Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Eldar Påsk
Jag tror aldrig att de eldat om midsommar utan om påsk.
Påsk
Långfredagen skulle så många som möjligt av husfolket väckas med ri- set - och detta gällde ju särskilt barnen - det skulle mana till tålamod och undergivenhet och tillika vara en påminnelse om Kristi lidande på korset. Mjölk eller mjölkmat fick ej heller förtäras på långfredagen - ty det kom i så fall att värka ut i bölder under årets lopp - det skul- le också tyda på att Vår Herre inte fick något att dricka då han hängde på korset. I påskveckan fanns mycket att iakttaga - ingen "kringgärning" fick göras d.v.s. såsom spinning, varpning, vävning m.m. och intet grov- stök fick utföras. En gammal ramsa lyder: "Loppor å löss - råttor å möss - ur våra hus, till dem som spinner, bryggar och bakar mens "dym- meln" ä." - Och så skulle det ritas kors över alla dörrar både till bo- ningshus och ladugård. Det ansågs skydda så att ej någon påskkäring / kunde komma in och förtrolla folk och djur. Försummades detta - stod kanske en kalv eller annat husdjur genomsvettig på morognen och med darrande ben - och då troddes allmänt att påskkäringarna använt djuret ifråga såsom riddjur till Blåkulla. Sinade en ko plötsligt så var det en trollkäring, som förgjort den eller hade mjölkharar som mjölkade den. - Gamla utslitna saker, äfset- ter och andra garnrester skulle aldrig kastas ut, utan brännas upp, ty av dessa gjorde trollkäringarna mjölkharar. En mjölkhare kunde inte skjutas - utan med en kula vari litet avskrapad malm från den signade kyrkklockan blivit ingjutet m.m m.m.
Påsk.
Dagarna i påskveckan: Svarta måndag, vite tisdag, dömle onsdag, skärtorsdag, långfredag, ägga lördag. Det skulle alltid brinna påskevaker. Och då skulle karlarna ut med sina gevär och skjuta pås- kakäringar. Förr åt de bara ägg på påskafton, men nu har de börjat äta på påskdagen med. Påskdagens morgon skulle de ut och se på solen, för då tindrade hon så, när hon gick upp.
Påsk
Under dymmelveckan skulle allt arbete, där det gällde vira eller sno ligga nere, vidare fick man inte baka, inte brygga, och alla redskap skulle höljas Långfredagen skulle allt ätas torrt, man fick ej dricka något den dagen, detta berättade mig min mormor.
Påsk
"Dimmelonsda" o "skärtorsda" var farligaste dagarna i "dimmel." "Långfredasris" förekom långfredagen på morron. Någon passa sig opp medan de andra låg o slog dem med en "sly", björkris skulle det vara. Men detta var bara inom hemmet, de gick ej till andra gårdar o slog. Man fick ej äta mjölkmat på långfredagen, det skulle värka ut ur kroppen sedan.
Påsk
Dagarna i dymmelveckan var: Frimånda(g) fettisda(g), dimmelonsda, skärtorsda, långfreda(g) stackete lörda(g) l. "stacket lordar." På långfredagen fick de inte dric- ka nån mjölk, den skulle värka ut på dem i bölder sedan. Påskkäringarna skulle vara hemma innan solen gick opp på påskdagen, i annat fall föll de ner på backen. Jag hörde talas om en, som varit ute som påskkäring under påsknatten, / hon var i kyrkan på påskdagen, men hon vände ryggen åt prästen. Men detta var oppåt Närke.
Påsk
Vid dimmelonsdag, onsdagen före påsk, fick de sluta opp att hugga, annars högg de sig själva sedan. Och likaså fick de plocka undan kardor och spinnrockar till dimmel- onsdag, det var inte bra att ha dem inne över helgen, det blev någon sjuklighet då. Soporna, som de sopa bakugnen med vid bak, skulle alltid tas in till påsk, likaså käppar och stakar. Annars tog påskkäringarna dem och red på. Och spjjället skulle alltid stängas vid solnedgången på påskafton. Det var en käring, som / skulle fara till Blåkulla, o hon skulle opp genom skorsten. Då sa' hon: "Här opp o här ner!" Men hon fick fara opp o ner i skorstenen hela natten. Vid Håttorp här i Lyrestad, där jag är född, var den ene oxen hos en bonde där så svett o varm på påskmorron. De trodde, att någon påskekäring ridit på den under natten.
Påsk
Min gamla farmor var så noga med att de inte skulle baka på dimmel- onsdag efter klockan två. De skulle helst inte baka alls den dagen, men var de tvungna, så skulle de vara färdiga till två. Men vad hon trodde om detta vet jag inte. En faster till mig i Höglunda här i socknen tala om påskekärnger. "Ja ha bott i Ötorpet (Ödetorpet) här," sa hon, "o där va de inne i lagårn flera påsker o klippte fåra. Men när våra pojker blev större o fick bösser, så sköt de över lagårn o rita kors över lagårdsdörra, sen lät de bli." / Barnen skriver påskebrev här än o springer o kastar in hos varann, o det gjorde de förr ändå mer. De klär ut sig, så ingen skall känna igen dem. De skrev verser i påskbreven, t.ex. "Sopa, raka smörjehorn, ger jag dig te resedon." Samt: "I hast ja nu min penna tar, o skriver till dig nåra rar, det är en sed, som även vi har ärvt från våra fäders ti." På långfredagen skulle man ej dricka mycket, varken mjölk eller vatten. Det var för att Frälsaren ej fick vatten, när han bad om det på korset. Min farfar o jag fick sällskap / med en annan gubbe en påskedag från kyrkan. Då sa' den andre gubben till farfar: "Har du tänkt på, att sola står still e lita stund, fem minuter, när ho går opp på påskdagen, o dä ha ho gjort ända sen Frälsaren steg opp."
