Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Här troddes det att finnarna var trollkunniga och att de kunde mer än andra. Så snart det var fråga om en "finngôbbe" el "finnkäring" så kunde en inte vara säker för trolldom. En del kunde mera å en del mindre. Varje finne var något trollkunnig, men var- je trollkunnig person kallades inte finne, för det fanns andra som fick lära av finnarna. Om en kän- de på sig att någon trollade på en, så skulle en ta av sig ett plagg. Då gick det inte för den som trollade. Med trolldom togs mjölken från andra. "Trolla" fick de lära av den onde. Men det fanns en bok som heter ”svartkônstbok”. I den kunde en få lära. Sådana böcker har allt funnits här i socknen.
Vittra tvättar trågen
Då det regnar och solen skiner, då ska vittra tvätta trågen, har dem sagt.
Om baran
Då dem skulle göra baran, då klippte dem fåren fram i huvet. Det var andras får dem klippte, och det skulle vara från tre byar och skulle göras i tri torsdagsnätter. Den ullen spann dem sen och gjorde nystan utav det garnet. Men då skulle dem ha vin och bröd från nattvarden, och det hävde dem in i nystanet, och så skar dem i lillfingret och droppa bion ini. Jag vet int, men jag antar att dem skulle droppa på nattvardsbrödet. Och så linda dem ihop nystanet då och kastade iväg och sa: "Om du bär till mej mjölk och smör, så ska jag brinna för dej i helvete." Dem säger att hon Röås-Tilda har baran. I Sjulsmark vart fåren klippta. Gunnar i Brattfors han såg ett nystan han och sköt efter det, men det for det. Fick dem tag i baradyngan, då skulle dem piska han.
Tomten flyttar med
Dom har talat om tomten här. Då han arbeta i huset var det lycka. Här i Öndebyn var det en gård som blev flyttad, och då dom for därifrån hade tomten tittat opp ur en så och sagt: "Nu flyttar vi!"
Bröllop
Det har varit bra gammalt bruk att kasta risgryn på brudparet. Jag var då inte tio år då jag såg det hände i Levar (by i Nordmaling) Dom kasta risgryn alldeles fullt på dom då dom kom hem från kyrkan.
"Sju skylar, sju mil"
Tomten han bar korn, otröskad säd på höstarna. Det berättas att det var i en by här, som heter Västervik, som det kom en och gick på natten. Det var i skördetiden, och han gick och la sej på en loge, för han ville inte väck opp folke. Men på natta vakne han utav något stök på logvinn, det lät som om nån skull ha kasta ifrån sej en skyl. Och så hörde han hur det pusta: "Håhå! Tungt Brånskorn! Sju skylar, sju mil!" Då var det tomten som hade dragit hem korn från Brån, en by i Vännäs socken. Det blir också ungefär sju mil dit.
Bot för hicka
Då det var nån som kom och hicke, så skrämde man dem och sa: "Du har stuli borti [ur] kärna!" Då vart dem rädd och slute opp att hicke.
Flicka tagen av något övernatruligt väsen
Min mormor tala om att det var på ett ställe — det heter Skatan, och ingen är bosatt där nu — som dom hade "tjugendagslekstugen", och då var det en flicka där som dom alldeles förlore. Dom fann kjoln utav 'a på ett ladutak — kjoln var randig — men flickan fann dom aldrig åt. Dom trodde att vitra hadd tagi 'na. Det var mycke med brännvin förr, och dem söp mycke på såna där tillställningar.
"Gifta toska"
Det hade kommit en stor-svart-grod in i lagårn en gång, och det ska inte vara nå bra, och inte är det lätt att bli av med dem. Men jag la henne på en bräda som vägde upp, och så slog jag till åt brädan, så hon flög. Sen såg jag aldrig till henne mer. Det kallas att "gift task", det där.
Ont om mat — ej att sörja om barn dog
Dem var nog glad också när något barn dog den där tiden (under de svåra åren på 1860—talet), det var ju så ont om maten.
"Elakt" och bot
Jag var i Luleå och arbeta, och jag kom ut för elakt en gång. Det brände åtminstone alldeles i ansiktet och illsved. Då gick jag till en käring där, som skulle förstå sej på sånt där, och hon sa jag skulle komma igen på kvällen efter arbetet. Då tog hon tre stenar, en ur luften, en ur jorden och en ur vattnet och hov in dem i järnspisen och elda dem röd, och så hade hon en vattenbalja och hov dem dit. Och stenen som var ur luften han for i småbitar, men de andra höll. Då hade jag råkat för i luften, sa hon. Och så fick jag dricka opp ett glas utav det där vattnet. "Resten gör jag själv", sa hon. — Blev ni bra? — Ja nog blev jag bra nog.
Eld efter tattare
Då tattare och såna har varit inne har dem kastat en eldbrand eller ett eldkol efter dem, och det gör en del än i dag.
Trollkunnig dräng
Det är inte så länge sedan jag hörde talas om en dräng, som var på Teg, som kunde lite av varje. Det var våfferdagshelga, och det var ju en ungdomshelg, och han denna ville också fara ut, men då sa husbonn att han ville ha ut gödninga. Då sa drängen att nog skull gödninga komma ut. Och husbonn han fick stå och lassa på långt frampå natta, och gödninga hon for. Han kom nog inte därifrån förrän den tid drängen hade bestämt. Annars skulle förstås drängen ha lastat på och gubben ha kört, men nu tyckte han, att då han var så snål, så skulle han också få stå där. Och själv for drängen ut förstås. Då dem var på slåtten så sa han åt pigan att dem skulle bara sätta sej och vila, och höet for in i ladan. Då han skulle köra hem höet, så hade han bara skakat skrindan, och hon for.