Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Gastar
Gastar har man trott på här, de yttrade sig i hemska rop. Gastar var självspillingar och barn som blivit födda i lönske- dom och sedan blivit undanstuck- na. Man kunde bli "gastkramad", då kände man häftiga smärtor t.ex. i ryggen eller i en arm.
Gastar
Min mor tjänte på Apelhult. En lördag skulle hon gå till Kinna. Då fick hon höra hur det brummade i skogen. Hon trodde det var björnen och sprang, men det sprang efter henne. Det var gasten, de trodde det var ett spöke.
Gastar
”Gasten” har jag inte hört på länge. Han ”sjoa”. Såg honom aldrig. Men en blev rädd när en fick höra honom, för om en kom där han var, så blev en ”gastkramen” – sjuk i hela kroppen. Då hjälpte inte annat än eld till bot.
Gasten
Om gasten hängde sig på lasset och hästen inte ville dra skulle man stiga av, gå framför hästen, titta honom mellan ögon och öron samt lyfta på grimman. Då lättade lasset.
Gasten
Gasten är en ond ande. De fick köra säd så långt förr, åkte ute om nätterna till Lidköping, Jönköping, Marie- stad och Göteborg. Lasset kunde bli så tungt, hästarna drog så de blev genomsvetta. Om man då gick av och fram och tittade mellan bogträna framme vid timmer- stången och läste Fader vår eller spottade, så gick gas- ten av lasset. En dagsverkare vi hade hemma sa, att han mött ett spöke på kvällen. Han började frysa så gränslöst. När han kom hem, tog han ett eldglöd och släppte mellan skjortan och kroppen, då hade inte den onde någon makt. Annars kallades det, att man blev gastakram- mater.
Gastar
I Källebacka gärde hörde man gasten förr i tiden. En gång då ett par karlar foro från stan (Ulricehamn) sent en kväll hörde de att det skrek: ”Hej duns, klubbeluns! Hej duns klubbeluns! En av gubbarna hade ett kvarte brännvin i fickan, det tog han upp och ställde på vägkanten och sade: ”Det ska du få bara du tiger och låter oss komma fram. Då skratta det och skrek: ”Brännvin ä bra, brännevin ä bra, tack ska du ha!” Sedan hade de aldrig ont av gasten någon mer gång. En gång var det en gubbe som skulle ta upp ett par vantar ur fickan och då följde hans näsduk med upp och föll på vägen. Då skrek gasten uppe i skogen: ”Nu tapa du din slabbedase!” Gubben svarade: ”Ja ger tusan i bå de, å din slabbedase!” Då fick han en örfil så han stod på huvudet och när han reste på sig igen, visste han inte var han va. När sola gick upp, gick han te å frå på vägen, på samma ställe, och blev sig sedan icke lik.
Gastar
Pappa hade en bror uppe i Torestorp som hette Jon. Han 'var i syne' och såg gastar och spöken och även sin egen likfärd. En gång var han hemma och hälsade på och när han gick .... pappa med honom till Torestorp. Det är långt från Välenslycke till Torestorp så det blev kvällen en bra stund innan de var framme. Bäst det var röt Jon till: Gack du dit där du ässt kiimmen ifrå - vi går vår väg. Pappa blev förvånad. Vem gormar du på, Jon? Tig bara eller är du från vettet? sa han. Ställ dej upp på mina stövlar, så ska du få se vem jag röt på! Pappa gjorde så. Och då fick han se en karl med ett bloss komma ett stycke efter dem. Vem ä dä? sporde pappa. Är det en lyktegubbe kanske? Nej, det är en gast, sa Jon. Nu är han rasande på mej för jag har alltid skällt och rötet på honom så gunåde en om han får fatt oss nu, sa han. Så tog de till att gå med en hiskelig fart - men knappt hade Jon stängt dörren efter sej innan gasten slog till i den så huset skakade.
Gastar
Gast fanns det var en borte vid Sjökärr vid Gingsjön. Där hörde de gamle honom. De trodde att det var ett fruntimmer, som hade dödat ett barn och grävt ner där, så det var fördolt. Det lärde ha hörts länge. Det skrek för att det skulle bli uppenbarat.
Gastar
Vid Jänglebroa var det en ek, de kallade "gasteka". Det är la på Yttre Bodas mark. Det skulle uppehålla sej en gast i den stora eken där, sa de. Jag vet inget om honom mer, än att han skulle ha sitt tillhåll där.
Gastar
Av flera äldre personer har berättats om gastar (eller mot) vilka efter mörkrets inbrott kunde möta en utan att man såg dem. Råkade man då stöta samman med en sådan gast, blev man kartigt sjuk, och blånader uppstod oftast på kroppen - man var gastkramad. Gastar kunde även ställa till spektakel. Så berättas om en lantbrukare, som var på väg hem med sista sädeslas- set för året; detta slogs omkull gång efter annan, varför lantbrukaren såg sig nödsakad att spänna från hästen och vänta till nästa dag med hemkörningen. När han körde hem hästen utan lasset, hörde han gasten skratta i ett närbeläget berg.
Gudaväsen
Oden var ute och jagade tillsammans med sina undersåtar. Tor var också med på jakten. Den hördes i augusti-september och då lät det som hundskall. Dom jagade efter troll. — 「Trumslagaren var man rädd för liksom för gasten.
Gastar
Gastar sa de var sådana som, var komna illa av daga. Det var en pojke nere på Hultaberg, som hade hängt upp sej i en klyfta– Raskapojken kallte de honom. De skulle ha 'vistagille' (kyrko- gångs- ) hemma. Han hade varit och handlat till det. Och så hade han snärjt in sej på något sätt och blivit hängande. Han ropade så vi hörde det hemma ibland om vinterkvällarna. Jag hade varit nere hos min farbror och kört en gång och körde hem sent på kvällen. Då smällde han till mej en örfil så jag for så långt. Men det svullnade inte eller syntes något märke efter. – Det kall- te de honom gast. – När far min gick fram till Hultaberg, träffa- de han honom ibland. Han kunde få bära på honom, så svetten haglade av honom.