Påsk
De gamla namnen på påskveckan voro: Palmsöndag, Svarte måndag, asketisdag, dymmelonsdag, Skäratorsdag, långe- fredag och påskafton en del kallade påskafton för piske- lördag. I dymmelveckan fick ingen spinnrock finnas framme Skärtorsdagsnatten voro vi barn förskrämda för, för då reste alla trollkäringar till blåkulla, då hade vi alla spjäll lagda och alla dörrar stängda.
Påsk
Dagarna i påskveckan var: "Svarte måndar, vite tisdar, aske onsdar l. dimmelonsdar, skärtorsdar, långfredar, påskelördar."
Påsk
Fri måndag, fete tisdag, –, –, –, stackete lördag. Man skulle aldrig elda sedan solen gått ner hela den veckan; dymmel gick in på onsdag. Man fick inte baka sedan dymmel gått in. Den veckan skulle vara så tyst. Långfredagsriset okänt. Långfredagen fick man inte dricka mjölk; den skulle värka ut i sår och bölder. De tände påskeldar och sköt väldigt. En dag i dymmel skulle de städa i sängar och soffor och ropa: "Bort råttor och möss, loppor och löss!" (Vet ej att man burit soporna till någon annans mark.)
Påsk
De sa, att de skulle piska korna långfredagens morgon, så gick de hem ordentligt om kvällarna, när de var på bete i skogen. Nej, de piskade inte barna.
Påsken
Nej, nu för tiden är det inte så vanligt med påskeldar Det är mest småbarn som drar ihop lite ris. Annat var det förr. Då kom ungdomarna tillsamman och ordnade med påskeldar överallt. Här brukade de ha en vart år förr ute på berget där i hagen, Fågelsången. Därifrån syntes elden långt (ifrån) , och därfirån såg man många andra eldar runt omkring. Jo- hammens Jakobsson, som var född här i Boda 1856, han brukade vara i Björklunds järnhandel och skaffa ett par tjärtunnor, och han brukade se till att det var ett par med litet tjära kvar i botten. "Å de va jäddrans va bra de brann!" Och sedan efteråt när de "dela sej" var det många som hade lekstuga. Det var bara till att gå till Skrevet, vägkors- ningen där nere där bussen tar av nu. Dit gick de, för där bod- de en spelman, Johannes Johansson (han var till Sandvalls bryg- geri i många år, ja, så länge till han blev nästan invalid; dess- förinnan tror jag han hade varit statare under en som hette Uggla). / Och där vid Skrevet där dansade de och lekte. Och på den tiden hade de allt lite starkt - inte så lite heller för resten - för det söps friskt. Jag var inte med dem, det var medan jag bara var barn. Nu är det inte många ställen, där de har psåkeldar. Men där de har barn förekommer det allt än. Till Otto Petterssons är väl de minsta i skolåldern, och där har jag sett, att de dra- git ihop med ris, så de skall då ha påskeld i år med. (Valborgsmässoeldar) Det har varit vanligare med eldar på valborgs- mässoafton nu mot förr. Här i hagen vid Fågelsången brukade SSUH-ungdomar samlas då varje år och elda, och så lektes folk- lekar. de har rest en liten sten där. Det var en ingenjör Kell- gren som var den drivande kraften i detta här. Men sen så flyt- ta han - det är väl en 7-8 år sen, kanske mer - och sen har det inte varit några eldar där på valborgsmässoafton. Men man har sett sådana eldar på andra håll.) Påsksmällar: Å vad de sköt vid påsk förr. När man fick tag på krut, så sköt de i gamla bössepipor och många tog stora nycklar och fyllde med krut och så bra förladdning, och då sprängdes nycklarna i bitar. När jag var med, hade vi alltid / stubintråd, så jag var aldrig ute för några olyckor. Men på den tiden var det nästan vart år en 2-3 ungdomar som fick ögo- nen utskjutna eller blev invalider för livet på något annat sätt. En del sköt med starkare saker, det var dynamit och knall- hattar. Det kunde bli smällar så in i sjutton. Jag minns en pojk på Holmen; han tog och la en knallhatt på en sten, och så tog han och drämde till med en annan sten. Och han blev den gången av med tummen, pekfingret och långfingret på ena handen. Och över magen var kläderna brända och var allldeles svartsved- da. Men han klarade i alla fall ögonen, och det var förståss den stene han slog till med som rädda dom. Nu för tiden har de nog inte så starka saker, utan det är enklare smällare och hoppetosser; och dom kan vara farliga dom med, då dom kan hoppa upp och bränna gål på kläder och sånt. På sena- re år har dom också börjat att ha raketer, fyrverkeri, vid påskeldarna. Se, ungar är sej lika, dom tycker om när det smäl- ler, det är likadant nu som förr.