämn med ett trälock och lät den stanna i karet tills den fastnat ihop till ett stycke, då den stjälptes opp till litet tork. Hos oss gjordes mest små ostar, och jag tror / ej att de saltades något. I så fall lades de nog ner i saltlakan några dygn. Tjesn hängdes efter användandet opp på väggen under taket igen till törk, för att den se´n skulle användas nästa gång då husmora kokä ostn. Pinnen lades över två stora spikar på väggen. (tjväsch över) Samma tjes användes rätt många gånger. Jag minns, att vi barn tyckte, att det såg otäkkt ut med tjesn där, och vi voro glada, när mor börja köpa ostlöpe å medikamentsförrådet, som hitflyttats från Nordmaling. Osten lagrades ej så länge i hemmen som på ett mejeri. För det mesta åts den ganska färsk, och *skivorna skars tjocka. Det skulle i gamla tider vara något att bit e ti (bita i) Ville man ha sådan sötost, som skulle ätas med sked och således *skivorna från sötosten / var öppbeta (bitig) fick man med sleva röra något i ostgrytan, under det mjölken löpte ihop, så att ej osten blev ett enda stycke. Sedan fick gryta kok mest en hel dag deläs ostn blev gul och söt. Den sötost, som skulle ätas till middag t.ex. onsdag, måste vara kokkt någon dag förut, helst som den mest åts kall. Som kalasmat, ja, till och med som brölöpsmat serverades den med grädde och socker till. Detta var mycket gott. I vardagslag fick man något gräddmjölk och något blana till sötost-stycka, som voro så möra, att de sönderskars med sked. Ju mera gulbruna de voro, dessto mörare voro de. (även dessto sötare) Vasslan kunde sparas från ett par ostkok och en lämplig dag kokades blannostn borti na. (av den). / Fäbodar, där människor övernattade, fanns ej här. Man gick hem med mjölken morgon och kväll eller, som de gamla sade, möra å kväl, *vart man hadd koäna på löta häll på fehusvalln. (å andra sidan Öreälv) Saknade man ostlöpe men hade kärnmjölk till hands, slog man litet kärnmjölk i ostgryta (så ävän kallad innan mjölken ystat ihop) och därför att den var syrlig, ystade det. Dock blev sådan ost mera kort och knallrig än ost beredd genom löpe. VI Beredning av mesost. Den vid ystningen överblivna vasslan kokades mest en hel dag, innan den blev så tjock, som man ville ha den. Den vispades stadet (kraftigt) med kvistvisp, för att den skulle bliva fin och slät. I slutet av kokningen var det viktigt att int kokninga feck brenn_vä, *evad / å därför fick man nyste på kringt (fort) med vispen. Skulle man *he blannostn ti n näschjärls-ask (mindre spånask) behövde den ej kokas tills den blev hård, utan när den såg ut som en tjock än däg, vispä n in litet grädde i massan, som blivit vackert brun, och osten var färdig och östes opp borti grytan. Kokade man ost i öppenspis, **smol man grytbräddn mot eln med smör, genast söm man hadd sätä på gryta, och innan man slo ti grytan blana. Ville man ha halare (hårdare) blannost, som skulle arbetas med en sked till en kullär lik en smörrkullär fick man koka mesostkokä (massan) ännu längre och om man ville, kunde man smält å med litet grädde och vetemjöl. Här gjordes ej så stora mesostar åt gången, och ej hade man nå- *lägga, ha. **smörjde smorde / got särskilt kärl eller kar för mesosten. Man arbetade mest ihop den i grytan. Någon gång bekläddes en vriskål med fuktig linne- eller bomullstrasa och den hårdare blannostn arbetades ihop där. Blev mesosten som gammal för hård att skära med kniv till skivor, tog man en kniv å karvä öpp än till smulor eller också stötte man sönder den med saltsten. (en på en stenör funnen klappersten lämplig att stöta salt med.) Sedan blandades mesosten med grädde, tills den blev så tunn, att den med sked breddes på smörgås. Enbart getmesost tillverkades ej här. – Mesost av kärnmjölk är förut beskriven. – Bjurholm i mars 1935 Hedvig Johansson. / [Kommentar till originalet: På de två sista sidorna finns teckningar av kors. Texten lyder:] 1 Kors av gammal tjärntöräl i Bjurholm. Bjurholm d. 9 Juli 1935 Hedvig Johansson 1 Skaftet underifrån 1 träkil i skaftet 2 delar äro lagda i kors. Genom går skaftet fastkilat / [Bild] / 2. Kors av tjärntöräl i Bjurholm d. 9 Juli 1935. Hedv. Johansson. föreställer hål 1 skaftet som går genom korset 1 kil på undre sidankilen går en par dm. in i skaftet. / [Bild] / Accessionsnummer: 8305 Ort: Bjurholm, Ångermanland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning, 42 bl. 2 teckn. Informant: Hedvig Johansson, 1935
Mjölkhushållning.
