Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också något sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Spökerier M. 144
När jag var barn lekte vi ofta i Gatenhielms hus, men så fort det blev mörkt, gick vi därifrån, för vi trodde att han spökade. Uppför Mariebergsliden och runt körgården sa di förr att det körde en droska utan kusk och utan hästar. Det var poliser och andra ute och tittade efter det här. Det var varenda kväll vid 12-tiden. Jag vet inte om det skulle vara något ont eller kanske det kunde vara ett förebud till elekti- citeten.
Barnsjukdomar
Det fanns e spåkäring i Majora förr som hette Olycka, ho kunde bota engelska sjukan. Jag var till henne med mi tös och ho ble bra. Först sa Olycka: "Här är en karl som är så enveten på tösa". Och han bodde våningen under oss. "Den ska I inte låta hålla på, utan akta tösa för honom. Men om I kan få ett plagg efter honom, en skjorta eller så, så tag det och bränn och ta vara på askan och låt tösa få i sig det i vatten". Men jag kunde inte mä och be om det, och då fick Olycka göra en annan kur. Hon band ullgarnstråd om alla lederna och så smorde hon dom. Sen fick jag inte tvätta tösa och när jag skifta kläder på 'na, / så skulle jag bränna upp det jag tog av 'na. Och tösa blev bra! Det var en bekant till mig som hade försett sig på en mus, när ho var med barn, och så fick tösa en mus på fingret. Men barnmorska gjorde 'na bra ifrån det. Hon tvätta' tösa i samma vatten som ho hade tvättat modern i, och sen tog ho moderns vig- selring och korsa med den över märket på fingret. Och det försvann.
Spåkäring
Det fanns en käring förr i Majerna som gav sig ut för att kunna spå. Di kallte 'na "Olycka". En gång kom hon in på ett ställe, där det fanns tio flickor, som sydde. Di ville bli spådda. Olycka sa till dom, att di skulle ta varsitt dricks- glas; i det skulle di hälla ett ägg och så en 50-öring. Sen skulle glasen stå uppe på en hylla i 8 da'r. Då skulle Olycka komma tillbaka och spå dom och tala om deras tillkommande fästman och vad det var. Men Olycka kom aldrig. När di gick upp och titta på hyllan, var alla glasen borta. Då hade Olycka varit där nån gång och tagit dom. Men den gången anmälde di henne för polisen.
Tydor o. dl. om väderlek
Om ugglorna tjuter så tyder det på storm och oväder. Möbler eller andra träsaker gjorda av trän som fällts av stormen, smäller och knäpper det alltid i före oväder och förändring i väderleken. Ville man ha gott väder så sa di förr, så skulle man vränga en underkjol eller ngt annat plagg.
(Möte) Tydor
En del människor är det olyckligt att möta. Det kan vara riktigt snälla och präktiga människor, jag vet inte hur det kan vara. Men mötte man dom, var det lika gott att vända om hem, för då gick det ändå på tok. Måste man gå ändå, så skulle man först gå hem och spotta tre gånger. Jag kände e fru, som det var otur att möta. Hon var så snälla, och hon visste om det själv. Kom hon ut en morgon och mötte någon, så sa hon: "Det var väl synd att jag skulle vara ute nu". Att möta en katt betydde också otur. Då måste di spôtta.
Möte
Om man möter en katt, det är tråkigt, då vill man spôtta åt den kattan, spôtta tre gånger. Om man möter en käring så blir det ingen tur med det förehavande man skall uträtta. Präster är inget bra att möta; det är dåligt förebud. Förr tänkte man mycket på sådant. Därför sa man alltid när man mötte någon: "Är det gott möte, tro?"
Koleran
Jag minns när koleran rasade här sist. Det dog så många människor. De fick inte lov att ringa själaringning, för det hade blitt ett evigt ringande. Prästen hann inte komma till sorgehuset och gå i processionen. Man fick bara i hast tag i en omålad kista och körde liken upp till kyrkogården. Här i Majerna begravde vi på Majkyrkogården; i själva stan hade de en kolerakyrkogård i Annedal. Koleran bröt ut här i Majorna hos ett frun- timmer, som hade tagit emot kläder till tvätt från någon sjöman. Den båten, som de sjömännen kom med, hade inte varit vid någon pestsmittad kust, men hade ute på havet mött en båt från ett kolerasmittat område. / Människorna fick så'n kramp av sjukdomen; de drog upp knäna till hakan, sen var de så svåra att få ned i kistan. Jag minns vår värdinna dog, och när hon skulle läggas i kistan, måste en karl ställa sig på knä ovanpå liket och pressa ned det i kistan. Läkarna var alldeles handfallna och visste inget botemedel mot sjukdomen. En gubbe här, en gammal sjöman, han påstog bestämt att engelskt salt det var det enda som hjälpte. Det var farligt att bli drucken på den tiden, för fick man då koleran, så blev det absolut döden.
