Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
Gasten
Om man skäckte efter gasten, härmade den, när man hörde den, så kom den. Det var en i Landryd, som skäckte efter gasten. Sedan skyndade han sig in. Då kom gasten efter och slog till i skonken, så att det brakade. När karlen tittade efter utanför huset på morgo- nen, så låg där inte någon sten, som gasten kunde ha använt. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Jag var med några pojkar och gjorde påskevaka. Då var där en, som skäckte efter gasten. Denne sade: "Jag ska lära dig." Och pojken fick bära gasten ett stycke. Men han orkade inte långt utan blev snart liggande, så att de andra fick bära hem honom. Andreas Öjersson, Bönhult x 1851 / så mycket, som en karl orkade med. Det var en, som hade varit hos sin fästemö. När han gick hem, så kom gasten och häng- de sig på honom. Han strävade förfärligt för att komma in i en sädesåker och få lagt sig. Först då blev han av men gas- ten. Johan Börjesson, Bönhlut x 1873 Min far gick och friade i Sätila. En gång när han gick hem, var där en stor fågel, som förföljde honom och levde i träden. Han sade, det var gasten. Det skulle vara en svår fågel, som kom vissa årstider från något främmande land. Anders Börjesson, Vilg x 1845 En gammal skomakare skulle sent en kväll gå till Bönhult. Vid Stora Högen kom gasten och hängde sig på honom. Så började de slåss. "Besitta mig tar vi inte än ett tag", sade gubben. Gasten släppte honom inte, förrän han var nära Bön- hult. Dagen därpå kunde skomakaren inte göra något. Han var gul och blå på hela kroppen. August Johannesson, Svalås 1860 / Om man kan klara sig ut på natten i en vecka, så kan inte gasten göra en illa. Sofi Persson, Grimsmossen, Tostared x 1860 De sade förr, att gasten blev sådane nyfödda barn, som som togs av daga i hemlighet. Villkoret var att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika barn kallades horung. Aug. Johansson, Grevared x 1862 En karl var ute och körde i Tostareds socken. Gasten for på andra sidan Lygnern. Karlen ropade: "Kom får du en löpe snus !" Han kom och väste i örat på karlen: "Du har inget snus !" Anna Maria Andersson, Guthult x 1849. Gastarena i Bokeskogen slogos, så att det brakade. Då sade någon; "Slåss bra, så får i tobak !" Strax kom en och viskade i örat på honom: "Du har ingen tobak." Aron Andersson, Edared x 1895. / När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälle- skogen och skulle stjäla spinge. Men före d.v.s. sådant trä, som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av förskräckligt fort. Hästen hade inte förmått förrut, när gasen höll. Sådana oäkta barn, som mördades innan de var döpta kallades gastonga. Aug. Johansson, Greverd x 1862.
Gastar
Schäckte man efter gasten, kunde han komma och slå ihjäl en. Det var en dräng på Ullasjö Stom, som stod vid drängstugan en kväll och schäckte efter gasten, och se'n sprang han in. Strax därefter kom gasten och slog till i väggen, så de visste inte, om drängstugan skulle ram- la ner. Det var en som hittade en lammunge och tog upp den och skulle bära hem den. Men lammungen blev tyngre och tyngre. Till slut kastade han den och sa': "Nu bryr jag mej inte om att bära dej längre." Då fick han sej en örfil, men lammungen försvann. Det var en gast, som gick och lyste och gol om kvällarna på Ullasjö gärde. Så var det en dräng, som sa', att han skulle lura honom. Drägen tog några batting- / ar och gick ut på gärdet och lyfte på en koraka och la battingarna under den. Gasten kom till honom och frågade, vad han stod där och lyste på. "Jag lyser på mina me- del," sa' drängen. "Vad har du för medel?" – "Här ska du få se!" Då sa' lyktegubben: "Det var ynkeligt att gå och lysa på så lite. Kom med mej, ska du få se, vad jag har!" Drängen plockade till sej sina battingar och följde med. Gas- ten lyfte upp ett stort skrin med pengar och slog upp locket. "Har du så mycke, så kan du få ta mitt med," sa' drängen och kastade sina battingar i skrinet. Men se'n hade gasten ingen makt med skrinet. Drängen fick sej en örfil, så han var yr i fjorton dar, men se'n var han rik. Gasten var en sådan människa, som hade flyttat på skillnader i lifsstiden. Han skrek: "Jag ångrar mej." Blev man gastkrammad, skulle man röka sej med sva- vel genom sopekvasten.