Mjölkhushållning. Svar på Landsmålsarkivets frågelista n:r 1. av Axel Fällman. 1. Olika slag av mjölk. Till människoföda användes mjölk från kor och getter, från de senare endast i undantagsfall. Getmjölken har ansett som botemedel mot lungsot. Mjölk från kvinnobröst botar örstyng. ”Två strena ti vart ör”= Två strålar i vardera örat. Mot stamning användes svingalla som doppats i varm mjölk det gällde bara att stå med gallan färdig när den stammande skulle till att säga något och i samma ögonblick denne börjar hacka på målet fick han ett slag i mun med den. Råmjölken, särskilt första målet = mjölkningen, skulle skyddas vid inbärningen från ladu- / gården ty ”skrömta” ville gärna ha tag i den Därför övertäcktes ”stavern” med mjölkerskans förkläde och på så sätt skyddades en ”nybyren” = en ko som nyss kalvat, för olycka. Kons tre första ”mål” samlades upp i ett käril och av denna mjölkmängd kokades kalvdans. Detta tillgick så att mjölken smaksattes med socker, kardemumma och salt samt hälldes i en hämtare eller dyl. vilket i sin tur sattes i en gryta med vatten vilken bringades att koka. När råmjölken avstannat är rätten färdig att ätas med tillsats av kanel, socker och sötmjölk. Så förfares tämligen allmänt än i dag. (1936). Sötmjölk benämnes oskummad mjölk. Efter skumningen, rännmjölk. Hinna på kokt mjölk kallades ”skrejpe”. Självlöpt kallas mjölken för ”glötter”, eller surglötter. Utblandas med / vatten och drickes, ”blana” = blandning. ”Et å må, drick blana på ”ett ex. på uttryckets användning. Självsurnad mjölk kallas vriden. Användes för bakning av hårt bröd. Med fil menas sådan mjölk som fått stå i en bunke några dagar tills en tjock gräddliknande avlagring på ytan uppstått. Fås genom att tillsätta tätämne ”filtjett” till nysilad mjölk varvid tjetten strykes ut i ett tunt lager på bunkens eller trågets botten. Åt misslyckat fil ville man gärna ”ögel” = känna sig oförmögen att äta det. Att äta fil och kallgröt har alltid varit och anses ännu åtminstone på landsbygden som en dilikatess sommartid. Det har alltid använts som ”rattåtmat” under ”anntia”. En snabbt tillagad mat under de bråda sommardagarnas arbeten: våranna, slåttanna, skölanna och näranna = vårbruket, slåttern, skörden, potatis- / upptagningen. Kallgröten kunde få vara en hel vecka gammal. Den vändes innan den ätes varvid ytan kommer ned ock denna hårda del lämnades i allmänhet kvar; ”skratten”. Den ansågs mycket snål som åt gröt med skratt och allt. ” ⁿ¹ Hornper å grisen vänt på skratten”. Båda äro intresserade av vart den lämningen hamnar. ”Eta kallgröten å skratt åt skratten” är ex. på ett annat gångbart uttryck. Berdning av smör. Med kärna menas kärlet. I en del av Ume- socken (Innertavle) var gamla benämningar ”dörnafökka” och kärnstaven ”dönteln”. Det förfaller som om därvid åsyftas det kärl man gjort av en trädstam, urholkad. Det kan också komma av benämningen / ”dönt”, något som dundrar och hoppar. Annars är den vanliga benämningen kärna och kärntöreln. Kärnan varierade i storlek alltefter hur många kor som mjölkade, d.v.s. husmodern tog fram den som i storlek bäst passade till antalet tråg i pinnhyllan. Det räknades för ”heft” = stolt stund, när själva storkärnan var i bruk. Också fick den stå på riktigt synliga platser och den vädrades och bars ut och in mycket i onödan. Storkärnan rymde ung. 10 tråg och lillkärna 3-4. Tapphålet kallades ”sprönne”; ö uttalas som det låter i örn. ”Töreln”, kärnstaven (teckning å baksidan!) var av trä. Runt korset löpte en sensträng, eller snöre, vilket låg kvar på sin plats genom skåror i korsets ändar. / När grädden vid kärningen började ”skära sig” dröjde det inte länge förrän smöret började ”ta ihop”. I ett särskilt tråg, smörtråget sköldes det sedan med kallt vatten och ”rejdes”. knådades och saltades. Packades sedan i en bytta. Genom byarnas lägen i betesrika trakter inom socknen, ha fäbodar aldrig varit i användning. Men man har överallt haft sommarladugårdar att ha korna i om nätterna. De saknade varmtak och fönster och båspallarna bestod av jord. Det kallades att ”ligg på nässjähla” när man levde på matsäck, smöret förvarades i smörkars. Export förekom varvid smöret köptes upp av de s.k. söderkörarna. Smöret skulle vara format till ofantligt stora drittlar, inuti vilka det ibland placerats tunga stenar. Dessa / stenar murades in av uppköparna strax innan de voro framme där det skulle säljas. De hederliga bondgummorna fingo vanligen då lida till sin heder för dessa stenars skull. Till slut vågade ingen handelsman söderut köpa fruset smör och många inte alltid så renliga metoder användes för att söka utröna drittelns äkthet. Det fanns drittlar som vägde 10 - 12 skålpund, berättas det. / [Teckning] / Accessionsnummer: 9263 Ort: Umeå lfs, Västerbotten Innehåll: ULMA:s frågel. 1 Mjölkhushållning, 7 bl. Informant: Axel Fällman 1936
Bjäran.
Man hade misstanke på ett folk, att de hade bara. De släppte ut den om nätterna. Folk blev av med mjölken och grädden. Hon mjölkade korna. Bara såg ut som ett nystan. De gjorde bara av en hop trådändar och människoblod. Den som skulle ha bara stack sig i fingret med en nål, så tog han blod och blandade ihop med nattvardsbröd och trådändar. Det skulle vara ett nystan. Det rullades iväg. Så gav man det besked på vad det skulle dra. Det kunde vara mjölk eller annat.
Häxor och trollkarlar
Vervisper, vädervispar o virvelvind var folk rädda för. Far höll på att räfsa hö en gång. Då kom en sådan och tog en halv höhejsa med sig. Farmor varnade alltid oss barn, att vi inte skulle säga något fördelaktigt om vervispen. Farmor och en tös gick på vägen. Då kom det en ver- visp. Tösen kunde inte tiga utan sade: "Blås, Kajsa och låt sjögossar segla!" Hon blev stum i flera da- gar därefter. Det var trolltyg i vervispen.