Stadsdelar. M 143, Svenska städer och stadsbor
15. I "Ämbetsmannakvarteret", i backarna mellan Västergatan och Karl Gustavsgatan i Landala, där bodde endast bättre folk. I Annedal inom ett område [illustration 1] byggdes baracker under bostads- bristen på 1870-talet. De revs sedan redan på 1880-talet. Där bodde folk som hade understöd och en massa dåligt folk. [illustration 2] 17. Vid korsningen av nuvarande Aschebergs- och Engelbrektsgatorna, nära Högskolan, låg förr "Skojar backen". På en hög kulle låg där en massa / hus hopgyttrade som i skärgården. Där bodde bara skräp. 18. Tattare fick inte slå sig ned i själva stan utan de fick bo på Nya Varvet, Krokslätt o. dl. 20. Bönderna fick sätta in sina hästar hos sina handlare i stan, det kallades bondkvarter. Emigranterna hade sina särskilda hotell på Postgatan. 17. Parkanläggningen mellan Stora Teatern och Husarbron kallades förr Knektallén. Där gick knektarna med sina töser. Det var inte vidare ansett för ett fruntim- mer att gå i sällskap med en knekt på den tiden.
Fastlagen. M 155
9. Under fastan skulle man ha lätt mat. Man brukade äta "simlor", första gången på fastlagssöndagen och sedan varje tisdag och fredag. De köptes hos bagar'n och kostade 4 styck. De åts med mjölk och mandelmassa. 10. Fester, upptåg utfärder d. dl. under fastan ej brukligt såvitt uppgivaren vet. 11. Påskveckan kallades för dymmelveckan och dagarna var svarte måndag, vite tisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag och påskafton. 12. Påskäggen köptes i allmänhet på torget utav bönderna. Till skärtorsdag skulle allt arbete med bak, städning o. dl. vara färdigt, ty den dagen skulle familjerna gå till skrift. Det var som en helgdag.
Påskseder M 155
14. När man hade bjudning, ritade man ibland något på äggen, men annars var det inte vanligt. En det brukade blåsa ur ägg och så trä upp den på en segelgarnssnodd till kedja eller girlanger. Det var riktigt vackert, måtro! Påskharen är inte känd. 15. Annandag påsk hade alla pigor bal, "pigbal" bruka' di kalla't. Pigorna la ihop och hyrde ett utvärdshus, och så bjöd di sina pojkar dit. Det var dans och traktering, och flickorna själva stod för serveringen. Di var så fina då, pigorna i sina sitsklänningar med mycket veckade spetsar högt upp i halsen, men de hade inga balskor utan bara vanliga känger. De bjöd på kaffe, / punsch och vin, någon mat förekom inte. Kaffe fick di både när di kom och när di gick. Så var det alltid något pojke, som kunde spela dragspel eller fiol_ Ett par, tre söndagar senare var det pojkarnas tur att bjuda igen, men det kunde nog hända att töserna tog med sig doppebröd den gången också.
Påskkäringar. M 155.
16. På skärtorsdag klädde alltid barn och ung- domar ut sig till påskekäringar. De skulle fara till Blåkulla och gick omkring och tog farväl av vänner och bekanta. Dom hade med sig en kvast med en kaffekittel som det var sorgeflor på, en portmonnä med snus som man bjöd på och så en kappsäck med ägg och påskris som man skänkte bort av. Gummorna sjöng: "Hej lustigt på min raka jag sopar och jag gnir och kommer väl tillbaka till något vad det li'r."
Påskseder. M 155
18. Till påsk skulle vi alltid tända eldar. Hela veckan före samlade pojkar och töser ris och bräder till påskeldar. Kunde man sen få en tjärtunna, så var det bra. 1) Sedan blev det förbjudet av polisen att tända eldar. 19. Långfredagen var särskilt allvarsam vad vi kallar. Inget spring, inga visiter. 20. Men på påskeda'n var det bjudning, på annandagen var det påsketal, ska jag säga. Det var vanligt att gifta bara bjöd hem sina föräldrar på påskedan. 1) Man sjöng och hurrade medan elden brände. Elden skulle väl vara som någon slags skyddsmedel.