Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Häxor och trollkarlar
Det bodde en finnkäring på Klyftamon som var så säker att trolla, att när kriget var, så tog hon var natt hem gubben till sig och ställde honom på morgonen till Stralsund igen. Denna finska hade kommit från Värmland och gifte sig med knekten, när de var unga båda. I Ryckla kvarn rastade påskkäringar skär- torsdagsnatten när de for till Blåkulla. Då var det ett förfärligt liv i kvarnen för käringarna vräkte upp kvarnhuset och roade sig med att åka runt på ste- narna Mammorna varnade sina barn för att lägga knivar med eggen upp, för då kallade de på satan, detsamma gjorde de, om de virade tummarna om varandra.
Läkekonst
Om man blev biten av en hund skulle man ta tjära och stryka på såret. Blåsor på tungan fick man om någon förtalade en och det kunde botas om man gapade över ett eldstål. Om någon bar hämnd till en eller missunnade en något, så fick man "onda bettet". Det kunde botas genom att säga: "Jag missunnar dig inte något," samtidigt skulle man hålla båda händerna i spiseln. Då skulle det onda överflyttas på den det var kommet ifrån. Om man fick tandvärk skulle man lägga en beckkula i hålet så drog den bort tandvärken. Ett annat sätt var att slå åder i örat då försvann tandverken. Giktfläckar, de skubbade de med korndeg. Ryggskott kunde en avundsjuk person sätta på en om / han avundades att man var före i arbetet, det drog man bort med en beckplatta, som skulle ligga på i tre dar och sedan oförmärkt placeras hos den man misstänkte av- undsjukan. Var inget sådant misstänkt, kunde man bli av med ryggskottet genom att låta solen skina på korsryg- gen när den steg över horisonten. I Melldala var det en pojk, som hade fallande- sjukan, den tog de och satte på en häst och red med ho- nom till Fägre mo, som var en avrättningsplats, där skulle en posttjuv avrättas och den som var med pojken hade ett krus med sig, när huvudet föll fick han en skvätt blod, som han hällde i pojken medan den rök och sen bar det iväg därifrån i galopp, för blodet skulle ruskas om så det inte levrade sig. Pojken blev frisk och hade aldrig något anfall mer. I Lugnås bodde på 1870 talet en gumma, som bo- tade skervasjuka barn, hon lade bandager om fot och hand- leder och sen fick de gå till henne tre gånger, då hon / tvättade dem i regnvatten, som hon samlade upp i några hålor på en sten på allmänningen Ringar bar både man- och kvinnfolk för huvudvärk. Den som brutit sitt ben fick bästa hjälpen av sjukvårds- korpral Krona, han band en bösspipa längs benet och för att det skulle ligga stadigt stoppade han förladdningar emellan. Så filade han spånor av en bajonett och gav den sjuke in. Gamle Krona låg i ständigt kiv med sin regements- läkare, för de ordinerade inte på samma sätt. Vårtor gick att skicka med döda, man skulle gni- da sina vårtor mot den dödes och säga: "Ta mina med." Hade den döde inga vårtor var det inte lönt att skicka med sitt skickebud. På karlar slog Krona åder, men fruntimmer koppade han. Och han ville hälst sätta koppglasen nedanför naveln på dem. Liktonar fick de som sparkade isär mullvadshö- gar, för att bli av med dylika, skulle man fånga en / mullvad och flå honom levande och binda skinnet över liktonarna. Krona botade engelska sjukan genom att samla dagg på kornneker och smörja barnen med De fallandesjuka skulle man riva skjortan¹⁾ av, när an- fallet kom och så skulle han ha²⁾ grön galla efter en gris, som han själv stuckit. Mormor dog i bältros, därför att bältrosen gick runt magen innan de fick tag i någon bot. För att bota bältros fick man gå till flåtten och får hästtarmar och vira om magen
Svartkonst
Bonden i Välsåsen hade otur med sina djur, de blev sjuka och dog det ena efter det andra, när en stor oxe blev liggande, tog han med sig ett kvarter bränvin och for till Stenbäckagubbe, när han kom dit sade stenbäckarn "Ja, han ligger nu, men i morgon kl 12 går han upp." Det gjorde han och sedan hade välsåsarn inga sjuka djur mer. Kajsa på Blängsås var en klok gumma. Hennes karl hade en gång stulit och fick hos bonden lösa sig fri från tingssak med 50 kr. Det lovade Kajsa att han skulle få ångra och tredje morgonen kunde han inte gå upp och han blev liggande i 9 år innan Kajsa löste honom. Då var det försoning mellan honom och Kajsa vid sängen där han låg. Det var en klok gubbe, som de kallade Honken, han skulle hjälpa till att köra i skogen på en gård / G Ek Ekby Svartkonst 2 men försov sig och kom en timme försent. När de sade till honom, att han inte skulle hinna dem, sade han: "Ingen fara för det" och så satte han för och oxarna gal- lopperade iväg som hästar, men de andra fororna blevo stående på vägen och djuren kom inte ur fläck för- rän Honken hade hunnit dem. Gamla SvärdaTilda hade legat i trettiofem år och det var Honkens skull
Naturföremål
Min farfar hittade tre stenviggar under en hallesten på allmänningen och då blev hela byn glad, för det skulle bli ett gott år. Från Ekby tvärs över ån leder en stengång över ån på ett grundt ställe, här har varit en vadplats och en gång innan Ek fick sin kyrka, drunknade ett brudpar i ån, stensättningen har förr hetat brudgången. På Ekby vall, som förr var socknens medelpunkt fast den nu har flyttat till kyrkan, finnes rester efter lekplatser kvar än och de gamla platserna vill ingen odla upp.
