Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
(Se fru Eriksons berättelse om gasten) ”Smått, smått mute- regn,” sa gasten. ”Stort, stort knölpåkaregn!” ropade fiskarna. Min morfar råkade ut för gasten. Han var sko- makare och gick i stugorna. En gång på förnatten, då han var ute, hörde han gasten och härmade honom. Både tummaringen och ”lästaknippa” åkte ifrån honom, och dem fick han inte tag i på kvällen. Man fick inte tala om det, samma dag man råkat ut för gasten, för då blev man sjuk. – Det var alltid, när det var mörkt, gasten var ute. Han höll sig nära sjöarna. De var rädda att bli gastkramade, för det blev så svåra märken, och de fick ont en längre tid. – Gasten tyckte om att retas och fresta humöret. Teg folk bara, gick det bra, men svarade de, gick det illa. – De påstår att åskan dödat gasten.
Myling
Gastar, det var sådana små barn, som hade blivit döda- de av sina mödrar och nedgrävda ute i markerna. Det blev gastar av dem, och de skrek om kvällar och nätter. Har aldrig hört benämningen myling och kan ingen my- lingsägen.
Gast
Andreas-Kalle gick genom Olese gärde i Hyssna en natt, och då kom en gast och rök på'n. Kalle sprang in i en åker, och där kunde gasten inte komma åt honom, men till slut försökte Kalle smita undan, men då var gasten framme och kastade honom i Kroksjön, som ligger där intill. Bara han hade stannat kvar i åkern, hade han varit fredad, där var ju plöjda fåror.
gastar
65. Gastar hojar ibland i skogarna, det har jag hört, men vad det är för nånting vet jag inte. 66. De hade för sig, att det inte skulle vara bra att höra en gast. Det blev man sjuk av, man gick gast- sjuka. Jag tror bestämt, att man skulle röka sig med svavel då.
Gastar.
Gastar skulle vara människor, som hade tagit livet av sej. De skulle inte få någon ro utan fara sådana. De hörde om nätterna, hur de ropade. - Folk kunde bli gastakrammata´ med. "Hom (8) i vråa" - det var sopekosten, men de skulle inte få säja de rent ut - skulle de ha och röka sej med då. Det var en som var ute och gick, och gasten kom och hängde sej på ryggen på honom. Han bar så och blev inte kvitt honom. Men så kom han till aatt släppa en fis, och då blev han å med gasten. Det var ett par karlar, som låg ute i markerna och sov. Då kom gasten till dem. De var lika långa. Då drog gasten först i huvet på den ene, men när han så kom till fötterna, var de ju olika där. Då sa gasten: "En langer, en korter". Och så sa han, att han skulle ta och gå efter sin "b8hvinka (yx) och göra dem lika långa. Så de fick springa därifrån.
Gasten
Uppe i Tvärred voro ett par fiskare ute och drogo not och fiskade. Då började gasten skrika på andra sidan sjön. Då sa de: ”Gapa, gaster!” Då blev han arg, och började springa runt sjön åt Ulricehamn till. Fiskarna skyndade sig i land och lämnade noten i båten. Som de var hemkom- na, slog det till i väggen, så det rungade. Då var gasten där. Om morgonen, när de kom ut, fick de se, att gasten löst upp varenda knut i noten. Det var en skomakare, som varit på ett stäl- le och gjort skor, och när han gick hem, gick han över en bäck. När han gick över bäcken, drog gasten locket av hans skomakarlåda. Han märkte la inget, men när han gått en bit, ropade gasten: ”Haha, du tappa ditt tummelaty (skomakarring), din snarphandske och din klabedase (ham- maren?)!” Då låg det i bäcken. – Nu finns det ingen gast längre.
Gasten
Uppe i Hid var ett berg, som var en gast i. Det var en gammal knekt, som hette Gren. Han gick till hägen, där de trodde gasten var och tog en sten och skulle slå i en vagn, som var sönder. Sen kasta han tillbaka stenen. "Där har du stenen igen, din skråe!" sa han. Och som han sa det, fick han en örefil, så han höll på och dansa över ända. Och det var sant, för jag tala själv vid gubben. Gasten var väl något spöke.
Gasten ger örfilar
Uppe i Hid var ett berg, som var en gast i. Det var en gammal knekt, som hette Gren. Han gick till högen, där de trodde gasten var och tog en sten och skulle slå i en vagn, som var sönder. Sen kasta han tillbaka stenen. "Där har du stenen igen, din skråe!" sa han. Och som han sa det, fick han en örfil, så han höll på och dansa över ända. Och det var sant, för jag tala själv med gubben. Gasten var väl något spöke.
Gastar på fartyg
När man fick se en gast stå framme i fören och mana in en ände, blev det alltid storm. Man fick endast se gastar ombord, på natten. Vid dagsljus visade de sig aldrig.
Gastar på fartyg
När man fick se en gast stå framme i fören och mana in en ände, blev det alltid storm. Man fick endast se gastar ombord på natten. Vid dagsljus visade de sig aldrig.
Gastar
Gasten hörde jag som barn. Det var ena som hette Em- ma, hon hade mördat två nyfödda barn och grävt ner dem. Åsen hette stället, där hon bodde. Det var mest om hösten, vi hörde gasten där. ”Va fick du?” frågade en. ”Peck, peck, peck”, svarade den andre (gasten). Men gasten är nog en sorts fågel, ganska säkert är det berguven. Men det kan också vara harhonan, som skriker så.
Gastar.
Gastar voro elaka människor som dött, ett spöke var också en död människa men den gjorde då ingen förnär mer än skrämde folk, men gastar, de nöp och plågade folk och fä och ibland slogs de inbör- des. Gastar var alltså elaka döda människor och spöken var och andra döda människor som bara gick och vill ställa något tillrätta som de inte hunnit med innan de dog.
Gastar
Det var gamla Kristins bror som var ute en natt, och då fick han se ett par "gåstar", som var ihop och slogs. Han sprang bort till ett träd och ställde sig, men den ene av gastarna kom fram till honom och sade: "Jag smassen, jag smassen!" (= klådde honom.). Då svarade han: "Smassen mer, smassen mer!" och då sprang gasten bort och fortsatte slåss, och under tiden sprang karlen sin väg. Gastarna skulle ju vara som benrangel.