Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Vårarbete
Till jul bakades ett bröd, som kal- lades "julbocken". Den bakades som ett stort kors och med fyra horn opprullade i ändarna. Denna göm- des till våren, tills vi kom ut på åkern för att börja vårarbetet. Då skulle både folk och djur äta av den, det har jag varit med om. Det var för skörden som den skulle ätas, för att denna skulle bli bra. Man fick öppna munnen på ox- arna o stoppa ner det, de ville inte ha det.
Julafton
Mor hade grönt hackat granris på golvet till jul. Men grannmora tog in halm, men jag såg inte detta själv, o jag vet inte hur länge den låg på. Det var i Bratteberg här i S. Råda. En del limpor som baka- des till jul lades ner i en havre- binge, så vi hade bröd till vaffer- afton. Och så gömde vi till vårar- betet börja. Och över hela helgen låg det en ost o en kaka på bordet, en stor ost som de gjort när de gått till varann med ostmjölk. / Den låg där över första helgen o de tog o skar av den, sen tog de bort den. Vi hade en gran när jag var barn som sattes ner i en pall, o vi barn klädde den med äpplen o ljus. Men det var inte alla då som hade gran. På juldagens morron skulle korna ha en hel kaka havre- bröd. Vi barn var med o gav dem, o de var så "tyne" (glada) o titta ikring säj. Fåren fick extra mjöl i stället.
Annandag jul
På annandag jul kom alla "sjungar- na", de var klädda med vita pappers- mössor på huvudet o stjärnor fästa på dessa. Och så hade de bälten o svärd. De stannade utanför fönstret o sjöng: "Guds son är född i Betlehem", hela visan. De var en 10 à 12 stycken, det var bara manliga, som gick då. När de kom in, fick de en sup o en bit av svinhuvudet. Det var en, som föreställde Herodes, o så var det hans slavar, sen tre vise män från Österland o så Judas, han gick o skramla med sin pung. Och så var det en kung till. / Herodes ville, att den andre kungen skulle falla på knä för honom. Men denne ville, att hans slav skulle falla på knä. "Själv skall du falla," sa' Herodes. Men den andre kungen smussla fram slaven i alla fall, o då blev de glada, för att Herodes blev narrad. De sjöng också: "Goder morgon, goder morgon, både herre och fru, vi hälsa Eder alla en fröjdefull jul!"
Jul
Familjen samlades förr vid fyratiden i lusseottan kring bordet. På detta stod ett halvstop brännvin, ur vilket alla skulle dricka. Man tog den så kallade lussesupen. Man slaktade vid denna tiden, men grisen skulle ej nödvändigt stickas i lusseottan. Man bryggade särskilt stark dricka till jul. Den var tre gånger så kraftig som den vanliga. Då den var färdig, slogs den i en ektunna med en sveck i. Drickan tappades sedan upp i björkskålar. Julaftonskväll åt man gröten sittande på pallar i en ring runt grytan, som stod på golvet. För de andra målen togs bordet i bruk om julen. Detta var täckt med juladukar, en drällduk.Vardagsspisen åts vid tavlor, mycket låga bord. Ett par julekakor gömdes alltid att användas till brännvinsbröd under året. För att de inte skulle mögla stoppades de i sädbingarna. Halmen skulle bredas ut före klockan två om julafton. Den skulle bredas så väl, att ingen blom syntes. Då skulle bordet vara dukat. Många smet upp innan dagen grytt, och satte upp julanek. De trodde att de därigenom skulle få först skördat.
Julafton
Julmaten skulle stå kvar på julbordet över julnatten, det som blev över, tomten kom på julnatten o åt av den. Det hade min mor för sig också. Och julbrödet skulle egentligen ligga orört på bordet ända till tjugondag Knut, men så länge fick det ej ligga i fattiga hem. Hela golvet var täckt av halm om julen förr, o då låg de o rulla i halmen. Och jag har hört, att de också gjorde en "julbock" av halm.
Tomtar
Korsgården i Öglunda hade 3 tomtar som drog till gården men så började bonden missköta dem och en jul fick di inte gröt. De blev då rasande och sa att de skulle dra dän vad de dragit dit. Men då blev bonden gudfruktig och då fick de ingen makt. En piga bar in ett vedfång och tappade ett trä på foten, hon blev arg och förbannade trät. Detta tog tomtarna och nu blev bonden utfattig.
Slakt
Ett vanligt skämt vid slakt, var att skicka någon att hämta ett rumpedrag eller ett korvamönster. Nötslakten försiggick sist i oktober eller först i november. Svinen slaktades närmre jul. När köttet varit saltat en tid, torkades det. De som slaktade och flådde hästar, kallades för flåare . De var avskydda av andra människor. I allmänhet var det krämare eller tattare, som utförde sådan slakt. De gjorde även slut på hundar.
