Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar.
Tomtegubbar - jag vet ingen särskild gård, där de hade sådana. Men bonden kom ut på natten händelsevis och mötte tomten och han hade ett halmstrå på axeln. "Du var mej en liten stackare, orkar du inte bära mer än ett halmstrå?" sa bonden. Men på morgonen när gubben kom ut, låg där ett helt lass med halm, där han mötte tom- ten. Vet inte om tomten sedan flyttade. Så var det en tomte som siktade mjöl. Gumman kom uppför vindstrappan och såg genom nyckelhålet hur tomten satt och siktade. Mjölet blev många gång- er drygare. Tomten var så trasig och såg bedrövlig ut. Hon tyckte synd om honom. Hon sydde nya kläder och en ny mössa åt honom och gick upp och la dem på vinden, där hon visste att tomten skulle komma. På / kvällen gick hon och tittade genom nyckelhålet och fick se tomten. Han hade tagit på sej de nya kläderna och sa: "Nu är tomten fin, nu siktar han aldrig mjöl mer." Julgröt satte de ut till tomten på logen.
Tomtar
"Mjöltomten" skaffade mjöl till huset, var de ense med honom så fattades det aldrig mjöl. En gumma hade tittat genom nyckelhålet på tomten och sett att han var dåligt klädd. Så lade hon in nya kläder åt honom, men då sa' han: Tomten ä granner han sig dammer, han sektar aldrig mer.
Tomtar
Till Monkens i Gate hade de två små gubbar, som alltid gick i trädgår'n om kvällarna. Det var tomtabesar. De bodde i källaren. Gumman sa' till pigan: "Har du varit nere i källarn mä gröten?" De skulle ha gröt var kväll.
Tomtar.
Tomtapesa talade de om att de gick och bar jorden från den ena gården till den andre. Och på ett ställe var det en tomta- pese, som stod och siktade mjöl jämte, som de fick. De la ut kläder till honom, som han fick. Han tog på sej dem, men sen sa' han: "Nu är du granner, Pelle lelle, nu siktar du inte något mjöl mer.
Tomten
Så hade di tomtabesar förr. Det var på ett ställe di ha- de en tomtabese. Så en gång låg gubben i sängen och låtsa att han sov. Han sa att han hade ont i ögonen. Då fick han se hur tomtabesen satt på harsepa* vid spiseln och så fick han se hur pullen hängde utanför. Då ba gubben gumman att hon skulle ge honom geväret för han skulle se om han kunde se skjuta på fläcken på dörren. Han sköt så pilen for igenom monkens pulle och fastna i harsepa. Då sprang monken ut. Då fråga gubben vem det var som låna harsepa, för det skramla i den då monken sprang ut. – Han var rädd att monken höll sig väl med hans käring. harsepa/harshupa = halvskäppa
Tomten
Det var på ett ställe som fodret aldrig tröt. Så en kväll fick drängen se två små pojkar med röda luvor som gick på stabben och dom hade var sitt strå att bära på och dom stönte så. Då sa han: "Det var att stöna för. Vad får I för de små harla?" (pojkar) – "Gubben och gumman en gång di dör, sva- rade di. Det var så väldigt farligt att ha besar. – Di hade för sig att di som hade besar skulle ge dem av all slags mat, t.o.m. när di gick till nattvarden gav di dem lite av oblaten. Di stack upp maten genom ett li- tet hål i taket i skonk (förstun) Det var på ett ställe besa gick och fodra kreatu- ren och sa: "Ät I mina knabbar, detta är taket i Källebergs stabbar." Di såg inget utan bara hörde dem.
Tomtar.
Här var en jungfru nere i Äskekärr, som hade en bror, som var stalldräng. Hon talade om detta. Drängen ville gärna ha pengar. Så kom det en liten gubbe. Han ville ge honom pengar. Men då blev drängen rädd, sån tog inte emot dem. Han ville inte, för då skulle han väl ha läst något. Vår allmakt har förstört så mycket av sådant, tomtar, troll, och så åskan. När inte kristendomen var, så var det allt besvärligt här.
Tomten
Det var bestämt en julafton för många år sen, det var på 1890-talet, det var två pigor, som kom ner på logen på Stora Svenstorp härframme och skulle stoppa ett bolster. Då fick de syn på en liten gubbe, som satt på "logbalken" med röd toppluva på huvudet och träskor på fötterna. Men de gick ifrån både bolstret och allt- ihop och sprang in. De blev rädda för det där lilla kräket. När de kom tillbaka, såg de ingenting.
Tomtar
Förr sa de att det var tomtegubbar, som gick och bar strå' från den ene till den andre. En kom med ett strå. Då tyckte bonden: "Va ä dä lönt å komma mä så lite!" Men då blev tomten arg, och han drog ifrån bonden så mycket han hade. Bodrag okänt.
Tomtar
På Hattared ha de alltid varit rika. Där hade de en tomte, som drog till dem. Han var som en liten huvudlöser gubbe. De kunde se honom ibland om kvällarna. Han sprang alltid så fort. Han var la den Ondes betjänt och drog dit pengar. De sa', att han hade sitt tillhåll i källarn.
Tomtte
Vi var några stycken Pojka och Töser 1887 som en Söndags kväll gick till en korsväg i närheten av vasa backa, vid Ringestena, för att danssa där på vägen, under dansen fick jag och några pojka se en liten Gubbe på vägen där och de dansande hålde på att danssa på den som de ej såg vi som såg Gubben tyckte det var kusligt, så vi föreslog att gå därifrån, Gubben försvan, och det jorde vi andra åkså för vi gick därifrån, och sedan danssa vi ej där mera.
Tomtar.
Käringen på ett ställe satte ut ett tennfat fullt med gröt på julafton. En av drängarna, som fick se, vad hon hade för sig, frågade: "Va ska I mä de ?" Hon svarade: "De ska mina små haila (pojkar) ha." Det var små karlar, som var en halv meter långa endast. Men de var mycket tjocka, och de var starka som kreatur. De tog såterna som de var och bar ihop dem. Men de som blev bestulna, kunde aldrig se dem. Det är dock med sådana rikedomar som med tjuv- medel; de gå alltid förlorade i andra eller tredje led.
Tomtar
En man i Säter Skarab. län var en storpamp i byn, som levde på 1840 talet. Han var den rikaste i nejden och ingen vågade knysta mot honom. När han låg sjuk och kände han skulle dö, så skickade han bud på sin granne, Spå Karins far, han fråga- de honom om han ville köpa hans "gossar" men då svarade han: "Nää du å di har så mö stulit så nu får du allt ta dem med dej till Helvetet." Sen stred gubben med "Dön" i tre dagar innan han kunde dö och inom år och dag så var rikedomen sin kos. Det är så att tomtarikedom inte räcker året ut efter sedan bonden är död.