Gastar
Det var en gång ett par som voro ute på Asen (Åsunden) och fiska. Det var i skymningen och börja regna då de rodde hem. De bodde vid Sandslätt, ej långt från Näsboholm och stugan låg nära intill sjöstranden. Då fingo de höra hur gasten skrek bortåt Tvärredskanten till. ”Smått, smått muteregn! Smått, smått mute- regn,” skrek han. Då ropa den ene fiskaren: ”nej, stort, stort, stort hässlepåka – gasta – regn!” Då fingo de höra hur gasten brumma av ilska och dunsa iväg utåt, utmed stranden. Fiskarna rodde av alla krafter och skynda sig in i stugan, så fort de hunnit stranden. Och precis som de stängt dörren efter sig slog gasten till i stugan så de innevarande kunde icke tro annat än att den ramla ner. Fast gasten hade sprungit runt sjön och haft minst femti gånger så lång väg att färdas, så hann han fram till Sandslätt nästan lika fort som männen som rott. Hade de inte hunnit in innan gasten kom, hade de varit olyckliga.
Gasten
Gasten skulle uppkomma efter de människor som omkom i våda. Det var ett ben som flög omkring. Det betedde sig så så länge som människan inte var kristligt begraven. Gasten kunde börja skrika först efter femton år. Vid den tiden vände den sig. Efter ytterligare femton år var gasten fullgången. Gastar blev merendels bara de som försvann spårlöst. Flyggasten var värst. Han kunde förfölja folk. Särskilt om man talte till den skämtsamt. De som drunknat i kärr eller åar, höll sig stilla där olyckan var skedd. Det fanns förr en karl som de kallade skomakare-Lars. Han söp och var överdådig och var illa ute för gasten många gånger. En gång när han gick hem, tog han en stor skomakarekniv i näven och satte sig i sinnet att han skulle freda sig för gasten. Det gnydde i luften omkring honom och skomakare-Lars högg med kniven omkring sig. Plötsligt stötte kniven mot något hårt och han släppte den och lät den falla. Följande dag begav sig skomakare-Lars ut för att leta rätt på kniven. Då satt den i en benknota efter en människa.
Gasten
Gasten är som en fågel. Han kan ge örfilar med sina vingar.
Gastar
Här i Våmb var allmänna talet förr, att, ville man vara fredad för gastar skulle man hålla sig på dikes- kanten för gastarna färdades alltid mitt i vägen. I backen upp till kyrkogården blev folk förr ofta gastakramade, då var det ett bra botemedel att, springa upp ooch trycka sig mot södra kyrkogårds- dörren.
Gastar
En karl som var full, frös ihjäl en vinter här uppe i en hage. När en av mina bekanta gick förbi där, kom gasten och hängde sig på honom. Han fick så tungt att bära. Slutligen lyckades han krypa upp på en åkerren. Och så fort han kom på odlad jord så släppte gasten.
Gasten
Gasten har jag hört. Jag och mina syskon var en gång på väg till Småsjöarna häruppe för att meta. Då var gasten uppe på ett högt berg och skrattade och ropade. Först trodde jag det var hästar som gnäggade, men när han var nästan framme hos oss började vi springa. Vem vet vad det var, men det kunde inte vara något annat än gasten, för på vägen som går till Rydal var det många som hört honom. Men jag har aldrig hört honom varken förr eller senare. Jag sprang ut på gårn igen och som jag stod på gårn mellan stugan och lagårn, så tog det till och flabbskratta i kullen och det tog å rätt uppåt skogen. Det var en sorts fågel, gasten, för han kunde flyga. De trodde det var riktigt något trolltyg, men det var inte annat än en fågel, eftersom han kunde ta så rätt över bergen och uppåt skogen som han gjorde när jag hörde'n.
Gastar
Gasten var en sorts elak gubbe; han var inte ett spöke. Han bodde under broar. Näcken talte de inte om! Men kom någon körande och skulle köra över bron, då skulle han först gå av och spotta tre gång- er under luggen på hästen; ja, spotta rätt i pannan på hästen; då skulle inte gasten kunna uträtta något, men annars körde man utanför broräcket. Gasten kunde sätta sej på bördan för folk, så de fick pinas så. Och om de föll omkull och slog sej, då hörde de, hur gasten skratta- de.
Gastar
Var man tykig mot gasten, fick man stryk av honom. Jag hörde talas om, att en gång de drog not på Asunden, ropade gasten på andra sidan: "Smått, smått mute — mutregn!" Då var det en utav fiskarna, som skrek till: "Stort, långt knulepåkaregn!" — borde du ha, mente han. Det blev regn, så de måste gå ifrån sjön. Men när de kom ner igen, då hade gasten plockat isär varenda maska på noten. Mutregn, det betydde att det mutade dem, lurade dem till att ge sej ut och fiska, för då nappar det bra.
Gastar
Här va en di kallte 'Korslin'. Han talade om när han en gång var ute och gick. När han kom uppåt Häggulta li hörde han gasten skratta. Då gjorde han spektakel åt gasten och gjorde ett skrattane. Då hov dä sej på honom så han orka knappt gå. När han kom te Magerhulta bäck blev han kvitten. Se gasten orkar inte över vatten. Di räkna de som spöke kan ja väl tro. När då de skratta åt en hov den sej på dom och så dfina dä uppe i trätöppa.
Gastar.
Gasten schoa! Då skulle det bli onskefte på veder. De trodde, det var "den dålie".