Jul
Då julen kom, skulle allt arbete både utomhus och i hushållet vara avslutat. Man klädde med vita lakan med fransar, som hängdes kring väggarna. Granen togs in dagen före julafton. Enligt min sagesman har man börjat med att ha julgran på 1860-talet. Man hade dessförinnan, och även sedan, julkronor av trä, överklädda med papper. Tidigt på julaftonen satte man ut julneken åt fåglarna och strödde halm på golvet, innan man åt. Halmen skulle ge en föreställning om Kristi krubba. "Maria hu datt ner i halmen å feck sin son". Vid nyår ströddes ny halm på den gamla. Av halm flätade man en julabock med tre ben. Klockan fem på julaftonen åt man middag. På julbordet dukades upp av allt det man lagat till dagarna före jul. Förutom det vanliga julbrödet, grovt och finare, hade man bakat grisar av vete och råg och tuppar av vete samt så kallade jularingar av vete. Barn och tjänare finge var och en sin julahög. Åt barnen hade man bakat särskilda små kakor. I julahögen ingick ett bröd av varje sort. Högst upp på julhögen skulle sitta en gås med pepparkorn till ögon. Enligt en meddelare endast på fars julhög. Om tjänarna gick till sina hem på julaftonen, finge de sin julkaka med sig. Knekten kom dagen före julafton och fick sin julekost. Han skulle ha en stor kaka bröd, fyra decimeter i diameter och rotebönderna brukade tävla om att få ge honom den största. Vidare skulle han ha sovel, korv och ett grenljus med tre grenar. Ljusen stöptes i kärnan. Även tiggare skulle ha en grov kaka, en fjärding av en finare kaka samt fläsk och lite korv. Även var det brukligt, att man gav varandra julklappar. De kastades in genom dörren på julaftonen eller hängdes upp i ett snöre. Ibland gav man nyårsgåvor på nyårsaftonen i stället för julklappar. — Brasan skulle brinna på julaftonen och barnen badas. Julmaten, grötfatet och så vidare fick stå framme på bordet över julnatten. Man trodde nämligen, att förfäderna och avlidna anhöriga kom till sina forna hem på julnatten, och att de åt av julmaten. "Ljusa skulle bränna julnatta da finge inte slöckas". Hos "Lelle Nilsa", berättade sagesmannen hade man blott tänt ett ljus. Då man sedan fann det liggande och tänt i båda ändar, trodde man att de döda anförvanterna ville ha två ljus, varför man också sedan tände två ljus. Då man på julaftonskvällen ätit, druckit och dansat, lade man sig i halmen på golvet. Man brukade köra ikapp från julottan. Den som kom sent hem från j ulottan fick sent bärgat. Den som kom först ansågs duktigast. Under juldagen fick man inget arbete utföra, och man fick inte gå till någon gård på besök. "Dä va å komma en julada", sade man föraktligt om dem, som vågade komma och hälsa på en juldag. Den som kom först till en gård på annandagen eller tredjedagen, var den första julagästen, och han skulle bjudas på fägnad, annars bar han ut jula. Ända till Trettondagen gällde den regeln, att man skulle undfägna alla som kom mer eller mindre tillfälligt till gården. Inte förrän efter nyår började julkalasen, och sedan höll de på hela januari. "Ska I ha julakalas så bettia", sade man, om någon bjöd mellan jul och nyår. På annandagens morgon gingo de unga omkring i gårdarna och ställde till rackartyg för vänner och bekanta. Inga gifta män vore med, det ansågs nämligen skamligt för andra än för de unga pojkarna att ha sådana upptåg för sig. Man brukade vara några stycken i sällskap, och man gav sig iväg vid 3-4-tiden på morgonen. Det vanligaste skämtet var att ta 'm6keb6llen' . Man samlade ihop all gödsel i ladugården och lade upp framför dörren så att ägaren sedan inte kom in i ladugården. Vidare hittade man på att till exempel lägga lövkärvar till suggan, att ge korna så mycket halm att de fullständigt bäddades ned i den, att binda en höna eller att stoppa upp ett kaninskinn och placera på något synligt ställe. Det hela var väl meningen som ett gott skämt, och man väntade att bli inbjuden av flickorna i gården och få fägnad. Det blev man också ibland, men enligt sagesmannen "ginge da i smyg å va laja ," så att man fick ta sig på att vakta môkebôllen, vakta ladugården, för att de inte skulle komma in och ställa till så mycket rackartyg. Vidare "red man Staffan" vid jul. Man red då till ett vattenställe och vattnade hästarna, ofta inte längre än till gårdsstället, grannens. Tjugondag Knut var det slut på julen. "Tjugondag Knut, då dansas jula ut", hette det: "Vi ska köra ut Knut", sade man och det gjorde man med att dricka brännvin och så vidare. Kyndelsmässan, en månad efter jul kallades Lella-jula.
Julafton
De döda troddes komma hem julnatten, och för deras räkning skulle mat stå framdukad på bordet, men det troddes även att om någon i hemmet under det kommande året skulle dö, så syntes på juldagsmorgonen spår av människofot i askan i spiseln. Så berättade en kvinna, att julen innan hennes lille under året födde son samt hennes svärfar dogo, hon på julmorgonen sett spår av en större och en mindre fot i askan.
Julafton
Min farfar tala om, att de tog in halmkärvar till jul och la' ut på golvet. Och sedan tog de in särskild ved, "julave", det var torrved, torr- tallar, och den veden skulle räcka över nyår. Och till julbrasan togs av samma ved. Ingen fick gå bort åt något håll på juldagen, det hade farfar alltid för sig. Husdjuren fick havrekärvar på juldagens morron. Och på julaftons morron skulle husfolket ha ost och bröd på sängen, de skulle smaka julosten då.
Annandag jul.
Det var Staffansake Annandag Jul, men det kan inte fö- rekommit i min Ttid. Min gårdby Johan i Ågården hade varit ute på Staffansake, talte han om. Det var allt i början på 1860-talet. Det var ungdomar, så många som kunde kom- ma ihop. De red fram till gårdarna och skulel ha smötgås och sup. Låg folket lik för länge, kunde de gå in i deras lagård och antingen göra lagården ren eller också häva in gödsel.
Annandag jul
Annandag jul red de staffanssked. Mor vov en liten bite tyg till en, som skulle ut och rida. Det var röd flanell. De skulle vara klädda som tomtar - röda pickelmössor och röda kläder. Så red de på hästar in i stugorna. Hästarna var klädda också. Det var vackert, sa mor. De sjöng väl nån sorts julasång. Det var i min mors ungdomsår så det är många år sen.