Domare och rättsväsen
När någon skulle avrättas, som inte var närvarande, satte bödeln sig på en tuva och sköt med en bössa bakåt över axeln och prästen stod bredvid och läste. Det var tradition här på orten i forna dagar att pigor och drängar skulle ha ledigt de dagar det var av- rättning här på trakten. Resonemanget mellan dem när de gick till avrättningen var om den livdömde skulle skrika och vara rädd, om bödeln skulle klara huvudet med ett hugg och så om det skulle vara några där och skaffa sig blod. Tills solen gick ned var det liv som på en marknad men när det började mörkna försvann var enda en.
Födelse och dop
En kvinna hade svårt att föda barn om mannen varit full när han avlade barnet. Så länge de hadde odöpta barn i huset fick elden i spi- seln icke släckas och så skulle det sitta en yxa inhuggen över dör- ren och i vaggan låg ett eldstål. Om en havande kvinna tittade genom ett nyckelhål, då blev barnungen vindögd, och såg hon när en tupp nackades fick barnet danssjukan och flaxade som en nackad tupp. Kloka gummor kunde överföra plågorna, kvinnan hade, på ett träd så det vred sig som en korkskruv och gniss- lade som en osmord träaxel. De kunde också sätta plågorna i en bäck så skum- met yrde och det kokade i den som en gryta. Navelsträngen skulle skäras av och smörjas med snus och spiskrita.
Nattfrierier
Nattfrierier tillgick så, att alla ungdomar i byn sov tillsammans i en lada en tid medan det var varma nätter och höet var inkört. Om ett par gingo särskilt och lade sig att sova, så sades inget om det, men skulle det bli brytning mellan de två, var flickan skämd för alltid. Närbesläktat med nattfrieriet var larak, men då göm- de töserna sig i höladorna för pojkarna och sen gällde det att leta reda på dem och försöka få stanna.
Bröllop
Farfars mor lämnade i släktarv tre schalar, som hon använde på sitt bröllop och en beskrivning, vilka da- gar de bars. 1. dagen använde hon en rutig schal i färgerna blått, vitt och brunt, det var hennes mors brudschal. 2 dagen bar hon en blommig schal i blågrått, den var fullbroderad med små blommor, det var hennes lysningschal 3 dagen bar hon en enfärgad grå duk med stora rosor i röd- brunt, denna schal fick hon när de gick till vigseln. Mössan var en hätta som täckte bakhuvudet och hjässan. Den var vitgrå och broderad med en röd ros ovanför vart öra och en på själva huvudet.
Dyngkalas Vårarbetet
Under den tid då byn låg hopbygd, körde de ut göd- seln i juni och då stod flickorna i gödselstaden och lassade på, den som körde lassade av och så var det särskilda spridare. Det var som en lövfäst för dyngekörarna klädde dyng- botten och sidstyckena med björklöv, den som körde sista las- set kallades för dyngorre. När det var färdigt hölls på kvällen en liten fäst och då hade alla rättighet att säga vad slipprigheter som hälst, utan att anses obildad. Fästen kallades för dyngkalas eller sket- gille. Här var det många galna upptåg såsom bröllop och smusslande med mulungar. Körarne var så rädda för att bli dyngorrar, att de tog små- slattar på slutet för att inte få det sista.
Skogsrå (väsen)
Knekten Klang gick en gång i syne, han gick i en björkhage, men tyckte att han gick i en stor stad, så blev han trött och tog in på ett fint hotell och lade sig att sova i en fin säng, men när han vaknade låg han i ett stenröse i sin egen hästhage. En dräng stod på skogen och svedde hank, då kom skogsfrun fram och frågade vad han hette:? Själver sade drängen och tog en eldbrand och slog till henne med då skrek hon: "Själver har bränt mej"! Ja, har du själv bränt dig får du själv klara upp det," sade det ur skogen. Det var en bonde, som skulle gå till skogen och hugga ner timmer, då mötte han en käring, som sade: "Du får inte såga ner mina trä för då blåser jag ner hela skogen för dej". Skogen var bondens, så han brydde sig inte om vad käringen sa utan började hugga. Det gick bra tills han / G. Ek Ekby Skogsväsen 2. kom till en ensam tall, när han slog yxan i trädet for hon av skaftet, han skaftade den igen och högg och yxan for av. I detsamma kom en värvirvel och svepte ner hal- va skogen. Skogsrået ville åt manfolk och hade hon lyckats för- föra någon, så ville han ej sedan vid vanliga kvinnfolk. De som förargade henne fick örfilar så det sved, utan att de såg något, men de röda märkena på kinden var som efter grankvistar. Skogsrået lockade många att gå vilse, men kunde de få av sig rocken, och vränga den såg de var de voro, men det var svårt, ty armarna satt som fast- klistrade utefter sidorna.
Troll
Trollen hade vänner bland en del folk, det var sådana som hade tomtar. Trollen och tomtarna samarbetade för att göra en sådan bonde förmögen. De som hade trollblod i sig, d.v.s. förbytts, kunde kännas igen på att örnesnibbarna var fastvuxna vid kin- den så några sådana hade de inte. Trollen hade sitt stamtillhåll vid Göttrings åsar i Låstad och därifrån gjorde de sina tjuvresor åt alla håll. Trollen skall ha byggt vägen som går på Göttrings åsar.
Jättar
Jätten på Kinnekulle skall ha varit så stor, att då han en gång tappade sin yxa, så han ett skatpar bygga sig ett bo och kläcka ut äggen innan yxan slog i marken. Deras ystekar var så stort, att de fick ha en ryttare, som red ikring i karet och blandade ostlöpen. Denne jätte behövde bara ta sju kliv så var han i Tyskland.